Botir Rakhminov står framför det nu färdigbyggda huset där han och ett dussin andra papperslösa arbetade och flera gånger sov på byggarbetsplatsen. Texten på bilden är hämtad ur ägaren Christian Erdals meddelanden till anställda. De lyder "VI SKA JOBBA HELG" "Det här hotellet är inte gratis" och "Ingen kommer att få en krona den här månaden" Foto: Dordije Popovic och privat, Montage: Arbetaren

10 års utnyttjande på Nordiska Golv

Nordiska Golv ”håller vad de lovar,” skriver de på sin hemsida och stoltserar med fackförbundet Byggnads logga. Men sina anställda har företaget lurat på stora summor. Arbetaren kan nu berätta om långa arbetspass sju dagar i veckan, svarta löner, inga löner och hur de anställda sovit på byggarbetsplatser. Det är ett utnyttjande som pågått under minst tio år. 

Det är december 2016 och byggarbetsplatsen i Norrtälje är utkyld när en man, som är farmaceut i sitt hemland Uzbekistan, satt sista plattan för dagen i de badrum han nu kaklar. Det är sent. Sista bussen till Märsta, där han har en säng, har gått. Han och arbetskamraterna breder ut kartonger och bubbelplast på golvet, som de gjort många gånger tidigare när de sovit på bygget, och startar el-elementet. Han är hungrig, som vanligt. Ägaren på den golvfirma som anställt honom hade lovat att komma med mat om de jobbade på, men det gjorde han inte den här gången heller.

Det är snart tre månader sedan han och ett dussin andra Uzbeker, alla papperslösa, hoppade på jobbet. Han heter Botir Rakhminov och vill först inte figurera med namn, men ändrar sig sedan. Han skiter i vilket, säger han. Han ska ändå lämna landet, det blir inga pengar från ägaren till den firma som anställt honom.  

– Han sade bara hela tiden att så fort kunden betalar får ni era pengar och på det sättet så lurade han folk, säger Botir Rakhminov.

Firman han jobbar för heter Stockholms Nordiska Golv och Bygg AB. De specialiserar sig egentligen på golv, men också på att utnyttja utländsk arbetskraft. Det är den bild som framträder i bland annat de rättegångs- och myndighetshandlingar, bilder, filmer och chattkonversationer och muntliga källor som utgör grunden för Arbetarens granskning. Deras hemsida pryds av fackförbundet Byggnads logotyp och firman har haft kollektivavtal med facket i över tio år, men det är inte mycket av byggavtalet som gäller i verkligheten.

Arbetaren har varit i kontakt med tio tidigare anställda och tagit del av belagda uppgifter gällande sammanlagt 17 tidigare anställda på firman mellan 2011 och 2021 som ger bilden av ett företag som drivs helt enligt ägarens, Christian Erdals, godtycke. 

Efter att jag slutat för dagen pressade han och sade att vi måste jobba extra timmar. Många gånger arbetade vi till tre-fyra på morgonen nästa dag, i sträck.

Lesther Pettiens

– Att jobba för Nordiska Golv är ett kaos, mycket kostsamt och problemfyllt. De betalar dig aldrig full lön, aldrig allt, inte heller semesterersättning eller traktamente. Under perioder jobbade vi dagligen måndag till måndag från sju till sju eller längre, utan en krona extra ersättning, säger Daniel Herrera.

Byggavtalet och arbetstidslagen har tydliga regler kring arbetstider. Men på firman gäller inget sådant. Flera arbetare berättar om hur de jobbat månader i sträck åtta, tio, tolv timmar om dagen. Någon dag ledigt om det inte finns jobb, annars även helg. I en sms-konversation, som Arbetaren tagit del av hetsar ägaren de anställda att jobba. ”VI SKA JOBBA HELG” skriver han till en arbetare som invänder. 

– Under hela perioden på företaget var det hemskt. Han behandlade mig väldigt illa varje dag. Efter att jag slutat för dagen pressade han och sade att vi måste jobba extra timmar. Många gånger arbetade vi till tre-fyra på morgonen nästa dag, i sträck. I teorin skulle vi tjäna mer pengar, men det var bara i teorin, inte i verkligheten, säger Lesther Pettiens en annan tidigare anställd. 

Lesther Pettiens lägger golv på företaget
Lesther Pettiens beskriver sin tid på Nordiska Golv som ”hemsk.” Nu har han lämnat landet, men drömmer ändå om att återvända med papper den här gången. Foto: Privat

Kollektivavtalet med Byggnads har också tydliga bestämmelser kring ackordslön eller månadslön, men det system som gäller på Nordiska Golv är helt väsensskilt. Det kunde hända att någon fick betalt per arbetstimme, men i princip alla Arbetarens källor har arbetat efter ägarens egna ackordssystem där de anställda lovades att få betalt per kvadratmeter lagt golv.

