Roine Jansson sittandes framför en av sina målningar.

Intervjun #33/2021

”Människor i arbete är osynliggjorda i dagens samhälle”

Roine Jansson har rest och ägnat sitt måleri åt gruvarbetare, stålarbetare, kökspersonal, städare och jordbruksarbetare. Han samlade också in intervjuer med arbetare på de platser han besökte. Foto: Roine Jansson

I flera decennier har Roine Janssons bilder berättat om arbetarna i bland annat gruvor, stålverk, lantbruk och räddningsstjänst. Att synliggöra de osynliga är hans drivkraft.

Roine Jansson bor i Österbybruk, i ett hus han byggt tillsammans med sin pappa som var snickare. Det är arbetare längs den historiska linjen bakom honom. Rallare, smeder, snickare, fabriksarbetare, skogs­arbetare och sjömän. Arbetare som flyttat runt dit där det funnits arbete. 

– Farfar emigrerade till USA där han arbetade som rallare. Där träffade han farmor från Dalsland som arbetade på fabrik. När de reste till Sverige på bröllopsresa blev de kvar, berättar Roine Jansson. 

Vi tar intervjun på telefon på grund av de tider vi lever i nu. Han skickar bilder så att jag kan se hur det ser ut där han sitter med telefonen i handen. Huset, ateljén, stenhuggarverkstan ute i trädgården på landet några kilometer från Dannemora gruva där han bor.

Vi pratar om vägen till att bli konstnär när man är född i en arbetarfamilj där det var självklart att man skulle gå i förfädernas fotspår och det motstånd han mötte när han inte kunde det. Det blev en konflikt med fadern som varade i många år. Först när pappan blev pensionär och de börja snickra hus tillsammans fick de chansen att reparera relationen.  

– Det gemensamma arbetet gjorde oss till bästa vänner. Under de här åren fick jag lära mig väldigt mycket av honom som jag har haft glädje av. Arbetet tillsammans band oss samman. Jag är glad för att vi hann det.

Byggnadskunskapen använde Roine Jansson när han senare själv byggde sin stora ateljé vid ena sidan huset. Dit in leder en dörr från köket. Varje dag är han där, för att måla, teckna skissa eller bara gå runt och planera, förbereda sig, spänna upp dukar och fundera. 

Han började tidigt. Redan som tvååring imponerade han på släkten.

– Mamma har berättat att jag redan då tecknade människor som de såg ut, inte streckgubbar som barn vanligtvis i den åldern brukar rita.  Hon var den som upp­muntrade mig mest och bland annat köpte en korrespondenskurs i teckning till mig. 

Roine Jansson hade allergi som liten och ofta ont i öronen och därmed var han hemma en del från skolan. Något han lärde sig att utnyttja för att få stanna hemma och teckna.

Zola har gått på djupet, gått ned i gruvorna och träffat människorna, och varit mycket noggrann i sin undersökning. Det är imponerande. Jag kan känna mycket gemenskap med hans sätt att arbeta. 

– Långa tider gick jag inte till skolan alls. Det kändes aldrig som ett val, det var bara något jag måste göra, jag måste teckna och med det berätta. 

För det är berätta han gör, understryker han.

– Jag är en berättare i konsten. Jag syss­lar ju inte med dekoration. Det är ett om­­ständligt sätt att berätta. Det är nog inte så långt från arbetarförfattarnas intryck, vi berättar om samma miljöer. Det som är självupplevt blir ofta väldigt starkt. 

Han har bland annat samarbetat med författare Maria Hamberg i boken Några gjorde hålen –  noveller, dokumenteller och akvareller.  En bok jag inte kan släppa ifrån mig efter att jag hämtat den på biblioteket; samspelet mellan de två konstnärerna när de i ord och bild berättar från verkstadsgolven. 

Vi pratar vidare om skönlitteratur som påverkat Roine Jansson. Han nämner Émile Zola, som han säger är en av hans favoritförfattare. Den stora gruvstrejken har han läst på både svenska och franska. 

– Zola har gått på djupet, gått ned i gruvorna och träffat människorna, och varit mycket noggrann i sin undersökning. Det är imponerande. Jag kan känna mycket gemenskap med hans sätt att arbeta. 

Efter nioårig grundskola arbetade Roine Jansson bland annat som utsättarbiträde på ett bygge och när han var 20 började han arbeta i gruvan i Dannemora, en stark upplevelse, och något han varit rädd för.

