Signerat #44/2021

En framtid som krymper

Kristina Alstam, universitetslektor och skribent. Foto: Laila Vianden

”Tioåringen under köksbordet hade låga betyg. Fjortonåringen under täcket uppgav svårigheter att skriva inlämningsuppgifter, då det är svårt att arbeta någon längre stund under ett täcke. Och vad händer den dag läxhjälpen inte finns på plats mer?” Kristina Alstam om trångboddhet och hur marknadshyrornas införande riskerar att slå mot barn.

I dagarna diskuteras med varierande inlevelse och resultat potentiella följder av marknadshyrors införande. I det utredningsförslag som ligger rör förslaget om marknadshyra nyproducerade bostäder men farhågan är att modellen sprider över på resterande bestånd av hyreslägenheter (för att förstå varför farhågan inte kan avfärdas räcker det med att ta en titt över axeln bakåt i tiden då föreställningen om de kommande friskolorna var att de endast skulle röra små idealistiskt drivna skolor; vi vet nu hur förslaget landade). 

Varnande röster talar om ökande segregation, skenande statsutgifter i form av bostadsbidrag och en ytterligare omfördelning av kapital mellan medborgare och kapitalägare. Inte så få talar om risken att konstruera ytterligare problem med trångboddhet. Denna text ska stanna vid den sistnämnda risken. För i trångboddhet som fenomen ryms en aspekt som märkligt nog inte fått det utrymme i debatten man kunde tycka att det förtjänade: barnperspektivet. 

För drygt tio år sedan genomförde jag en liten intervjustudie med trångbodda barn från Göteborgs förorter. Före min ansats fanns endast en svensk studie där barn medverkat med sina erfarenheter. Den genomfördes i Malmö 1999 och innehöll inga yngre barn.

Då mina tänkta intervjupersoner var under 15 år behövde jag vårdnadshavares tillstånd och processen att finna intervjupersoner blev vansklig – inte på grund av att det saknades trångbodda hushåll men för att det från vårdnadshavares sida fanns en tveksamhet i att lämna ut sina förhållanden. Att studien av det skälet blev liten gör att den får betraktas närmast som en pilotstudie som behöver följas upp med en väsentligt större. Dock resonerade resultaten med tidigare forskning och kan därför ändå sägas ha varit något på kornet. 

Vad säger då tidigare forskning om barns tillvaro i trångboddhet? Ett av de viktigare fynden är att skolresultaten sjunker med antal barn boende i samma sovrum. I en stor fransk registerstudie visas bl.a. hur man till och med kan isolera familjeekonomi från skolresultat. Den utslagsgivande faktorn för skolresultat för franska 15-åringar är hur trångt man bor. Hur trångboddhet korrelerar med hälsa är svårare att studera men resultaten efter pandemin, som i högre grad drabbat områden med sämre socioekonomi och högre grad av trångboddhet, är i all sin dysterhet kanske den hittills viktigaste chansen vi givits att studera sambandet.

Det finns också omflyttningsstudier som visar hur framtida socioekonomisk position positivt påverkas av att låta barnfamiljer flytta från segregerade områden till mer välmående med ingen annan hjälp än ett temporärt bidrag för att klara de fördyrade boendekostnader som blir följden. Den lilla trångboddhetsforskning riktad mot barn som finns talar om hur de äldre barnen vistas mer utomhus än sina jämnåriga, har svårt att finna ro att göra läxor samt upplever en skam över att ta hem jämnåriga.

Tioåringen under köksbordet hade låga betyg. Fjortonåringen under täcket uppgav svårigheter att skriva inlämningsuppgifter, då det är svårt att arbeta någon längre stund under ett täcke. Och vad händer den dag läxhjälpen inte finns på plats mer?

Så vad kan man då dra för slutsatser av de intervjuer jag genomfört? Bland annat att problemen att göra läxor är genomgående. Problemen beror inte på barnen som är kreativa bortom vad man kan fordra för att få till en plats i hemmet som känns avskärmad. Någon har inrättat läxplats under köksbordet med en lång duk som skapar ett rum i rummet. Andra läser läxor under täcket, ytterligare någon sköter läxläsande på den ideellt drivna läxhjälpen i området. Det låter kanhända charmerande att tala om barn som motiverade och lösningsfokuserade.

Men resultat som dessa måste rimligen också väcka frågan om vilka möjligheter barnen bjuds, i ett samhälle som vuxenvärlden envist verkar föreställa sig är meritokratiskt ordnat. Tioåringen under köksbordet hade låga betyg. Fjortonåringen under täcket uppgav svårigheter att skriva inlämningsuppgifter, då det är svårt att arbeta någon längre stund under ett täcke. Och vad händer den dag läxhjälpen inte finns på plats mer?

Mest slående, om än minst förvånande, var dock barnens föreställningar om framtiden. När jag bad dem fantisera om hur livet framåt skulle gestalta sig – skulle de läsa vid universitetet, hur skulle de bo som vuxna, vad ville de arbeta med – var många av barnens bilder stukade av de realiteter man levde under för dagen. Man önskade bli läkare men sade sig för säkerhets skull vara nöjd med att få ett jobb inom vården, vilket som helst.

Man drömde om att bli polis men med det plötsliga tillägget: ”Om jag klarar skolan”. Ju äldre barnen var, desto mindre blev drömmarna. Om 8-åringen tänkte sig att bo i ett hus, funderade 14-åringen snarare över möjligheten att alls få ett förstahandskontrakt. När jag frågade dem vad ett eget rum skulle innebära var svaren enkla: möjligheten att göra läxor, få sova ordentligt om nätterna eller kunna ta hem kompisar. Flera av barnen beskrev hur de isolerat sig från kamrater för att slippa visa upp trängseln.

I diskussionen om marknadshyror hörs förvånande litet om riskerna för barn i den systematiska trångboddhet som sannolikt blir följden av marknadshyrornas införande. Min tio år gamla studie är liten men dess resultat riskerar bli en realitet för fler barn än idag. Fler barn kommer att få svårigheter i skolan, fler kommer justera ner sina framtidsdrömmar, fler kommer hålla sig hemifrån för att slippa visa upp boendeförhållandena. I ljuset av den inflammerade debatt om gängkriminell rekrytering av unga som grasserar i landet sedan en tid tillbaka, är detta kanske resultat att fundera över?

Om inte annat bör vi beakta det barnperspektiv Sverige påtagit sig att verka för då vi 2020 inkorporerade FN:s barnkonvention i vår lagstiftning. Så att vi har något att svara pojken vi kan kalla Samuel som efter att vår intervju avslutats och jag rest mig upp, plötsligt griper mig i armen. Greppet är inte hårt men Samuel är blek när han frågar: ”Förlåt men kan du hjälpa mig tror du? Med nånting? Eller vadsomhelst?”

Frågan väntar på ett svar. Jag tror inte Samuel i sin vildaste fantasi föreställer sig att svaret är marknadshyror. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984