Konversationer i appen Whatsapp, som Arbetaren tagit del av, visar hur de anställda lämnar detaljerade rapporterar på utfört arbete per kvadratmeter med angivna överenskomna del- och totalsummor i kronor. Men när lönen sedan kom motsvarade den inte, med få undantag, vad som utlovats oavsett om lönerna var svarta eller inte. Så gott som varje månad gjorde ägaren godtyckliga löneavdrag på tusentals kronor som straff eller helt utan förklaring. Enligt Daniel Herreras fackliga ombud har företaget en skuld till honom på över 500 000 kronor och han är inte ensam.  

– Han hotade ofta med att om vi inte blir klara då blir det böter för honom och då drar han det från våra löner. Varenda månad var det löneavdrag som ingen förstod. Det värsta som hände mig var när han drog 12 000 kr för en skadad vägg. Det var en repa som inte syntes, säger han

Whatsappkonversationer med en annan arbetare visar hur ägaren hotar de anställda med löneavdrag. Christian Erdal skriver upprört att arbetaren ska vara på arbetsplatsen, medan arbetaren förklarar att han inte har diesel att köra och inte en krona att köpa det för heller. Christian Erdal svarar: ”Om du inte är där om 30 minuter får ingen av er en krona den här månaden”.

I en annan konversation skriver chefen till samma arbetare att fel som gjorts vid golvläggning i Göteborg inte har fixats och att byggchefen nu ”vill dra av 50 000 kronor. Tar du det?”, arbetaren svarar att han aldrig fått någon lista över vilka felen skulle vara och att Christian Erdal i sin tur redan är skyldig honom nu sammanlagt 78 000 kronor i obetald lön. Christian Erdal svarar: ”Du är skyldig mig 80 000 kronor för de misstag ni har gjort”. 

Vi protesterade jämt och sade att det är skit att behöva betala för andras misstag. Då sade han att han föredrog att vi förlorade än han själv. 

Reynaldo Herrera

Straffen kunde också vara en direkt följd av ägarens eget fusk. En stor del av de anställda på firman är papperslösa från sydamerikanska eller centralasiatiska länder. Men för att få arbeta på många större byggarbetsplatser krävs ett personligt passerkort, ett så kallat id06-kort. Id06-korten är till för att bland annat försvåra svartarbete och ekonomisk brottslighet. Firman löste situationen genom att uppmana de anställda att smyga efter varandra eller helt enkelt hoppa över stängslet. Ett sådant straff drabbade Reynaldo Herrera och kostade honom 12 000 kronor av den månadens lön.

– När det hände den månaden sade Christian att det kommit in en arbetare som inte hade giltigt id06 och högsta cheferna hade gett böter till företaget. De pengarna drog han från oss alla. Vi protesterade jämt och sade att det är skit att behöva betala för andras misstag. Då sade han att han föredrog att vi förlorade än han själv. 

Men Nordiska Golv har också skapat falska id06-kort. Arbetaren har tagit del av fyra exempel på hur företaget har utfärdat id06-kort åt papperslösa med deras bild, men någon annans personuppgifter. Två av personernas namn går att spåra och tillhör personer dömda för brott med skuldervarav en har lämnat landet

Lesther Pettiens var papperslös när han arbetade för företaget 2016. Han berättar att han hörde av sig till ägaren och sade att han behövde ett kort för att komma in på arbetsplatsen. Dagen efter fick han ett med sitt namn felstavat och en bild på honom plockad från Facebook. Det borde, enligt syftet med id06 inte vara möjligt, men vid tiden utförde utfärdarna ingen kontroll. Uppgav arbetsköparen att det var korrekt, gick korten igenom.

– Han sade ”kom samtidigt som en annan och båda kommer in samtidigt eller så kan du klättra över grinden.” Han pressade på och sade ”du måste komma in till bygget för det måste bli klart.” Jag var tvungen att klättra. Men de flesta som inte hade id06 skickade han till andra byggen som inte krävde det, säger han.

Flera arbetare berättar också att de upplevt sig fysiskt hotade av vd:n.

Trots den stora andelen papperslösa i företaget har Nordiska Golv jobbat på flera prestige-projekt och varit underleverantör för flera av de största byggbolagen i Sverige. ”Stockholm” finns med i företagsnamnet, men företaget kan snabbt leverera arbetskraft till hela landet. Flera arbetare berättar om hur de kan få ett samtal om att en minibuss kommer att plocka upp dem dagen efter och köra dem till en helt annan arbetsort. Arbetarens källor har bland annat arbetat i Norrköping, Linköping, Göteborg, Norrtälje, Malmö och Helsingborg.

Men förflyttning till annan ort har inte inneburit någon extra ersättning, vilket byggavtalet kräver. De pengar som företaget sparar på traktamentet lades knappast heller på att uppnå Byggavtalets formulering om att boendet ska vara av ”ändamålsenlig och godtagbar standard”.

Arbetaren har tagit del av bilder och videos, från olika källor och arbetsorter i landet, på boenden som företaget fixat. På bilderna sover arbetare på madrasser på golvet utan kuddar eller sängkläder eller delar en säng på flera personer, en standard långt ifrån Byggnads rekommendation om eget rum på 8,5 kvadrat. På en bild sover en anställd i sina arbetskläder, visserligen med kudde, men direkt på golvet på något som ser ut som en sovsäck.

