”Engagemang i abortkritiska organisationer är lika lite en anomali i KD som rasistiska utspel i SD. I partistyrelen sitter exempelvis Mikael Oscarsson som grundade Ja till livet. Att partistyrelsen väljer att lyfta fram Havneraas är således klartext, de vet vilka de talar till med det valet.” Anna Maria Saxgård om Kristdemokraternas abortkritik.
Det är förvisso trivsamt att se det väljartapp som följer KD i spåren av Ebba Busch husaffär och den inledda förundersökningen om grovt förtal. Husaffären överskuggar dock diskussionen om KD:s jämställdhetspolitik och i synnerhet abortfrågan, vilken annars såg ut att kunna ta fart i januari när DN plockade upp det som ETC påbörjade i augusti, en granskning av och diskussion om Sarah Havneraas, ordförande för KD-kvinnor och satt att leda arbetet med att ta fram partiets ”nya” jämställdhetspolitik och hennes engagemang i organisationer mot fri abort.
Debatten mynnade i princip ut att Havneraas fick svara på frågan om hon stödjer svensk abortlagstiftning. Ett ja på det lades sedan i en vågskål mot år och år av arbete inom inte bara en utan flera abortkritiska organisationer. Havneraas engagemang viftades bort av henne själv när hon konfronterades, medan Busch motsägelsefullt sade att Havneraas aldrig har varit emot abort för att i nästa mening säga att Havneraas gjort en ”resa åsiktsmässigt” och idag står bakom abort full ut. Sedan var det dags att åberopa den famösa åsiktskorridoren.
Det faktum att Busch formulerar abortfrågan som ”en av de svåraste etiska frågorna” är i sig en premiss, en utgångspunkt och ett ställningstagande.
Vi måste diskutera heter det, som att abort inte diskuterats genom århundraden. Som att det inte diskuteras mellan gravida, partners, barnmorskor och läkare varje dag. Som att frågan inte diskuteras på nationell nivå, på EU nivå och på internationell nivå konstant.
Busch och andra debattörer utgör enligt sin utsaga om en åsiktskorridor ett nödvändigt arbete med att ”lyfta frågan”. Som att det enda man vill är att kunna säga flaska. Det finns inget oskyldigt i att ”lyfta en fråga” politiskt. Att lyfta en fråga, det vill säga att arbeta för att något ska behandlas politiskt, är att försöka verka för förändring. En politiker ställer inte en fråga bara för att det är intressant att undersöka den från olika vinklar, politiker är inte filosofer. Politisk debatt är grunden till all parlamentarisk politik, den har ett syfte och ett mål. Det faktum att Busch formulerar abortfrågan som ”en av de svåraste etiska frågorna” är i sig en premiss, en utgångspunkt och ett ställningstagande.
”Frågan” är dessutom ställd i svensk politik. Möjligheten och rättigheten att diskutera svensk abortlagstiftning är något som SD och KD har brukat. Sverigedemokraterna lämnade så sent som 15 januari i år in en skriftlig fråga till regeringen där aborter presenteras som en del i ”dödsstatistik”. Ordvalet är hämtat från tidningen Världen idag, fristående kristen med en ledarsida som ofta stödjer KD.
SD har kontinuerligt i riksdagspolitiskt arbete ifrågasatt svensk abortlagstiftning och praxis enligt det mönster den internationella konservativa högernationalismen uppvisar. Den senaste motionen i frågan, Översyn av praxis vid sen abort är i innehåll mycket lik det som Hans Eklind, KDs migrationspolitiske talesperson och ledamot i partistyrelsen, motionerat om både 2018 och 2019. SD och KD har ställt frågan om förändringar i svensk aborträtt. Svaret har varit ett klart och tydligt nej, från både en majoritet av riksdagen och svenska väljare. Att folk reagerar starkt när abortlagstiftningen ifrågasätts är inte på grund av att frågan inte får ställas, utan för att stödet för lagstiftningen är stort. Hur var det nu Busch sa, ställ inte frågan om du inte gillar svaret?
Sverigedemokraterna har de senaste åren riktat in sig på just praxis istället för lagstiftningen. Det är ingen slump. Det är heller ingen slump att Havneraas och Busch med emfas bedyrar att de står bakom svensk lagstiftning. Det går inte att analysera varken KD eller SDs hållning i abortfrågan utan att ta i beaktning att det överhuvudtaget inte är politiskt gynnsamt att positionera sig som emot svensk abortlagstiftning på grund av dess starka stöd.
Den ena handen vet vad den andra gör. Engagemang i abortkritiska organisationer är lika lite en anomali i KD som rasistiska utspel i SD. I partistyrelsen sitter exempelvis Mikael Oscarsson som grundade Ja till livet.
