Trovärdig gestaltning av historisk kärlekstragedi

Litteratur
Mian Lodalen i röd tröja, svarta byxor och röda skor, sittandes på en grön bänk framför ett buskage, med benen i kors och armarna utsträckta längs ryggstödet.
Mian Lodalen berättar i Lisa och Lilly kärlekshistorien om de två flickor som hittades sammanbundna i Hammarby sjö med stenar i fickorna.
Foto: Elisabeth Ohlson

[BOK] Lisa och Lilly
Mian Lodalen
Romanus & Selling, 2020

Berättelser där samkönad kärlek öppet har ingått som en naturlig del har inte varit särskilt vanliga i modern tid. Och de som utgetts har gärna tystats ned eller anmälts som osedliga med hänvisning till att själva homosexualiteten varit förbjuden, därpå 1944–1979 sjukdomsförklarad.

Under 1930-talet pågick en offentlig debatt kring Agnes von Krusenstjernas ungdomsskildringar som innehöll dessa tabubelagda ämnen. Hon och hennes berättelser sorterades in under det onaturliga och avskyvärda.

Bokomslaget till romanen Lisa och Lilly, titeln i gult över en svartvit bild på två nakna flickor som går bort från kameran med armarna om varandras axlar.

Hon var jämnårig med de två kvinnorna som Mian Lodalen berättar om i sin roman Lisa och Lilly som bygger på en sann kärlekshistoria och tragedi 1911 då två sextonåriga flickor tog sitt liv tillsammans. Lodalen har dragit sitt strå till stacken när det gäller romaner där både lycklig och komplicerad lesbisk kärlek och sex fått ta plats, men här briljerar hon i att lyckas förmedla det verkligt smärtsamma som förnekelsen och stigmatiseringen innebär. 

Fallet med Lisa Ström och Lilly Sundberg väckte enorm uppmärksamhet trots mediernas försök att förminska deras kärlek till en ”svärmisk flickvänskap med något öfverspänt i sig”, och över 10 000 stockholmare trängdes enligt Dagens Nyheter kring nuvarande Sandsborgskyrkogården på begravningsdagen.

Det är förstås en knepig uppgift att hitta en gestaltning när man har ett ärende, men Mian Lodalen har verkligen lyckats. Skildringen är en specifik lesbisk berättelse men var och en som lidit av att vuxenvärlden eller omgivningen i till exempel skolan tar sig rätten till åsikter om ens känslor eller rörelsefrihet kan känna igen sig.

Här finns en starkt och trovärdigt skildrad passion men också en hopplöshet som inte går att hitta en annan lösning på än den gemensamma döden. Sällan har jag blivit så berörd av en roman som är en riktig bladvändare fast man vet hur det ska sluta för de två älskande; författarens ibland nästan knappologiska placeringar i den geografiska miljön gör också att man påminns om att det är en sann historia.

Statyn Systrarna på Mosebacke torg föreställande två nakna kvinnor rygg mot rygg.
Statyn Systrarna av Nils Sjögren restes 1945. Foto: Janerik Henriksson

Här finns också en välgjord skildring av politiska oroligheter i tiden, detta var just då arbetarrörelsen började byggas upp och syndikalisterna en seriös kraft att räkna med. Vännen Fritiof är engagerad i den syndikalistiska politiska- och fackföreningsrörelsen men varvar ibland med att sälja Ny dag – ett fint exempel på författarens noggranna research.

Inte heller stannar romanen vid kategoriserande, diskussionerna kring klass som förekommer ofta är balanserade, krassa ibland och fyrkantiga vid andra tillfällen – och det beror på de romankaraktärerna som talar.

Långt efter att medierna slutat skriva om Lisa och Lilly fick de ändå en kulturell plats i Stockholmshistorien genom Nils Sjögrens staty från 1945, ”Systrarna” inspirerad av deras historia. Den står placerad på Mosebacke torg i Stockholm (en plats där Lodalen fint placerat Lisa på språng till ett kärleksmöte) och många som passerar den idag påminns om de två flickorna.

Nu har också deras historia blivit närmast officiell genom romanen och tanken kommer osökt att det är på tiden att Stockholms stad ger platsen en skylt i projektet ”Det litterära Stockholm”.