Landsomfattande protester, polisiärt övervåld med ett femtiotal döda och ett stort missnöje hos befolkningen på flera plan. Colombia går igenom sin värsta kris på årtionden.
– Folk har alltid protesterat i Colombia, men nu är det någonting annorlunda än tidigare, säger Nicolás Acosta, postdoktor vid institutionen för globala studier på Göteborgs universitet.
22-årige Leidy Cadena blev skjuten rakt i ögat av en polis den 28 april i Colombias huvudstad Bogotá – under första dagen av generalstrejken, då protesterna i landet startade. Det ledde till att hon förlorade synen permanent på sitt vänstra öga. Hon är en av alla demonstranter under de senaste två veckornas protester som utsatts för polisens kraftiga övervåld.
– Det är en taktik från regimen, att skada ögonen på demonstranterna. De unga demonstrerar mot skattereformen och bristen på möjligheter – samtidigt förföljs de av polisen just för att de kämpar för demokratin, säger Jaime León, samordnare för människorättsorganisationen La Corporación Claretiana Norman Perez Bello som medföljs Kristna fredsrörelsen som befinner sig i landet och bevakar protesterna.
Han vittnar om polisens övervåld och hur poliser infiltrerar demonstrationerna. Hur de klädda som civila provocerar fram våld, med mål att orättfärdiga protesterna.
Han berättar vidare om hur en polis under förra veckan tvingade sig in på den Claretianska skolan i huvudstaden. Polisen ska ha sagt: ”släpp in mig, annars kommer det få konsekvenser”. När polisen därefter blev insläppt på området öppnade han upp för fler poliser. Kort därefter kom en helikopter inflygande och landade på skolans fotbollsplan som låg inuti komplexet.
20 poliser gick in på skolområdet för att använda den som en samlingsplats för att bekämpa protesterna.
Jaime Léon, samordnare för människorättsorganisationen La Corporación Claretiana Norman Perez Bello
– De tog med sig material från helikoptern och 20 poliser gick in på skolområdet för att använda den som en samlingsplats för att bekämpa protesterna, säger Jaime León.
Skolan har därefter fördömt polisens agerande och menar att det bryter mot FN:s förbud mot att använda utbildningsinstitutioner för militära ändamål.
Enligt FN: s särskilda representant för barn och väpnade konflikter så ”förbjuder internationell humanitär lag väpnade styrkor och grupper att använda skolor medan barn och lärare använder dem för utbildningsändamål.”
Men det är inte bara i huvudstaden protesterna äger rum. Staden Cali, sydväst om Bogota, har blivit ett epicenter för våldet. Det är en stad med cirka 2,3 miljoner invånare, med en stor del av landets kokainplantage belägna i de omkringliggande områdena. Här har det rapporterats om poliser som kommit till fattiga områden för att direkt skjuta med chockgranater och tårgas mot invånarna. Samtidigt har det kommit rapporter om demonstranter som vandaliserat bland annat bensinstationer och kollektivtrafik.
Regeringen tror att det går att de bli av med protesterna genom att antingen slå ner dem eller helt enkelt vänta ut dem.
Nicolás Acosta, postdoktor vid institutionen för globala studier på Göteborgs universitet
Under en demonstration utanför ett så kallat grindsamhälle – eller ”gated community” – där en stor del av demonstranterna tillhörde Colombias ursprungsbefolkning kom personer från, vad Nicolás Acosta beskriver som ”stadens elit” ut och började skjuta mot demonstranterna. Samtidigt som polisen som var på plats, utan att agera.
– Regeringen tror att det går att de bli av med protesterna genom att antingen slå ner dem eller helt enkelt vänta ut dem, säger Nicolás Acosta.
Sedan protesterna startade för omkring två veckor sedan har minst 47 människor dödats, varav 39 direkt av polis, enligt den lokala människorättsorganisationen Indepaz.
Ojämlikt samhälle
Vad som ligger bakom protesterna är en lång rad händelser och ett missnöje som grott under flera år. Men det som tillslut fick bägaren att rinna över var högerregeringens hantering av pandemin och ett förslag om att höja momsen på basvaror.
Men för att förstå de bakomliggande orsakerna måste måste man förflytta sig tillbaka ett tag i tiden, och fokusera på ojämlikheten som länge präglat det colombianska samhället.
Colombia är ett av de mest ojämlika länder i världen vilket har skapat stora sociala problem där långt ifrån alla har tillgång till sjukvård, utbildning, rent vatten eller elektricitet.
– Ojämlikheten finns inbyggt i landets system där mycket fortfarande har sin grund i det koloniala, säger Nicolás Acosta.
Landets rikaste 10 procent får ut omkring 40 procent av landets inkomster, vilket är 10 gånger mer än landets fattigaste 20 procent. Korruptionen är vida utbredd och stora summor skickas ständigt till olika skatteparadis.
Lönen för en person som sitter i kongressen är exempelvis omkring 40 gånger högre än lägstalöner i landet. Och då är inte förmåner som pension, bostad, bilar och resor inräknade.
En stor del av de som demonstrerar i dag kommer från landsbygden, där våldet har ökat och det finns stora problem med bland annat FARC, och ett upptrappat våld med exempelvis mord på lokala ledare, tidigare FARC-rebeller och olika miljöledare.
Nicolás Acosta, postdoktor vid institutionen för globala studier på Göteborgs universitet
För två år sedan introducerade landet en skattereform som sänkte skatterna för rika och storföretag, vilket Acosta menar satte grunden för den ekonomiska kris som skulle komma till följd av pandemin.
