Under januari månad har fackförbundet USB genomfört ett flertal protestaktioner utanför Amazons sorteringscenter i Rom, sedan leveransbuden började organisera sig fackligt. Foto: Julia Lindblom

Den sista milen

Leveranserna är det sista och mest kritiska steget i Amazons logistiska kedja och här räknas varenda minut. En arbetsdag kan innebära 140 stopp och en dålig recension från en kund kan göra att buden blir avstängda. Arbetaren besöker ett Rom i rusningstrafik där Amazons bud kämpar mot klockan.

Trafikljusen slår om till rött. Klockan har hunnit bli strax efter åtta på morgonen och rusningstrafiken är i full gång i utkanten av Rom. Emilio skruvar upp volymen på radion i förarsätet och kastar en bekymrad blick på skärmen till sin android-telefon. Där syns över hundra stopp utmärkta med svarta små punkter. Leveranser som han förväntas klara av inom loppet av nio timmar. Stoppen kallas ”ping” på italienskt Amazonspråk. En algoritm räknar på förhand ut hur Emilio bör köra för att ta sig den snabbaste vägen från ett stopp till ett annat. När han jobbar i utkanten av staden blir avstånden mellan stoppen extra långa, och då måste han köra fort. Om vägen spärrats av på grund av en trafikolycka kan hela arbetsdagen vara förstörd.

Bilkön som bildats vid den stora ringleden som leder in till Rom växer. Trots att den italienska huvudstaden numera präglas av en rad restriktioner till följd av pandemin ligger vägarna och gatorna långtifrån öde. E-handeln har ökat i Italien i takt med coronavirusets framfart och huvudstaden Rom är inget undantag. Allt fler kunder går med i Amazons medlemsklubb Prime, som innebär kostnadsfri frakt och utlovad leverans inom loppet av två dagar.

I Italien anlitar Amazon många mindre transportföretag för att leverera paketen, inom ramen för sitt program ”Deliverance Service Provider”, DSP. Emilio som leveransbud är alltså inte direkt anställd av Amazon, trots att han enbart levererar åt dem.

På varje företag som Amazon anlitar arbetar i genomsnitt femtiotalet förare på ofta osäkra kontrakt. Endast en mindre andel är heltidsanställningar, uppger de anställda Arbetaren pratar med. De beskriver sina anställningsvillkor som en ping pong-lek mellan företagen. Lönen för en förare som arbetar heltid ligger i genomsnitt på mellan 1 200 till 1 400 euro efter skatt. Flera leveransbud jag intervjuar är rädda för repressalier och vågar inte ställa upp med namn och bild. Det blir uppenbart att en tystnadskultur råder på de företag som levererar åt Amazon.

Förutom den vita anonyma budbilen, som ser likadan ut på alla företag, är det ändå framförallt Amazons utrustning som används i jobbet. Det externa transportföretaget tillhandahåller fordon, bensinutgifter och vid behov en arbetstelefon, men väskorna och paketen Emilio bär på varje dag är Amazons. Likaså den applikation och algoritm som styr hela hans vardag.

En vanlig arbetsdag för ett av Amazons leveransbud i Rom.
En vanlig arbetsdag för ett av Amazons leveransbud i Rom.

Applikationen som Emilio laddat ned i sin privata smartphone heter ”Amazon Flex”. Den är ursprungligen framtagen för att användas inom ett annat av företagets leveransprogram, som ännu inte lanserats i Italien. ”Amazon Flex” bygger på att egenanställda individer levererar paket under liknande gig-ekonomiska förhållanden som på Uber och Foodora. Men i Italien använder sig Amazon i huvudsak av logistikupplägget DSP, och man anlitar externa företag vars anställda kör den sista milen med Primeleveranserna.

Appen mäter exakt hur lång tid det tar för Emilio att leverera ett paket och hur många paket som ligger i budbilens lastutrymme. När appen används signalerar en GPS de exakta koordinaterna för var i staden han befinner sig. Om en kund dröjer med att hämta paketet, eller om Emilio står stilla för länge med bilen blir det problem. Då ringer företaget och frågar vad som hänt. Både Emilios arbetsgivare men också Amazon övervakar tillsammans att leveranserna går smidigt och felfritt. Om leveransen dröjer innebär det ett telefonsamtal och en omedelbar återkoppling till föraren, genom en så kallad dispatcher från företaget där Emilio är anställd.

Kvällen innan de ska arbeta får leveransbuden ett meddelande på Whatsapp eller Telegram med info om var och vilka tider de ska jobba. Det innebär att det för många blir nästintill omöjligt att planera livet i förväg.

Foto: Julia LindblomStress i depån då paketen hämtas. När det egna jobbet är gjort får man hjälpa de som kommit på efterkälken.
Foto: Julia Lindblom
Stress i depån då paketen hämtas. När det egna jobbet är gjort får man hjälpa de som kommit på efterkälken.

Prime-leveranserna med budbilarna är det sista och kanske mest kritiska steget i Amazons logistiska kedja. Först packas varorna på ett av Amazons lager, så kallade Fulfillment Centers (FC). I Rom ligger det FC:t i den närbelägna kommunen Passo Corese, men ibland har varorna forslats norrifrån ända från lagret i Piacenza.

Det är på Amazons Fulfillment Centers som paketen förses med adresser till kunderna. Därefter transporteras paketen till något av företagets sorteringscenter. I Rom ligger dessa utspridda i olika delar i stadens utkanter; i bland annat Pomezia, Margliana och Settecamini.

Paketen anländer på natten till sorteringscentret och ska vara redo för leverans tidigt morgonen därpå. På lagret sorteras de mindre paketen i stora kassar, som sedan läggs i ordning i budbilen utifrån algoritmens beräkningar. När budbilarna väl anländer till sorteringscentret i Settecamini är det därför bråttom.

Foto: Valerio NicolosiI Italien anlitar Amazon många mindre transportföretag för att leverera paketen, inom ramen för sitt program “Deliverance Service Provider”. Förarna är ofta anställda på osäkra kontrakt.
Foto: Valerio Nicolosi
I Italien anlitar Amazon många mindre transportföretag för att leverera paketen, inom ramen för sitt program “Deliverance Service Provider”. Förarna är ofta anställda på osäkra kontrakt.

Settecamini ligger inte långt från förorten Rebbibia. Här möter jag leveransbuden Daniele Paglione, 35 år, och Samuel Salvati, 48 år. De är båda aktiva i facket CGIL och har kört för Amazon i tre respektive två år.

De menar att det som främst skiljer att leverera för Amazon från andra företag är arbetstakten och de många stoppen de måste göra varje dag. På en dag under pandemin kan de behöva göra 140 stopp, vilket i genomsnitt blir ett stopp var fjärde minut. Under ett stopp kan de också behöva leverera flera enskilda paket.

Foto: Julia LindblomSamuel Salvati har kört för Amazon i två år. “När det handlar om Amazon är varje minut viktig”, säger han.
Foto: Julia Lindblom
Samuel Salvati har kört för Amazon i två år. “När det handlar om Amazon är varje minut viktig”, säger han.

– På andra företag där jag jobbat handlar det om att leverera alla varorna som ligger i budbilen. Då kunde du till och med sluta lite tidigare ibland. Men när det handlar om Amazon är varenda minut viktig. Blir du klar med dina leveranser måste du vara tillgänglig för att hjälpa andra förare, säger Samuel Salvati.

Ett annat problem är den obetalda arbetstiden som tillkommer när bilarna ska förberedas och packas.

– Först måste du hämta budbilen på en parkering minst en halvtimme innan du ska till Amazon, och om det behövs tanka den med bensin. Sedan måste du åka sorteringscentret och där lasta på paketen, vilket tar ungefär en kvart. Ändå är det först när vi kör ut från Amazons grindar vi börjar få betalt, säger Daniele Paglione. Han tycker ändå att företaget där han arbetar går att förhandla med och att man erkänner den fackliga närvaron. Han har nu ett heltidskontrakt som tillåter ledighet på helgerna.

Foto: Julia LindblomDaniele Paglione är aktiv i facket CGIL och har arbetat på Amazon i tre år. "Vi vill att Amazon höjer ersättningen på söndagar till en mer rimlig nivå", säger han.
Foto: Julia Lindblom
Daniele Paglione är aktiv i facket CGIL och har arbetat på Amazon i tre år. “Vi vill att Amazon höjer ersättningen på söndagar till en mer rimlig nivå”, säger han.

En genomsnittlig arbetsdag är för en heltidsanställd förare cirka 8 timmar och 50 minuter och där tillkommer en timmes obetald lunch, men räknar man med den obetalda arbetstiden kan arbetsdagen bli mer än en timme längre.

– I teorin har du en halvtimmes paus för lunch, men då måste du också hinna köpa maten och äta den. Om jag bara drar över tio minuter, så ringer en dispatcher till mig och frågar varför bilen står stilla, berättar Daniele Paglione.

För några veckor sedan åkte en kollega ut med 391 paket. Då kan det bli problem om du kommer till en portuppgång som saknar porttelefon, eller om det är många trappor du ska uppför.

Daniele Paglione, leveransbud

Leveransbuden har också fått mer att göra under pandemin. Daniele Paglione beskriver det som en ”konstant peak” sedan pandemins utbrott.

– För några veckor sedan åkte en kollega ut med 391 paket. Då kan det bli problem om du kommer till en portuppgång som saknar porttelefon, eller om det är många trappor du ska uppför. Om porttelefonen trasig skickar du ett foto på den till Amazon, så att de vet varför leveransen tar tid. I teorin måste vi alltid gå uppför trapporna och leverera paketen direkt till kunden. Men många förare ringer på porttelefonen och ber kunden att komma ner istället, säger Daniele Paglione.

Han berättar att facket CGIL nu försöker skapa en överenskommelse med Amazon på nationell nivå för alla förare inom ramen för det italienska kollektivavtalet för logistik och transport.

– Vi vill att Amazon höjer ersättningen på söndagar till en mer rimlig nivå och att tillägget för den obekväma arbetstiden höjs. Just nu får vi 50 procent mer betalt på söndagar, men vi vill också ha ett tillägg för den obekväma arbetstiden på 21 euro. Men det är inte lätt att göra överenskommelser med Amazon, säger Daniele Paglione.

Intill den tunga motorvägen i industriområdet Settecamini utanför Rom ligger det nybyggda sorteringscentret DLZ1. Den här kyliga torsdagsmorgonen i januari har ett tiotal drivers organiserade i fackförbundet USB, Unione Sindacale di Base, samlats för att dela ut flygblad utanför grindarna. Det är kallt i luften och Amazons lagerbyggnad smälter samman med den blygrå himlen. En efter en åker de anonyma budbilarna in genom grindarna. Bara till DLZ1 levererar flera externa mindre företag till Amazon: UnicoTras, Ecofin, Ares, Hdg, OnTime och Elpe.

Amazon etablerade sig i Rom i september 2017. Ändå tog det uppemot två år innan leveransbuden som arbetar för Amazon började organisera sig fackligt, främst i det stora facket CGIL men på senare tid också i basfacket USB. Under januari månad har USB genomfört ett flertal protestaktioner utanför Amazons sorteringscenter i Rom.

Foto: Julia LindblomLeveransbud organiserade i basfacket USB delar ut flygblad utanför grindarna till Amazons sorteringscenter DLZ1 i Settecammini utanför Rom den 14 januari 2020.
Foto: Julia Lindblom
Leveransbud organiserade i basfacket USB delar ut flygblad utanför grindarna till Amazons sorteringscenter DLZ1 i Settecammini utanför Rom den 14 januari 2020.

En av dem som deltar i aktionen är Massimo Pedretti. I två års tid har han organiserat Amazonanställda i Rom, bland annat de första lagerarbetarna på Amazons Fulfillment Center i Passo Corese. Det senaste året har han dock främst fokuserat på organiseringen av drivers.

Amazon ville göra det obligatoriskt för leveransbuden att arbeta på söndagar. Men hade vi skrivit under överenskommelsen inom ramen för detta kollektivavtal hade det förändrat villkoren för en hel bransch.

Massimo Pedretti, facklig organisatör på USB

Massimo Pedretti, som själv arbetat som chaufför inom logistikbranschen, arbetade tidigare som facklig representant för CGIL, men gick strax innan nyår över till USB tillsammans med många andra förare. Anledningen var den tidigare nämnda överenskommelsen som CGIL ville skriva under med Amazon, men som enligt honom i alltför hög grad var anpassad till arbetsköparens fördel.

– Amazon ville göra det obligatoriskt för leveransbuden att arbeta på söndagar. Men hade vi skrivit under överenskommelsen inom ramen för detta kollektivavtal hade det förändrat villkoren för en hel bransch. Då skulle alla andra transportföretag följt efter. Dessutom ville Amazon minska antalet sjukdagar i förhållande till kollektivavtalet och tillåta fler anställningar på osäkra kontrakt.

Foto: Julia LindblomMassimo Pedretti har organiserat Amazonförarna i Rom i två år.
Foto: Julia Lindblom
Massimo Pedretti har organiserat Amazonförarna i Rom i två år.

Massimo Pedretti menar att det är ett stort problem att leveransbuden inte är direkt anställda av Amazon. Han menar att den fackliga organiseringen försvåras då Amazon inte behöver förhandla direkt med facken. Dessutom skulle Amazons chaufförer ha mycket att vinna på att föra gemensamma kamper med lagerarbetarna.

– Lagerarbetarna är, såvida de inte arbetar genom bemanningsföretag som Adecco, direkt anlitade av Amazon, medan leveransbuden är anställda av underentreprenörer. Det är svårt för dem att träffa varandra under den korta tid då varorna lastas på budbilen, säger Massimo Pedretti och fortsätter:

– Amazon vill i nuläget inte erkänna USB som fackförbund, men jag tror ändå att vi kommer att vara starkare om ett år.

Åter till rusningstrafiken i Rom. Emilio har äntligen fått gå på ett pass efter att ha varit avstängd från jobbet i flera dagar. Allt på grund av en dålig feedback-recension en kund lämnat i Primeappen. Den dagen hade han gått långa sträckor till fots med en tung leverans, och vägrat gå uppför de många trapporna till en kund som bodde på översta våningen.

Men företaget sa till mig att jag inte respekterar kunden, när jag respekterade min rygg. Och så blev jag avstängd från jobbet i fem dagar.

Emilio, leveransbud

– I slutet av dagen är jag död om jag går i trapporna varenda gång jag gör en leverans. Men företaget sa till mig att jag inte respekterar kunden, när jag respekterade min rygg. Och så blev jag avstängd från jobbet i fem dagar.

Amazon har sedan några månader infört att kunder kan recensera leveransbuden i appen när de tagit emot paketen. Frågan om leveransen varit tillfredställande dyker upp på skärmen så snart som paketet scannats av leveransbudet och överlämnats.

– Det innebär att din dag kan bli förstörd om en kund är på dåligt humör och ger dig dålig feedback. Nu när det är pandemi ska vi inte överlämna paketet direkt i händerna på en kund, utan försöka hålla avstånd och lägga paketet på marken. Men då blir de ofta arga. Ofta har de inte ens mask på sig när de öppnar dörren, säger Emilio.

Ett annat problem är att leveransbuden tvingas köra fort i trafiken, även när det är dåligt väder och halt på vägarna.

– Det är inte bara farligt för oss, utan också för de som går på gatan. En kollega råkade köra på en kvinna som fick åka till sjukhus. Han fick såklart sparken. Amazon belönar ibland förarna om de levererar bra. De ger dem då små medaljer i plast på vilka det står att de klarat av ett visst antal leveranser. Emilio himlar med ögonen.

– Jag har inte velat ha det där. Vad ska jag med en medalj till? Jag arbetar för pengar för att försörja mig.

Amazon svarar på kritiken

Gabriele Sigismondi är direktör för Amazon Logistics i Italien. I ett mejl till Arbetaren skriver han att Amazon är stolta över arbetsvillkoren som råder hos deras DSP-partners och att de följer Amazons uppförandekod. Han menar att Amazon genomgående kontrollerar att direktiven efterföljs.

Gabriele Sigismondi svarar inte på frågan om varför de använder Amazon Flex-appen i Italien. Han skriver att Amazon Flex inte finns tillgängligt i Italien och att Amazon vid tilldelningen av rutterna tillhandahåller en föreslagen färdväg att följa för leveransbuden, både digitalt och i pappersformat.

– Varje förare kan välja att följa den föreslagna resplanen eller inte. Amazon använder lokala DSP:er som känner till området och därför kan bedöma vilken som är den bästa vägen för en förare att ta. Leveransbuden till våra partners anställs under det italienska kollektivavtalet för transport och logistik. Under året har de flesta förarna fastanställningar. Med tanke på den mycket säsongsmässiga karaktären av vår verksamhet, till exempel under juletid, använder våra DSP:er också chaufförer på tillfälliga kontrakt.

Foto: AmazonGabriele Sigismondi, direktör för Amazon Logistics i Italien.
Foto: Amazon
Gabriele Sigismondi, direktör för Amazon Logistics i Italien.

Varför vill ni inte anställa leveransbuden direkt under Amazon?

– Vi arbetar med ett antal leveranspartners för att leverera till våra kunder och ser fram emot att fortsätta göra det.

Under en normal dag kan ett leveransbud behöva göra 140 stopp, vilket innebär att hen måste göra en leverans var 3-4:e minut. I denna takt kan en trafikolycka enkelt inträffa. Tar Amazon inte ansvar för leveransbudens hälsa?

– DSP är våra partners och vi arbetar nära dem för att ställa realistiska förväntingar, som inte sätter onödig press på dem eller deras anställda. Vi använder en utarbetad routing-teknik som tar hänsyn till många olika aspekter för att avgöra vad en förare kan klara av under sin planerade tid på vägen.

Kommer ni att introducera Amazon Flex i Italien kommande år?

– På Amazon har vi en lång tradition av att inte kommentera våra framtida planer.

Gabriele Sigismondi uppger att Amazon inte är medvetna om att skift kommuniceras med så kort varsel som kvällen innan.

– Vi kommunicerar alla ändringar i god tid till våra DSP-partners och ber dem göra detsamma. Vi samarbetar med våra partners för att se till att deras anställda kan organisera sitt arbetsliv och sin fritid på ett rimligt sätt.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Greta Thunberg intervjuar väljare på Fältöversten, Östermalm. Kvinnan till vänstern spelade Malin i Saltkråkan.
Louise och Michael intervjuas av Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto på Östermalm, som en del i Arbetarens väljarintervjuer. Foto: Alexandra Urisman Otto

Här läxar Malin i Saltkråkan upp Greta – ingen förstår vad som händer

Miljöfrågorna är viktiga – men internationella. Och Centerpartiet är det bästa alternativet ”på vänstersidan”. 

Välkommen till den något udda väljarintervjun från Östermalm i Stockholm, där Arbetaren inte känner igen den superkända intervjupersonen – och intervjupersonen i sin tur inte förstår att det är Greta Thunberg som ställer frågorna.

Under ett besök i köpcentret Fältöversten i Stockholm möter Arbetarens utsända Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto ett par vänner på shoppingrunda. Efter att ha gått med på att bli intervjuade presenterar vännerna sig som Louise och Michael, 79 respektive 64 år. Greta håller i mikrofonen och väljarintervjun börjar trevande:

Vad har ni för spontana tankar inför valrörelsen? 

– Den blir hård tror jag. Och eftersom jag är gammal liberal så är jag lite orolig, svarar Louise.

– Berätta precis vem du är, säger Michael.

– Det behöver jag inte säga, skrattar Louise försynt och fortsätter.

– Men… Jag ser fram emot en schysst valrörelse. Det kan man verkligen säga i dessa tider: hoppas den blir schysst. 

Hur skulle en schysst valrörelse se ut?

– Att politikerna inte alltid pratar illa om varandra. Jag har själv varit aktiv i politiken men jag säger ”de” för jag är inte längre en del av det där, säger Louise.

Michael fyller i:

– Hon vet vad hon pratar om. Hon har suttit i riksdagen och allting. Och hon är en känd skådespelerska. Jag är inte ett dugg känd men jag kommer gå och rösta, säger han och fortsätter:

– Som läget är nu, när man ser opinionen, så leder de rödgröna. Men jag tror att när det närmar sig så kommer det bli mycket, mycket jämnare. Och sen tror jag också att partierna som ligger lite risigt till… Och det är väl framför allt – jag säger fortfarande Folkpartiet och inte Liberalerna, det är så inarbetat för mig – Folkpartiet. Jag tror att Folkpartiet kommer klara sig kvar genom borgerlig stödröstning.

– En dröm att stilla bedja om, säger Louise och fortsätter:

– Jag är nog lite mer realist än du där i nuläget. Men jag hoppas att politiken drar sig mer åt mitten. Att ytterkanterna inte får så mycket att säga till om, som man ibland kan befara. Där ligger mitt hopp. 

Michael håller med. Och avslöjar hur han tror att han kommer att rösta:

– Jag lovar ingenting åt något håll men som läget är nu… Man lägger tre röster, i riksdag kommer jag antingen rösta på Folkpartiet eller Kristdemokraterna. Men jag kan ändra mig, jag garderar mig. Jag vill inte lova åt något håll. 

Louise:

– Den som lever får se, som man brukar säga. Men det blir spännande. Och som världen ser ut så är det också extra spännande för jag tror att världsläget påverkar en del, även det svenska valet. Det vore konstigt annars. 

På vilket sätt påverkar det?

– Om det är kris i världen – så har det ju varit historiskt – så tenderar partier att gå samman. Att ”nu är det vi mot dem”, nu ska vi hålla ihop. Och då försvinner förhoppningsvis en del av det interna schabblet… Äh, nu säger jag det rakt ut: Att moderater och socialdemokrater har en hel del gemensamt i stora frågor. Det är klart att det inom dessa partier finns grupper som aldrig skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans. Men jag tror att i ett internationellt krisläge, då skulle det kunna finnas en chans för en sådan mittenuppgörelse, vilket jag alla gånger skulle välkomna. 

Louise: ”Jag var ersättare i EU-parlamentet för Folkpartiet”

Arbetarens Alexandra Urisman Otto lånar intervju-mikrofonen av Greta:

Får jag ställa en fråga? 

Louise nickar.

Jag skriver mycket om klimatförändringarna i mitt jobb som journalist. Och vi vet ju nu att den globala medeltemperaturen de senaste tre miljoner åren har legat väldigt stadigt kring 14 grader, med avvikelser nedåt på minus fem och uppåt på som mest två grader. Och nu är vi med stormsteg på väg ut ur det här spannet, som forskare beskriver som livets korridor.

– Där har vi varit snabba.

Jag vet inte om du har barn eller så – men hur tänker du om framtiden utifrån det här perspektivet?

– Jodå, jag har både barn och barnbarn.

För det är ju precis nu som det här händer. 

Louise berättar att hon var ersättare i EU för Folkpartiet under 2006, när liberala Marit Paulsen (bilden ovan) ville inrätta ett “matens FBI”. Foto: Gunnar Lundmark/TT

Alexandra lämnar tillbaka mikrofonen till Greta och Louise nickar igen. Hon säger:

– Miljöfrågorna är ju några av de väldigt stora frågorna. Och i allra högsta grad internationella frågor där man måste komma överens, internationellt och inom EU. Det kanske inte hjälper så mycket om vi väljer rätt sorts potatis eller frukt eller så. Men det föder ett medvetande hos unga människor att man tar hänsyn till det, säger hon. 

– Och jag var faktiskt ersättare i EU-parlamentet när vår folkpartistiska eller liberala Marit Paulsen ville inrätta ett matens FBI. Hon var väldigt noga och väldigt tidig med detta: att man ska veta vad man sätter i sig.

Louise: ”Greta gör fel grejer nu”

Arbetarens team funderar över vem denna före detta politiker och skådespelare kan vara, men hinner inte ställa frågan innan Louise fortsätter – och avslöjar att inte heller hon vet vem det är hon pratar med:

– Men jag tror tyvärr att enskilda punktinsatser och ja… Greta… Alltså Greta… Ja, jag beundrar henne på många sätt. Men tyvärr så tror jag att den där typen av agitation som har varit, eller de här demonstrationerna… Eller deras agerande inte har hjälpt. Även där handlar det om samarbete.

Greta, som alltså för ovanlighetens skull inte är igenkänd, höjer lätt på ögonbrynen. Hon frågar sedan: Vad tycker du att Greta och aktivisterna borde göra i stället?

– Jag skulle vilja att Greta hade fått hjälp att ta vara på den enorma situation hon hade när hon var som mest trovärdig. Hon är trovärdig nu också. Men hon har hamnat i sällskap där hon inte backas på det sätt som hon behöver backas. Hon gör fel grejer nu, tillsammans med sina kamrater. Det föder ilska och det föder aggressivitet, i stället för att säga: Gud vad hon är bra! Vilket hon var. 

Jag blir väldigt intresserad, säger Greta. Vad är det för fel grejer som man gör? Och om det är något man borde göra i stället, är det något du skulle vilja göra själv?

– Nej, du vet att jag är 80 år nu så jag orkar inte så mycket. Men man kan prata om det och jag kan agitera för det. Och jag pratar med mina barn och barnbarn om det väldigt mycket. Men alltså att förbjuda bilar, förbjuda det ena, det andra. Det tror jag inte på. Jag tror på att öka vetskapen om det.

Har någon sagt att man ska förbjuda bilar?

– Nej, men att jobba bakåtsträvande tror jag inte på. Men jag tror på… Jag tror på vetenskap. Och jag tror på att man ska satsa mer vetenskapligt på miljöfrågorna. Det tycker jag är väldigt viktigt. Och att man också ska lyssna på den vetenskap som kommer fram.

Greta nickar och ställer nästa fråga till båda intervjupersonerna: Vad har ni för plan B om allt går åt helvete?

– Ja… Eh… Alltså hur menar du? undrar Michael.

– Du menar om det säger ”pang” bara imorgon? Då spelar det ingen roll om vi har en plan eller inte, säger Louise.

Greta Thunberg anländer till Arlanda flygplats efter att ha deporterats från Israel. Thunberg var på väg mot Gazaremsan på segelbåten Madleen när hon och andra aktivister frihetsberövades av Israel på internationellt vatten. Foto: Anders Wiklund/ TT

Greta utvecklar sin fråga:

Jag tänker att eftersom den mänskliga civilisationen och de samhällen som vi har nu har byggts upp under Holocen, en geologiskt väldigt stabil period. Och när vi nu går ur den perioden till en med ett mycket mer instabilt klimat. Med många extrema väderhändelser. Det blir svårt med matförsörjning, vattenförsörjning. Det riskerar att bli mycket krig, många människor på flykt. Det kommer bli väldigt mycket instabilitet. Till och med demokratin riskerar att påverkas väldigt mycket. 

– Det kommer att bli mycket större uppslutning människor emellan om detta. Folk kommer att hålla ihop, arbeta tillsammans. Jag är inte… Alltså orolig, det kan man vara. Men jag ser inte hopplöst på det. Jag tror faktiskt att det skulle kunna hjälpa människor att jobba ihop igen om det verkligen blev problem, säger Louise.

Men det forskningen säger är ju att vi är på väg ditåt. Som Alexandra sa, vi är på väg ut ur livets korridor. Och då är min fråga: hur ser ni er position? Vad gör ni då? Eller är det för abstrakt?

– Det det är lite abstrakt när man är 80 år, så tänker man att ja, det spelar inte så stor roll för mig. Men för mina barnbarn spelar det roll. Och de är mycket mer konkreta än vad jag är. De har nog en plan B för hur de ska fixa det, säger Louise.

–  När mina jämnåriga säger att de tycker så synd om våra barn och våra barnbarn, så brukar jag säga att jag tycker inte det. Därför att vi människor har lärt oss att ta livet som det kommer. 

Hon fortsätter:

– Jag tillhör en generation som har haft det oförskämt bra och inte behövt tänka på att jorden ska gå under. Men det är klart att den generation som kommer efteråt, kommer inte ha det lika bra materiellt. Och de kommer att ta hänsyn till det i sina val av liv också. Så jag är ganska hoppfull… Jag tror inte att ni i er generation kommer att behöva förtvivla.

Okej. Så det är bara att acceptera och hoppas att de löser det?

– Nej, nej, det säger jag ju inte. Jag säger ju att vi måste jobba för det. Jag säger att vi måste satsa väldigt mycket hårdare på forskning och på upplysning. Och agera utefter den forskningen naturligtvis. Naturligtvis tycker jag det. Självklart.

Michael: ”Skulle jag rösta på vänstersidan skulle jag rösta på C”

Vi talar en stund om tippningspunkterna i klimatsystemen. De som gör att det finns en tidsfaktor att ta hänsyn till, att flera av systemen nu tycks ha börjat gå från ett tillstånd till ett annat, att förändringarna är irreparabla och att mänskligheten riskerar att helt tappa kontrollen över utvecklingen. Sedan byter vi ämne och det blir ett långt samtal. Michael säger bland annat:

– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet. Det jag tänker på då är ekonomisk utjämning. Om det är som en del säger att det börjar bli för stora klyftor i samhället – och om jag skulle prioritera det – så kanske vänstersidan är bäst. Då skulle jag rösta på Centern. Så nu har jag ett till alternativ i riksdagsvalet. Men jag lovar ingenting åt något håll ännu.


– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet, säger Michael.På fotot: Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist (C) med ett valplakat med texten ”Sverige kan mer”.
Foto: Jessica Gow/ TT

När Louise än en gång påpekar att händelser i omvärlden sannolikt kommer att ha stor inverkan på det svenska valet utbrister Michael:

– Men man får aldrig ge upp hoppet!

Han fortsätter:

– Problem är till för att lösas! Och det går, om alla hjälps åt! Det går – vilket problem det än handlar om, miljö, krig eller vad det är – det går att lösa! 

Var ser du hoppet i dag? frågar Greta.

– Jag ser hoppet i att alla tänker till och… Viktigast är att få slut på krigen. Alltså miljön i all ära men nu… Det finns mer än en konflikt och att få slut på dem – för det handlar direkt om människors liv och hälsa. Och det går! Om vi alla vill och alla hjälps åt, förr eller senare ska det vara slut på det där, säger Michael.

– Det det är en bra grundtanke jag tror på det också. Jag hoppas i alla fall, säger Louise.

”Riksdagskvinna och känd skådespelare”

Arbetaren tackar för all tid vännerna har lagt på att prata med oss. 

– Får jag bara säga en sak? skjuter Michael in.

– Det var en ära att få bli intervjuad. Ni var trevliga. Och att stå bredvid Louise som vet vad hon pratar om! Riksdagskvinna och känd skådespelare och allting. Det var en ära! You made my day, säger han och fortsätter.

– Men jag vill bara säga en sak till. Miljöfrågor är viktiga. Och här utanför står det ibland folk och delar ut flygblad och det är nästan alla partier men väldigt sällan Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De är välkomna även hit!

Louise hakar på:

– Det är därför det är så synd att inte Greta satsar på det. Tänk om hon kunde satsa i Miljöpartiet eller någonting sånt där. I stället för att bli haffad för de här båtaktionerna och sådana saker. Det är så synd, det är bortkastat, tyvärr. Tror jag. Men jag menar, det är inte jag som bestämmer vad hon ska göra.

