Under januari månad har fackförbundet USB genomfört ett flertal protestaktioner utanför Amazons sorteringscenter i Rom, sedan leveransbuden började organisera sig fackligt. Foto: Julia Lindblom

Den sista milen

Leveranserna är det sista och mest kritiska steget i Amazons logistiska kedja och här räknas varenda minut. En arbetsdag kan innebära 140 stopp och en dålig recension från en kund kan göra att buden blir avstängda. Arbetaren besöker ett Rom i rusningstrafik där Amazons bud kämpar mot klockan.

Trafikljusen slår om till rött. Klockan har hunnit bli strax efter åtta på morgonen och rusningstrafiken är i full gång i utkanten av Rom. Emilio skruvar upp volymen på radion i förarsätet och kastar en bekymrad blick på skärmen till sin android-telefon. Där syns över hundra stopp utmärkta med svarta små punkter. Leveranser som han förväntas klara av inom loppet av nio timmar. Stoppen kallas ”ping” på italienskt Amazonspråk. En algoritm räknar på förhand ut hur Emilio bör köra för att ta sig den snabbaste vägen från ett stopp till ett annat. När han jobbar i utkanten av staden blir avstånden mellan stoppen extra långa, och då måste han köra fort. Om vägen spärrats av på grund av en trafikolycka kan hela arbetsdagen vara förstörd.

Bilkön som bildats vid den stora ringleden som leder in till Rom växer. Trots att den italienska huvudstaden numera präglas av en rad restriktioner till följd av pandemin ligger vägarna och gatorna långtifrån öde. E-handeln har ökat i Italien i takt med coronavirusets framfart och huvudstaden Rom är inget undantag. Allt fler kunder går med i Amazons medlemsklubb Prime, som innebär kostnadsfri frakt och utlovad leverans inom loppet av två dagar.

I Italien anlitar Amazon många mindre transportföretag för att leverera paketen, inom ramen för sitt program ”Deliverance Service Provider”, DSP. Emilio som leveransbud är alltså inte direkt anställd av Amazon, trots att han enbart levererar åt dem.

På varje företag som Amazon anlitar arbetar i genomsnitt femtiotalet förare på ofta osäkra kontrakt. Endast en mindre andel är heltidsanställningar, uppger de anställda Arbetaren pratar med. De beskriver sina anställningsvillkor som en ping pong-lek mellan företagen. Lönen för en förare som arbetar heltid ligger i genomsnitt på mellan 1 200 till 1 400 euro efter skatt. Flera leveransbud jag intervjuar är rädda för repressalier och vågar inte ställa upp med namn och bild. Det blir uppenbart att en tystnadskultur råder på de företag som levererar åt Amazon.

Förutom den vita anonyma budbilen, som ser likadan ut på alla företag, är det ändå framförallt Amazons utrustning som används i jobbet. Det externa transportföretaget tillhandahåller fordon, bensinutgifter och vid behov en arbetstelefon, men väskorna och paketen Emilio bär på varje dag är Amazons. Likaså den applikation och algoritm som styr hela hans vardag.

En vanlig arbetsdag för ett av Amazons leveransbud i Rom.
En vanlig arbetsdag för ett av Amazons leveransbud i Rom.

Applikationen som Emilio laddat ned i sin privata smartphone heter ”Amazon Flex”. Den är ursprungligen framtagen för att användas inom ett annat av företagets leveransprogram, som ännu inte lanserats i Italien. ”Amazon Flex” bygger på att egenanställda individer levererar paket under liknande gig-ekonomiska förhållanden som på Uber och Foodora. Men i Italien använder sig Amazon i huvudsak av logistikupplägget DSP, och man anlitar externa företag vars anställda kör den sista milen med Primeleveranserna.

Appen mäter exakt hur lång tid det tar för Emilio att leverera ett paket och hur många paket som ligger i budbilens lastutrymme. När appen används signalerar en GPS de exakta koordinaterna för var i staden han befinner sig. Om en kund dröjer med att hämta paketet, eller om Emilio står stilla för länge med bilen blir det problem. Då ringer företaget och frågar vad som hänt. Både Emilios arbetsgivare men också Amazon övervakar tillsammans att leveranserna går smidigt och felfritt. Om leveransen dröjer innebär det ett telefonsamtal och en omedelbar återkoppling till föraren, genom en så kallad dispatcher från företaget där Emilio är anställd.

Kvällen innan de ska arbeta får leveransbuden ett meddelande på Whatsapp eller Telegram med info om var och vilka tider de ska jobba. Det innebär att det för många blir nästintill omöjligt att planera livet i förväg.

Foto: Julia LindblomStress i depån då paketen hämtas. När det egna jobbet är gjort får man hjälpa de som kommit på efterkälken.
Foto: Julia Lindblom
Stress i depån då paketen hämtas. När det egna jobbet är gjort får man hjälpa de som kommit på efterkälken.

Prime-leveranserna med budbilarna är det sista och kanske mest kritiska steget i Amazons logistiska kedja. Först packas varorna på ett av Amazons lager, så kallade Fulfillment Centers (FC). I Rom ligger det FC:t i den närbelägna kommunen Passo Corese, men ibland har varorna forslats norrifrån ända från lagret i Piacenza.

Det är på Amazons Fulfillment Centers som paketen förses med adresser till kunderna. Därefter transporteras paketen till något av företagets sorteringscenter. I Rom ligger dessa utspridda i olika delar i stadens utkanter; i bland annat Pomezia, Margliana och Settecamini.

Paketen anländer på natten till sorteringscentret och ska vara redo för leverans tidigt morgonen därpå. På lagret sorteras de mindre paketen i stora kassar, som sedan läggs i ordning i budbilen utifrån algoritmens beräkningar. När budbilarna väl anländer till sorteringscentret i Settecamini är det därför bråttom.

Foto: Valerio NicolosiI Italien anlitar Amazon många mindre transportföretag för att leverera paketen, inom ramen för sitt program “Deliverance Service Provider”. Förarna är ofta anställda på osäkra kontrakt.
Foto: Valerio Nicolosi
I Italien anlitar Amazon många mindre transportföretag för att leverera paketen, inom ramen för sitt program “Deliverance Service Provider”. Förarna är ofta anställda på osäkra kontrakt.

Settecamini ligger inte långt från förorten Rebbibia. Här möter jag leveransbuden Daniele Paglione, 35 år, och Samuel Salvati, 48 år. De är båda aktiva i facket CGIL och har kört för Amazon i tre respektive två år.

De menar att det som främst skiljer att leverera för Amazon från andra företag är arbetstakten och de många stoppen de måste göra varje dag. På en dag under pandemin kan de behöva göra 140 stopp, vilket i genomsnitt blir ett stopp var fjärde minut. Under ett stopp kan de också behöva leverera flera enskilda paket.

Foto: Julia LindblomSamuel Salvati har kört för Amazon i två år. “När det handlar om Amazon är varje minut viktig”, säger han.
Foto: Julia Lindblom
Samuel Salvati har kört för Amazon i två år. “När det handlar om Amazon är varje minut viktig”, säger han.

– På andra företag där jag jobbat handlar det om att leverera alla varorna som ligger i budbilen. Då kunde du till och med sluta lite tidigare ibland. Men när det handlar om Amazon är varenda minut viktig. Blir du klar med dina leveranser måste du vara tillgänglig för att hjälpa andra förare, säger Samuel Salvati.

Ett annat problem är den obetalda arbetstiden som tillkommer när bilarna ska förberedas och packas.

– Först måste du hämta budbilen på en parkering minst en halvtimme innan du ska till Amazon, och om det behövs tanka den med bensin. Sedan måste du åka sorteringscentret och där lasta på paketen, vilket tar ungefär en kvart. Ändå är det först när vi kör ut från Amazons grindar vi börjar få betalt, säger Daniele Paglione. Han tycker ändå att företaget där han arbetar går att förhandla med och att man erkänner den fackliga närvaron. Han har nu ett heltidskontrakt som tillåter ledighet på helgerna.

Foto: Julia LindblomDaniele Paglione är aktiv i facket CGIL och har arbetat på Amazon i tre år. "Vi vill att Amazon höjer ersättningen på söndagar till en mer rimlig nivå", säger han.
Foto: Julia Lindblom
Daniele Paglione är aktiv i facket CGIL och har arbetat på Amazon i tre år. ”Vi vill att Amazon höjer ersättningen på söndagar till en mer rimlig nivå”, säger han.

En genomsnittlig arbetsdag är för en heltidsanställd förare cirka 8 timmar och 50 minuter och där tillkommer en timmes obetald lunch, men räknar man med den obetalda arbetstiden kan arbetsdagen bli mer än en timme längre.

– I teorin har du en halvtimmes paus för lunch, men då måste du också hinna köpa maten och äta den. Om jag bara drar över tio minuter, så ringer en dispatcher till mig och frågar varför bilen står stilla, berättar Daniele Paglione.

För några veckor sedan åkte en kollega ut med 391 paket. Då kan det bli problem om du kommer till en portuppgång som saknar porttelefon, eller om det är många trappor du ska uppför.

Daniele Paglione, leveransbud

Leveransbuden har också fått mer att göra under pandemin. Daniele Paglione beskriver det som en ”konstant peak” sedan pandemins utbrott.

– För några veckor sedan åkte en kollega ut med 391 paket. Då kan det bli problem om du kommer till en portuppgång som saknar porttelefon, eller om det är många trappor du ska uppför. Om porttelefonen trasig skickar du ett foto på den till Amazon, så att de vet varför leveransen tar tid. I teorin måste vi alltid gå uppför trapporna och leverera paketen direkt till kunden. Men många förare ringer på porttelefonen och ber kunden att komma ner istället, säger Daniele Paglione.

Han berättar att facket CGIL nu försöker skapa en överenskommelse med Amazon på nationell nivå för alla förare inom ramen för det italienska kollektivavtalet för logistik och transport.

– Vi vill att Amazon höjer ersättningen på söndagar till en mer rimlig nivå och att tillägget för den obekväma arbetstiden höjs. Just nu får vi 50 procent mer betalt på söndagar, men vi vill också ha ett tillägg för den obekväma arbetstiden på 21 euro. Men det är inte lätt att göra överenskommelser med Amazon, säger Daniele Paglione.

Intill den tunga motorvägen i industriområdet Settecamini utanför Rom ligger det nybyggda sorteringscentret DLZ1. Den här kyliga torsdagsmorgonen i januari har ett tiotal drivers organiserade i fackförbundet USB, Unione Sindacale di Base, samlats för att dela ut flygblad utanför grindarna. Det är kallt i luften och Amazons lagerbyggnad smälter samman med den blygrå himlen. En efter en åker de anonyma budbilarna in genom grindarna. Bara till DLZ1 levererar flera externa mindre företag till Amazon: UnicoTras, Ecofin, Ares, Hdg, OnTime och Elpe.

Amazon etablerade sig i Rom i september 2017. Ändå tog det uppemot två år innan leveransbuden som arbetar för Amazon började organisera sig fackligt, främst i det stora facket CGIL men på senare tid också i basfacket USB. Under januari månad har USB genomfört ett flertal protestaktioner utanför Amazons sorteringscenter i Rom.

Foto: Julia LindblomLeveransbud organiserade i basfacket USB delar ut flygblad utanför grindarna till Amazons sorteringscenter DLZ1 i Settecammini utanför Rom den 14 januari 2020.
Foto: Julia Lindblom
Leveransbud organiserade i basfacket USB delar ut flygblad utanför grindarna till Amazons sorteringscenter DLZ1 i Settecammini utanför Rom den 14 januari 2020.

En av dem som deltar i aktionen är Massimo Pedretti. I två års tid har han organiserat Amazonanställda i Rom, bland annat de första lagerarbetarna på Amazons Fulfillment Center i Passo Corese. Det senaste året har han dock främst fokuserat på organiseringen av drivers.

Amazon ville göra det obligatoriskt för leveransbuden att arbeta på söndagar. Men hade vi skrivit under överenskommelsen inom ramen för detta kollektivavtal hade det förändrat villkoren för en hel bransch.

Massimo Pedretti, facklig organisatör på USB

Massimo Pedretti, som själv arbetat som chaufför inom logistikbranschen, arbetade tidigare som facklig representant för CGIL, men gick strax innan nyår över till USB tillsammans med många andra förare. Anledningen var den tidigare nämnda överenskommelsen som CGIL ville skriva under med Amazon, men som enligt honom i alltför hög grad var anpassad till arbetsköparens fördel.

– Amazon ville göra det obligatoriskt för leveransbuden att arbeta på söndagar. Men hade vi skrivit under överenskommelsen inom ramen för detta kollektivavtal hade det förändrat villkoren för en hel bransch. Då skulle alla andra transportföretag följt efter. Dessutom ville Amazon minska antalet sjukdagar i förhållande till kollektivavtalet och tillåta fler anställningar på osäkra kontrakt.

Foto: Julia LindblomMassimo Pedretti har organiserat Amazonförarna i Rom i två år.
Foto: Julia Lindblom
Massimo Pedretti har organiserat Amazonförarna i Rom i två år.

Massimo Pedretti menar att det är ett stort problem att leveransbuden inte är direkt anställda av Amazon. Han menar att den fackliga organiseringen försvåras då Amazon inte behöver förhandla direkt med facken. Dessutom skulle Amazons chaufförer ha mycket att vinna på att föra gemensamma kamper med lagerarbetarna.

– Lagerarbetarna är, såvida de inte arbetar genom bemanningsföretag som Adecco, direkt anlitade av Amazon, medan leveransbuden är anställda av underentreprenörer. Det är svårt för dem att träffa varandra under den korta tid då varorna lastas på budbilen, säger Massimo Pedretti och fortsätter:

– Amazon vill i nuläget inte erkänna USB som fackförbund, men jag tror ändå att vi kommer att vara starkare om ett år.