– Det konstiga är att det är de tre yrken jag som liten absolut inte vill ha blev senare mina alla tre.

Två av Roine Janssons tavlor föreställande kvinnor som arbetar med montering på Scania.
Målningarna föreställer montagearbete på Scaniafabriken. Bild: Roine Jansson

Han berättar först om byns alkoholiserade konstnär, som han som sjuåring uppmanades hålla sig undan från.  Senare hur skrämmande det var när han fick höra att gruvarbetare kunde drunkna i sjöar djupt nere i berget. Det fick honom att undra hur folk kan åka ner frivilligt. Och så brandmännens arbete:

– Man berättade att när brandmän utbildades fick de krypa i mörka labyrinter för att se om de hade klaustrofobi. Och då fick jag höra att någon hade fastnat. Jag fick mardrömmar om det där och såg labyrinter med skelett av människor som aldrig lyckats ta sig ut.

Men Roine Jansson tog hissen ned i gruvan den där första arbetsdagen och rädslan släppte fort. Efter ett år i gruvan sökte han in på KV:s konstskola i Uppsala och därefter blev det två år på Konstfacks skulpturlinje.  En fin tid där han fick vänner han har haft kontakt med sedan dess. 

– Det var 1970-tal och vi delade samma politiska ideologi där det gemensamma i samhället var det viktiga även om vi var individuella konstnärer allihop.

Några år efter arbetet i gruvan började minnena från den tiden att strömma över honom och han började måla. Genom ett stipendium kunde han återvända till gruvorna, nu som konstnär och under ett års tid arbetade han med att måla och skissa nere i gruvorna.  Utställningen Malm och människor efter året med skissblocket i gruvan blev färdig 1978 och vandrade runt i Sverige i tre år. 

Miljön i gruvorna är riskfylld. Där det finns ett aktivt säkerhetsarbete är olyckorna mycket få och mellan arbetarna byggs en stark solidaritet. Ännu mer i kolgruvorna, en ständig vaksamhet för om det läcker gas. 

– Det är ett kamratskap som inte finns någon annanstans. Man måste hålla ihop, man är beroende av varandra. Det är som att berget flera hundra meter ovanför huvudet gör att man binds samman. Berget skapar en värme mellan människorna.

Efter den första utställningen följde några år där han dokumenterade järnverket i Österbybruk, dess gjuteri, smedja och valsverk och gjorde ett antal utsmyckningar i Österbybruk, Forsmark och i Uppsala.

Allt jag målar hämtar jag inifrån mig själv.

Under en tid har Roine Jansson arbetat med bilder från räddningstjänsten och lagt ut skisser av en del målningarna på Facebook. En målning, där räddningsarbetare bär en skadad upp i en bil får många kommentarer. Bilden engagerar. Arbetarhjältarna i samhället har fått en mer framträdande roll i och med pandemin. 

Roine Jansson arbetade som brandman från 1990. Det var genom sin vapenvägran han kom i kontakt med brandkåren. Med brandmannajobbet fick han viss ekonomisk trygghet och slapp måla på beställ­ning.  Nu när det gått ett par år sedan han slutade som brandman arbetar han på en utställning med motiv från de åren.

– Allt jag målar hämtar jag inifrån mig själv. Jag har visserligen målat och tecknat motiv från arbetet lite när jag arbetat också, men det är som att jag behöver distansen, som att upplevelserna behöver ligga och mogna inuti mig, för att sedan kunna målas. 

I och med utbildningen till brandman, som krävde gymnasiekompetens i vissa ämnen, började Roine Jansson också studera språk. Han lärde sig franska, något som han kom att få stor nytta av när han 1997 började resa till Frankrike och Belgien.  Varför Belgien och Frankrike? Jo för att Österbybruk är en bygd med arv från många valloner. Tack vare ett vänortsutbyte mellan Östhammar och Durbuy i Belgien fick Roine chansen att göra den första resan. Det var där han träffade Daniel Seret, konstnär och hans fru Christine Mahy, socialarbetare, som hade startat en kulturförening och byggt kulturhuset Miroir Vagabond.

– Med kulturen som medel har de engagerat och hjälpt utsatta människor. De har ett stort socialt engagemang och bedri­ver ett fantastiskt arbete med hjälp av kulturen.  

