Man har sina perioder när det gäller läsning, själv har jag känt en märklig trötthet kring serieberättande, kanske för att fantasin ett tag velat flyga lite friare än den gör när man har en bild framför sig. Men när jag öppnar Anneli Furmarks album Gå med mig runt hörnet går det inte att bli annat […]
Man har sina perioder när det gäller läsning, själv har jag känt en märklig trötthet kring serieberättande, kanske för att fantasin ett tag velat flyga lite friare än den gör när man har en bild framför sig. Men när jag öppnar Anneli Furmarks album Gå med mig runt hörnet går det inte att bli annat än att golvad.
Furmark är alltid pålitlig, hon låter saker och ting ta tid och nästan tvingar läsaren att stilla sig inför vanan – som sitter i sedan barndomen – att hetsigt bläddra fram för att få se vad som ska hända. Hon kan konsten att få liv i en handling som framför allt brukar stanna där inne när vi ska hålla oss coola i sociala sammanhang.
Du läser en låst artikel!
Detta är en låst artikel. För att få tillgång till allt material på Arbetaren kan du stödja oss genom att bli prenumerant.
