Ämnet är det som jag har återkommit till de senaste sju-åtta år sedan – brottsligheten i Sverige. Mina källor är varit desamma – de offentliga arkiven från svenska myndigheter.

Sammantaget så visar det att vi inte befinner oss i någon sorts undergångsperiod. Snarare tvärtom. Vi befinner oss i den långsiktiga process som vi kan beskriva som en ständig förbättring. Förändring – ja. Försämring – nej.

Detta är en objektiv beskrivning. 

Inte en partsinlaga. 

Inte en åsikt.

Fakta.

Nu finns det de som av olika skäl vill ha en beskrivning av tillståndet i landet som på alla sätt sämre än vad det var tio, tjugo, trettio eller femtio år sedan. De tror gärna att detta är en fråga som kan besvaras med att påståendet ”Sanningen ligger mitt emellan”.

Inget kunde vara mer fel.

Detta är en fråga som bäst besvaras genom att vi tar till oss den statistik som finns samlad. 

Alltså har jag gjort det. Försökt ta till mig den statistik som finns samlad som har beröring med frågan om brottslighet.

Det finns olika typer av invändningar

1. Det går inte att lita på mig. Fair enough. Därför ger jag alltid källor till mina siffror.
2. Det finns metodproblem med kriminologiska slutsatser utifrån de befintliga register som finns. Låt mig instämma här. Det finns problem. Vetenskapliga problem.
3. Det går inte att lita på svenska myndigheter. Den som har problem med detta bör nog söka andra källor för sina invändningar.
4. ”Det vet ju alla människor att brottsligheten bara blir värre och värre.” De som brukar säga såhär utgår från artiklar och inslag i media. 

Här finns personer som inte kan acceptera att brottsligheten minskar över tid. Denna slutsats tycks för mig märkligt svår att komma runt. Det är som om man redan vet att brottsligheten ökar (mycket) och så avvisar man alla siffror som kan peka på motsatsen. Det är ett djupt ovetenskapligt sätt att förhålla sig till empiriska fakta.

Låt mig därfär återigen påpeka: 

Fakta ÄR.

Brå kan inte sammanställa statistik som inte finns. 

I senaste numret av Kvartal har stor uppmärksamhet lagts vid en artikel skriven av Ludde Hellberg. Artikeln har som rubrik: ”Har brottsligheten ökat?”

Eftersom jag har ägnat ganska mycket tid åt detta är jag nyfiken och läser artikeln. Tyvärr ger artikeln inte det bevis anhängarna tror. Anhängarna har uppenbarligen själva knappt läst artikeln utan tror att artikelförfattaren skriver om något han inte skriver om.

Artikeln är en kritik mot Brå. Varför gör inte Brå den analys av brottsutvecklingen som de borde göra? Jag tillhör ju dem som har kritiserat Brå vid ett flertal tillfällen, men låt mig bara säga att just här förstår jag inte kritiken mot Brå.

Brå kan inte sammanställa statistik som inte finns. 

Låt detta vara en recension. En recension av artikeln i Kvartal.

Om kärnan i det kritiska påståendet inte tar hänsyn till att det sedan 1975 har tillkommit brottsrubriceringar som inte fanns för 45 år sedan så är påståendet om ökningen inte värd att bemöta.

Låt mig till att börja med instämma i den självklarhet som Svenska Dagbladet skrev om redan i augusti. ”Mord är allvarligare än snatteri”. Om detta är kärnan i invändningen mot den statistik som Brå lägger fram som rör polisanmälda/uppklarade fall över tid så är det en truism och ingen kritik att ta på allvar.

Om kärnan i det kritiska påståendet inte tar hänsyn till att det sedan 1975 har tillkommit brottsrubriceringar som inte fanns för 45 år sedan så är påståendet om ökningen inte värd att bemöta.

Om kärnan i kritiken är att det har ökat i antal över tid – mellan 1975 – 2019 – så är det en annan truism. Givetvis har det ökat över tid – vi har blivit mer än två miljoner fler i befolkningen 2019 jämfört med 1975. Från 8,2 miljoner till 10,3 miljoner förra året. Den enda jämförelsen över tid som är rimlig är per 100 000 invånare.

Crime Harm Index – där brottsligheten viktas olika beroende på hur grovt brottet är – har lyfts fram i debatten av Jerzy Sarnecki. Debatten kring detta har pågått i flera år och framför allt letat sig fram till engelsktalanade länder som Storbrittanien, Australien och Nya Zeeland. Idag pågår en diskussion på NOA inom den svenska polisen att använda detta begrepp i det praktiska polisiära arbetet.

Att det är en praktiskt fungerande polisiär metod för att undersöka särskilda platser är en fråga som ska hanteras för sig. Det gör NOA. En av dem som länge vurmat för den praktiskt polisiära metoden är kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki. Här är hans uttalande ur artikeln i SvD:

– Om man gör så att man istället viktar brotten efter deras straffvärde, så blir det mycket mera meningsfullt att räkna uppklaringen, att planera polisiär verksamhet och att vidta lokala åtgärder där de mest behövs. Så det är fantastiskt bra om polisen går över till den här metoden, säger han.

Idag använder polisen sig av så kallade ”hotspots” – områden där brottsligheten är hög. Men genom att också se till brottens allvarlighetsgrad skapas så kallade ”harmspots” – områden med hög brottskadlighet. 

Detta handlar om den praktiska polisiära frågan.

Men den avgörande frågan i det här sammanhanget är hur mycket detta kan innebära för den statistiska sammanställningen. Den påstående som intresserar internetkrigarna mest av allt – att brottsligheten ökar. Det är ännu så länge oklart – även med hänvisning till Crime Harm Index. Det återstår nämligen att se hur vi rent statistiskt ska räkna de olika brottskategorierna jämfört med varandra.

Men som sagt – denna kritik kan Brå slå bort. 

Hur kan man använda statistik som inte finns?

Till att börja med kan vi använda oss av de siffror som finns. Polisanmälningar och uppklarningar.

Och vi kan jämföra över tid med hjälp av att alltid redovisa antal och antal per 100 000 och genom att alltid jämföra inom enkilda brottskategorier.

Då slipper vi hamna i den truism som SvD påpekar. 

Mord är värre än snatteri.

Det tycker alla.

PS. Jag vill här lägga till att den polisanmälda brottsligheten inte har ökat under det senaste årtiondet, 2010-talet. Inte om vi räknar per 100 000 invånare. Detta påpekar också artikelförfattaren.