När Roine Jansson började vandra omkring på på kullarna ovanför industri­landskapet i Liége som han ville måla, kände han den gamla gruvdoften. 

– Det var exakt samma doft som jag mindes från arbetet i Dannemora gruvor och då mindes jag rösterna hemifrån. Alla gruvor var nedlagda i Liége men jag fick kontakt med tidigare gruvarbetare och fick intervjua dem för att bevara historien om deras liv och deras arbete.

2011 släppte Roine Jansson boken Gruvarbetare i ord och bild.

Under denna första av 30 resor ned till Vallonien mötte han Carmelina Caracillo, dotter till en av gruvarbetarna. Hon var författare och de inledde ett samarbete som blev boken Kvinnors liv och arbete i Europa – röster från industri och lantbruk i Belgien, Frankrike och Sverige, som gavs ut 2002 både på svenska och franska. 

I boken intervjuas 16 kvinnor, och teman som återkommer i alla intervjuerna är: Vår kropp, vår smärta, vår solidaritet, vårt värde, vår vrede, vårt motstånd och våra förhoppningar. Om konsekvenserna av det ekonomiska och sociala system som de lever under.  Jag läser inledningscitatet: ”Historier som är födda ur folkets muntliga berättelser utmanar överhetens myter”. (Franco Ferrarotti 1978)

Roine Jansson fortsatte sina resor och sitt måleri med gruvarbetare, stålarbetare, valsarbetare, kokerskor, städerskor och jordbruksarbetare. Han samlade också egna intervjuer med arbetare på alla de ställen han besökte. Det blev många, både stora och små utställningar, i Sverige och utomlands. Det arbetet plus drygt 50 av hans intervjuer med arbetare i Belgien, Frankrike och Sverige blev boken Gruvarbetare i ord och bild, som kom ut 2011. 

– När jag har jobbat med de här stora projekten jag haft, då  jobbar jag intensivt  hela tiden, i stort sett dygnet runt. Många konst­närer vill ha sitt arbete på avstånd, som att ha ett arbete att gå till. Jag vill ha nära till det. 

Just nu arbetar han på nästa stora projekt en större samlingsutställning.

– Det är så otroligt mycket material jag har samlat på mig under de här åren, som vore roligt att ställa ut samtidigt.

Roine Jansson har tilldelats många stipendier, haft mer än 40 separatutställningar och ett flertal samlingsutställningar. Han finns representerad i många kommuner, museer  och organisationer, och gjort ett tiotal offentliga utsmyckningar, bland annat i Stockholms tunnelbana.  I Östhammars kommun lämnade en medborgare in en motion in om att kommunen borde säkra att konst från deras konstnär Roine Jansson blev kvar i kommunen.

I mitt arbete som konstnär är det framför allt människan som jag vill lyfta fram, människor i arbete, människor som är osynliggjorda i dagens samhälle.

– Det var otroligt! Man hade namnin­samling i mataffären och aktionen ledde till att man köpte in 24 av mina verk som i dag finns utspridda lite överallt i kommunen.

När Roine Jansson rest runt till olika arbetsplatser har han alltid pratat om den fackliga historien som så stort förändrade arbetarnas livsvillkor.  En historia han menar har fallit i glömska. 

– Det allra värsta i nedmonteringen och högervridningen som skett i samhället var när LO godkände individuella löner. Där slog man sönder hela grunden för den fackliga kampen. Det var ju så allt började, med att man gick samman som ett kollektiv. Individuella löner skapar däremot konkurrens, man slåss mot varandra. Det gör honom betryckt.

– Jag har alltid till nyligen trott på att vi kommer att kunna återuppta arbetet för ett bra samhälle. Jag har också haft en tro på att till viss del kunna påverka utvecklingen med min konst, genom att berätta och belysa villkoren för arbetare. Men i dag måste jag säga att jag ibland kan känna hopplöshet.  

Sorgen som kommer i tystnaden i luren en stund. Jag ser på allvaret i Roines mål­ningar. Arbetarnas ansikten, kroppens koncentration i rörelserna för att utföra arbetet, gemenskapen i arbetslagen och fram blixtrar utsattheten i det sönderslag­na kollektivet på arbetsplatserna.

– I mitt arbete som konstnär är det framför allt människan som jag vill lyfta fram, människor i arbete, människor som är osynliggjorda i dagens samhälle. Ge upp tänker jag inte göra.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984