En grön Lenin?

Om den globala uppvärmningen ska kunna stoppas – eller åtminstone mildras – krävs snabba och långtgående förändringar. Men vilken kraft kan åstadkomma de förändringar som behövs? Det är temat för humanekologen Andreas Malms senaste bok, Corona, Climate, Chronic Emergency (Verso, 2020). Per-Anders Svärd har läst den.

Radar
Per Anders Svärd
Som Malm påpekar kunde vi inte vara längre ifrån vad som verkligen behövs, nämligen en total omställning av samhällets produktions- och konsumtionsmönster, skriver Per-Anders Svärd.
Montage: Jan-Åke Eriksson/Arbetaren

[BOK] Corona, climate, chronic emergency: war communism in the twenty-first century
Andreas Malm
Verso Books


Malms diagnos av läget är inget nytt för den som har följt debatten om klimatförändringarna. Utmaningen handlar inte längre bara om att bromsa vår klimatpåverkan. Problemet är redan för stort. Den befintliga uppvärmningen har börjat sätta igång en självdrivande temperaturökning.

Smältande polarisar reflekterar mindre sol vilket höjer planetens temperatur och leder till ännu större förluster av is. Varmare hav minskar vattenmassornas upptag av koldioxid vilket höjer temperaturen och värmer haven ytterligare. Värmen frigör underjordiska depåer av infrusen metangas vilket höjer värmen ännu mer… Och så vidare i tusen förödande spiraler.

Dessa kaskadeffekter drivs av geofysikaliska krafter långt mäktigare än vad mänskligheten kan göra motstånd mot. När snöbollen väl har börjat rulla växer den och rullar fortare tills den kan krossa allt i sin väg.

De potentiella följderna är i dag väl kända: Extrema stormar och stigande hav. Översvämningar varvade med torka och skogsbränder. Massutrotning av arter och rubbade ekosystem. För oss människor: Obrukbara jordar och obeboeliga områden. Livsmedelskris och massflykt. Hårdnande konflikter, växande fattigdom och kollapsande samhällsfunktioner. Samtliga problem ojämnt fördelade med de största bördorna dumpade på världens fattiga, mörka, kvinnliga och unga axlar.

Men lika stark som den vetenskapliga samsynen kring denna problembeskrivning är, är den politiska responsen svag. Världens ledare har inte bara misslyckats med att bromsa utvecklingen. Tillsammans med storföretagen har de tvärtom planlagt en fortsatt utbyggnad av den fossilbränsledrivna ekonomin som kommer att omöjliggöra alla planer att nå klimatmålen.

Som Malm påpekar kunde vi inte vara längre ifrån vad som verkligen behövs, nämligen en total omställning av samhällets produktions- och konsumtionsmönster. En sådan förändring skulle kräva ransonering av resurser, fredande av skogar och ekosystem, omläggning till en vegansk kosthållning, omställning till förnybara energikällor och kollektiva transporter, ett absolut stopp för fortsatt förbränning av kol, olja och gas, samt enorma investeringar i tekniker för att fånga in den redan utsläppta koldioxiden så att vi kan börja vrida tillbaka den termostat som fossilkapitalismen ägnat två århundraden åt att skruva upp.

Den klimatförnekande retoriken från ledare som Trump och Bolsonaro till trots är det inte okunskap som hindrar våra regeringar från att handla. Det verkliga hindret ligger i att de förändringarna går på tvärs mot vårt ekonomiska system.

De enda exempel som historien har sett på förändringar i en motsvarande storleksordning är just statskontrollerade projekt: inte minst de krigsekonomier som många stater införde under andra världskriget.

Man kan vända och vrida på detta hur mycket man vill. Man kan våndas, gnida sina svettiga händer och söka efter andra ord att linda in saken i. Faktum kvarstår: den medicin som patienten Jorden kräver är en demokratiskt planerad ekonomi där den privata äganderätten och företagens profitjakt måste kunna kringskäras, till och med avskaffas, till förmån för kollektiv välfärd och en hållbar resursförvaltning.

Men var finns den väldiga samhällskraft som kan övervinna motståndet från den etablerade makten, genomföra de nödvändiga förändringarna – och göra det nu?

Malms svar är enkelt. Det är bara staten som har de muskler som krävs. Därför måste staten tvingas att agera, eller tas över av de som är beredda att svinga dess vapen.

Det är ingen orimlig tanke. De enda exempel som historien har sett på förändringar i en motsvarande storleksordning är just statskontrollerade projekt: inte minst de krigsekonomier som många stater införde under andra världskriget.

Många miljöteoretiker och klimataktivister har sneglat på dessa exempel som en väg framåt. Om de krigförande staterna på några månader kunde tvinga sina bilfabriker att ställa om till bombplansproduktion – varför skulle inte vi kunna besluta att dagens industrirobotar ska användas till att tillverka solpaneler åt alla i stället för bensinslukande SUV:ar till ett fåtal?

