Scen #37/2021

Inte helt övertygande äktenskapsthriller

Helena af Sandeberg i Gasljus, efter en över 80 år gammal pjäs. Foto: Sören Vilks

Inte så många tillfällen har det varit möjligt att få se teater i levande livet under det senaste året. Därför blir man desto gladare, och väldigt förväntansfull inför en biljett av åtta till premiären av den flera gånger uppskjutna föreställningen av Gasljus, på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Dock inte en helt lyckad uppsättning av den nästan 80 år gamla pjäsen.

Gasljus är igenkänd som den ikoniska, amerikanska filmen med samma namn från 1944, där Ingrid Bergman fick en Oscar för sitt spel mot den demoniske fransmannen Charles Boyer. Han var 45 år och hon inte ens 30, de var två djupt intellektuella personer som skapade historia med filmen tillsammans med regissören George Cukor som kallades ”kvinnornas regissör” eftersom hans filmer ofta kretsade kring en stark kvinnoroll. Och berättelsens Paula Alquist i historien kräver verkligen sin skådespelerska, hennes väg går från ung och naiv nygift kvinna, till mentalt nedbruten hustru efter att ha manipulerats av sin man, till att delta i en plan för att avslöja densammes avsikter.

De flesta som känner till historien tänker kanske på den filmen som var en ganska ordentlig omarbetning av den ursprungliga pjäsen av brittiske författaren Patrick Hamilton. Och det är den pjäsen som Melody Parker bygger sin uppsättning på.

Henrik Norlén och Helena af Sandeberg. Foto: Sören Vilks

Uttrycket Gaslightning kommer från den process som maken utsätter sin fru för, han vill få henne att tvivla på sina sinnen eftersom han söker efter några juveler som en kvinna han tidigare mördat kan ha gömt på vinden och frun börjar komma honom på spåren genom att uppmärksamma att ljuset i gaslamporna dämpas när han just gått ut, vilket beror på att trycket sjunker när en lampa tänds i en annan del av huset.

Just detta blir snart tydligt – övertydligt faktiskt – men pjäsen är på andra ställen så oklar att man inte riktigt förstår poängen.

Här är det inte helt klart varför kvinnan förvirras och ”gaslightas” – logiken kring varför han överhuvudtaget gifte sig med henne finns inte med, inte heller den första tiden i äktenskapet då hon manipuleras in i tvivlet på sig själv och förvandlingen till en lydig docka i hans händer.

Är det bara Boyer med sin vackra röst och brytning, och Ingrid Bergmans nykära kvitter man saknar? Jag tror inte det, Skådespelarna Helena av Sandeberg och Henrik Norlén, för att inte tala om den alltid lika vassa Eva Rexed som hotar att ta över hela föreställningen i rollen som de båda hushållerskorna, gör sitt bästa för att skapa en mentalt instabil stämning och igenkännbar äktenskapsterror med sjuk maktobalans.

Men regin är inte distinkt, föreställningen känns svajig och man blir galen på hur ofärdig idén med lamporna är; de tänds och släcks som om det inte fanns någon logik eller morgondag. Och musiken – vad har David Bowie här att göra? Jag har också lite problem med den vaga tidsmarkeringen någonstans mellan art deco-20-tal och nyrikt 1980-tal.

Med tanke på hur starkt uttrycket gaslighting i vår tid förknippas med nya kunskaper om övervåld i relationer blir det väldigt underligt att inte plocka in en enda referens just till det vår tid menar med den processen, utan mest sminka upp en dammig gammal thriller utan jättemycket logik.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar