”Som sagt, problemet är inte vänsterpersoner i SAC. Kruxet är att SAC inte har klargjort skillnaden mellan klassorganisation och politisk vänster. En ny grundbok eller grundkurs om syndikalism skulle sitta fint.” Rasmus Hästbacka svarar Toivo Jokkala i Arbetaren.

I min debattartikel underströk jag att SAC är en öppen klassorganisation. Det är en fackförening för alla löntagare utom cheferna. I SAC:s grundbok Syndikalismen (1984) betonas att SAC inte utestänger löntagare på grund av ”osyndikalistiska åsikter”. Det viktiga är att vara solidarisk på jobbet och respektera den fackliga demokratin, inte att alla medlemmar tycker och tänker likadant.

Ett hinder för SAC är att organisationen ofta misstas för att vara en politisk grupp endast för dem som kallar sig vänster. Det beror både på SAC:s egna misstag och på att externa krafter sätter den stämpeln på SAC.

En replik har skrivits av Toivo Jokkala, rådgivare för Vänsterpartiet i Europaparlamentet. Toivo tycks mena att SAC:s imageproblem kan skyllas enbart på externa krafter. Det är olyckligt att blunda för våra egna misstag. Jag håller dock med Toivo om att vänstern inte är Problemet med stort P. SAC:s främsta problem är förmodligen att vi satsar för lite på arbetsplatsorganisering. På den fronten vill även Toivo se mera ös.

Att det finns personer med en stark vänsteridentitet inom SAC är såklart inget problem. Ett problem är att själva idén om att bygga en klassorganisation har fallit i glömska i Sverige. Det problemet behöver syndikalister bita i. 

Att klargöra skillnaden mellan klassorganisationen SAC och den politiska vänstern är avgörande för SAC:s framtid. Inte för att peka ut vänsterpersoner som ett ”hot” (ta’t lugnt kamrat Toivo), utan för att välkomna dessa personer och alla andra löntagare till SAC. Klassorganisering av syndikalistiskt snitt innebär organisering underifrån, inne på arbetsplatserna. Alltför många partier och utomparlamentariska vänstergrupper har tvärtom närmat sig löntagare uppifrån eller utifrån med fastslagna åsiktsprogram.

Toivo tycks ha missat att SAC-medlemmar som hör till den politiska vänstern faktiskt presenterar SAC som en vänstergrupp titt som tätt. Den tidning som Toivo har varit redaktör för (SAC:s tidning Arbetaren) marknadsförs rentav som en ”vänstertidning”. Det upprepas i reklamen.

Vi vet att konsekvenserna är destruktiva när SAC uppfattas som en vänstergrupp. Det stöter bort löntagare som inte räknar sig till vänstern. Det har också medfört att löntagare som röstar borgerligt och trots allt blir medlemmar sedermera har drivits ut av andra medlemmar som uppfattat SAC som en vänstergrupp. I min debattartikel nämnde jag exemplet där skickliga organisatörer drevs ut ur sektionen i Stockholms tunnelbana. Det finns flera liknande exempel. Problematiken är inte inbillad, som Toivo påstår.

Syndikalismens recept är att arbetskamrater snackar ihop sig kring de ekonomiska och sociala intressen som förenar – och överbryggar de religiösa och politiska identiteter som kan splittra kollektivet. 

Nästan varje gång jag ivrat för bred värvning har det inom SAC funnits motstånd mot att släppa in löntagare som inte röstar vänster. Det har också förekommit att vänsterpersoner yrkar avslag mot medlemmar som kandiderar till förtroendeuppdrag, med hänvisning till att kandidaterna är medlemmar i Folkpartiet eller Moderaterna. Som sagt, problemet är inte vänsterpersoner i SAC. Kruxet är att SAC inte har klargjort skillnaden mellan klassorganisation och politisk vänster. En ny grundbok eller grundkurs om syndikalism skulle sitta fint.

Toivo tycks mena att SAC oundvikligen stämplas som en vänsterbubbla när syndikalister bedriver facklig kamp och förespråkar ekonomisk demokrati. Det stämmer inte. Exempelvis lyckades ju sektionen i tunnelbanan spräcka bubblan och värva brett. Sedan föll sektionen tillbaka, men det kan inte skyllas på externa krafter.

