”Så, det visar sig att de allra viktigaste jobben inte är bankirer, mäklare eller hedgefondförvaltare. Det är läkare, sjuksköterskor, transportörer på sjukhusen, administratörer på akutavdelningarna, sopåkarna, lärarna, vårdarna, de som packar upp varorna på stormarknaden…. Vem kunde ana det?”
T-shirttrycket som dök upp under våren kan mycket väl sammanfatta en av 2020 års viktigaste läxor. En läxa vi som samhälle snabbt riskerar att glömma när vi så småningom kan återgå till ”det normala”.
Kan någon efter ett år som detta fortsätta hävda att välfärd och sjukvård – verksamheter som bokstavligen håller oss vid liv – är den ”tärande sektorn”?
En kris skakar om, saker ställs på sin spets. Det är ett tillfälle att också ställa de stora frågorna.
Vad är viktigt?
Vad är värt något?
Vart och hur skapas detta värde?
Men först en utvikning om is.
Bortsett från skogar och parker så är de fria, öppna platserna stängda.
”Isarna smälts med omedelbar verkan.” När jag såg rubriken trodde jag först det var en klimatnyhet.
Men det handlade om Stockholms stads utomhusisar, som på grund av smittoläget smälts ned för att undvika folksamlingar. För mig personligen blev detta den största uppoffringen hittills.
Isen har seglat upp som min livlina under pandemin. Min mentala friskvård. Det sociala livet stängdes ned och jag försvann in i ishallen istället och övade på min toeloop.
Jag har alltid haft en öm punkt för ishallar, bibliotek och simhallar. Tänk att vi har byggt alla dessa platser, i nästan varenda stad, för gemensamma pengar. Bara för att ha det härligt, läsa, träna, ha roligt, för ingen eller mycket liten avgift. Platser som nästan bara kostar. Kostar att bygga, kostar att driva, drar in försumbara summor. Tänk att det fortfarande finns i ett högerland som Sverige.
När allt nu stänger blir det tydligt vilket torftigt samhälle som blir kvar. Där det enda vi får göra är att arbeta och konsumera. Bortsett från skogar och parker så är de fria, öppna platserna stängda. Det blir tydligt vilket stort värde liknande platser utgör, ett värde som vi skapat gemensamt, men som är svårt att räkna i pengar.
Tillbaka till diskussionen om värde således. Hur skapas värde på det samhälleliga och samhällsekonomiska planet?
Ekonomen Mariana Mazzucato, vill med sin bok ”The Value of Everything”, som Verbal förlag nästa år ger ut på svenska, placera värdeteori i centrum för den politiska debatten. Hon inleder boken med det berömda Oscar Wilde-citatet om vad en cyniker är – en som vet alltings pris och ingentings värde. Hon visar att vi har fått en syn på ekonomi där värde helt och hållet bestäms av pris. Om något har ett pris på marknaden har det ett värde. Marknaden bestämmer någots värde.
Trots uppenbara brister (blev Nederländerna rikare och rikare under tulpanmanin på 1600-talet?) dominerar den idén i dag till den milda grad att vi inte gör skillnad på värdeutvinning, alltså att existerande värden som redan har skapats i ekonomin, utvinns exempelvis genom spekulation inom finanssektorn, och när verkligt värde, som i produktion, skapas. I en så inverterad och perverterad syn på värde blir Engelska skolan med sina miljardvinster en värdeskapare, när det i själva verket är en verksamhet som bara utvinner värde ur svenska skattemedel.
Hon visar hur värdeutvinnande verksamheter, där hon bland annat placerar stora delar av finansindustrin, plattformsföretagen, med mera, maskerar sig som värdeskapare. Hon visar också hur offentlig sektor, som med det dominerande synsättet ofta framställs som parasitisk, faktiskt skapar stora värden.
Värde skapas kollektivt, genom att arbete läggs ned. Det skapas av oss som arbetar, inte av dem som belönas mest i dagens ekonomi. Det är denna process vi måste får upp ögonen för. När vi ser att värde skapas på det sättet är nästa fråga vi bör ställa oss, hur ska detta, gemensamt skapade, värde fördelas?
Just nu fördelas det väldigt ojämlikt, en ojämlikhet som sedan 1980-talet bara växt. Det är en ojämlikhet som har skapat en situation där en pandemi av det slag vi nu genomlever slår extremt ojämlikt, där grupper med låga inkomster drabbats många gånger hårdare, både av sjukdomen, men också av dess effekter i form av arbetslöshet och av att ha förlorat en anhörig.
Lärdomarna från pandemin måste dras nu, fönstret för stora förändringar är litet. Men stora förändringar måste till. Ta bara en sån sak som att nästan ALLA landlevande arter riskera att förlora delar av sitt habitat innan 2050 till följd av vår kosthållning (med en stor köttindustri som kräver stora markarealer). Det är inget annat nästa pandemi in the making. Nästa fladdermushabitat som kommer störas av trädfällning och förflyttas närmare människor, för vilka de coronavirus fladdermöss är fulla av kan bli livsfarliga.
Den pandemi vi genomlever nu hade förutsetts av många och varje katastroffilm börjar som bekant med att någon inte lyssnar på en forskare. Det gjorde katastroffilmen som är 2020 och det kommer nästa också att göra. Vi måste ställa kraven som har chansen att förhindra nästa pandemi, men också kraven som gör att om eller när den kommer så slår den ner i ett jämlikare samhälle, där vi alla är lika rustade att möta den.
