Är icke-våld verkligen den enda vägen för klimatrörelsen? När kommer vi till ett läge där det inte längre räcker? Erik Svensson läser Andreas Malms How to blow up a pipeline om argumenten för vandalism som politiskt medel.
Varför är inte klimatrörelsen våldsam? Frågan ställs av författaren John Lanchester i en essä från 2007. Egendom mottaglig för vandalism finns överallt. Tänk om femtio aktivister punkterade fyra stadsjeepar var, varje natt, i en månad. Det skulle innebära sex tusen färre lyxbilar på gatorna den månaden. Enkel och effektiv aktivism, med ett glasklart budskap: lyxutsläpp beivras ovillkorligen. Så vad beror frånvaron av klimatmotiverat våld på? Är klimatrörelsen för snäll för sådan aktivism? För väluppfostrad? Eller, skriver Lanchester – och här svindlar det för läsaren – är det för att klimataktivisterna själva saknar förmåga att riktigt tro på klimatförändringarna?
Med dessa frågor inleds How to Blow Up a Pipeline: Learning to Fight in a World on Fire. Boken är skriven av humanekologen Andreas Malm, en av världens ledande marxistiska klimatteoretiker. I Fossil Capital: The Rise of Steam Power and the Roots of Global Warming från 2016 bidrog han med något essentiellt för förståelsen av klimatförändringarnas politiska situation: en historiskt förankrad analys av relationen mellan kapitalism och fossila bränslen.
I How to Blow Up a Pipeline argumenterar han för att klimatrörelsen bör vidga sin aktivistiska fauna och öppna upp för strategisk förstörelse av egendom. Det är en åsikt om står i bjärt kontrast till den ickevåldshållning som hittills har dominerat, särskilt i Extinction Rebellion. Denna hållning har tjänat sitt syfte, i det avseendet att rörelsen har vuxit till en storlek som förmodligen inte hade varit möjlig om den hade varit våldsam. Men, menar Malm, ickevåldshållningen kan inte längre monopolisera de strategiska överläggningarna. Ickevåld bör kombineras med vandalism. För denna tes presenterar han ett antal argument.
För det första: vi är på väg åt fel håll, och det är bråttom att vända utvecklingen. 2018 gick två tredjedelar av allt kapital investerat i nya projekt för energiproduktion till fossila bränslen. Investering i kol, olja och gas ökade det året. Hur är det möjligt? Investerare förväntar sig uppenbarligen inte några nära förestående restriktioner gällande utvinning och förbränning av fossila bränslen. Ägare av det fossila kapitalet känner sig, som Malm skriver, säkra.
Som argument för ickevåldets strategiska överlägsenhet presenteras i Extiction Rebellions handbok ett antal historiska exempel. Antislaverirörelsen, suffragetterna, medborgarrättsrörelsen och kampen mot apartheid: framgången för dessa politiska projekt berodde på strategisk pacifism, menar de. Problemet med detta argument, skriver Malm, är att det inte stämmer. I samtliga rörelser förekom olika former av våld, och utan dessa element hade de inte segrat. Ickevåldshållningen, menar han, är ett symptom på frånvaron av revolutionär politik – kapitalets historiska seger – sedan 1980-talet. Detta är alltså hans svar på Lanchesters fråga varför klimatrörelsen inte använder våld.
Ingen stat har hittills åtagit sig att stoppa utvinningen av fossila bränslen eller utsläppen av växthusgaser (en uppgift som kompliceras av det faktum att 50 % av världens oljetillgångar är statligt ägda). En aura av helighet omger den kapitalistiska egendomen. Att förbjuda eller ens begränsa den tycks omöjligt, även när den står i konflikt med förutsättningar för mänskligt liv.
Politiska rörelser har ofta vunnit på existensen av en våldsam flank, skriver han. Ett exempel är medborgarrättsrörelsen. När delar av rörelsen började uppvisa ett våldskapital framstod plötsligt ickevåldsförespråkaren Martin Luther King som måttfull.
Därför är det dags, menar Malm, för klimatrörelsen att själva utropa och framtvinga ett förbud mot kol, olja och naturgas. Och metoden är förstörelse: av egendom för utvinning och förbränning av fossila bränslen. Med vandalism kan budskapet framföras att investering i sådan egendom är riskfylld. Målet är alltså att förstörelsen ska ha en avskräckande effekt. Rätten till egendom vanhelgas, rätten till liv deklareras och antikapitalistiska möjlighetshorisonter kan uppstå.
