”En socialistisk pandemipolitik är möjlig”

”Vi som vänster, kan därför inte bara hylla eller dissa den ’svenska’-linjen som om vi deltar i en nationalistisk tävling. Vi måste titta på konfliktlinjerna, som alltid, med framförallt arbetarnas, kvinnornas och de rasifierades bästa för ögonen, för vem annars kommer att göra det?” Det skriver Roya Hakimnia i en debattartikel i Arbetaren.

Debatt
Roya Hakimnia är skribent, vårdaktivist och läkare som arbetat med många covidpatienter under våren.
Foto: Privat

Nu när den andra vågen verkar vara ett faktum på flera håll i världen och vi i Sverige verkar klara oss ganska bra, är det förstås viktigt att vara stolt över det vi har lyckats med. Men att vi har det bra nu, tar så klart inte bort allt som gick fel i våras. Det är ju också så att vi i vår nedgång av covidfall, fortfarande har minst dubbelt så många döda per miljon som var och en av de övriga nordiska länderna har, om man ser till de senaste 14 dagarna. 

Det är viktigt att jämföra siffror mellan olika länder, såväl när det går dåligt som när det går bra. Men framförallt är det viktigt att jämföra sig med sig självt. Vi är ett rikt land, vi borde ha en robust och bra sjukvård och äldrevård, det är ett totalt misslyckande att våra pandemiriktlinjer anpassats till materialbrist och personalbrist.

Vi som vänster, kan därför inte bara hylla eller dissa den ”svenska”-linjen som om vi deltar i en nationalistisk tävling.

Vi har haft en högerpolitik som pandemipolitik, där profit ändå vägt mer än människoliv, det var förstås inte så att Tegnell kom och införde covidsocialism tillsammans med Löfvén. Vi som vänster, kan därför inte bara hylla eller dissa den ”svenska”-linjen som om vi deltar i en nationalistisk tävling. Vi måste titta på konfliktlinjerna, som alltid, med framförallt arbetarnas, kvinnornas och de rasifierades bästa för ögonen, för vem annars kommer att göra det? 

Det finns mycket att vara stolt över. Jag är stolt över att Sverige inte införde hård lock-down där förskolebarn och grundskolebarn tvingades vara hemma, jag är stolt över att vi inte införde böter för att tvinga människor att följa rekommendationer. Att vi fick och får röra oss ganska fritt.

Att vi i alla fall har spillror av ett välfärdsamhälle kvar ändå, som gjorde att vi stod bättre rustade än många andra länder. Jag är stolt över vård- och omsorgspersonalens hårda slit. Jag är stolt över att vi hela tiden försökte ta till vetenskap före tyckanden.

Men jag är inte stolt över de över 5800 som dött och fortfarande dör. Jag är inte stolt över att det fanns 200 procent överdödlighet i vissa minoritetsgrupper. Jag är inte stolt över att språk och kultur, fick stå som förklaring till denna rasifierade ojämlikhet. Jag är inte stolt över att Folkhälsomyndigheten gång efter gång använt materialbrist som argument för att rekommendera lägre nivå av skyddsutrustning i vården och omsorgen än många andra länder haft. 

Jag är inte stolt över att vi i strid mot WHO, inte kom igång med smittspårning förrän under sommaren, och att vi fortfarande inte isolerar de som är sjuka och dess familjemedlemmar, även här har FHM angett resursbrist som orsak. Jag är inte stolt över den svenska sjukvårdspolitiken som på grund av åratal av nedskärningar och fragmentiseringar (läs privatiseringar), tvingade sjukvårdspersonal att jobba under vidriga förhållanden när pandemin var som värst.

Jag är inte stolt över den blinda tron på den objektiva vetenskapen, mitt i en pandemi där man måste ha ödmjukhet och värna försiktighetsprincipen. Jag är inte stolt över det låga taket där forskare som tyckt annorlunda (men i internationell jämförelse inte alls tyckt kontroversiellt) hånats. Jag är oerhört ostolt över att riskgrupper inte fått ersättning och suttit hemma fram tills nyligen utan en krona i ersättning, eller gått till jobbet med livet som insats.  

Och jag är inte stolt över människosynen som florerat i debatten, där en del, öppet eller dolt, menat att de som dog ändå hade dött i något annat, lite senare. 

Jag är också förvånad att vänstern (som i Vänsterpartiet och utomparlamentariska rörelser) inte riktigt försökt sig på att forma en socialistisk pandemipolitik. Kritik mot nyliberalismens nedskärningar och ekonomisk krispolitik är bra, men det behövs även ett försök och  ett självförtroende till något mer, en tilltro till att en (eko)socialistisk pandemipolitik, är möjlig. 

Värna mänskligheten och skippa kalla jämförelser i siffror.

Om det kommer en ny pandemi (snarare när det kommer en ny pandemi) eller om denna pandemi slår till med en hård våg här önskar jag att vi i vänstern vågar formulera en skarpare pandemipolitik. Viktiga krav kan vara: Testa och smittspåra och isolera de som är sjuka direkt, samt deras familjemedlemmar.

Överlåt hotell till trångbodda så de kan isolera sig vid sjukdom, helt gratis förstås. Matlagning och utdelning till alla sjuka. Gratis ansiktsmask till alla. Snabbutbilda alla de som förlorar jobb i andra branscher till att bli smittspårare. Stäng onödig verksamhet (med total lönekompensation till arbetarna) för att vinna tid och kunskap om den nya sjukdomen. Begränsa tillgång till alkohol för att minska risken för våld i nära relationer. Värna försiktighetsprincipen: om det inte finns randomiserade studier om något, gå till sunt förnuft, ta det säkra före det osäkra. 

Kräv ersättning till riskgrupper så de kan stanna hemma med full lön. Bryt isoleringen av äldre och riskgrupper genom att till exempel låta deras anhöriga få testa sig och få gratis skyddsutrustning så de kan umgås. Ge äldre, och andra riskgrupper, en ärlig chans, förstås ska man inte läggas in på IVA eller skickas fram och tillbaka till akutsjukhus, men man måste få medicinska bedömningar och enklare vård på plats eller på särskilda avdelningar för äldre.

Värna mänskligheten och skippa kalla jämförelser i siffror. Varje dag som en person får leva värdigt med sina nära och kära är viktig. I slutändan är det väl det vi slåss för, och menar när vi säger att människoliv ska gå före profit?

Och slutligen, vi måste läsa på mer och ställa krav och driva politiken för att förhindra nya pandemier, genom att förbjuda skogsskövling, industriell djurhållning, jakt på viltkött och respektera ekosystemen och stoppa klimatförändringar. 

Det är inte övermäktigt, det mesta hänger ändå ihop, jakten på profiten skapar ohälsa, pandemier och klimatförändringar. Dessa drabbar framförallt arbetare och rasifierade. På så sätt är pandemier absolut en fråga för vänstern och sociala rörelser.

Roya Hakimnia, skribent, vårdaktivist och läkare