Opinion #15/2021

Det var Alliansen som tog kål på Liberalerna

Maria Robsahm, skribent Foto: Privat

”Ändå är det inte med nytt namn och ny symbol som partiet började resan ur riksdagen. Inte heller är det Januariavtalet 2019 som har skapat krisen, utan det kom långt tidigare. Som de två tidigare partiledarna Maria Leissner och Bengt Westerberg före henne har påpekat, inleddes partiets resa till överflödighet i samarbetet inom Alliansen.” Maria Robsahm om Liberalernas fallande opinionssiffror.

”Nyamko Sabuni leder nu partiet mot undergången som en japansk Kamikazepilot. Jag tillhörde de som förordade henne som partiledare, något jag nu ångrar djupt.”

Så säger Lars Jacobsson, en av de tongivande inom partiet Liberalerna som stödde Sabunis kandidatur till posten som partiledare. Det gör han inte längre, mångårig politiker för det parti som 2015 bytte namn från Folkpartiet till Liberalerna 

Och han är inte ensam om att undra vad partiledaren håller på med. Med en opinion under spärren till riksdagen sedan 2019 så är partiet på väg mot valet 2022 med siktet inställt på att åka ur riksdagen. 2,3 procent i demoskop i början av januari borde vara skräckläsning för partistrategerna i L. Mindre än en tiondel av toppnoteringen under Bertil Ohlin på knappt 25 procent.

Ja, kanske någon tycker. Bertil Ohlin. Det var på den tiden socialdemokraterna i val efter val tycktes omöjliga att besegra. Så har det inte varit sedan Fälldin blev statsminister 1976.

Och inget principiellt konstigt i att det politiska landskapet förändras. För en liberal borde det vara välkommet. För egen del har jag sedan decennier propagerat för att trögrörligheten i det partipolitiska smörgåsbordet borde anpassas och göras litet mer flexibelt. Att partier kan gå i konkurs eller att öka valfriheten, om man vill uttrycka det så.

Partier är inte som kolsyrad läsk. Men parallellen håller. När man väljer ett parti så gör man det för att det är förknippat med en viss ideologi, vissa värden. Liksom Zingo var förknippat med apelsinsmak. 

Istället har vi fått politiska varumärken som lämnat sin ursprungliga laddning och bytt innehåll i takt med att samhället förändrats. Jag påminns om när jag för många år sedan skulle köpa läskedrycken Zingo och gick till kiosken. Jag gick därifrån tomhänt eftersom jag i stumhet inte kunde svara på motfrågan vilket alternativ jag önskade – päron eller choklad?

Jag ville ju ha en Zingo….

Nåväl. 

Partier är inte som kolsyrad läsk. Men parallellen håller. När man väljer ett parti så gör man det för att det är förknippat med en viss ideologi, vissa värden. Liksom Zingo var förknippat med apelsinsmak. 

Men liksom Zingo då är det numera svårt att svara på frågan vad det gamla Bondeförbundet (Centerpartiet) står för eller vad det gamla frisinnade Folkpartiet (Liberalerna) står för.

Päron eller choklad?

I artikeln i VK, husorgan för det folkpartistiska Västerbotten, skriver Lars Jacobsson att han tror att problematiken inleddes 2015 med övergången till namnet ”Liberalerna”. Men att förknippa partiets problem med namnbytet är för enkelt och ytligt. Liksom att tro att partiets problem kan knytas till det dithörande skiftet av partisymbol, till det falliska L, samtidigt som partiledaren Björklund hade avslöjats med sexistiska kommentarer under sin tid anställd som officer. 

Som den liberala tidningen Sydsvenskan skrev 2016:

”En vuxen människa som gapar att värnpliktiga ska ’runka upp stridskuken ordentligt’. En man vars favoritadjektiv är ’ludermässig’. De unga män som en gång hörde officeren Jan Björklund skrika kunde nog gissa att deras befäl hade alla förutsättningar att bli en katastrofal utbildningsminister. De kunde också ana att hans liberalism rymdes i en snuskburk.”

Någon varningsklocka borde ha ringt. 

Ändå är det inte med nytt namn och ny symbol som partiet började resan ur riksdagen. Inte heller är det Januariavtalet 2019 som har skapat krisen, utan det kom långt tidigare. Som de två tidigare partiledarna Maria Leissner och Bengt Westerberg före henne har påpekat, inleddes partiets resa till överflödighet i samarbetet inom Alliansen.

Det såg bra ut. Partiet fick flera ministerposter, äntligen skulle man få inflytande över de politiska besluten.

Så blev det. På papperet. Men åtta år vid makten mellan 2006 och 2014 och en hel generation unga folkpartister kom att identifiera sig som allianspolitiker, inte som folkpartister. Tittar man på hårda fakta, så ger opinionssiffrorna samma resultat. Det var Alliansen som tog kål på folkpartiet. Att kritisera namn och symbol är fel medicin även om man bortser från de ytligaste analyserna.

Det är efter 2006 som Folkpartiet/Liberalerna har gjort sin verkliga resa som kröns av den nuvarande ledningens uppenbara plan att åka ur riksdagen 2022. Före 2006 uppnådde Folkpartiet över tio procent, det har man aldrig gjort sedan dess.

Idag ser det ännu värre ut.

”Det är inte lätt att vara en del av ett parti som ligger på 2,5 procent i opinionen” säger en idag politisk verksam Folkpartist/Liberal som av lätt insedda skäl föredrar att vara anonym.

Men ordet ”liberal” har missbrukats på allehanda vis. Allt från att ursäkta precis vad som helst så länge det är marknadsekonomiska principer som råder – som Liberalerna i Örebro som ”uppgraderar” elever till kunder. Till att användas av ett parti som nu tydligt förbereder sig för att välkomna svenska kostymnazister in i den politiska värmen. 

Låt mig vara tydlig. 

För mig har ordet ”liberal” varit positivt laddat. 

Det kommer ur min oerhörda respekt för John Stuart Mills klokskap och hans feminism som gör att han fortfarande – snart 150 år efter sin död – är aktuell. Det tillsammans med insikten om rättsstatens nödvändighet i varje system som gör anspråk på att kalla sig demokratiskt. 

Men ordet ”liberal” har missbrukats på allehanda vis. Allt från att ursäkta precis vad som helst så länge det är kapitalistiska/marknadsekonomiska principer som råder – som Liberalerna i Örebro som ”uppgraderar” elever till kunder. Till att användas av ett parti som nu tydligt förbereder sig för att välkomna svenska kostymnazister in i den politiska värmen. 

Att Sabuni liksom de japanska piloterna har satt sig i flygplanet mot undergången är tydligt. Hon är som Jacobsson uttrycker det, en Kamikazepilot. Med sig på sitt självmordsuppdrag tar hon ett parti som har funnits i Sveriges riksdag sedan 1934, med rötter i liberala partier som fanns decennier innan den allmänna rösträtten infördes mer än ett sekel tillbaka. 

Lars Jacobsson skriver att han som socialliberal inte vet vad han ska rösta på. Kanske Centerpartiet?

Kanske är det dags för Liberalerna att koncentrera sig. Liksom Zingo inse att choklad och päron var inget man förknippade med det varumärke man hade. Och satsa på apelsinsmak.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar