Hur jämlikt var det gamla svenska bondesamhället?

Ekonomi-historikern Erik Bengtsson ger en annan bild av Sveriges politiska och sociala utveckling sedan 1700-talet. Sverige var i själva verket ett ovanligt ojämlikt land där överheten längre än i jämförbara länder stod emot folkets krav på förändring. Anders Karlsson recenserar den nyutkomna boken "Världens jämlikaste land?".

[BOK] Världens jämlikaste land?
Erik Bengtsson
Arkiv förlag, i samarbete med det
fackliga idéinstitutet Katalys, 2020

Erik Bengtsson är docent i ekonomisk historia. Hans forskning är inriktad mot fördelningen av inkomster och förmögenheter i Sverige från 1600-talet och framåt. Världens jämlikaste land? är hans debutverk.

Under perioden 1920-1980 utvecklades Sverige till världens genom tiderna kanske mest jämlika kapitalistiska samhälle, ett drag som ofta kommenterats som ett element av den så kallade ”svenska modellen” eller som ”den svenska medelvägen” mellan västvärldens kapitalism och den sovjetiska realsocialismen.

Ofta har akademiker, politiker och andra debattörer också refererat till denna jämlikhet som ett nationellt särdrag med djupa rötter i det gamla bondesamhället där det betonats att de självägande bönderna dominerade och att Sverige – till skillnad mot den brukliga ordningen i övriga Västeuropa – aldrig var feodalt. Men i vilken grad tål denna gängse bild en närmare vetenskaplig granskning? Att bena ut den frågeställningen är Erik Bengtssons huvudsakliga ärende i Världens jämlikaste land?

Hur går då Bengtsson i land med uppgiften? Ja, med faktamässig belysning visar han att den svenska adelns jordägande fluktuerade starkt över tiden men att det generellt satte en betydande prägel på samhället i allmänhet och landsbygden i synnerhet. År 1550 uppgick adelns ägande till 20 procent av den odlade jorden, år 1658 till hela 65 procent och efter den stora reduktionen under Karl XI:s styre kom den att runt 1700 äga 33-40 procent.

Det fick främst till effekt att en stor del av det svenska jordbrukets aktörer var så kallade frälsebönder – vid 1700-talets inledning runt en tredjedel – som betalade för sitt arrende genom att utföra dagsverken på adelsmannens egna gods. Skiktningen på landsbygden accentuerades dessutom av att en betydande andel var jordlösa anställda lönearbetare i form av piga och dräng på adelsgodset eller hos de självägande bönderna. Ända in i modern tid – fram till dess att Sverige vid riksdagsvalet 1921 fick allmän rösträtt – kom dessutom adeln att ha ett väsentligt inflytande över samhällsutvecklingen.

Denna strukturella bottensats fick till konsekvens att Sverige långt in på 1900-talet var ett mycket ojämlikt samhälle. En talande uppgift är att vid sekelskiftet innehade de 10 procent rikaste hela 86 procent av den samlade förmögenheten, en ekonomisk snedvridning vilken var i paritet med den gängse situationen i jämförbara länder som exempelvis Frankrike och Storbritannien.

Hand i hand med den ekonomiska ojämlikheten följde därtill en politisk ojämlikhet som var mer frapperande än i den rådande omvärlden. Ståndsriksdagens avskaffande 1866 gjorde minst av allt att gemene hen gavs inflytande över rikets angelägenheter.

I själva verket var – förutom att kvinnorna fortfarande var helt utestängda – endast en femtedel av männen röstberättigade i riksdagsvalet där det antingen krävdes 800 kronor i årsinkomst eller 1000 kronor i förmögenhet för att få gå till valurnan.

I detta polariserade land var det också med stora svårigheter och överhetens skarpa motstånd som arbetarrörelsen banade sig väg.

Och i kommunvalen var det demokratiska underskottet än mer skriande, utifrån att man här utgick från en graderad skala där enskilda rikemän eller bolag till och med kunde uppbära hundratals röster. Totalt sett hade 1896 endast 6,3 procent av den del av svenska befolkningen som uppnått given ålder rösträtt, vilket kan jämföras med 18,7 procent i Norge (1898), 27,2 procent i Frankrike (1893) eller 21,2 procent i Tyskland (1898).

Det var i detta Sverige som en folklig motmakt från 1880-talet började att växa sig allt starkare. I detta polariserade land var det också med stora svårigheter och överhetens skarpa motstånd som arbetarrörelsen banade sig väg. Ett avsevärt hinder var att få tillgång till möteslokal, varför man ofta tvingades att träffas utomhus, kanske i en skogsdunge eller vid ett mjölkbord.

Foto: Pressens Bild/TTRösträttsdemonstration på Norra Bantorget i Stockholm 1902.
Foto: Pressens Bild/TT
Rösträttsdemonstration på Norra Bantorget i Stockholm 1902.

Jag kan här inte låta bli att ur boken återge en talande och dråplig episod från ett försök till fackligt möte vid Surahammars järnbruk 1901: ”På ett friluftsmöte 22 maj stoppade polisen agitatorn och när man försökte igen 27 maj så skickade bruket ut sin musikkår för att genom blåsmusik dränka ljudet av agitationen. Som om det inte räckte med blåsorkestern – som visserligen försvagades av att vissa av musikerna sympatiserade med facket och medvetet kom bakfulla, spelade svagt och så vidare – så kommenderade bruket också ut sina lantarbetare för att stå på vagnar och slå med käppar på mjölkkannor av metall, för att åstadkomma ett sådant oväsen att ett genomförande av ett politiskt möte skulle bli omöjligt”.

Den lilla kritik jag har mot Bengtssons bok är att han famnar över ett för stort fält. Framställningen hade blivit än mer slagkraftig om han hade begränsat sig till att teckna utvecklingen fram till det stora demokratiska genombrottet runt 1920. Visst är det även intressant att läsa om den svenska jämlikhetens framsteg 1920-1980 och den därefter växande ojämlikheten, men det skulle ha kunnat bli föremål för en helt egen bok.

Det jag framför allt nu saknar är ett ytterligare mer detaljerat studium av den svenska adelns jordinnehav och makt ända in i modern tid, en fördjupning som hade gjort Bengtssons ansats än mer vetenskapligt vattentät.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Moa Candil tar oss med på en tågresa söderut i Europa. Foto: Christian Charisius/TT, privat

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans. 

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två. 

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor. 

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet. 

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.  

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare. 

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.   

