Signerat #9/2021

Fascismen är lömskare än så

Artikelförfattaren Channa Riedel är poet, skribent och musiker bosatt i Göteborg, medlem i Musikersektionen vid Göteborgs LS. Hon skriver ibland musik till texter av bland annat Stig Dagerman. Foto: Simon Rydén

Den senaste veckan har det varit hög aktivitet på den antifascistiska symbolfronten. Utspel, artiklar och inlägg på sociala medier. Såhär brukar veckan som omgärdar 27 januari – Förintelsens minnesdag – se ut. Jag betraktar det men en viss form av tvinnad tacksamhet men det hela liknar ju också en fars.

Det har redan skrivits texter i den här tidningen om Ulf Kristersson som boktipsare på myndigheten Forum för Levande Historias facebook och instagram. Kritiken i form av kommentarer, inlägg och tidningstexter var svidande men i vanlig ordning – när det kommer till Förintelsen – är det ibland svårt att veta från vilket ideologiskt läger kritiken kommer. Jag tror det finns en del liberaler som även de vaknade till – det finns trots allt ett åtminstone uttalat motstånd mot samarbete med SD hos t.ex. centerpartister.

Kritiken mot Ulf Kristerssons inlägg uppehöll sig mycket kring idéen om honom som en hycklare eftersom han vid ett tidigare tillfälle lovat förintelseöverlevaren Hédi Fried att aldrig samarbeta med SD. Ett löfte han som bekant inte haft några problem att luckra upp. Nog för att detta är sant men min invändning handlar delvis om något annat.

Jag tänker att partipolitiker hävdar saker inför människor och väljare varje dag och att de när vindarna vänder sällan har några problem att måla om verkligheten. Enkelt uttryckt så har ju Kristersson hävdat att SD förändrats så till den grad att det nu inte finns några moraliska betänkligheter eller för stora meningsskiljaktigheter partierna emellan som omöjliggör ett samarbete. Det är logiskt i den konservativa verklighetsuppfattningen. Att jag inte håller med honom på någon punkt och på allvar är väldigt rädd för vad ett sådant samarbete kan innebära är tyvärr något annat.  

Under veckan har också en rad socialdemokrater skrivit olika kritiska inlägg och texter om ett framtida M-SD-samarbete. Exempel är Peter Hultqvists ledare i Dala-Demokraten som lyfter ekot från 30-talets språkbruk. 

I stormen som uppstår av de olika rösterna som skriker ja eller nej till SD skulle jag vilja säga att ni har fel allihopa. Och det handlar om den tröttsamma besattheten att använda 30-talets Tyskland som evig referens.

Karusellen fortsatte med Morgan Johansson som i ett twitterinlägg den 30 januari tipsade om en dokumentär om Hitlers maktövertagande 1933 med kommentaren: ”Denna dag bildade de konservativa och nazistpartiet regering tillsammans, med Hitler som kansler”. Ingen jämförelse med dagens svenska höger gjordes, men lästes ändå in till den milda grad att borgerliga skribenter började ropa efter misstroendeförklaring (och i ärlighetens namn låg nog den parallellen inte långt borta från Morgan Johansson heller). Borgerliga skribenter i kommentarsfält och på ledarsidor har skrivit uppretat och anser bland annat att S-kritiken mot SD bara handlar om en oro över att själva förlora makten. 

I stormen som uppstår av de olika rösterna som skriker ja eller nej till SD skulle jag vilja säga att ni har fel allihopa. Och det handlar om den tröttsamma besattheten att använda 30-talets Tyskland som evig referens. Jag tycker det är banalt och framförallt uppfattar jag det som retoriskt. För det första: ingenting kommer någonsin bli exakt som 30-talets Tyskland. Främst kanske för att Förintelsen redan ägt rum. För det andra är anklagelserna enkla för de konservativa och till och med SD att skaka av sig när förståelsen av Förintelsen reducerats till att stå framför kameran och vifta med en bok.

Fascismen är lömskare än så, och somliga förstår inte att vi redan ser dess verkningar. Vi minns Ulf Kristersson i jaktmundering på affischer med rubriken ”Stärk gränsen”, eller KD:s grumliga hållning i abortfrågan, eller att stockholmsförorter bevakas av polisens drönare utan att de boende i områdena informerats. Eller som poeten Hanna Rajs Lara skriver i ”Under månen”: ”bara en goy är förvånad / en minister är förvånad / lärare förvånad / ja e inte förvånad / e du förvånad?”.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984