Under det senaste århundradet har Colombia fåt utstå mycket våld och har ett 50 år långt inbördeskrig i bagaget. I år fyller fredsavtalet som slöts 2016, mellan staten och den vänsterinriktade gerillagruppen FARC, fem år. Ett fredsavtal som var redan vid införandet var omtvistat och stora motsättningar rådde mellan invånarna i städer och på landsbygden. Sedan avtalet skrevs har, enligt officiella siffror, 282 sociala ledare mördats.
– Det orättfärdiga fredsprocessen och skapade en plattform för den nuvarande presidenten att ta makten. En stor del av de som demonstrerar i dag kommer från landsbygden, där våldet har ökat och det finns stora problem med bland annat FARC, och ett upptrappat våld med exempelvis mord på lokala ledare, tidigare FARC-rebeller och olika miljöledare, säger Nicolás Acosta och pekar på att exploatering av olja, gas och gruvdrift på landsbygden skapat en stor opposition.
Strejken 2019
21 November 2019 startade stora landsomfattande protester med strejker och demonstrationer. Initiativet togs av fackliga organisationer, men efter bara några timmar anslöt sig en rad andra missnöjda grupper så som pensionärsorganisationer, statliga lärare och studenter.
Huvudpunkten för protestdagen var kritik mot sjunkande löner och pensioner, men även kritik mot politiskt våld som länge plågat landet. Till slut lyckades parterna komma överens och slöt ett avtal. Men avtalet blev inte långvarigt – inte långt senare kom pandemin som slog omkull allt.
Omfattande smittspridning, nedsänkningar konkurser och växande arbetslöshet. Fram till nu har nästan 80 000 rapporterats döda av viruset.
Det ledde till att fattigdomen under förra året ökade från redan höga 35,7 procent till 42,5 procent enligt officiell statistik, men Nicolás Acosta menar att de verkliga talen kan vara högre.
– Det här är den värsta ekonomiska recession som landet gått igenom.
– Fattigdomen ökar och det finns inga jobb. För att rädda ekonomin behövde skatterna höjas och frågan var på vad. Förslaget blev tillslut att höja momsen. Vilket gjorde folk väldigt arga, säger Nicolás Acosta.
I Colombia är basvaror, som mat toalettpapper, som regel momsbefriade – vilket det nu föreslogs ändras – vilken är en grundbult i de pågående protesterna.
– Regeringen svek dem efter förra protesten och nu växer problemen igen. Ungdomarna ser ingen framtid, säger Acosta och pekar på att protesterna ser annorlunda ut än tidigare. På ett sätt han han inte tidigare upplevt i sitt liv.
Kombinationen av den historiska ojämlikheten, den misslyckade fredsprocessen, strejken 2019 och de svikna löftena och nu pandemin med den ekonomiska krisen blev för mycket.
– Folk är arga och hungriga. De har trycks in i ett hörn och har inte något att förlora längre. Samtidigt handlar regeringen i en helt annan verklighet, säger Nicolás Acosta.
Militariserad polis
Det kraftiga våld som polisen och säkerhetsstyrkor använder mot demonstranter bottnar i hur landets polis är i grunden är uppbyggd och hur den tidigare använts. Polisen är en del av militären vilket ger dem konstitutionellt skydd – om en polis skulle utföra ett brott så ställs de inte till svars inför en domstol, utan inför en militärtribunal.
Då polisen kontrolleras från försvarsministeriet är all makt också centraliserad och borgmästarna i de olika städerna har inget att säga till om gällande polisens arbete som flera decennier har polisen varit en del i kriget mot FARC andra paramilitära grupper i landet.
– Strategierna de använde mot gerillan använder de nu i stället mot befolkningen. Polisen har anklagats på flera håll för att skicka in agitatorer i protesterna för att begå brott, attackera företag med uppgift att orättfärdiga protesterna, säger Nicolás Acosta och fortsätter:
– De skjuter tårgas direkt mot människor, inte bara i närheten. Samma sak med gummikulor där det finns flera exempel på demonstranter som förlorat synen och fått skallskador.
Det har även rapporterats om gripna demonstranter som utsatts för tortyr och många har försvunnit.
– Strategin från polisens håll är att både orättfärdiga protesterna och samtidigt skrämma de som protesterar. De flesta som protesterar är unga och när man ser när polisen gör allt detta är det klart att många inte vågar fortsätta, säger Acosta.
Rapporteringen om protesterna i landet är i många fall långt ifrån objektiv, där många falska nyheter cirkulerar med avsikt att skifta fokus från polisens agerande.
Senast det var så här stora demonstrationer var för 30 år sedan. De resulterade i en ny konstitution. Så det kan även bli den här gången. Det är en viktig men samtidigt väldigt komplicerad tid.
Nicolás Acosta, postdoktor vid institutionen för globala studier på Göteborgs universitet
– Risken finns att de fortsätter att Colombia går åt det auktoritära hållet. Och det kan bli så att de går i samma riktning som Venezuela gjorde, säger Nicolás Acosta men menar att det fortfarande finns en liten möjlig ljusglimt.
– Senast det var så här stora demonstrationer var för 30 år sedan. De resulterade i en ny konstitution. Så det kan även bli den här gången. Det är en viktig men samtidigt väldigt komplicerad tid, säger Nicolás Acosta och tillägger:
– Men vad demonstranterna kräver är inte omöjligt, det är inte för mycket. Men jag ser tyvärr inte att landet går i den riktningen, säger Nicolás Acosta.