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Den fackliga organisatören Jane McAlevey. Foto: Alice Attie/Wikimedia Commons

Till minne av den fackliga organisatören Jane McAlevey

Den amerikanska fackliga organisatören, utbildaren och forskaren Jane McAlevey gick bort den 7 juli 2024. Hon blev 59 år gammal. McAlevey vigde sitt liv till arbetarrörelsen och är ihågkommen för sina skickliga fackliga kampanjer och för att ha utbildat tiotusentals i fackförbund och sociala rörelser världen över i effektiva organiseringsstrategier. Simon Sirenius Frohlund minns Jane McAlevey.

McAlevey växte upp med aktivism och organisering och fick som barn följa med på medborgarrättsmarscher och protester mot Vietnamkriget. Särskilt påverkad var hon av sin far, progressiv borgmästare och före detta stridspilot i andra världskriget. Hon kom att inleda en egen bana som aktivist och ledare när hon organiserade en skolstrejk i high school. Vid universitetet 1984 ledde hon ockupationen av en universitetsbyggnad i protest mot universitets investeringar i apartheidsydafrika och blev dömd till 15 dagars fängelse. Hennes engagemang fortsatte med organisering i Centralamerika till stöd för Sandinisterna, miljöaktivism hemma i USA och i rollen som utbildare på Highlander Folk School, aktivistskolan som tidigare tränat medborgarrättsrörelsens Martin Luther King och Rosa Parks. 

Från oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar

Efter att hon blivit rekryterad som facklig organisatör för LO-motsvarigheten AFL-CIO inledde hon flera framgångsrika fackliga kampanjer och kom att vidareutveckla USA:s organizer-tradition, en facklig metod med externa organisatörer som är proffs på hur man metodiskt förvandlar oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar.

McAlevey kom att skriva flera böcker om facklig organisering, bland annat memoarerna Raising Expectations (and Raising Hell) och Rules to Win By: Power and Participation in Union Negotiations om fackliga förhandlingar. Efter att hon återvänt till universitetet, för att doktorera i sociologi, blev hennes avhandling till boken No Shortcuts – Organizing for Power in the new gilded age där hon skulle lägga fram sin modell för gräsrotsorganisering.

McAlevey såg att sociala rörelser alldeles för ofta bygger på att samla alla som redan delar deras värderingar och åsikter. Samma aktivister ses på snarlika demonstrationståg för olika behjärtansvärda ändamål. I stället förespråkade hon strukturbaserad organisering utifrån arbetsplatser, skolor, bostadsområden och religiösa församlingar. Genom dessa finns arbetarklassens möjlighet till kollektiv maktutövning, men kollektiv makt kräver faktiska majoriteter. Det bygger på att du kan få med dig människor som inte redan håller med dig genom att utgå från gemensamma problem.

Hon förespråkade en relationsbaserad organisering som bygger på dina relationer med dina arbetskamrater – hundratals små organiseringssnack från individ till individ. Hennes teori om organiska ledare utgår ifrån att det varken är vi aktivister eller de som håller med oss redan från start som är ledare. Vägen till en majoritet går via de som har störst inflytande över sina kollegor, även om den personen kan vara omedveten om sin ledarroll eller rentav fientlig till facket. Det är upp till dig att ta fram en plan för att tålmodigt övertyga och få med sig den personen. Samtidigt bygger man en plan för att vinna genom kartläggning och aktioner där du kan se hur många du faktiskt kan få med dig. Om du inte kan få med en majoritet på jobbet att skriva på en riskfri namninsamling kan du inte heller räkna med att få en majoritet till att vägra övertid.

Organizing for Power

Organizing for Power blev också namnet på hennes största projekt – en internationell digital utbildning i de mest effektiva organiseringsmetoderna för fackförbund och progressiva gräsrotsorganisationer – anordnad tillsammans med Rosa Luxemburgstiftelsen. Vilken organisation som helst kan gratis anmäla sig, med en grupp på minst tio deltagare, och under sex veckor få en utbildning i de mest effektiva fackliga organiseringsmetoderna med föreläsningar, övningar och rollspel. Sedan kursen gavs första gången 2019 har närmare 35 000 personer i över 1400 organisationer och 110 länder genomgått utbildningen. Föreläsningarna översätts simultant till flera språk, bland annat arabiska, spanska och indonesiska.

Jag gick utbildningen första gången våren 2023 tillsammans med svenska Zetkin Foundation. Föreläsningarna hade gästspel av aktivister från hela världen, från fackliga sjuksköterskor i Brasilien till migrantaktivister i Berlin. I vår svenska grupp fanns klimataktivister, hamnarbetare och partipolitiska. Själv hamnade jag snabbt i gruppdiskussioner med några hyresgästaktivister från Malmö. Samma aktivister skulle senare samma år vinna Hyresgästföreningens strid mot dubbelhöjningen av hyrorna i Malmö. De omsatte lärdomarna från utbildningen till handling genom att bygga upp ett system av trappkontakter, dörrknackning, och en namninsamling mot att betala direktaviserade hyror.

Systematisk organisering – enda vägen till förändring

Jane McAlevey bevisade mer än någon annan att det inte räcker med att ha de bästa teorierna, narrativen eller policyförslagen. För att vinna faktiska och bestående segrar krävs också rätt metoder. Vi måste bli organisatörer som bemästrar de effektivaste metoderna för att sätta människor i rörelse, men också för att ge dem verktygen för att själva kunna förändring. Det finns inga genvägar, No shortcuts.

Jag såg Jane en sista gång på videolänk vid invigningen av 2024 års O4P i Maj. Då hade hon några veckor tidigare nått vägs ände med sin cancerbehandling och inlett hospicevård. Trots hennes sjukdomstillstånd samlade McAlevey kraft för några sista insatser som organisatör. Hon talade passionerat för oss, några tusen folkrörelseaktivister, om vikten av systematisk organisering som den enda vägen till förändring. Hon citerade en rad från poeten Audre Lorde som blivit mantrat under hennes sista gärningar på jorden: I am deliberate and afraid of nothing.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Fredag 11 juli, kl: 16:26

I dag, den 11 juli, har jag helt gett upp hoppet om livet. Jag har gett upp allt och nu tror jag att det inte finns något sätt att få något som heter stöd från människor, vi har blivit bortglömda, den tristess jag känner kan inte beskrivas med ord.

I morse gjorde jag mina plikter mot min familj: frukost, städning osv. Min man gick tidigt för att försöka tjäna vårt uppehälle, men allt han ger sig in i är en förlust, det är en misslyckad verksamhet men det finns inget annat sätt, för människor har helt glömt oss, men jag kommer inte att förlåta dem som har glömt oss.

Varje dag är ett falskt hopp följt av ett ännu mer falskt hopp, jag hatar det här livet. I mitten av denna månad ska Netanyahu hålla ett tal om kriget, och alla i Gaza vill höra att kriget är över.

Vi hör varje dag om möjligheten att öppna gränsövergången i Rafah, och det bekymrar mig mycket, eftersom jag aldrig har kunnat få det stöd jag behöver hur mycket jag än försöker, och jag har kommit att tro att jag har otur och att det inte kommer att förändras.

Min man berättar för mig hur försäljare blir rånade av barn från härbärgena, och eftersom de inte tjänar något på sina varor blir det i slutändan en stor förlust för dem. En åsnekärrförare slogs med en säljare på marknaden och slog honom så att han fick ett sår i ansiktet.

En annan situation, där människor samlas i hundratal i bageriernas köer och man kan se bageriernas säkerhetsvakter skjuta kulor för att skrämma människor när de rusar som galningar och skriker efter bröd, det är fruktansvärda scener som upprepar sig varje dag.

En dag i krig är som tusen lidanden jämfört med en dag i det normala livet.

Jag gick med min dotter till vår granne som har en katt, min dotter tyckte om att leka med henne, och sedan gick jag tillbaka till mitt förstörda rum.

Min man kom hem utmattad på kvällen efter att ha arbetat i 14 timmar, och han gjorde bara en förlust efter all denna tid, hur skulle han inte kunna göra det, medan varje stor handlare som importerar varor lägger ut varorna varje dag till ett pris enligt hans personliga infall, och i slutändan förlorar alla som handlar.

Ja, vi förtjänar att bli krossade, krossa oss, Israel, grattis, hela världen håller med er om vad som händer, och de går ut i medierna och säger löjliga ord för att vinna folken och lugna dem. Hejdå.

Lama Majdi

Torsdag 11 juli, kl: 14:29

Den 10 juli har det gått över 270 dagar, och vi räknar fortfarande de hårda dagarna i detta krig. På senare tid har vi dock hört talas om en positiv utveckling i förhandlingarna om eldupphör, vilket varje dag ger oss hopp om att kriget snart kan få ett slut.

När jag vaknade såg jag att min dotter Sama redan var vaken och satt och väntade på mig. Jag tog henne i famnen, började sjunga för henne och gjorde sedan i ordning timjan- och ostsmörgåsar till frukost, samt lite flingor till henne.

Vi åt frukost tillsammans. Städade upp i rummet och sedan gick jag och Sama och hälsade på våra grannar i en timme. Efter det började jag leka med min dotter och märkte hur hon växte och fick fler färdigheter. Hon imiterar och leker så vackert nu.

Jag önskar henne vackra år framöver som kan kompensera för kriget. Nästa månad fyller hon ett år.

Det var dags för Samas tupplur, så jag förberedde lunch. Jag lagade Molokhia, en egyptisk maträtt som råkar vara en av min mans favoriter. På tal om honom, han har nyligen börjat sälja lite matvaror och försöker verkligen få ihop pengar till våra grundläggande dagliga behov. Han gör verkligen en stor insats, från soluppgång till solnedgång, och jag uppskattar honom verkligen för det.

Min man åt lunch med oss och återgick sedan till arbetet. Efter att ha städat köket tog jag en paus och gjorde mig sedan redo att ta med Sama ut på vår vanliga promenad.

Medan vi promenerade fångade jag ögonblicken och fotade henne och bläddrade igenom min telefon för att bevara minnen.

Senare förundrades över hur liten hon brukade vara när jag fotograferade henne varje morgon för att bevara alla minnen. Medan jag bläddrade bland bilderna somnade jag.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Chilo Magdalena Anderssons städare.
Chilo frihetsberövades när hon skulle städa hemma hos Magdalena Andersson. Foto: Vendela Engström, Pontus Lundahl/TT

Rättegången mot Magdalena Anderssons städbolag återupptas

Arbetsköparen som anlitade Chilo, som städade hemma hos den dåvarande statsministern, har återvunnit tredskodomen som meddelades i maj. Nu väntar parterna på ett nytt datum för rättegång.

Den 21 december 2021 frihetsberövades en papperslös städare, Chilo, i en villa tillhörande dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Detta efter att hennes kollega av misstag utlöste ett inbrottslarm. Städaren var anlitad av företaget Ahlholm & Partners Städservice AB.

Efter gripandet vände sig Chilo till facket Stockholms LS, som är en del av SAC Syndikalisterna. Våren 2022 stämde facket arbetsköparen för brott mot lag 2013:644, som de kallar för ”papperslösalagen”. 

Rättegången har av arbetsköparen Hans Ahlholm skjutits upp flera gånger. När den väl skulle bli av i maj i år, dök han inte upp vilket innebar att målet gick till tredskodom. En dom som för Chilo innebar 81 900 kronor i utebliven lön enligt kollektivavtalsnivå och semesterersättning, samt ett skadestånd på 45 000 kronor. Ahlholm ålades även att betala för motpartens rättegångskostnad, sammanlagt 309 456 kronor.

Målet tas upp på nytt

I början av juni sökte städföretagaren Hans Ahlholm återvinning i tredskodomen, vilket innebär att målet kommer att tas upp i rätten på nytt.

– Det är inte oväntat att han gör detta. Men vi är säkra på att vi kommer vinna, säger SAC:s jurist John Nordmark som företräder Chilo.

Om städföretagaren Hans Ahlholm inte dyker upp vid nästa tillfälle, och det åter blir en tredskodom, kommer Hans Ahlholm inte kunna återvinna den igen. Däremot finns det ingen begränsning för hur många gånger domen kan skjutas upp om vd:n har laga förfall, skäl som exempelvis sjukskrivning.

– Det får ta sin tid för att allt ska lösa sig, nu kan jag inte göra mer än att vänta. Jag har ett bra stöd och tack vare SAC är allt snart över, kommenterar Chilo i ett sms till Arbetaren.

Chilo har fått delar av pengarna från städföretagaren

Innan städföretagaren återvann tredskodomen hann Chilo få ut 19 600 kronor av de 127 000 kronor som domstolen fastställde i maj.

– Jag har fått en del av pengarna tack vare SAC:s och juristernas arbete, skriver Chilo i ett sms.

Under tiden då Chilo väntade på att fallet skulle prövas, har företagets vd Hans Ahlholm plockat ut 2 miljoner ur det städbolag som hon var anställd av.

– Det är jättevanligt att vi vinner stora summor, men ofta finns det inga pengar i bolagen att betala ut.

John Nordmark berättar att man försökte få till kvarstad, vilket innebär att Kronofogden tar hand om pengar eller egendom om det finns en risk att dessa försvinner eller undanhålls. Detta godkände domstolen inte. 

– Nu finns det inget sätt för oss att säkra pengarna. Det händer ju ofta att folk tömmer sina bolag, säger John Nordmark. Han berättar att de nu även riktat krav mot ägaren personligen, eftersom han fördröjt processen. Detta innebär att vd:n istället för bolaget, skulle kunna bli personligt ansvarig.


Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Tommy Iseskog menar att Unionens upplägg är tveksamt ur ett arbetsrättsligt perspektiv. Foto: Johan Olsson, Anders Wiklund. Kollage: Arbetaren

Kritiken växer internt på Unionen: ”Saknar kollektivavtal”

Unionen, ett av Sveriges största fackförbund, kritiseras nu av sina egna anställda för att vägra teckna kollektivavtal. Detta samtidigt som facket lägger upp jobbannonser där de skriver att kollektivavtal tillämpas. Arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog beskriver Unionens upplägg med interna avtal som ”inavel”.

Unionen är ett av Sveriges största fackförbund. Under det senaste året har de drivit uppmärksammade förhandlingar med techjätten Klarna om att respektera den svenska modellen och teckna kollektivavtal.

Men anställda som Arbetaren har talat med menar att organisationen inte följer den svenska modellen och vägrar teckna kollektivavtal för sin egen personal.

I en av de lokala fackklubbarna i Stockholm finns runt 500 anställda, och totalt arbetar cirka 1 000 anställda på hela Unionen. Medlemmar som alltså i dag kan sakna kollektivavtal.

Tecknar villkor med sig själva“

På Linkedin och även på deras egna hemsida har Unionen lagt ut flera jobbannonser där de tydligt skriver att anställningsvillkoren sker ”enligt kollektivavtal”. 

En tjänst som ombudsman har utlysts på Linkedin i Borås. En annan tjänst som analytiker på Stockholmskontoret.

Unionen har en tjänst utlyst på sin hemsida, där de skriver att villkoren sker enligt kollektivavtal. Foto: Skärmdump

Unionen har i dagsläget ett upplägg som bygger på ett företagsavtal och ett samverkansavtal. Modellen bygger på avtal mellan Unionens förbundsanställda och Facksam, Facklig Samverkan, där förbundskontorsklubben och Förhandlingsorganisationen för arbetsgivarparten inom Unionen, FAU, ingår. Även FAU består av anställda på Unionen och högre chefer. 

– Jag tror många inte förstår att vi inte har ett kollektivavtal. När de sedan inser att Unionen tecknat villkor med sig själva blir många förvånade, säger en anställd på förbundskontoret, som vill vara anonym. 

Så sent som 2022 registrerar Unionen organisationen “Facklig Samverkan på Unionen”, Facksam, på Bolagsverket. Men till Arbetaren skriver Unionen att upplägget gällt sedan 2008. Ordförande för Facksam bekräftar senare i ett mejl att de inte skaffat ett eget organisationsnummer för Facksam förrän 2022.

– Om Facksam tecknat kollektivavtal utan att vara en juridisk organisation så skulle dessa kunna vara ogiltiga, säger Tommy Iseskog, arbetsrättsjurist.

Anställda lade fram motion

Arbetaren har tagit del av en motion som anställda på Unionen lagt fram på årsstämman på regionmötet. En motion som dock inte fick gehör.

I motionen står bland annat:

 “Vi har skiljenämnd uttalat i vårt avtal vid tvister! Vi har FAU som är intern! Vi har visselblåsarfunktion internt! Hur kan vi då vara transparenta när allt är internt? Vi bör ha bra villkor och ett riktigt kollektivavtal för oss internanställda med tanke på vad Unionen representerar och förespråkat utåt. Vi borde vara ansiktet utåt och föregå med gott exempel genom att följa det vi står för till våra medlemmar och inte vara sämre själva.”

– De menade att vi har ett kollektivavtal och att det då råder fredsplikt, och att vi inte får strejka. Men det går emot strejkrätten, med tanke på att vi inte har ett korrekt kollektivavtal, säger en annan anställd, som vill vara anonym, på förbundet som Arbetaren talar med.

Anställda menar att FAU omgärdas av tystnadskultur och att det saknas insyn i organisationen.

– Det är ett väldigt hemlighetsmakeri kring FAU. Vi får inte ens veta vilka som sitter där. Men vi ser att enhetschefen Anna Bergqvist, som också är HR-chefernas chef, har signerat vårt så kallade kollektivavtal, säger en anställd som vill vara anonym.

Arbetaren har också tagit del av avtal som visar att enhetschefen skrivit under.

Arbetsrättsjuristen: Inavel”

Arbetaren har låtit Tommy Iseskog, arbetsrättsjurist, granska avtalen som råder på Unionen.

Tommy Iseskog. Foto: Johan Olsson

– Facklig samverkan är enligt deras egna uppgifter en facklig organisation. Därmed skulle avtalen kunna vara kollektivavtal. Samtidigt kan tyckas att konstruktionen ger ett intryck av ”inavel”, eftersom allt sker inom Unionens egen organisation. I vilket fall är konstruktionen märklig utifrån partsrollerna på svensk arbetsmarknad, det vill säga att det ska finnas en tydlig arbetsgivarroll och en lika tydlig facklig roll. För mig som utomstående betraktare ger konstruktionen intryck av att Unionen vill vara både arbetsgivare och arbetstagarorganisation på samma gång.

Tommy Iseskog menar att Unionens upplägg är tveksamt ur ett arbetsrättsligt perspektiv.

– Det här skulle kunna vara ett sätt att komma runt att man inte träffar kollektivavtal med sig själv. Det normala är att de anställda är med i en annan facklig organisation som har en klubb. Till exempel kanske anställda på Byggnads är med i ett annat fack, säger Tommy Iseskog. 

Måste följa Las

Tommy Iseskog menar att om man inte har kollektivavtal måste man följa bland annat semesterlagen och Las, lagen om anställningsskydd. Det går endast att göra avsteg från Las och MBL genom ett kollektivavtal.

– Man kan inte hänvisa till ett annat kollektivavtal, utan man måste själv ha ett kollektivavtal som reglerar de regler som är dispositiva. Man måste vara en fackförening för att göra avsteg från kollektivavtalet. Om detta inte är ett kollektivavtal så är det ett kollektivavtalsbrott. 

Vilka blir då konsekvenserna om Unionen bryter mot Las?

– Konverteringsregler och särskild visstidsanställning inträffar redan efter tolv månader. I Unionens avtal för deras anställda stod det 24 månader. Det går inte att frångå Las på det här sättet. För att detta ska vara giltigt så måste det handla om ett äkta kollektivavtal, säger Tommy Iseskog.

Iseskog menar vidare att varje person som blivit felaktigt behandlad kan hävda att man är tillsvidareanställd och att man avskedats på oriktiga grunder. 

– Har man avslutat anställningar trots Las så bryter man mot lagen mot anställningsskydd. Då kan det få stora rättsliga konsekvenser för Unionen, menar Tommy Iseskog och tillägger:

– Frågan är också varför Facklig samverkan gått med på ett sådant avtal. Varför ska man ha sämre villkor än Las?

Här svarar Anna Bergqvist, enhetschef på Unionens HR-avdelning, på kritiken:

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bakgrund: Israeliska flaggor och polisbild. Förgrund: Per-Anders Svärd
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren.  Foto: Ohad Zwigenberg/TT, Jan-Åke Eriksson. Kollage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Missnöjets väg till israelisk höger­populism

”Så länge den israeliska staten befinner sig i de populistiska känslornas grepp är risken överhängande för en fortsatt oförsonlig hållning, såväl mot palestinierna som mot landets egen freds- och vänsterrörelse.” Per-Anders Svärd om vad vi kan lära oss av den auktoritära högerpopulismen i Israel när vi granskar populismen i våra egna länder.

Sedan Hamas terrorattack den 7 oktober har Israels hämningslösa attacker mot Palestina dragit till sig hela världens uppmärksamhet. Samtidigt har allt fler fått upp ögonen för hur radikal Benjamin Netanyahus konservativa regeringskoalition är.

Mindre uppmärksammat är att politiken i Israel under flera årtionden har rört sig mot en alltmer auktoritär högerpopulism. Man skulle faktiskt kunna säga att Israel utgör ett typfall av hur populismen fungerar som politisk psykologi. 

Den tesen driver sociologen Eva Illouz driver i boken Känslor och populism. Hur rädsla, äckel, förbittring och kärlek undergräver demokratin (Daidalos, 2023). Likt den marxistiske filosofen Theodor Adorno utgår Illouz från att auktoritarism och fascism inte är några sjukliga avvikelser från den liberala kapitalismens funktionssätt. Tvärtom innehåller kapitalismen själv de mekanismer som frambringar sådana tendenser.

Högerpopulistisk kapitalism

Den oreglerade kapitalismen leder till kapitalkoncentration i händerna på ett fåtal. Det innebär i sin tur att stora skikt som tidigare åtnjutit en viss status eller i alla fall haft en stabil tillvaro drabbas av social degradering. Med denna förlust av privilegier och mening följer harm och förbittring, vilket öppnar fältet för ”starka ledare” som utlovar upprättelse för de kränkningar folket fått utstå.

De högerpopulistiska ledarna bryter dock inte med kapitalismen. Tvärtom förvärrar de ofta situationen med sin nyliberala ekonomiska politik som ger näringslivet och lobbygrupper rätt att använda statens resurser som sina egna. Samtidigt stärker ledarna sitt grepp över samhället genom att underblåsa känslan av offerskap, sprida konspirationsteorier om vänstereliternas makt och piska upp rädsla för minoriteter.

Resultatet blir att folket alieneras från de demokratiska institutionerna och avvisar vänsterns frigörelsekamp. I stället uppmuntras ett förvrängt tänkande kring orsaker och skuld där kapitalismen helt försvinner som politiskt problem. 

Med Adornos ord skyller radikalhögerns anhängare sin ”hotande degradering inte på den apparat som driver fram den, utan på dem som var kritiska mot det system i vilket de en gång hade status”. På så sätt slås en klyfta upp mellan vänstern, som vill motarbeta orättvisor och ifrågasätter kapitalismen, och de grupper kapitalismen lovat att belöna men sedan svikit.

Tre källor till missnöjets politik

Enligt Illouz måste man förstå denna populistiska paradox som grundad i en kombination av verkliga sociala erfarenheter och affektladdade fantasier. Populismen fångar in verkliga upplevelser av missnöje men kör dem genom en snäv betydelseram där de konkretiseras till vissa specifika känslor och idéer. 

I Israels fall drar populismen kraft ur tre sådana historiska källor till missnöje.

För det första har den judiska erfarenheten av förföljelser och folkmord kodats om till en generaliserad rädsla. För Netanyahus ultrakonservativa allierade är antisemitismen inte ett socialt gift utan ett närmast metafysiskt fenomen – som vore judehatet en grundbult i själva kosmos. Denna rädslopolitik har lett till vad Illouz kallar en ”kognitiv militarism” som gjort det omöjligt att tänka på statens mål som något annat än styrka och överlevnad. I processen misstänkliggörs alla andra strävanden – som social rättvisa och mänskliga rättigheter – som existentiella hot mot nationens fortlevnad.

För det andra har erövringen av mark givit upphov till ideologiska konflikter och ekonomiska intressen som utnyttjar ett rasistiskt skillnadstänkande för att vinna legitimitet. Under 2000-talet har den israeliska politiken i stegrande omfattning kapats av ”äckelentreprenörer” som lever på att sprida avsky och dra upp gränser mellan ”rena” och ”orena” grupper.

Med äcklets intåg i politiken har politiken svängt bort från frågor om fördelningsrättvisa till en paranoid fixering vid besudling och kontaminering. Målet har blivit att upprätthålla en genuint judisk identitet och fördriva främmande objekt – främst araber och vänsterkritiker – från samhällskroppen.

För det tredje finner populismen en grogrund i det israeliska nationens inre splittring. Den styrande koalitionen bygger framför allt sin makt på att spela ut mizracher (judar med ursprung i Afrika och Asien) mot ashkenazer (judar med europeisk bakgrund). 

Klasskonflikt omstöpt i etniska termer

Ända sedan 1970-talet har den israeliska högern levt på att underblåsa känslan av förbittring och offerskap hos de historiskt diskriminerade mizracherna. I grunden handlar det om att en ekonomisk klasskonflikt omstöpts i etniska termer. Krav på jämlikhet har ersatts av ett löfte om symbolisk revansch mot den ashkenaziska eliten. I processen har en intensiv misstro växt fram mot de institutioner och idéer som förknippas med överheten: rättsstaten, utbildningssystemet och den liberala universalismen.

Enligt Illouz kännetecknas den israeliska populismen av att verkliga samhällsproblem och konflikter blandas med känsloladdade fantasier för att skapa en atmosfär av rädsla, äckel och förbittring. Resultatet blir en cocktail av affekter som undergräver systemkritiska allianser och kulminerar i lojalitet mot auktoritära ledare som Netanyahu.