Både KD och SD är exempel på detta då de förlorat väljarstöd på grund av abortfrågan, något som båda partierna konstaterat i valanalyser. I både abortfrågan och frågan om samvetsfrihet är KDs hållning därför motstridig, det handlar om att ge signaler åt olika håll. Att uttalanden och formuleringar är motsägelsefulla betyder däremot inte att signalerna är det, de är tydliga.
Den ena handen vet vad den andra gör. Engagemang i abortkritiska organisationer är lika lite en anomali i KD som rasistiska utspel i SD. I partistyrelsen sitter exempelvis Mikael Oscarsson som grundade Ja till livet. Att partistyrelsen väljer att lyfta fram Havneraas är således klartext, de vet vilka de talar till med det valet.
Man är noga med att inte stänga dörren för de krafter som vill se förändringar i svensk aborträtt, samtidigt som man tydligt måste formulera att man står bakom svensk abortlagstiftning eftersom det inte, i nuläget, är politiskt hållbart med något annat. Det är också så man formulerar sig på hemsidan när man säger att man inte vill ändra lagstiftningen i nuläget men ”bevakar frågan”.
2017 proklamerade dock Ebba Busch tillsammans med en kollega i partitoppen i ett debattinlägg i tidningen Dagen att abortlagstiftningen kan behöva ses över. Den här dubbla strategin går igen i Busch hittepåfeminism. Busch har gjort karriär på att kunna knyta sig själv, och därmed sitt parti, till feminism och de tankar om modernitet och progression begreppet innehar i en samtida svensk kontext. Något som också gav partiet ett stort uppsving i väljarsiffror. Samtidigt piskar hon på hat mot feminister som de facto arbetar feministiskt, genom till exempel genusvetenskaplig forskning, och appellerar till antifeminister med hånfulla utspel.
Den ”nya” jämställdhetspolitken hon pratar om är samma gamla familjepolitik som KD tidigare drivit. Den starkaste assocationen som dyker upp kring KDs jämställdhetsarbete är skandalen där Ica-handlare märkte om gammal köttfärs. Det är gammalt skräp, potentiellt farligt, ät det inte.
Det är inte konstigt att KD kan tänka sig att samarbeta med SD, partierna har legat nära varandra politiskt i framförallt socialfrågor både innan valet 2018 och innan Ebba Busch bytte fot i samarbetsfrågan. Det var också till SD som den största väljarströmmen från KD gick i valet 2018, även om det var en liten skillnad mot procentantalet som gick till Moderaterna. KD har under Ebba Busch ledning allt tydligare signalerat att de vill vara en del av den samtida konservativa högernationalismen.
Vi vet att vissa frågor är centrala för rörelsen internationellt, kritik mot rätten till fri abort, så kallad samvetsfrihet för barnmorskor, och antifeminism är exempel på frågor som fungerar som centrala noder i det ideologiska bygget. Ebba Busch har jobbat hårt de senaste två åren för att checka av dessa boxar. Lars Adaktusson tvingades bort, något som Busch stöttade, trots sitt bedyrande att han stod bakom svensk abortlagstiftning. Att Havneraas får den positionen hon får antyder att det finns krafter som vädrar morgonluft. Att poängtera detta handlar inte om att vi kan förvänta oss en nära förestående kupp mot svensk abortlag. Det är att belysa den politiska position som KD all tydligare tar.
Det starka stödet för svensk abortlagstiftning är trots allt betryggande. Svenskarna har ett fortsatt brett stöd för rätten till fri abort samt nuvarande abortlagstiftning. KD och SDs politik behöver därmed inte analyseras som utgörande en stark hotbild mot nuvarande lagstiftning. Med det inte sagt att en högerkonservativ koalition skulle sitta och rulla tummarna i frågor om jämställdhet och socialpolitik. En regering med M, KD och SD kommer rimligtvis ha negativa konsekvenser för kvinnor, jämställdhetsfrågor och hbtqi-personer, bland mycket annat. Vetskapen om detta var en av anledningarna till att den liberala mardrömmen Januariavtalet var att föredra i den senaste regeringsbildningen.
Faran med en M, SD och KD regering är inte bara SD som det gärna framställs. KD (och förstås även M) ska analyseras och kritiseras för den problematiska politik de för i dessa frågor. Frågan i KDs fall är dock om väljarna kommer att tycka att de gör det som de förutsatt sig lika bra som SD, samt om de gjort en riktigt bedömning i vad väljarna vill ha.
Svikande väljarsiffror för KD har dock gissningsvis ingen större betydelse i en regeringsbildning 2022 eftersom rösterna flyttas runt på högerkanten. Det som skulle innebära en skillnad, att KD åker ur Riksdagen, tycks utifrån historien dessvärre lika troligt som att de skulle lägga fram en faktisk feministisk politik.