Och är vi inte just i dag mitt inne en sådan statlig styrkedemonstration i form av åtgärderna mot coronaviruset? När såg vi senast så omfattande statlig intervention? När stängdes arbetsplatser, skolor och offentliga utrymmen sist ner på detta sätt – över hela världen? När tog den borgerliga staten senast ett så massivt initiativ till att sätta människoliv och folkhälsa framför vinst genom att stämpla vissa verksamheter som “samhällsviktiga” och andra som sekundära?

Och om staten har kunnat bromsa in samhället på detta sätt för att stänga spridningsvägarna för ett virus, varför skulle den inte kunna förebygga framtida pandemier genom att sätta stopp för den skogsskövling, de djurfabriker och de intrång i vildmarken som i dag ställer till kaos i ekosystemen och mångdubblar de infektiösa kontaktytorna mellan människor och urskogarnas virusbärande djur?

Samtidigt är vändningen mot staten ingen lösning som kommer helt enkelt för Malm. Som gammal frihetlig socialist (och medarbetare på denna syndikalistägda tidning) är Malm väl medveten om risken att revolutionära rörelser sugs upp av staten eller att dess ledare korrumperas.

Redan under arbetarrörelsens tidigaste interna strider på 1800-talet varnade Michail Bakunin för att Marx och hans anhängare var för naiva om statsmakten. I marxisternas partibygge såg den ryske anarkisten en önskan att koncentrera makten i en ny ledare med fullmakt driva igenom frigörelsen i arbetarnas ställe. Statssocialisterna gapade över mer än de kunde svälja, menade Bakunin. I de gamla härskarnas ställe skulle de snart finna en ny, korrumperad “röd tsar”, minst lika fruktansvärd i sin tyranniska aptit efter makt.

Malm känner förstås till Bakunins varning och han har inget till övers för Stalins urartade Sovjetunion. Likväl resonerar han efter devisen att desperata tider kräver desperata åtgärder. Socialdemokratiska reformer går för långsamt och anarkisterna fortsätter göra sig för fina för att smutsa sina händer med tvång. Den enda väg som återstår, menar Malm, är att följa Lenin och den statssocialistiska traditionen: greppa statsmakten och använd den.

Vi kan nog enas med Malm om att intensiv organisering är nödvändig. Men vi måste insistera på att dess former förblir frihetliga och demokratiska – och att vi inte överger devisen att frigörelsen måste vara vårt eget verk.

Den ryska revolutionen ger dessutom ett bättre exempel på krigsekonomi än andra världskriget, anser Malm. Till skillnad från de kapitalistiska och fascistiska staternas blodbad var det ryska inbördeskriget ett krig för frihet och mot förtryck, och därtill ett framgångsrikt exempel på storskaliga industriell omställning på kort tid. Därav undertiteln till hans bok: War communism in the twenty-first century. En krigskommunism för 2000-talet.

Malm driver sin tes med sedvanlig kraft, tyngd i källorna och schvung i prosan. Ingen läsare kan lämna hans bok utan en förhöjd känsla av situationens allvar. Ändå är det just i den ekoleninistiska vändningen som argumentet misslyckas med att övertyga.

Malm menar att den ekoleninistiska strategin nödvändiggörs av bristen på alternativ: Det saknas i dag folkrörelser, stridbara fackföreningar och gräsrotsinitiativ som skulle kunna driva den borgerliga staten i en annan riktning. Men inget leninistiskt parti – rött eller grönt – skulle ändå kunna ta makten utan att ha en sådan folklig stödstruktur på plats.

Paradoxen ligger alltså i att de förutsättningar som skulle kunna bära ett grönt kaderparti till makten saknas – och om de fanns skulle detta parti inte behövas eftersom den framväxande dubbelmakten skulle kunna tvinga staten att böja sig eller helt enkelt själv genomföra de önskade förändringarna. Behovet av Lenin – eller någon annan röd eller grön tsar – känns då plötsligt mycket mindre.

Vi kan nog enas med Malm om att intensiv organisering är nödvändig. Men vi måste insistera på att dess former förblir frihetliga och demokratiska – och att vi inte överger devisen att frigörelsen måste vara vårt eget verk. Att vägen framåt går mer genom direkt demokrati och direkt aktion än genom partidekret från ovan tror jag förresten att Malm vet själv. Kanske är det också därför hans kommande bok bär den mer utomparlamentariskt aktivistiska titeln How to Blow up a Pipeline? (Verso, 2021)

Malms viktigaste budskap är ändå inte det leninistiska, utan att det brådskar. Handling är av nöden. Som Lenin själv uttryckte det under den kris som föregick oktoberrevolutionen måste vi agera, “redan ikväll, redan i natt”.

2020-talet är vår septemberkris. Måtte oktober hasta.