En anställd sover i sina arbetskläder direkt på golvet med bara en sovsäck som underlag
Flera anställda berättar om de undermåliga boendeförhållanden som erbjöds när de arbetade för företaget på annan ort. Egen säng, som kollektivavtalet lovar, var inte någon självklarhet. Här ses en anställd sova i sina arbetskläder på en sovsäck direkt på golvet. Foto: Privat

Jose Lopez arbetade bara tre månader på företaget, även han lurades varje månad på pengar. Han bodde i Stockholm, men arbetade under hela sin tid i Borlänge. Han beskriver hur han arbetade åtta till tio timmar om dygnet varje dag i veckan, men det värsta var, säger han, hur de tvingades bo. Han berättar, vilket bekräftas av flera källor, om hur de bodde 17 personer i ett litet hus i Djurås, med tre rum och sammanlagt fyra sängar. 

– Vi fick inte ens det basala för att kunna tvätta oss. Inte toapapper, inte handdukar, ingenting. Vi sov fem personer i samma rum, jag sov på en madrass på golvet, andra på soffor. Lite senare fick jag en liten säng, berättar han.

Vi väntade och väntade. Efter två timmar ringde vi igen, men han slutade att svara. Då gick vi in och slog sönder allt. Jag brydde mig inte längre.

Arbetare som jobbade på Nordiska Golv 2017.

I januari 2017 hade Botir Rakhminov och de andra Uzbekerna på bygget i Norrtälje slavat i månader utan lön. Han, som flera av de andra, kunde inte ta fler lån av kamrater. Hans plats i Märsta-lägenheten hade gått förlorad eftersom han inte kunde betala. De försökte panta burkar för att kunna köpa korv och bröd. De svalt. Arbetarna hade försökt jobba så många timmar om dagen de kunde i hopp om att pengarna skulle komma om de bara blev färdiga. Nu var första våningen klar.

Men de hade börjat ge upp. Arbetsledaren ringde ändå till ägaren för att tjata en gång till. Han lovade att skicka en kille med pengarna. De tvättade av sig och väntade. En timme gick, en timme till. Plötsligt lyfte bara en av arbetarna en hammare och gick in i badrummet han just färdigställt och slog sönder det i småbitar. En efter en följde fler hans exempel. 

– Han sade att han skulle komma efter en timme. Vi väntade och väntade. Efter två timmar ringde vi igen, men han slutade att svara. Då gick vi in och slog sönder allt. Jag brydde mig inte längre, berättar en av arbetarna som var med. 

Jag har inte utfört någonting, jag är inte på projekten, jag är inte insatt och gör ingenting. Jag sitter bara som vd. Jag jobbar hemifrån varje dag. 

Christian Erdal, vd Nordiska Golv och Bygg

När Arbetaren ringer Christian Erdal är han mycket ovillig att kommentera. Under de 45 minuter som samtalet varar lägger vd:n den större delen av tiden på att ställa olika, som han själv kallar, ”korkade frågor”. De missförhållanden som nämns i denna text läses, efter flera avbrott, upp för honom. Han förnekar först att han haft anställda utan arbetstillstånd och att han ska ha betalat svarta löner. Men säger sig sedan inte ha kännedom om vad som försiggår på bolagets olika projekt, eftersom han delegerat detta till sina projektledare. Han säger sig inte heller förstå vad han, Christian Erdal, har att göra med de missförhållanden som Arbetaren rapporterat.

– Jag har inte utfört någonting, jag är inte på projekten, jag är inte insatt och gör ingenting. Jag sitter bara som vd. Jag jobbar hemifrån varje dag. 

Under samtalet går Christian Erdal mellan att, med hög röst, bland annat kräva att tidningen redovisar sina muntliga källor och att skratta åt de uppgifter som Arbetaren försöker få honom att bemöta. Han säger att han, som vd, inte bär ansvaret för allt han delegerat. När Arbetaren försöker bereda honom möjlighet att bemöta de uppgifter som rör handlingar han personligen ska ha utfört, ändras stämningen tvärt. 

– Gå inte på mig personligen för jag går inte på dig personligen. Du pratar om ett företag, du pratar inte om Christian, du pratar om företaget. Du har ingen rätt att gå på mig privat eller hota mig på något sätt.

Hur har jag hotat dig?

– Du går inte in på mig privat och du hotar inte mig, det är det sista du gör. Då kommer vi ha betydligt mer problem än de vi har.

Innan han avslutar samtalet bokar han ensidigt in ett möte utanför arbetstid dagen efter, ett möte han tidigare sagt att han ska debitera tidningen för, sedan lägger han på. Arbetaren skickar därefter, per mejl, ytterligare erbjudande om att bemöta uppgifterna per telefon, per mejl eller under ett möte under kontorstid kommande dag. Han har ännu inte återkommit.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Alva
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad