Jag börjar vänja mig vid att judiska högtider följs av antisemitiska yttringar

”Jag undrar ofta vad man ska göra med det sörjande som fascistiska och högervridna fraktioner försöker ta i anspråk, exploatera.” Det skriver Channa Riedel i Arbetaren med anledning av terrordådet i Wien.

Signerat
Artikelförfattaren Channa Riedel är poet, skribent och musiker bosatt i Göteborg, medlem i Musikersektionen vid Göteborgs LS. Hon skriver ibland musik till texter av bland annat Stig Dagerman.
Foto: Simon Rydén

What’s the relation between political despair and mourning? Detta frågar sig den amerikanske poeten och teoretikern Fred Moten i boken ”In the Break: The Aesthetics of the Black Radical Tradition”.

Utan vidare jämförelser så kommer den frågan till mig när jag står här i november med den framåtblickandets långsamhet pandemins oförutsägbarhet orsakar, varvad med de våldsamma politiska händelser som alltjämt avlöser varandra över världen.

Jag undrar ofta vad man ska göra med det sörjande som fascistiska och högervridna fraktioner försöker ta i anspråk, exploatera. Det som hände utanför en synagoga i Wien för någon vecka sedan, av många omtalat som en terrorattack, följdes som väntat av en rad uttalanden från olika politiska läger.

Jag skriver ”som väntat” därför att jag och många med mig vid det här laget så att säga ”know the drill”. Det verkar enkelt så när som på riskfritt för representanter från de flesta politiska läger att genom Twitter, Facebook eller andra kanaler fördöma den typen av antisemitiska attacker. Det handlar alltid om positionering och i det här fallet mot militant islamism och i förlängningen – i det här djupt rasistiska och islamofoba samhälle vi lever i – mot muslimer och islam i allmänhet.

Jag vet att uttalandena ofta formulerar sig som om de skulle handla om ett stöd för den judiska gruppen, en sorts empati, men jag tror vi är få som på riktigt tror att det är drivkraften bakom att exempelvis Ebba Bush tweetar: ”Det vilar ett stort ansvar på oss politiker att i handling visa att vi inte ämnar acceptera detta som normalläge.”.

Jag har börjat vänja mig vid att de judiska högtiderna sammanfaller med olika former av antisemitiska yttringar.

Det var bara några veckor sedan NMR stod utanför synagogan i Norrköping med grovt antisemitiska plakat. För de som inte minns eller tog del av nyheten kan jag säga att det var på den judiska försoningsdagen – Yom Kippur. Jag har börjat vänja mig vid att de judiska högtiderna sammanfaller med olika former av antisemitiska yttringar; demonstrationer, attacker och manifestationer. 

I måndags var det 9 november och årsdagen av Novemberpogromerna (även kallad Kristallnatten); alltså startskottet på en sorts intensifierad förföljelse av judar i Tyskland. Människor mördades, synagogor brändes ned, egendom förstördes, deportationer genomfördes. Samma dag i år passade SD på att bjuda in till möte med det nystartade ”Riksdagens nätverk mot svenskfientlighet”.

Det är som ett skämt men man får lov att svälja både skrattet och rädslan. Valet av dag kan möjligtvis vara en slump men det ligger kanske närmare till hands att föreslå att SD gärna vill koppla samman vad de menar är ”svenskars” utsatthet med det som judar och andra grupper utsattes för under och efter Novemberpogromerna. 

Den judiska gruppen – eller fantasin om den – beskylls både för att utgöra en global kapitalistisk sammansvärjning och för att vara s.k kulturmarxism personifierad.

Historikern och filosofen Moishe Postone skriver i ”Anti-semitism and National Socialism” att ”The condemnation of Nazi anti-semitism (…) has also served as an ideology of legitimation for the present system”. Postones text är ett inlägg i samtalet kring en marxistisk förståelse av modern antisemitism men jag tänker att styrkan i dessa rader ligger i att de går att applicera på de flesta politiska system. Och en förklaring till det är just hur den moderna antisemitismen ger verktyg att spela så många olika ideologier i händerna.

Den judiska gruppen – eller fantasin om den – beskylls både för att utgöra en global kapitalistisk sammansvärjning och för att vara s.k kulturmarxism personifierad. För den eller de som verkligen vill motverka antisemitismens mångfaldiga yttringar krävs en insikt om dessa paradoxala rasistiska brunnar, ur vilka antisemitismen fortsätter ösa sitt grumliga vatten.