Det hörs sånger, missnöjesyttringar och krav på förändring. Dagligen fylls gatorna i metropolerna Lagos och Abuja med tiotusentals demonstranter. De är unga, äldre, män, kvinnor och barn som fyller vägarna, inlindade i den grönvita flaggan. För första gången på länge är generationerna enade över vad som behöver förändras.
Foto: Privat
Special Anti-Robbery Squad utformades för nästan 30 år sedan för att ta sig an den grova kriminaliteten som rån, våldsbrott och kidnappningar. Under åren har polisenheten anklagas av civilbefolkningen för övervåld, tortyr och för att själva vara ett kriminellt organisation som använder sig av maffialiknande metoder.
– Jag tror att det som gett bränsle till protesterna är den kollektiva frustrationen som många nigerianer erfarit på grund av dåligt styre.
Det säger Theo Allonso, som är 27 år gammal och jobbar som producent. Han är en av flera tusentals unga som har gått ut på gatorna i huvudstaden Abuja. Han säger att det som pågår just nu inte beror på några nya tankar eller händelser, utan att det är år av djupa sår och trauman som har grott.
– Alla känner någon som har fått en dålig upplevelse av polisen. Det är ett djupt ruttet system och det är viktigt att människor kommer ut och utmanar regeringen. Det är dags att ta steget och göra något, fortsätter Theo.
“Jag har aldrig känt mig trygg med den nigerianska polisen när jag växte upp.”
Theo Alonso
Redan i juni i år offentliggjorde Amnesty International en rapport där vittnesmål gällande fall av tortyr och utomrättsliga avrättningar av SARS offentliggjordes. De flesta av offren enligt rapporten var män i åldrarna 18-25 från utsatta grupper i samhället.
Theo bekräftar den otrygghet som tidigare rapporterats. När han var tonåring hade han dreadlocks, något som ofta resulterade i mycket kroppsvisiteringar av polisen. En av hans bästa vänner har förlorat en bror i en skjutning och en annan vän fick tillbringa två nätter i häktet utan att få kontakta en anhörig. Något som Theo ser som väldigt milda erfarenheter.
– Jag har aldrig känt mig trygg med den nigerianska polisen när jag växte upp. Om något går fel skulle det inte vara polisen som jag skulle kunna tänka mig att ringa först, säger Theo Allonso.
Demonstranter samlas nästan dagligen i Abuja.
“Om du ändå riskerar att dö dagligen är det kanske bättre att dö i demonstrationen.”
Octavia
Foto: Privat
Vad som ska ha varit startskottet till rörelsen är ett videoklipp som cirkulerade på sociala medier, klippet visade en ung man som trakasserades och dödades av SARS. Mannen som filmade videon blev också gripen i efterhand – vilket väckte en ännu större ilska hos civilbefolkningen.
– Med sociala medier hamnar allt där ute. Under åren har polisen spårat ur i sina faktiska arbetsuppgifter. Jag tror att det jag känner är vad en enorm majoritet nigerianer känner, säger Octavia, som egentligen heter något annat.
Octavia jobbar med skönhetsvård och tycker att rörelsen är ett tecken på hur omfattande problemen är och har varit nationellt. Varje dag efter jobbet går hon ut och deltar i protesterna; för henne har det varit självklart att delta.
– Det enda som höll folk tillbaka tidigare är rädslan för att dödas eller skadas i protesterna. Regeringen agerar bara med våld i stället för dialog. Du kan dö bara genom att gå ner på gatan. Om du ändå riskerar att dö dagligen är det kanske bättre att dö i demonstrationen, fortsätter Octavia.
Demonstration i Abuja.
Sedan demonstrationernass början i oktober och hashtagen #ENDSARS spridning, har nigerianska regeringen meddelat att de kommer att avveckla polisenheten. Däremot menar demonstranterna att detta handlar om fler djupgående problem. Rörelsen har förvandlats till en omfattande större kritik om hur Nigeria ska handskas med allt från korruption, till säkerhet och utomrättsliga avrättningar.
Hashtags som #EndBadGovernance, #BetterNigeriaForAll och #ReformNigeria har nu fått större fäste i sociala medier och även fångats upp av den nigerianska diasporan. Kända profiler som Burna Boy, Wizkid och Davido visar också sin solidaritet flitigt på sociala medier.
Erik, som även han heter något annat, har en svensk anknytning och är sambo med Octavia. Han har låst båda dörrarna efter sig i sin bostad i Abuja. Han har inte sett något liknande, fast han har varit bosatt i Nigeria i mer än 15 år. Precis som Octavia, menar Erik att hoppet inte får släckas.
– De får inte sluta nu, de får inte ge upp. Det måste fortsätta. Ska det bli någon förändring så måste världssamfundet vara med oss, avslutar Erik.
