BOK Lena Nyman. Dagböcker och brev i urval 1962–1974
Redaktör: Isabel Andersson
Ellerströms förlag 2020
Autentiska dagböcker tillhör en inte så liten genre inom bokutgivning, men frågan är om det är litteratur. Speciellt blir det förstås när redaktören (dagboksskrivaren eller någon annan) väljer bort partier som av någon anledning är obekväma att offentliggöra och sparar sådana som understryker en viss linje. Självklart väcker de intresse, särskilt om det är en känd person som blottar sig på ett sätt som den inte gjort tidigare.
Dramatikern Lars Norén och författaren och musikern Ulf Lundell har öppnat en kran in till det triviala dagboksskrivandet där shopping, spydigheter om misshagliga personer, reflektioner vid tidningsläsande, kärleksbekymmer samt fågel- och väderobservationer har berett vägen för skrivande utan ens snusk och snask – det räcker att personen bakom tidigare varit medieskygg för att en passage om Viagra ska orsaka tidningsrubriker i flera dagar. Så sent som i somras kom Åsa Linderborgs dagbok Året med 13 månader, läsvärd och rolig med nycklar till hennes förhållande till kulturvärdens interna klubberi.

Skådespelerskan Lena Nyman (1944–2011) skrev dagbok under större delen av sitt liv, och hennes önskan var att mängderna av anteckningsblock och skrivböcker skulle släppas för allmänheten dagen efter hennes död. Redan 2013 utkom Annika Perssons fantastiska och inkännande porträtt Jag vill ju vara fri. En bok om Lena Nyman, baserat på dagböckerna (Norstedts, 2013) och med en rad intervjuer med vänner och kolleger uppbackande.
Lena Nyman framstår här som en hårt arbetande konstnär som inte drog sig för att gå i klinch med de största regissörerna och kollegerna för att uppnå bästa resultat på scen och på vita duken. Och hon sparade aldrig sig själv, trots att hon led av ett kroppsligt självhat och svalt och kräktes hela sitt liv var hon beredd att visa sig naken på film om det var konstnärligt motiverat.
Kritiken från manliga recensenter som reserverade sig mot synen på denna kropp knäckte henne nästan men stoppade henne inte. Däremot utnyttjades hon av framförallt Vilgot Sjöman som fick ståta med den konstnärliga visionen medan Nyman blev hopkopplad med sina filmroller och (hånfullt) kallad slampig.
Där hjälper just tolkningen och inramningen till att ge en rättvis bild av Lena Nyman, även hennes senare år som till stor del präglades av missbruk vilket fick svåra konsekvenser för hennes hälsa och arbete men aldrig för hennes konstnärliga integritet när hon skrev och kom med råd till elever och kolleger.

Isabel Andersson, som arbetar på dokumentär kom på att ge ut Lena Nymans dagböcker och brev. Självklart måste det bli ett urval av de enorma mängder av text (17 papperskassar lär det ha varit) som hon lämnade efter sig. Jag ställer mig tveksam till urvalet. I Lena Nyman. Dagböcker och brev i urval 1962–1974 får Lena Nymans arbete mindre plats än oändliga anteckningar om alla de män som passerar. Vissa vill hon ha trygghet hos, andra bara över natten, men ingen får egentligen stanna på heltid. Varför, undrar man.
I Perssons bok fanns förklaringen: Hon behöver utrymme för sitt arbete. Här finns inte någon tolkning och hon svävar i luften med sina plötsliga kärleksutbrott och flykter. ”Viktproblemen” får stor plats och hon skyller hela tiden på sig själv som till och med innan hon ska gå med i Grupp 8 tänker hon att hon måste gå ned i vikt först för att ha ett ”människovärde”.
Här finns ingen stöttande struktur kring föräldrarnas skilsmässa, Nymans drickande, och Vilgot Sjöman ses enbart genom Lena Nymans beundrande och ofta förälskade blick.
Hon blir slagen av minst två av sina stadiga relationer, ”ställer upp” och ”går med på” sex fast hon inte vill för att hon inte hittar en reell förklaring kring varför hon inte nu plötsligt vill – delvis bortförklarat i dagböckerna som åter hennes eget ansvar och fel när hon mår skit.
Varför detta tomrum, undrar man. Är det för att hon inte skrev något om det eller för att redaktören inte tyckt det var en viktig aspekt av Nymans liv?
Märkligt nog gör de utvalda, och okommenterade, textstyckena att Lena Nyman själv blir anonym, ett exempel på nedtryckt kvinna i tiden än en egen unik personlighet. Kanske är det tanken men jag är tveksam till om det var hennes egen avsikt.
Isabel Andersson skriver i sitt förord: ”Ett par gånger under arbetet med filmen fick jag frågor om varför man alltid skildrar kvinnor mer privat och känslobaserat än män; varför de manliga porträtten oftare rör sig kring deras yrken och gärningar i det offentliga. Detta är givetvis en generell fråga, men mitt svar har varit att jag hellre skulle vilja lyfta fram det sensibla i de manliga porträtten än att begränsa de kvinnliga”. Fast här verkar Lena Nymans yrkesgärning ha begränsats till att i första hand handla om just det sensibla, som jag uppfattar det.
Jag saknar också hennes politiska engagemang som under perioder gick så långt att hon var beredd att kasta iväg plattformar hon uppnått med hårt arbete. Under 1968–69 pågick vilda uppror och resolutioner på Dramaten där hon är anställd. Chefer, repertoar och roller ifrågasätts, inrikes- och utrikespolitik diskuteras och man för upp dessa diskussioner på scen. Lena Nyman var djupt engagerad.
Inte ett ord av hur detta påverkade henne finns med i bokens urval. Det är en lucka från sommaren 1968 till hösten 1970 då hon också hunnit vara ångestfylld hemmafru i halvtannat år och nu ligger på sjukhus i en allvarlig livmoderinflammation medan missbruket verkar ha accelererat. Varför detta tomrum, undrar man. Är det för att hon inte skrev något om det eller för att redaktören inte tyckt det var en viktig aspekt av Nymans liv? Det kan man ju som läsare inte veta, men kanske hade det som utelämnats kunna kommenterats.
Självhatet sväller över alla bräddar som det kanske lätt gör när man sitter ensam och skriver, frågan är om det är en rättvis bild av Lena Nymans liv och verk.

Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.