Inför 20-årsminnet av Göteborgshändelserna utkommer fotoboken Slaget om Göteborg, där Per Englunds fotoreportage berikas av Henrik Bromanders novell genom ögonen på aktivisten Hilda och polisen Kent.
Vad ska man med ett uttryck kalla den samlade dramatiken i Göteborgs innerstad den 14–16 juni 2001? Brands redaktör Mathias Wåg väljer i jubileumsnumret 2/2021 att kalla det Göteborgskravallerna. Jag gissar att alla på plats i staden inte identifierar sig med ”kravaller” för vad de ville och var med om. ”Göteborgshändelserna” (som Arbetaren valt för det mesta) är ett annat sätt att försöka lägga sig neutral, men känns kanske för vissa cyniskt förmildrande i ljuset av den brutalitet som mötte också seriöst fredliga protester.
För den som läser Bromanders text först, där Mariestadspolisen Kent och Kalmaraktivisten Hilda får sina upplevelser belysta ur helt skilda synvinklar, blir Englunds fotografier illustrationer av deras respektive berättelser. Också polisen kliver fram som individer på bilderna.
En ny bok som utkommer nu vid 20-årsminnet med titeln Slaget om Göteborg lägger ett annat perspektiv som Henrik Bromanders novell skildrar, och kanske också kan läsas in i Per Englunds bilder efter läsning av den drygt 40 sidor långa novellen – i alla fall blev facit, inte minst i media, ett slags krigsskådespel. Polisen var rustad och kanonmaten – tillresta unga poliser utan information om ledningens planer – lydde instruktioner enligt träning. Tog stryk. Delar av demonstranterna var förberedda och rustade med skydd och tillhyggen medan de flesta nog överraskades över att befinna sig i ett slagfält. I efterhand har vi sett på repressionen mot de gripna och lagförda att den var hårdare än vanligt – det är väl inte fel att kalla flera av domarna för politiska.
För den som läser Bromanders text först, där Mariestadspolisen Kent och Kalmaraktivisten Hilda får sina upplevelser belysta ur helt skilda synvinklar, blir Englunds fotografier illustrationer av deras respektive berättelser. Också polisen kliver fram som individer på bilderna. Bromander gestaltar också på ett ställe hur Hilda släpps efter ett dygn i häktet och får sina saker av en polis:
”Han lägger en närmast faderlig hand på hennes axel innan han låser upp den sista dörren.
’Ta det lugnt nu, va.’
Hon är nära att ge honom ett glättigt löfte men påminns om de respektive roller de är satta att spela och glor bara på honom med ett förakt värdigt den tonårsdotter hon snart upphör att vara.”

Det stycket är typiskt för hur Bromander lyckas skapa en helhetsbild av skeendena utan att förminska värdigheten hos någon av parterna. Det finns flera möten och krockar mellan det förväntade; som när Hildas kompis Mårten glufsar i sig ett par McMuffins med bacon på McDonalds till frukost när det börjar kastas in gatsten genom skyltfönstren. Han hukar sig med personalen bakom kassadisken innan han springer ut, drar på sig sin balaklava och ansluter sig till kravallgänget.
Polisen Kent som söker jobbet i Göteborg vill försvara demonstranter och demokrati men finner uppdraget omöjligt, han åker hem besviken på inte minst polisledningen som ljugit om sina planer. Han blir glad över rosen han får av stadens politiker, medan en kollega kastar sin i bitterhet över otacket av ledningen.
Fotodelen av boken är också uppdelad i kronologiskt; som Anna Hellgren skriver i sitt förord ser man skeendet också mentalt – det är något som slocknar, och inte bara på grund av trötthet. Ändå ger bilderna en stark bild av gemenskap och hopp.
Vilka var vinnarna här? Politikerna kanske, som lyckades dämpa glöden hos dem som trodde på rätten till yttrandefrihet. I ett avslutande avsnitt skildrar Henrik Bromander det ännu farligare ”slaget om Genua” halvannan månad senare där polisen ofta oprovocerat kastade sig över demonstranter, släpade in dem till ställen utan insyn, utsatte dem för tortyr och övergrepp, och slog dem sönder och samman. Minst en demonstrant dödades. Genua skildras som sista spiken i halvtannat år av så mångas hopp om förändring, det som började med Seattle i november 1999. Tog det slut där? För Hilda som flera år senare ser upproret i sin dotters ögon finns det ändå hopp om livet.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.