Malm framhäver att det rör sig om ett kommunikativt våld. Tiotals triljoner dollar investerade i det största nätverket av infrastruktur någonsin kan inte avvecklas och omvandlas medelst direkt aktion. Det är bara staten som kan verkställa ett projekt av sådan magnitud. Men den kommer inte att göra det på egen hand, det har den med all tydlighet redan visat. Det är klimatrörelsens uppgift att framtvinga en sådan utveckling.
Ett starkt argument mot politiskt våld är att det höjer tröskeln för människor att ansluta sig till rörelsen. Malm erkänner detta arguments legitimitet, sedan vänder han på det, och menar att den avskräckande effekten kan användas till rörelsens fördel. Politiska rörelser har ofta vunnit på existensen av en våldsam flank, skriver han. Ett exempel är medborgarrättsrörelsen. När delar av rörelsen började uppvisa ett våldskapital framstod plötsligt ickevåldsförespråkaren Martin Luther King som måttfull.
Kanske kan klimatrörelsen utvecklas på ett liknande sätt, skriver Malm. Aktiveras en radikal flank, så är det den fredsbejakande majoritetsrörelsens uppgift att offentligt fördöma våldet. Då kan den senare för etablissemanget framstå som möjlig att förhandla med. Skillnaden mellan den radikala flanken och resten av rörelsen kan förskjuta vad som anses radikalt, och vad som i kontrast till detta ses som rimligt i majoritetens ögon. Extinction Rebellion kanske förefaller radikala idag. Säg att en gruppering av klimatrörelsen börjar vandalisera egendom på en nivå tillräcklig för att skapa oro bland de härskande klasserna. Då kan XR plötsligt framstå som det måttfulla alternativet, erbjudande en väg ut ur krisen.
Problemet yppas – Malm erkänner villigt att det finns en risk för negativa effekter av en våldsam flank och att det är viktigt med timing – men snörps av med ett undvikande ”ingen har sagt att det ska vara enkelt eller bekvämt att vara militant.”
Definitionen av våld är en fråga för kontrovers. Det finns de som menar att bara levande varelser, inte egendom, kan utsättas för våld. Malm, däremot, menar att man måste tillstå att förstörelse av egendom, om den sker mot ägarens vilja, är våldsam. Dock, fortsätter han, tillhör vandalism och direkt våld mot en kännande varelse olika kategorier. De är inte jämförbara. Våld mot personer måste undvikas, skriver han. Likaså bör livsnödvändig egendom lämnas i fred. Attacker bör strikt avgränsas till infrastruktur för utvinning av fossila bränslen, samt egendom som kan kategoriseras som CO2-utsläppande lyxkonsumtion.
How to Blow Up a Pipeline är en kort bok. Vissa analyser blir korta, och andra uteblir helt. Exempelvis saknas i diskussionen om våldets definition en reflektion över begrepp som strukturellt våld. Det fossila kapitalets frambringande av ett sådant våld är en implicit utgångspunkt boken igenom. Så varför inte definiera det? Ytterligare en frånvaro som stör är en mer utförlig reflektion över tillfällen då våldsamma metoder helt bör undvikas. Problemet yppas – Malm erkänner villigt att det finns en risk för negativa effekter av en våldsam flank och att det är viktigt med timing – men snörps av med ett undvikande ”ingen har sagt att det ska vara enkelt eller bekvämt att vara militant.”
Men generellt är boken ett välkommet inlägg i debatten. Den behövs. Vi vet att klimatförändringarna pågår, vi har mängder av säkra fakta. Men kognitiv dissonans tränger bort signifikansen av denna vetskap. Om svaret på Lanchesters fråga huruvida klimataktivister själva saknar tro på klimatförändringarna är ja, kanske Malms uppmaning till vandalism kan förstås som en revolutionär version av Blaise Pascals ”Be, och du ska tro”: ”Spräng pipelines, och en verklig tro på apokalypsen kommer att infinna sig.”
För att kunna förstå signifikansen av klimatförändringarna, och därmed på allvar tro på dem, behövs kanske inte bara klimatvetenskap och analys, utan även politisk handling. Denna katastrof innebär lidande på en sådan nivå, att strategisk vandalism inte bara är rättfärdigad, utan påkallad. Det räcker kanske inte, som Malm skriver, längre med protest. Tiden är kommen för motstånd.