Louise Edlind i rollen som Malin Melkersson vid filminspelningen av barnfilmen Vi på Saltkråkan, juli 1963. Foto: Jan Collsiöö/TT

– Nej, säger Greta.

– Hon får bestämma själv. Det tycker jag, säger Louise och avslutar från sitt håll:

– Ha det jättebra!

Är Arbetaren kommunistisk?

Vi säger hej då, igen. Och Michael hejdar oss, igen. Frågar vilken tidning det var vi kom ifrån, nu igen. Var det Arbetaren? Och var den kommunistisk?

Det är syndikalisterna som äger den, berättar vi. Men på redaktionen är man fristående. Greta påpekar att hon inte jobbar där och jag berättar att jag är frilans.

– Jaha, syndikalistisk är den. Okej, säger Michael och avslutar:

– Alla får finnas!

***
Fotnot. Väl hemma på kammaren upptäcker Arbetaren vilken Louise det är vi har träffat: Louise Edlind Friberg, också känd som Saltkråkan-Malin och tidigare riksdagsledamot för dåvarande Folkpartiet under 2006.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Anställda på Mervida tvingas ta lån när lönen uteblir
Oro och ångest. Vissa av de anställda på vårdbolaget Mervida har tvingats ta lån när lönen nu uteblir. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Trots löftet: Mervidas boende­stödjare får ingen lön på måndag


Noll och ingenting. Trots tidigare löften från cheferna blir det inte någon lön för boendestödjarna på det vårdbolaget Mervida nu på måndag. Samtidigt fortsätter företagets vd att ducka alla frågor.

– Det här skapar både frustration och förvirring, säger en av de anställda som Arbetaren pratar med tidigt på torsdagsmorgonen, just när den blanka lönespecifikationen kommit.

Arbetaren har i två tidigare artiklar rapporterat om hur ledningen för Mervida, med 400 anställda inom hemtjänst och boendestöd i Stockholm och Norrköping, beslutat sig för att göra om bolagets lönesystem. Något som skapat stor oro bland personalen då det med kort varsel visat sig att lönerna för maj månad inte kommer att betalas ut.

Efter protester lovades några av de som valt att inte skriva under att de skulle få sina pengar. Men inte allt. En sjättedel av lönen skulle dras in under sex de kommande sex månaderna för att i stället betalas ut vid ett senare tillfälle. På torsdagsmorgonen, med bara dagar kvar till löning, kom dock chocken.

– Vi får ingen lön i maj, säger Jarl Pettersson, boendestödjare på Södermalm i Stockholm, till Arbetaren.

Jarl Pettersson, boendestödjare, Stockholms ls
Utan lön. Jarl Pettersson, boendestödjare på Mervida.

Noll kronor i lönebeskedet

Han och kollegorna är både arga och frustrerade. 

– Vissa, förklarar han, har tvingats ta lån för att betala hyran.

En annan boendestödjare, som vill vara anonym av rädsla för repressalier, säger att den ekonomiska osäkerheten gör att många mår dåligt.

– Vi blev lovade av vår närmaste enhetschef att det skulle betalas ut pengar, men att företaget skulle dra en sjättedel. Och nu kom lönebeskedet där det står noll. Det är inte kul och för många blir det extremt tufft att klara maj månad.

Arbetaren har sökt både Mervidas vd Johan Fagerlund Sjöberg som vägrar svara på några frågor, och den lokala enhetschefen för boendestöd.

De anställda som tidningen pratat med säger att de med fackets hjälp hoppas ta fallet vidare till Arbetsdomstolen.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Greta och Alexandra: Därför vill Hayma i Skärholmen inte prata om politik

Våren har rusat fram men nu är det dags för en återblick till Gretas och mitt besök i Skärholmen. Det var bara ett par dagar innan vi virrade runt på Karlaplan och bland annat fick en pratstund med några killar från min (Alexandras) gamla gymnasieskola Östra Real, det kan ni läsa om här.

Kontrasterna var inte nådiga mellan dessa unga killars syn på världen och det vi fick höra från 48-åriga Hayma som kom fram i Skärholmen Centrum. Fram kom hon för att tacka Greta för engagemanget och aktionerna för Palestina. 

– Jag respekterar dig jättemycket, sa hon och Greta svarade direkt:

– Detsamma.

Hayma Faour.
Hayma. Foto: Alexandra Urisman Otto

Efter lite tjat från min sida ställde Hayma upp på att svara på våra frågor. Som så många andra sa hon att hon inte kunde så mycket om politik och inte riktigt förstod varför det var relevant att hon sa vad hon tänkte och tyckte. 

– Jag tror att det kommer att bli värre och värre för invandrare. Jag tror det. Och eftersom jag är muslim så känner jag mig ibland rädd för… För vad de säger om invandrare, sa hon. 

Det är inte ogrundad oro. En ny granskning från Expo visar hur Sverigedemokraterna på flera nivåer driver en samordnad kampanj riktad mot muslimer.

– Vad tror du att vi kan göra för att förändra det? frågade Greta.

– Vi måste alla leva tillsammans, lika samma. Vi kom hit för länge sen. Vi jobbar, studerar. Mina barn föddes här i Sverige, sa Hayma.

Hur länge har du bott här?

– Jag har varit här i sjutton år. Min man i fyrtio. Han kom för länge, länge sen. Vi kommer från Palestina, Safad. 

Hur tänker du kring det politiska läget i Sverige?

– Jag kan inte säga någonting om det. Men de måste lugna ner sig. Det finns jättemånga invandrare i Sverige. Människor som kommer från andra länder där det har varit krig. De jobbar här och studerar… De har också en viktig roll här i Sverige. 

Greta och många andra i klimatrörelsen har engagerat sig i andra stora frågor, som till exempel Palestinarörelsen. Kan du se någon väg framåt mot att det här kan öka, att man är solidarisk med varandra? I politiken eller inom aktivismen?

– Jag har ingen aning om det. Men när det gäller politiken… Det räcker, jag vill inte gå på den. 

Greta frågade:

– Känns det hopplöst i politiken? 

– Ja, tyvärr, svarade Hayma.

Greta:

– Ser du något hopp någonstans? 

Hayma:

– Jag hoppas på fred, i hela världen. Jag vill inte ha krig. Jag vill att… Gaza…

Hayma torkade sig i ögonen med en näsduk.

– Ja… I’m feeling sad. I hope everything will be okay, sa hon och fortsatte:

– It hurts. My heart is in Gaza. It’s bleeding all the time. Det är ingen som pratar, ingen som säger stopp för att människor mördas överallt. 

