Ekonomi-historikern Erik Bengtsson ger en annan bild av Sveriges politiska och sociala utveckling sedan 1700-talet. Sverige var i själva verket ett ovanligt ojämlikt land där överheten längre än i jämförbara länder stod emot folkets krav på förändring. Anders Karlsson recenserar den nyutkomna boken "Världens jämlikaste land?".
[BOK] Världens jämlikaste land?
Erik Bengtsson
Arkiv förlag, i samarbete med det
fackliga idéinstitutet Katalys, 2020
Erik Bengtsson är docent i ekonomisk historia. Hans forskning är inriktad mot fördelningen av inkomster och förmögenheter i Sverige från 1600-talet och framåt. Världens jämlikaste land? är hans debutverk.
Under perioden 1920-1980 utvecklades Sverige till världens genom tiderna kanske mest jämlika kapitalistiska samhälle, ett drag som ofta kommenterats som ett element av den så kallade ”svenska modellen” eller som ”den svenska medelvägen” mellan västvärldens kapitalism och den sovjetiska realsocialismen.
Ofta har akademiker, politiker och andra debattörer också refererat till denna jämlikhet som ett nationellt särdrag med djupa rötter i det gamla bondesamhället där det betonats att de självägande bönderna dominerade och att Sverige – till skillnad mot den brukliga ordningen i övriga Västeuropa – aldrig var feodalt. Men i vilken grad tål denna gängse bild en närmare vetenskaplig granskning? Att bena ut den frågeställningen är Erik Bengtssons huvudsakliga ärende i Världens jämlikaste land?
Hur går då Bengtsson i land med uppgiften? Ja, med faktamässig belysning visar han att den svenska adelns jordägande fluktuerade starkt över tiden men att det generellt satte en betydande prägel på samhället i allmänhet och landsbygden i synnerhet. År 1550 uppgick adelns ägande till 20 procent av den odlade jorden, år 1658 till hela 65 procent och efter den stora reduktionen under Karl XI:s styre kom den att runt 1700 äga 33-40 procent.
Det fick främst till effekt att en stor del av det svenska jordbrukets aktörer var så kallade frälsebönder – vid 1700-talets inledning runt en tredjedel – som betalade för sitt arrende genom att utföra dagsverken på adelsmannens egna gods. Skiktningen på landsbygden accentuerades dessutom av att en betydande andel var jordlösa anställda lönearbetare i form av piga och dräng på adelsgodset eller hos de självägande bönderna. Ända in i modern tid – fram till dess att Sverige vid riksdagsvalet 1921 fick allmän rösträtt – kom dessutom adeln att ha ett väsentligt inflytande över samhällsutvecklingen.
Denna strukturella bottensats fick till konsekvens att Sverige långt in på 1900-talet var ett mycket ojämlikt samhälle. En talande uppgift är att vid sekelskiftet innehade de 10 procent rikaste hela 86 procent av den samlade förmögenheten, en ekonomisk snedvridning vilken var i paritet med den gängse situationen i jämförbara länder som exempelvis Frankrike och Storbritannien.
Hand i hand med den ekonomiska ojämlikheten följde därtill en politisk ojämlikhet som var mer frapperande än i den rådande omvärlden. Ståndsriksdagens avskaffande 1866 gjorde minst av allt att gemene hen gavs inflytande över rikets angelägenheter.
I själva verket var – förutom att kvinnorna fortfarande var helt utestängda – endast en femtedel av männen röstberättigade i riksdagsvalet där det antingen krävdes 800 kronor i årsinkomst eller 1000 kronor i förmögenhet för att få gå till valurnan.
I detta polariserade land var det också med stora svårigheter och överhetens skarpa motstånd som arbetarrörelsen banade sig väg.
Och i kommunvalen var det demokratiska underskottet än mer skriande, utifrån att man här utgick från en graderad skala där enskilda rikemän eller bolag till och med kunde uppbära hundratals röster. Totalt sett hade 1896 endast 6,3 procent av den del av svenska befolkningen som uppnått given ålder rösträtt, vilket kan jämföras med 18,7 procent i Norge (1898), 27,2 procent i Frankrike (1893) eller 21,2 procent i Tyskland (1898).
Det var i detta Sverige som en folklig motmakt från 1880-talet började att växa sig allt starkare. I detta polariserade land var det också med stora svårigheter och överhetens skarpa motstånd som arbetarrörelsen banade sig väg. Ett avsevärt hinder var att få tillgång till möteslokal, varför man ofta tvingades att träffas utomhus, kanske i en skogsdunge eller vid ett mjölkbord.
Rösträttsdemonstration på Norra Bantorget i Stockholm 1902.
Jag kan här inte låta bli att ur boken återge en talande och dråplig episod från ett försök till fackligt möte vid Surahammars järnbruk 1901: ”På ett friluftsmöte 22 maj stoppade polisen agitatorn och när man försökte igen 27 maj så skickade bruket ut sin musikkår för att genom blåsmusik dränka ljudet av agitationen. Som om det inte räckte med blåsorkestern – som visserligen försvagades av att vissa av musikerna sympatiserade med facket och medvetet kom bakfulla, spelade svagt och så vidare – så kommenderade bruket också ut sina lantarbetare för att stå på vagnar och slå med käppar på mjölkkannor av metall, för att åstadkomma ett sådant oväsen att ett genomförande av ett politiskt möte skulle bli omöjligt”.
Den lilla kritik jag har mot Bengtssons bok är att han famnar över ett för stort fält. Framställningen hade blivit än mer slagkraftig om han hade begränsat sig till att teckna utvecklingen fram till det stora demokratiska genombrottet runt 1920. Visst är det även intressant att läsa om den svenska jämlikhetens framsteg 1920-1980 och den därefter växande ojämlikheten, men det skulle ha kunnat bli föremål för en helt egen bok.
Det jag framför allt nu saknar är ett ytterligare mer detaljerat studium av den svenska adelns jordinnehav och makt ända in i modern tid, en fördjupning som hade gjort Bengtssons ansats än mer vetenskapligt vattentät.
