Opinion #25/2021

När kollektivavtalet blir en fribiljett till exploatering

Emil Boss i svart tröja och keps mot ljusgrå bakgrund
Emil Boss, facklig aktivist och författare Foto: Axel Green

”Byggnads och Sveriges byggindustriers trovärdighet undergrävs av det sorgliga faktum att tusentals byggskurkar tecknar kollektivavtal enbart för att få möjlighet att utnyttja arbetare i större skala. Behovet av en nyfacklig organisering som faktiskt rår på paternalismen har blivit till en ödesfråga för arbetarrörelsen.” Emil Boss om kollektivavtal och den nya paternalismen.

Förra veckan berättade en anställd på en rivningsfirma, vi kan kalla honom Fernando, att chefen stoppat honom när han hade bytt om efter arbetsdagen. ”Du får bara byta om när jag säger till.” Arbetaren beordrades gå iväg för att byta tillbaka till arbetskläder. Sedan fick han sitta på en stol och vänta. Chefen skickade några mail och efter tio minuters tystnad sade han utan att titta upp: ”Så. Nu kan du byta om”.  

Fernando jobbade med bilning. Hans jobb var att för 130 kronor i timmen stå med en handhållen bilningshammare och skaka sönder sina händer. Arbetet skedde åtta gånger över Arbetsmiljöverkets tillåtna tidsgränser och utan ansiktsmask i rök från cancerogent kvartsdamm. Chefen var medveten om riskerna, men sade ingenting till Fernando.

I mitt fackliga arbete har jag aldrig stött på ett byggbolag med utländsk arbetskraft som inte bryter mot lagar och regler. De allra flesta har kollektivavtal.

Hundratusentals arbetare i Sverige har en prekär migrationsstatus. Ytterligare hundratusentals har så osäkra anställningar att de inte rings in igen om de klagar eller går med i facket. I mitt fackliga arbete har jag aldrig stött på ett byggbolag med utländsk arbetskraft som inte bryter mot lagar och regler. De allra flesta har kollektivavtal. Jag har heller aldrig stött på en restaurangägare som har personal som jobbar med arbetstillstånd, som inte förtrycker dem. Många av restaurangerna har kollektivavtal. Hur många procent av kollektivavtalen i arbetaryrkena är egentligen fejk? Hur stor del av arbetarna berörs? Och framförallt: Hur hamnade vi här?

Från ett perspektiv är förslumningen av arbetsmarknaden naturligtvis frukten av en lång rad arbetsmarknadspolitiska beslut. Avregleringen av arbetskraftsinvandringen i kombination med en grymmare asylpolitik skapar en desperation efter anställningar. Men från ett annat, kanske tydligare perspektiv, beror eländet bara på en enda sak: Paternalismen är tillbaka.

Förr ägde som bekant bruks- och godsherrar makten över arbetares hela liv. De kontrollerade boenden, konsumtion, framtidsutsikter, sociala relationer. Det som stod på spel för den enskilde stataren eller bruksarbetaren var inte främst lönen utan medlemskapet i ägarens förlängda familj. Den som sade emot riskerade nämligen inte bara sin anställning, utan sin och familjens hela tillvaro. Just den maktrelationen är tillbaka.

När vanmakten når en viss nivå spelar certifieringar, kollektivavtal, hot om domstol och så vidare ingen roll – ägarna kan göra som de vill. De litar på att ingen vågar protestera.

Småföretagare fått en extrem makt över de anställdas  tillvaro. Den arbetare som misshagar chefen för rörfirman, takläggningsfirman, håltagningsfirman, rivningsfirman, restaurangen eller åkeriet riskerar att tillsammans med sina familjer kastas ur landet. Så hur förvaltas då denna makt? Granskningarna efter granskning visar att den förvaltas ungefär som man kan förvänta sig (makt korrumperar): Genom att ägarna till exempel ber arbetarna kyssa deras skor, eller befaller dem att betala tillbaka halva lönen, eller sätter dem i arbete dygn i streck, eller skickar ut dem att riskera sina liv dem bland byggdamm och farliga maskiner.

Byggnads och Sveriges byggindustriers trovärdighet undergrävs av det sorgliga faktum att tusentals byggskurkar tecknar kollektivavtal enbart för att få möjlighet att utnyttja arbetare i större skala.

Paternalism går att förstå och bemöta. Historien visar att den inte kan regleras med lagar och avtal. När vanmakten når en viss nivå spelar certifieringar, kollektivavtal, hot om domstol och så vidare ingen roll – ägarna kan göra som de vill. De litar på att ingen vågar protestera. Det enda som biter på paternalismen, historiskt sett, är facklig organisering – att många tillsammans gör uppror mot de rådande normerna på storgodset eller håltagningsfirman. Just därför är det så illa att så många av kollektivavtalen är fejk: De skymmer sikten för det som måste göras.

Den höga avtalstäckningen i till exempel byggbranschen skapar en förskönad bild av verkligheten. Byggnads och Sveriges byggindustriers trovärdighet undergrävs av det sorgliga faktum att tusentals byggskurkar tecknar kollektivavtal enbart för att få möjlighet att utnyttja arbetare i större skala. Behovet av en nyfacklig organisering som faktiskt rår på paternalismen har blivit till en ödesfråga för arbetarrörelsen.

Ingen kan göra allt, men varje lokal facklig expedition kan göra något: inkludera prekariatet, hitta nya former för påtryckningar mot oseriösa företag, rapportera arbetslivskriminella till myndigheterna. Upp till kamp, tillsammans, mot förslumningen.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984