Man kan förstås hävda att Israel utgör ett specialfall av auktoritär utveckling eftersom landet befunnit sig under ständig press från fientliga grannar och levt under ett nationellt undantagstillstånd ända sedan 1948. Rädslan som driver den nationalistiska säkerhetsstaten är på så sätt långt ifrån obefogad.

Fascistiserande logik i renodlad form

Samtidigt kan man säga att Israel erbjuder oss en bild av den populistiska och fascistiserande logiken i renodlad form. I Israel får vi ett typexempel på hur känslor kan manipuleras för att täcka över kapitalismens ojämlikhetsskapande mekanismer och mobilisera människor till försvar för samma privilegiesamhälle som är källan till deras frustration. I stället för att missnöjet riktas uppåt fungerar högerpopulismen som ett prisma som spaltar upp de negativa känslorna och riktar dem mot andra delar av folket.

När det gäller hoppet om fred i Palestina ger denna analys en dyster prognos. Så länge den israeliska staten befinner sig i de populistiska känslornas grepp är risken överhängande för en fortsatt oförsonlig hållning, såväl mot palestinierna som mot landets egen freds- och vänsterrörelse. Här kommer det att behövas fortsatt internationell press på landets regering.

Under tiden gör vi klokt i att lära oss av det israeliska exemplet när vi granskar populismen i våra egna länder. På plats efter plats ser vi samma känslor mobiliseras av ytterhögern: rädsla för den andre, förbittring över historiska kränkningar, äckel inför motståndare och avvikande grupper, allt förenat med en ovillkorlig kärlek till auktoritära ledarfigurer. Det är dags att vända på det populistiska prismat och spåra dessa känslor tillbaka till deras verkliga källa – den kapitalistiska samhällsform som plågar oss alla.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Tisdag 9 juli, kl: 22:24

I dag är det den 9 juli. Dagen började med ett leende från Sama, som satt och väntade på att jag skulle vakna så att vi kunde börja leka. Vi började verkligen leka, och sedan förberedde jag frukost: några timjansmörgåsar, yoghurt och förberedde Cerelac till Sama.

Vi åt upp frukosten och jag städade mitt rum som vanligt. Jag har upprepat samma dag i nio månader nu. Här räknar vi dagarna i hopp om att återvända till livet före kriget, men om kriget tar slut, kommer vi då att återvända till det livet eller kommer lidandet att finnas kvar och fortsätta?

Kommer vi att vara bland dem som överlevde detta krig eller bland dem som omfamnas av jorden? Många stora frågor utan svar, eftersom vi inte har någon kunskap om det osynliga.

Under tiden försöker Sama lära sig att gå; ibland står hon upp, tar några steg och sätter sig ner på marken i protest, eller så bestämmer hon sig för att krypa. Jag tvättade våra kläder för hand, så vi återgick faktiskt till metoder från tiden före elektriciteten.

Jag tvättade färdigt och Sama somnade. Jag började förbereda lunchen: hummus fatteh, som är bröd med hummuspasta toppat med citron, salt, peppar och persilja.

Efter att ha förberett maten och städat upp efter lunchen vaknade Sama, bytte om och vi tog en promenad på de omgivande gatorna för att få lite underhållning. Vi träffade grannar och promenerade tillsammans. Sedan var det dags för min lilla dotter att sova, och så slutade dagen på samma sätt som under övriga nio månader som gått.

Lama Majdi

Tisdag 9 juli, kl: 22:24

Idag är det den 8 juli. Det har varit en dag fylld av händelser ända från början. Sedan i morse har vi hört ljudet av granateld och nyheter om dödsoffer. Jag vaknade av ljudet av en drönare precis utanför mitt rumsfönster; det var en skräckinjagande syn som inte går att beskriva. Jag kände en fara som jag aldrig tidigare upplevt i mitt liv. Lyckligtvis passerade den utan att skada oss.

Vi bevittnar extremt tuffa nyheter från norra Gaza, där armén har beordrat invånarna i Al-Remal, Al-Sabra och Tal Al-Hawa att evakuera till Deir Al-Balah.

I detta område bor nu över en och en halv miljon människor på en yta av bara 15 kvadratkilometer. Vi befann oss en gång i ett fängelse på 365 kvadratkilometer, nu i ett mindre fängelse. Det verkar som om de utför experiment på oss, som om vi vore laboratoriemöss.

Min grannes sons far dödades i vårt tillflyktsområde, och människor bröt ut i sorg när de hörde den fruktansvärda nyheten. Den som inte visste vad som hänt och hörde människors röster trodde att en vapenvila hade utlysts och började ana goda nyheter, medan en katastrof redan hade inträffat; säkerhetskaoset är resultatet av krigen, och detta är vår dagliga verklighet i Deir Al-Balah.

Gaza finns nu med på listan över de döda, människor bryr sig inte längre om oss på grund av deras regeringars ansträngningar att med våld tysta och fängsla dem som protesterade mot orättvisorna mot oss.

Vi har blivit en del av det förflutna; människor behöver nu mer än bara ett folkmord för att minnas Gaza och lyfta fram allvaret i frågan. Kanske kommer vår radering att återställa en del av den känsla som för närvarande har försvunnit, och jag slår vad om att interaktionen kommer att ske via sociala medier, några arga kommentarer och känslomässiga inlägg, sedan kommer allt att återgå till sitt normala tillstånd, det är så här världen har blivit en galen plats, utan känsla.

Upprepningen av vad som händer dagligen, och varje dag i en värre form än den föregående, har skapat en atmosfär av förtrogenhet för oss, så vi gråter inte längre när en älskad förloras, och vi fruktar inte heller när beskjutning sker; eftersom tårarna har torkat och rädslan har försvunnit från hjärtat, är det en känsla som inte längre är närvarande efter det.

Det var en svår dag, bland de svåra dagar som har passerat, vi åt frukost, lunch och middag som djur, kanske djur njuter av en del bortskämdhet och lyx som vi saknar här i Gaza.

I slutändan finns det ingen förlåtelse för dig, o värld, särskilt inte för dig som kan stoppa denna farsartade pjäs som vägrar att ta slut.

Lama Majdi

Måndag 8 juli, kl: 06:47

Idag är det den 7 juli. Dagen började annorlunda när jag vaknade upp till min dotters leende. Jag fick min dagbok publicerad i Sveriges största tidning, Aftonbladet, efter stora ansträngningar från mina vänner Johan och Julia, och tidningen Arbetaren som kontinuerligt sprider min historia och mina dagboksanteckningar.

Dessutom lyckades jag återfå mitt TikTok-konto som förbjöds för två dagar sedan; det har många visningar och 7800 följare.

Vi åt frukost tillsammans och min man åkte till jobbet för att försörja vår familj. Att göra någon form av affärer i dessa osäkra tider, där priserna fluktuerar varje ögonblick på dagen, innebär att det finns en möjlighet till förlust före vinst, även om vinsten är mycket liten.

Jag har inte fått tillräckligt med stöd på min GoFundMe för att försörja oss, men jag fortsätter att försöka och ger inte upp. Vår måltid idag var konserverade ärtor i sås, vilket var gott.

I slutet av dagen pratade jag med min mamma och vi utbytte tankar om den allmänna situationen. Senare kom min man hem sent från jobbet, åt sin middag sent och var mycket trött. Efter det gick vi alla och lade oss.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
En hektisk torsdagseftermiddag på huvudkontoret i Amman. Tamkeen hjälper årligen tusentals migrantarbetare i Jordanien. Foto: Julia Lindblom

De kämpar för migrantarbetares rättigheter i Jordanien

Linda Al Kalash grundade Tamkeen för att sätta migrantarbetares rättigheter på kartan i Jordanien. Sedan 2013 har organisationen hjälpt tusentals migrantarbetare i landet med juridisk rådgivning och stöd. Arbetaren besökte huvudkontoret i Amman.

– Jag startade den här organisationen för att jag ville att frågan om mänskliga rättigheter skulle gå från teori till praktik. 

Det säger Linda Al Kalash, grundare av migranträttsorganisationen Tamkeen i Jordanien. 

I snart tjugo år, sedan 2007, har organisationen bistått migrantarbetare i olika sektorer i Jordanien med bland annat juridisk hjälp och rådgivning. 

I dag har organisationen verksamhet i många städer i landet, i bland annat Zarqa, Irbet, Mafraq, Saifa och Jerash. Bara förra året hjälpte Tamkeen omkring 1 200 migrantarbetare.

Linda Al Kalash, grundare till Tamkeen Foto: Privat

– I Jordanien saknades det länge en organisation som enbart arbetar för migranters rättigheter. Det fanns organisationer som höll i kortare projekt med fokus på till exempel hushållsarbetares villkor. Men de här projekten varade bara något år och sedan upphörde de. Jag ville bygga något beständigt, berättar Linda Al Kalash.

Hon är jordanier med palestinsk bakgrund, född och uppvuxen i Egypten, som studerat arkitektur och internationell rätt på universitetet.

Tamkeens högkvarter ligger högt upp i en byggnad i den västra delen av Amman, intill en kraftigt trafikerad motorväg. Det är inte helt lätt för människor att hitta till mottagningen, och Tamkeen har därför valt att arbeta “uppsökande”.

– Vi går till exempel till gatan i Amman som kallas “Manila Street”, där många filippinska migrantarbetare bor. Vi har en filippinsk medarbetare som delar ut kort om Tamkeen på arbetarnas egna språk, och vi ger juridisk hjälp. Sedan sprider sig informationen om oss från mun till mun. Numera kan till och med ambassader rekommendera vår verksamhet, berättar Linda Al Kalash.

Tamkeens kontor ligger intill en tätt trafikerad motorväg. Foto: Julia Lindblom

Jordaniens ekonomi bygger på industrier där migrantarbetare sliter för låga löner. Särskilt lukrativ är textil- och konfektionssektorn, som står för en stor del av exporten. Många kvinnliga migrantarbetare i Jordanien arbetar även som hushållsarbetare. 

– De senaste decennierna har Jordanien blivit en vanlig destination för migrantarbetare, särskilt från Egypten och Sydostasien. De faller offer för exploatering och svåra arbetsförhållanden. I Jordanien har arbetsgivarna befogenhet att annullera visum och utvisa arbetare utan att det får konsekvenser, säger Linda Al Kalash.

Information om organisationen ges på olika språk. Foto: Julia Lindblom

Migrantarbetare får inte bilda egna fackföreningar

I Jordanien har migrantarbetare rätt att gå med i fackföreningar, men kan inte bilda fackföreningar själva.

– Regeringen har inte godkänt bildandet av en enda ny fackförening sedan 1976. Det finns oberoende fackföreningar, men de har ingen närvaro i sektorer som textilindustrin, där det arbetar många migrantarbetare. 

De officiella facken i Jordanien finns endast representerade i 17 sektorer, enligt ett beslut från arbetsmarknadsministeriet. 

– Det är ett stort problem. Till exempel finns det inget fack för arbetarna i jordbrukssektorn. De fick i stället gå med i ett annat fack för livsmedelsindustrin. Det här är fackföreningar som ska stötta arbetarna, men som i praktiken inte representerar dem. Det är redan svårt för jordanier att organisera sig fackligt, och ännu svårare för migrantarbetare.

En av Jordaniens många textilfabriker där det arbetar tusentals migrantarbetare, framförallt från sydostasiatiska länder som Bangladesh, Pakistan och Nepal. Foto: Julia Lindblom

Men sedan Tamkeen startades har de lyckats förbättra arbetsvillkoren i flera sektorer i Jordanien. 

– Vi lyckades till exempel förbättra reglerna för hushållsarbetare i Jordanien. Arbetsdagen får bara vara 8 timmar, och lediga veckodagar måste garanteras. Vi har även lyckats reglera lagstiftningen i jordbrukssektorn, berättar Linda Al Kalash. 

Svåra villkor i textilindustrin

Det senaste året har flera larm kommit om de svåra arbetsvillkoren inom textilindustrin i landet. I november tog en 21-årig kvinna från Bangladesh livet av sig efter att ha arbetat under svåra förhållanden på klädfabriken Fine Apparel. Fallet granskades nyligen av tidningen The Independent, som även intervjuade anhöriga. 

Efter självmordet genomfördes en spontan strejk bland arbetarna. Nu riskerar flera migrantarbetare böter för att ha deltagit i strejken. 

Linda Kalash berättar att Tamkeen de senaste åren tagit hand om flera fall i textilsektorn.

– De led på grund av flera problem. Det kan handla om att inte ha fått ut lönen, samtidigt som arbetsgivaren inte förnyat arbets- och uppehållstillstånd, och de är fast i Jordanien och måste böta. De har inga pengar, men de kan inte lämna landet. Migrantarbetarna kunde inte ta jobb på en annan fabrik, eftersom det inte är tillåtet utan godkännande från den förra arbetsgivaren. 

Juristerna Mahmoud Alaqtash och Jommana Jamjoum hjälper migrantarbetare med juridisk rådgivning. Foto: Julia Lindblom

Tamkeen har fått internationellt erkännande för sitt arbete med migranters rättigheter. De samarbetar med internationella stiftelser och är aktiva i flera nätverk för mänskliga rättigheter. Organisationen bjöds in till ett FN-möte för människorättsorganisationer i Genève i vintras, men Linda Al Kalash valde att inte åka.

– Jag bestämde mig för att inte åka till mötet i Genève i år på grund av det folkmord som pågår i Gaza. Det kändes fel att diskutera mänskliga rättigheter när det var så uppenbart att man tillämpade dubbla måttstockar i Gaza och Palestina.

Människohandel stort fokusområde

En stort fokusområde för Tamkeen handlar om människohandel. Organisationen försöker även förbättra lagstiftningen i landet för migrantarbetare och skriver regelbundet rapporter om situationen i landet.

– Ibland hittar du en bra rättslig ram, men det saknas praxis. Vi hoppas på att kunna åstadkomma verklig förändring.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den 2 juli blockerade demonstranter i Nairobi den vanligtvis vältrafikerade vägen mellan Nairobi och Mombasa i Kenya. Foto: TT/Brian Inganga

Demonstrant i Kenya: ”Vi är utan ledare och orädda”

Ett förslag om skatter på bland annat bröd och olja blev startskottet på den rörelse som nu kräver den kenyanska presidenten William Rutos avgång. Arbetaren har pratat med 29-åriga Brian som deltagit i protesterna.

– Förut led folk i det tysta, vi visste inte vad skulle göra. Nu har folk bestämt sig att komma samman som generation Z för att bli hörda av regeringen, säger Brian, 29 år, från Mombasa, Kenyas näst största stad. De senaste veckorna har han deltagit i de sociala protesterna i Kenya och av säkerhetsskäl vill han inte uppge sitt fulla namn.

Protesterna, som pågått i runt två veckor på flera platser i landet, handlade till en början om att stoppa ett lagförslag som skulle innebära höjda skatter på bland annat basvaror som bröd, olja och socker. Enligt Reuters är förslaget om höjda skatter en uppmaning från långivare till landet, som Internationella valutafonden, IMF, vilka anser att Kenya behöver minska sitt budgetunderskott.

Efter blodiga sammandrabbningar där polis skjutit demonstranter, kräver demonstranterna presidentens avgång. Minst 39 ska ha dött och 361 skadats enligt Kenyas nationella kommission för mänskliga rättigheter, KNCHR.

Bara i Mombasa har tre personer dött i samband med protesterna.

– Det har varit polisbrutalitet, de har skjutit folk. Det har varit mycket tårgas och vattenkanoner, säger Brian. 

Flest sköts till döds tisdagen den 25 juni i samband med att demonstranter försökte storma parlamentet, rapporterar Reuters.

Redan den 18 juni var det protester mot höjda skatter i Kenya. Foto: Andrew Kasuku/TT

Privatjettar provocerar arbetslös befolkning

– Folk är arbetslösa i Kenya och lider, berättar Brian.

Efter en femårig ingenjörsutbildning behöver han, precis som många andra kenyaner, ha flera arbeten för att få ekonomin att gå ihop. Han arbetar dels som fitness-instruktör och massageterapeut och utöver det kör han även taxi.

– En inkomst är inte tillräckligt, arbetslöshet är problemet, det är därför folk protesterar. Många har studerat, men det finns inga jobb.

Polis använder vattenkanoner mot demonstranter under en demonstration i Nairobi den 25 juni. Foto: tt/Brian Inganga
Polisen skjuter tårgas mot demonstranter i Nairobi under en protest mot höjda skatter 20 juni. Foto: TT/Andrew Kasuku

Brian påpekar att en av orsakerna till protesterna är den lyx som de unga ser att politiker och deras familjer lever i.

– De reser mycket, de köper dyra bilar, vissa har till och med sin egen privatjet. Även deras barn lever ett lyxliv, och studerar i europeiska länder, berättar han.

Skattehöjningarna, skriver Reuters, var ett försök från den Kenyanska regeringen att sänka landets budget underskott och belåning. Kenyas statsskuld står för 68 procent av BNP vilket är 55 procent mer än vad som rekommenderas av Världsbanken och Internationella Valuta Fonden, IMF.

Kenyas president William Ruto är pressad av å ena sidan långivare som IMF som uppmanar regeringen att minska underskottet, å andra sidan av en hårt utsatt befolkning.

IMF oroade

– IMF är en stor fiende till Kenya. IMF ger pengar till Kenya, men reglerna för när pengarnas betalas tillbaka är rätt hårda mot oss kenyaner, säger Brian och lägger till att detsamma gäller med Världsbanken.

I ett pressmeddelande säger IMF:s kommunikationsdirektör Julie Kozack att man är ”djupt oroade över de tragiska händelserna” samt att IMFs ”främsta fokus i att stötta Kenya är att hjälpa landet att överkomma de svåra ekonomiska utmaningar landet möter och öka dess ekonomiska utsikter och folkets välmående.”

Begravning för den 19-åriga Ibrahim Kamaus kropp som sköts under protesterna den 25 juni. Foto: TT/Brian Inganga

Onsdagen den 26 juni drog William Ruto tillbaka lagförslaget om skattehöjningar. Men de många dödsfallen, där polis dödat demonstranter, har lett till ytterligare protester och krav på presidentens avgång, rapporterar Reuters.

– Just nu vill folk att regeringen ska avgå, säger Brian och berättar att de unga demonstranterna planerar att demonstrera varje tisdag och torsdag tills att de blir hörda. 

– Vi är ledarlösa, stamlösa och orädda, säger han. En fras som tycks vara något av en slogan, för de unga demonstranterna. Även ”partilös” brukar läggas till.

Den 26 juni meddelar president William Ruto att lagförslaget om höjda skatter dras tillbaka. Foto: TT/Patrick Ngugi

President William Ruto sade i den kenyanska TV-kanalen Citizen TV Kenya att han välkomnar att unga engagerar sig i den politiska diskussionen. När det gällde stormningen av parlamentet var tonen hårdare.

– Kriminella och andra aktörer utnyttjade en legitim oro hos kenyaner, säger han i TV-kanalen, som även rapporterar att presidenten meddelat att man ska se över löneökningar för statliga tjänstemän utifrån behovet av åtstramningar och även agera mot det överflöd och lyx som vissa av dessa visar upp.

Publicerad Uppdaterad