Syndikalismens recept är att arbetskamrater snackar ihop sig kring de ekonomiska och sociala intressen som förenar – och överbryggar de religiösa och politiska identiteter som kan splittra kollektivet. Det fungerar faktiskt, bara man har en gnutta social kompetens.

På ett av mina jobb tog personalkollektivet en strid som stoppade en omorganisering. Vi förmådde fem olämpliga chefer att avgå i förtid. Vi ordnade en omröstning och valde ny chef, vilket arbetsgivarsidan accepterade. Kampen drevs av många solidariska och demokratiska ledare, varav flera kollegor som röstar borgerligt. De enda som tydligt kallade sig vänster var tre chefer som avgick.

I debatt med vänsterpersoner får jag ofta höra att det är oärligt att inte presentera SAC som en vänstergrupp med tanke på att SAC:s vision är ekonomisk demokrati. Det stämmer inte. Ty ekonomisk demokrati är inget som vänstern har patent på. 

Stora delar av vänstern har traditionellt varit motståndare till ekonomisk demokrati, nämligen socialdemokratiska och kommunistiska partier av auktoritär typ. Ledare för sådana partier har vänt sig emot arbetarstyrda företag. De har istället förespråkat att ekonomin ska styras av byråkrater (under statssocialism) eller av kapitalister (under välfärdskapitalism) eller av fackbyråkrater (enligt auktoritära varianter av löntagarfonder). Bland partiernas gräsrötter har det givetvis funnits opposition mot ledarnas linjer.

I en tidigare artikel påpekade jag att ekonomisk demokrati periodvis har tilltalat breda folklager. I exempelvis USA har visionen förespråkats av allt från socialister och liberaler till konservativa. I dagens Spanien är det många katoliker som håller visionen om ekonomisk demokrati levande genom facklig organisering och producentkooperativen Mondragon. Det sker med hänvisning till kristen tro. 

Det finns dock ingen anledning att låsa in ekonomisk demokrati i en religiös bubbla eller vänsterbubbla. Låt oss göra visionen folklig igen.

Vad gäller begreppet socialism, som vänstern gärna använder, så är det tyvärr nästan obrukbart då det förknippas med den bankrutta statssocialismen i Öst och Väst. Så låt oss tala om ekonomisk demokrati och federalism. Visionens förverkligande skulle innebära att arbetarklassen driver sina gemensamma intressen fullt ut. Jag tror det är fullt möjligt för syndikalister att popularisera den visionen som sunt förnuft. Upp med en hand alla som inte vill ha makten över sitt arbete och över sina liv! En förutsättning är givetvis att SAC skaffar sig en bättre förankring i klassen.

Att marknadsföra SAC som en vänstergrupp vore dock lika lyckat som att sälja in SAC som en katolsk eller liberal organisation.

Med risk för att vara övertydlig vill jag kasta ytterligare ljus på skillnaden mellan klassorganisation och politisk vänster. Höger-vänster-skalan härrör från parlamenten. Som fackförening är SAC en utomparlamentarisk organisation. Fackföreningen kan inte placeras på en parlamentarisk höger-vänster-skala. SAC står i botten av en klass-skala, en vertikal skala. Arbetare organiserar sig i klassamhällets bas, på arbetsgolvet, mot de styrande där uppe. 

I konflikten mellan arbete och kapital organiserar SAC arbetet. Fackföreningen är en kraft mot vänstern när vänstern är politisk makthavare och offentlig arbetsgivare. Röda politiker är vår fackliga motpart. SAC är likaså en kraft mot högern och mitten i det politiska etablissemanget.

Det är förvisso sant att ingen äger ordet vänster. I praktiken klistras den etiketten på lite vad som helst. Var och en är fri att klistra vänsteretiketten på SAC, Mao Zedong, Hillary Clinton och så vidare. Men om SAC sätter etiketten i sin panna, så fäller man krokben på sig själv. Låt oss istället välkomna brett och organisera underifrån!

Jag vill avslutningsvis tacka Toivo för ett uppfriskande meningsutbyte. Jag ser fram emot fler deltagare i diskussion och organisering.