Hon tystnade. Innan vi tackade, sa hej då och Greta bad att få ge henne en kram avslutade Hayma, då och då avbruten av sin egen gråt:

– What do you want me to say? Vilken politik måste jag säga: okej, it is good? Det är därför jag vill inte prata om politik. Jag är besviken.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skyddsombud
Rasmus Hästbacka om varför skyddsombuden är så viktiga för en god arbetsmiljö. Foto: Pontus Lundahl/TT

Låt skyddsstopp och 6:6a-anmälningar hagla över landet!

När arbetsköpare skadar och sparkar anställda måste personalkollektivet sätta ner foten, skriver Rasmus Hästbacka, facklig samordnare för SAC Syndikalisterna.

Då var det dags igen för smutsiga förhandlingar. Den här månaden har jag och lokala förhandlare äran att möta riktiga svinpälsar. Å ena sidan en kommunal arbetsköpare. Å andra sidan ett multinationellt bolag. Dessa arbetsköpare har försummat sitt arbetsmiljöansvar så till den milda grad att anställda har drabbats av arbetsskador och utbrändhet och blivit långtidssjukskrivna. 

Därefter har arbetsköparna vägrat ta sitt ansvar för rehabilitering, arbetsanpassningar och omplaceringar. I stället erbjuder de anställda att bli utköpta – alternativt bli uppsagda och därefter utköpta mot sin vilja. Utköp är mycket riktigt den tysta skandalen i offentlig sektor, vilket organisationskonsulterna Sofia Olsen och Katarina Ikonen belyser i en ny bok. Detsamma kan sägas om privat sektor.

Du behövs som skyddsombud!

Rasmus Hästbacka, facklig samordnare för SAC. Foto: Privat

När jag och lokala förhandlare sätter oss i förhandlingar om utköp, handlar det inte om att skapa en mänsklig arbetsmiljö och rädda anställdas jobb. Varför inte? Det är helt enkelt så att vi som inte jobbar på arbetsplatsen ifråga kommer in i bilden när allt är för sent.

En god arbetsmiljö förutsätter att personalen har valt driftiga skyddsombud. Det yttersta värnet mot uppsägningar är stridsåtgärder och personalens förmåga att vidta stridsåtgärder kan bara byggas upp genom tålmodig organisering. När både skyddsombud och organisering saknas – och vi externa jurister och förhandlare kallas in – rör förhandlingen bara prislappen för att kasta arbetares rättigheter och hälsa på soptippen. Vi syndikalister är vassa på att driva upp utköpsbeloppen, men i grunden är det bittra överenskommelser. 

Nu vill jag uppmuntra dig att ställa upp i val till skyddsombud. Har du inte orken eller viljan, uppmuntra dina arbetskamrater!

Er arbetsköpare är skyldig att bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete tillsammans med skyddsombud och personal, förkortat SAM. Det brukar illustreras som ett SAM-hjul i fyra faser. (1) Undersöka brister i arbetsmiljön, (2) Bedöma risker för skador och ohälsa, (3) Åtgärda problem samt (4) Kontrollera resultaten.

Skyddsombudens verktyg: 6:6a och skyddstopp

Om arbetsköparen vägrar ta sitt arbetsmiljöansvar kan skyddsombuden sätta igång ett batteri av mekanismer för att tvinga arbetsköparen. Här ska jag bara nämna två verktyg. 

För det första kan skyddsombud göra en så kallad 6:6a-anmälan. Skyddsombudet begär då att arbetsköparen undersöker och åtgärdar brister i arbetsmiljön. Det kan vara exempelvis att undersöka och åtgärda personalens stress. Om arbetsköparen inte beaktar skyddsombudets krav, kan 6:6a- anmälan föras vidare till Arbetsmiljöverket. Arbetsmiljöverket kan då beordra arbetsköparen att vidta åtgärder. Vad gäller just stress så är det inget att leka med. Varje år dör drygt 700 personer av stress.

Det andra verktyget är skyddsstopp. Skyddsombud har rätt att stoppa arbete som innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa. Skyddsombud kan även stoppa ensamarbete utan att det finns någon överhängande fara i arbetet. Skyddsombud får också stoppa arbete om arbetsköparen inte följer Arbetsmiljöverkets förbud. Det kan vara exempelvis mögelskadade lokaler som omfattas av myndighetens förbud.

För att skyddsombuden ska lyckas och inte bli utbrända på kuppen behöver deras engagemang vara förankrat i personalgruppen. Skyddsombud ska agera tillsammans med arbetskamraterna och skyddas av kamraterna mot cheferna. Kort sagt, skyddsombudet bör vara en organisatör.

Låt skyddsstopp och 6:6a-anmälningar hagla över landet! Må alltfler personalkollektiv göra sig redo att möta uppsägningar med stridsåtgärder.

Rasmus Hästbacka, Facklig samordnare för SAC

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Carina Hellström är en av grundarna till BB-ockupationen på Sollefteå sjukhus. Foto: Izabelle Nordfjell/TT, Babbi.se

Från Ådalen 1931 till ockupationen för Sollefteå sjukhus

”Den fortfarande pågående ockupationen för Sollefteå sjukhus är vår tids demonstrationståg. Vi kommer att fortsätta kämpa för en trygg och jämlik vård för hela länet och Sverige. Ådalens befolkning ger aldrig upp!” Det skriver Carina Hellström, en av grundarna till BB-ockupationen, på årsdagen för Ådalenhändelserna.

Den 14 maj 1931 blev en viktig dag i Sveriges historia – en dag då motsättningarna i samhället ledde till en tragedi. Under Ådalen 1931 sköt militär mot demonstrerande arbetare som protesterade mot strejkbrytare. Fem människor dog och flera skadades. Händelsen skakade hela landet och ledde till en politisk kris som förändrade Sverige.

95 år senare, år 2026, känns historien på vissa sätt igen – men också annorlunda. I dag är bilden att militären går tillsammans med demonstranter i tågen. Samtidigt upplever många att det nu är politiska beslut – inte vapen – som drabbar människor. Nedskärningar och prioriteringar kan kännas som en slags “eld” mot dem som försöker göra sina röster hörda.

Det här är en varningssignal. När avståndet mellan makthavare och medborgare blir för stort riskerar förtroendet att försvinna. Historien visar att när människor inte blir lyssnade på kan följderna bli allvarliga och långvariga.

Samma kamp nu som då

Ai-bild gjord av Carina Hellström.

Region Västernorrland har för många blivit ett bevis på att demokratin inte fungerar som den ska. När politiker från kusten väljer att bortse från stämmobeslut för egna och kustens intressen upplever många människor att deras röster saknar betydelse. Sakfrågan, sjukvårdspersonalens kunskap och varningar om risker för människors liv väger då lättare än politiska och ekonomiska prioriteringar.

Trots att regering och riksdag har uppmärksammat Sollefteå sjukhus och pekat ut sjukhuset som viktigt för beredskapen upplever många att kustpolitiker fortfarande inte ser det som en tillgång. I en tid där Sveriges motståndskraft diskuteras allt mer riskerar sådana beslut att försvaga både länets trygghet och landets beredskap.

Tillsammans är vi starkare än de politiska krafter som vill montera ner livsviktig verksamhet. Det är samma kamp nu som då – förr användes gevär, i dag politiska beslut. Den fortfarande pågående ockupationen för Sollefteå sjukhus är vår tids demonstrationståg. Vi kommer att fortsätta kämpa för en trygg och jämlik vård för hela länet och Sverige. Ådalens befolkning ger aldrig upp! 

Carina Hellström, en av grundarna till BB-ockupationen

Publicerad
3 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner. Foto: Erik Nylander/TT

Ålderskontroller skyddar inte barn, de övervakar dem

Att söka enkla lösningar på komplexa problem kan vara frestande för politiker som vill plocka poäng och visa att ”man gör något”.

Men att ta långtgående beslut om tillgång till information och teknik baserad på magkänsla skapar inte en bra grund ett fortsatt fritt och öppet internet med jämlik tillgång till information och teknik, skriver debattörerna Jonathan Lange och Samuel Skånberg från Kamratdataföreningen Konstellationen.

Big tech-bolagens plattformar, som Facebook, Tiktok, Snapchat, X, är utformade för att hålla användaren kvar på plattformen för att kunna visa mer reklam. Algoritmer utvecklas och finjusteras för detta enda syfte, även om effekten blir att polariserande, extremt och skadligt innehåll premieras.

Att unga tjejer utsätts för en ständig ström av uppmaningar att de måste sminka sig för att bli snyggare och får sämre självkänsla bryr sig big tech-bolagen inte sig om. Att unga killar får lära sig av sina manliga influerare att de bara ska bry sig om sig själva och att visa sårbarhet är svaghet är inget som tas i beaktning när algoritmerna finjusteras för vinstmaximering.

Lösningen som politikerna har erbjudit har varit ovanligt simpel och kortsiktig: förbud på allt som har problem i stället för att försöka lösa problemen i grunden. Socialdemokraterna gick ut tidigt med att vilja införa åldersgräns och id-krav på sociala medier. Även högern springer efter. Nu går Kristdemokraterna steget längre. Socialminister Jakob Forssmed (KD) ger Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda en åldergräns för smarta telefoner.

Få politiker utmanar big tech-bolagen

Men sociala medier och teknik måste inte skapa polarisering och driva unga till skadligt innehåll. Forskare har visat att testanvändare upplevde mindre polarisering bara genom att ändra ordning på de poster användarna såg i sitt flöde. Men att göra detta ligger inte nödvändigtvis i big tech-bolagens intresse. Dessvärre vill få politiker utmana makten hos big tech-bolagen genom att förbjuda företagen att utveckla algoritmer som skapar problem för unga. I stället förbjuder politikerna barnen att använda plattformarna.

Samuel Skånberg är ordförande i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det behövs ett öppet och kritiskt samtal om våra liv på internet. Ålderskontroller och förbud är dock inget fungerande och enkelt svar. Försöken att införa ålderskontroller i Australien och Storbritannien visar hur svårt det är att bygga system som både skyddar användarnas integritet och nekar barn tillgång till digitala tjänster.

Tjänster för åldersverifiering har hackats och användares personliga uppgifter har läckt och gjort dem sårbara. I Kalifornien har en ny lag klubbats som kräver att ett operativsystem ska kunna veta åldern på användaren. Electronic Frontier Foundation, EFF, har varnat för ökad och godtycklig censur och hur det riskerar att drabba utvecklare av öppen källkod.

Integritet på nätet är nödvändigt

Det offentliga samtalet så här långt väcker mer frågor än svar.

Vad definieras som en smartphone? Vad har jag för juridiskt ansvar om barnen använder min telefon? Vart går gränsen för vad som räknas som ett socialt medium? Ska Spejset, Kamratdataföreningen Konstellationens väl modererade lilla instans av Mastodon regleras likadant som Metas sönderförskitligade plattformar? Eller appen X, där Jacob Forssmed har ett konto och där även ministrar exponeras för skadligt och olämpligt innehåll? När blir en gruppchatt ett socialt medium? Ska unga kunna skicka privata sms eller ska hela deras digitala liv övervakas?

Jonathan Lange är kassör i Kamratdataföreningen Konstellationen. Foto: privat

Det finns en anledning till att vi har hemliga val. Barn behöver kunna läsa information från Bris eller Rfsu utan att deras föräldrar kan spåra deras online-aktivitet. Alla bör vi kunna kontakta journalister utan att skola, föräldrar eller myndigheter får kännedom om det. Integritet och anonymitet på nätet är legitima och nödvändiga medborgerliga intressen.

I stället för ogenomtänkta snabblösningar bör stat och kommuner satsa på att öka kunskapen hos medborgarna. Utbilda lärare, föräldrar och tillsätta resurser för att hjälpa trygga vuxna att vägleda barns användning av digital teknik.

Rusta barnen för framtiden

Förr eller senare kommer alla barn att behöva möta vuxenvärlden fullt ut. I stället för att förse dem med skygglappar behöver vi rusta dem för att förstå och navigera i en tillvaro som kan vara både komplex och obehaglig.

Se till att ge barn verktygen för att göra det i stället för att införa ogenomtänkta förbud och begränsningar som i förlängningen riskerar att beröva oss vinsterna med ett demokratiskt och öppet samhälle.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Grovsnusmumriken betraktar världen.

Grov mumrik vill ha rätt visa

Grovsnusmumriken om alla som mimar med i Internationalen: ”Förena er!”

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Anarchist front Iran och Afganistan i ett uttalande inför 1 maj.

Leve anarkismen!

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

  • arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
  • arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
  • kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
  • strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Publicerad Uppdaterad