Åter till rusningstrafiken i Rom. Emilio har äntligen fått gå på ett pass efter att ha varit avstängd från jobbet i flera dagar. Allt på grund av en dålig feedback-recension en kund lämnat i Primeappen. Den dagen hade han gått långa sträckor till fots med en tung leverans, och vägrat gå uppför de många trapporna till en kund som bodde på översta våningen.

Men företaget sa till mig att jag inte respekterar kunden, när jag respekterade min rygg. Och så blev jag avstängd från jobbet i fem dagar.

Emilio, leveransbud

– I slutet av dagen är jag död om jag går i trapporna varenda gång jag gör en leverans. Men företaget sa till mig att jag inte respekterar kunden, när jag respekterade min rygg. Och så blev jag avstängd från jobbet i fem dagar.

Amazon har sedan några månader infört att kunder kan recensera leveransbuden i appen när de tagit emot paketen. Frågan om leveransen varit tillfredställande dyker upp på skärmen så snart som paketet scannats av leveransbudet och överlämnats.

– Det innebär att din dag kan bli förstörd om en kund är på dåligt humör och ger dig dålig feedback. Nu när det är pandemi ska vi inte överlämna paketet direkt i händerna på en kund, utan försöka hålla avstånd och lägga paketet på marken. Men då blir de ofta arga. Ofta har de inte ens mask på sig när de öppnar dörren, säger Emilio.

Ett annat problem är att leveransbuden tvingas köra fort i trafiken, även när det är dåligt väder och halt på vägarna.

– Det är inte bara farligt för oss, utan också för de som går på gatan. En kollega råkade köra på en kvinna som fick åka till sjukhus. Han fick såklart sparken. Amazon belönar ibland förarna om de levererar bra. De ger dem då små medaljer i plast på vilka det står att de klarat av ett visst antal leveranser. Emilio himlar med ögonen.

– Jag har inte velat ha det där. Vad ska jag med en medalj till? Jag arbetar för pengar för att försörja mig.

Amazon svarar på kritiken

Gabriele Sigismondi är direktör för Amazon Logistics i Italien. I ett mejl till Arbetaren skriver han att Amazon är stolta över arbetsvillkoren som råder hos deras DSP-partners och att de följer Amazons uppförandekod. Han menar att Amazon genomgående kontrollerar att direktiven efterföljs.

Gabriele Sigismondi svarar inte på frågan om varför de använder Amazon Flex-appen i Italien. Han skriver att Amazon Flex inte finns tillgängligt i Italien och att Amazon vid tilldelningen av rutterna tillhandahåller en föreslagen färdväg att följa för leveransbuden, både digitalt och i pappersformat.

– Varje förare kan välja att följa den föreslagna resplanen eller inte. Amazon använder lokala DSP:er som känner till området och därför kan bedöma vilken som är den bästa vägen för en förare att ta. Leveransbuden till våra partners anställs under det italienska kollektivavtalet för transport och logistik. Under året har de flesta förarna fastanställningar. Med tanke på den mycket säsongsmässiga karaktären av vår verksamhet, till exempel under juletid, använder våra DSP:er också chaufförer på tillfälliga kontrakt.

Foto: AmazonGabriele Sigismondi, direktör för Amazon Logistics i Italien.
Foto: Amazon
Gabriele Sigismondi, direktör för Amazon Logistics i Italien.

Varför vill ni inte anställa leveransbuden direkt under Amazon?

– Vi arbetar med ett antal leveranspartners för att leverera till våra kunder och ser fram emot att fortsätta göra det.

Under en normal dag kan ett leveransbud behöva göra 140 stopp, vilket innebär att hen måste göra en leverans var 3-4:e minut. I denna takt kan en trafikolycka enkelt inträffa. Tar Amazon inte ansvar för leveransbudens hälsa?

– DSP är våra partners och vi arbetar nära dem för att ställa realistiska förväntingar, som inte sätter onödig press på dem eller deras anställda. Vi använder en utarbetad routing-teknik som tar hänsyn till många olika aspekter för att avgöra vad en förare kan klara av under sin planerade tid på vägen.

Kommer ni att introducera Amazon Flex i Italien kommande år?

– På Amazon har vi en lång tradition av att inte kommentera våra framtida planer.

Gabriele Sigismondi uppger att Amazon inte är medvetna om att skift kommuniceras med så kort varsel som kvällen innan.

– Vi kommunicerar alla ändringar i god tid till våra DSP-partners och ber dem göra detsamma. Vi samarbetar med våra partners för att se till att deras anställda kan organisera sitt arbetsliv och sin fritid på ett rimligt sätt.

Publicerad Uppdaterad
19 timmar sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
4 veckor sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad