En varm, torr vind blåser över det kala brungråa ökenlandskapet. Marken ligger platt utan vare sig kullar eller träd och långt i fjärran, i den darrande luften, brer en stor bergskedja ut sig i horisonten. Blickar man nedåt mot den spruckna marken syns fotspår som avtecknar sig i den en gång bördiga jorden.

Spåren leder till en grupp fåraherdar. Med hjälp av hundar och käppar vallar de sina får mellan byarna. En äldre man står med sin käpp och inspekterar när hans sonson springer runt bland fåren för att hålla dem samlade. Massiv rök bolmar från en grå fabrik bakom honom.

Den äldre mannen heter Hokmali Sharifi. Han arbetade tidigare som bonde och odlade majs och potatis på den här platsen. Men de senaste 20 årens vattenbrist, som blivit allt värre, har gjort det omöjligt för honom att försörja sig som bonde.

– När det inte längre gick att odla tog jag jobb som byggnadsarbetare, för att sena­­re börja jobba som fåraherde. De här fåren äger jag tillsammans med två andra familjer i byn. Förra veckan blev ett av mina får stulet vilket blev en stor förlust då kött­priset har rusat i höjden, säger Hokmali Sharifi.

På grund av ekonomiska sanktioner mot Iran från bland annat USA har landets ekonomi försämrats markant, med en kraftig inflation som följd. Detta har bland annat lett till en ordentlig ökning av matpriserna. Lök, som normalt är en billig vara, har i stället blivit en lyxvara. Vi berättar för Sharifi att vi är här för att titta på de många slukhål som finns i området, och han börjar direkt att peka ut och förklara var de ligger.

Vi befinner oss på landsbygden utanför staden Hamadan i västra Iran. Staden, som har en befolkning på strax över en halv miljon, är centralort i distriktet, och det är också den plats dit många från landsbygden flyttar. Enligt Världsbanken bor 74 procent av Irans invånare i städer, vilket kan jämföras med början av 2000-­­­talet, då siff­ran var 64 procent. Under samma period har befolkningen ökat från 66 miljoner till 81 miljoner. I torra och semi-torra områden är grundvatten den viktigaste källan till dricksvatten. Den långa torkan som har drabbat Iran har lett till att grundvattnet sinat i flera områden i landet, vilket i sin tur inneburit att vissa delar av landet sjunker med upp till 25 centimeter per år.

I området utanför Hamadan har det under de senaste åren uppkommit stora slukhål som äter upp både betes- och odlingsmark. Här finns fler än 26 slukhål, och vissa ligger endast några hundra meter från byar. Ett av de nyare slukhålen är omkring 1 000 kvadratmeter stort och har ett djup på över 40 meter. Slukhålen uppkommer då grundvattennivån i marken sjunker och hålrummet som då skapas rasar in.

Det finns flera anledningar till detta. I en rapport skriven av den iranske vetenskapsmannen och klimataktivisten Kaveh Madani framkommer det att vattenbristen i landet har flera bakomliggande orsaker, vilka samverkar med varandra. Dessa är bland annat: naturliga vädervariationer, klimatförändringarna med torka som följd och de ekonomiska sanktionerna mot landet. Enligt Kaveh Madani orsakas minskningen av grundvatten till stor del av mänskliga faktorer, som dålig förvaltning av resurser och en oplanerad utveckling av landet. Han menar att vattenbristen till en viss del kan ses som en socio­­­ekonomisk torka.

Klimat- och miljöforskning och akti­vism är kontroversiellt i Iran. Forskaren Kaveh Madani tvingades bort från sitt jobb av den iranska regimen samtidigt som flera miljöaktivister tillfångatogs, varav en dog i sin cell. Regimen hävdar att det var ett självmord.

På vägen till de hål som herden beskrivit blir vi upphunna av två yngre män på motorcykel. När de förstår vart vi är på väg och vad vi är intresserade av berättar de att de är rädda att fler hål ska uppkomma och att det nästa gång ska hända i någon av byarna, eftersom ingen i högre position gör någonting åt problemet. De berättar om svårigheterna de har med vatten.

– De kanske har varit lite mer regn nu under våren jämfört med åren innan. Men kraftverket där borta tar upp så mycket vatten att det inte spelar någon roll. Det tar även vatten från andra byar häromkring, säger en av dem och pekar mot den grå, rykande fabriken.

Vi får veta att hålet som vi är på väg till ligger på marken de använder för att odla vete.

Kraftverket heter Shahid Mofateh och är ett värmekraftverk beläget utanför Hamadan. Enligt en rapport från Bu-Ali Sina-universitetet i Hamadan kan värmeverket vara en av orsakerna till slukhålen i området, då det använder upp en stor del av grundvattnet.

Den platta och vidsträckta marken gör det väldigt svårt att se de stora hålen från något längre avstånd, men när vi följt vägen som fåraherden pekat ut står vi plöts­ligt intill kanten av en massiv krater. Den torra rödbruna marken störtar rakt ned framför oss ett femtiotal meter. Männen på motorcykel berättar att det här slukhålet är alldeles nytt och att de hade försökt att fylla igen det ett par veckor tidigare, men att det då återigen rasade in.

Mindre än en kilometer från slukhålet ligger byn Kerdabad. Nästan alla hus i byn är byggda av den rödbruna jorden, och har höga murar som skyddar från insyn. Gatorna ligger nästan helt öde. Bara en pojke som sparkar fotboll mot en vägg syns till i gränderna, och han försvinner snabbt när vi närmar oss.

Några äldre män tittar misstänksamt mot oss när vi går förbi. I en symaskinsaffär sitter en man halvslumrande vid väggen. Mannen, som heter Hamid Reza Yadegari, berättar att han tidigare var jordbrukare, men att han som många andra tvingades att sadla om när bristen på vatten blev allt för problematisk. Han säger att många har lämnat byn för att flytta till andra delar av landet och in till städer.

– Vi brukade kunna hitta vatten på bara ett par meters djup, men nu måste vi gräva ner mot 150 meter för att hitta något, säger Hamid Reza Yadegari.

Trots att det under våren kommit mer regn än tidigare år fylls inte grundvattenreserverna på ett tillfredställande sätt. Den salta torra marken är som ett lock som gör att vattnet bara rinner iväg istället för att sjunka ned i jorden.

Hamid Reza Yadegari berättar att fyra personer förlorade sin mark när det senas­­te slukhålet uppstod, och ytterligare en som odlade på statlig mark blev av med sin odlingslott.

– Det hände klockan två på natten. Det var en hög smäll, som en explosion, som hördes hela vägen hit till byn, säger han.

Hamid Reza Yadegari säger att det inte bara är själva hålet som förstör odlings­marken utan att de också tvingats lämna intilliggande mark då de är rädda att det ska rasa mer runt om.

Han berättar att det inte är första gång­en som byn är utsatt. Kerdabad har genom historien förstörts åtta gånger, på grund av olika katastrofer, men har byggts upp igen varje gång.

Att Hamid Reza Yadegari säljer och reparerar symaskiner är ingen slump.

I flera av byarna där invånarna tidigare försörjt sig genom jordbruk har man startat upp textilindustrier som komplement till jordbruket. Många byar har sin egen specialitet när det gäller kläder och här i Kerdabad har man specialiserat sig på att producera skjortor och byxor. Hamid Reza Yadegari berättar att de i byn både producerar för inhemsk marknad och för export.

När vi kommer in på mer detaljerade frågor som handlar om kraftverket, vattenbristen och slukhålen i området blir han nervös och hänvisar allting till byöversten – personen som bestämmer i byn. Då bestämmer vi oss att det är dags att dra vidare, för att inte stöta på problem.

Några mil bort från Kerdabad ligger byn Jahanabad. Det är fredag och den dammiga huvudgatan som går genom byn har fyllts med bilar och små lastbilar som säljer varor ur bakluckorna till den veckovisa fredagsmarknaden. I likhet med de flesta byar i området är även Jahanabad hårt utsatt för torka. Tidigare gick här en flod som flöt hela vägen genom byn, men som nu ligger helt uttorkad. Och just i utkanten av byn, i ett av vetefälten, ligger ett djupt slukhål omgivet av ett trasigt staket.

Vi blir inbjudna av Ali Gharegouzlu att ta en kopp te i hans hem. Utsidan av huset har samma rödbruna färg som jorden och sanden, men så fort man kommer in genom skynket som täcker dörren lyser det varmt i det färgglada hemmet. Stora mattor täcker varenda tum av golvet, och väggarna är täckta av stora kuddar. Vi slår oss ned på golvet och Ali Gharegouzlu berättar om torkan och hur den påverkar livet i byn.

– Jag tror det kommer att bli fler hål framöver på grund av torkan, men vad kan vi göra? säger han uppgivet.

– När grundvattnet försvann började det även läcka ut gas i några av grottorna vi har, och två fåraherdar har dött när de befunnit sig nere i grottorna, berättar han.

Han berättar vidare att de förut hade trädgårdar och fruktträd här i byn, men att det allt eftersom blivit torrare och svårare att odla marken.

– Vi brukade odla vattenmeloner, vete och potatis. Nu kan vi inte odla samma mängder längre, då vi inte har tillgång till konstbevattning och det vatten vi har inte räcker till, säger han.

Ali Gharegouzlu säger att de tidigare kunde använda vattnet som de ville, men att de nu måste ta vara på varenda droppe de har. Inte heller behövde de gräva djupt för att nå ned till vattnet, men numera ligger det på ett betydligt mer svåråtkomligt djup.

En studie från Saudi Society for Geosciences visar att grundvattennivån i området kommer att fortsätta att minska i takt med klimatförändringarna, samtidigt som allt fler slukhål riskerar att bildas.

När vi är på väg att lämna byn vill Ali Gharegouzlu först visa upp sina duvor som han har i en stor bur på bakgården. Han poserar framför kameran med sina fåglar och vi tar några foton, innan solen går ned över det dammiga landskapet.

reportage@arbetaren.se