Vi är alla sammanvävda

”Ändå lägger jag inte ner diskussionen. Jag vill inte att män ska fortsätta vara så omoderna, omedvetna, oattraktiva.” Anna Sanvaresa om Jacob Blake, Kenosha-skytten och att försöka vinna över människors rasistiska böjelser.

Signerat
Anna Sanvaresa, poet och författare.
Foto: Privat

Jacob Blake blir skjuten i ryggen med sju skott efter att ha försökt avvärja ett bråk. Hans barn sitter i bilen och ser sin pappa bli skjuten. I skrivande stund kämpar han fortfarande för sitt liv. Hans syster, Letetra Widman, säger – i ett tal som sprids på sociala medier – att hon inte vill att människor ska tycka synd om henne, det hon vill ha är förändring.

Hon kan inte gråta längre, för hon har blivit van vid våldet och rädslan: i generationer har hon sett samma saker hända: den systematiska rasismen har förstört vänners och släktingars liv. Men jag gråter, jag som kan och betraktar utifrån. Tårar är ett privilegium. Att inte behöva vara rädd. Men jag är rädd. Den strukturella rasismen drabbar oss alla. Ingen kommer undan. Gråter när jag läser om Anthony Huber som ensam med en skateboard får ner Kyle Rittenhouse på marken.

Rittenhouse har tagit sig in på en BLM-manifestation i Kenosha i, i stöd för Jacob Blake, och skjutit. Filmklipp visar att han fått gå omkring där, beväpnad, utan att polisen ingriper. Hans vithet skyddar honom. En mini-Breivik får inte polisen att reagera. Huber blir skjuten, mördad, liksom ytterligare en demonstrant, Joseph Rosenbaum. Polisen fokuserar BLM-aktivisterna, det ständiga hotet från rasifierade och vänsterextremister. Rittenhouse var hängiven Trump-anhängare och Blue lives matter-supporter.  

När hon fick chansen att fly tog hon den. Vem som helst borde förstå det.

En snubbe jag dejtade i somras visade sig ha tydliga rasistiska böjelser. Det har hänt förut att dylika sidor framträder hos vita medelålders snubbar som jag först tror är vettiga. Kanske är det naivitet, eller desperation, från min sida. Min vita trygga kropp i mannens famn. Den obehagliga vetskapen om att en annan kropp inte behandlats likadant, setts på samma sätt. Det slutade med bråk. Det har hänt förut, allt för ofta. Men innan bråket, innan jag går, berättar jag:  

Min vän H från Afghanistan har nyligen fått barn med en svensk tjej men inte är den månadsgamla flickan någon garant för att han får stanna. När vi ses är sorgen i hans ögon kompakt, men han kämpar på, vad ska han annars göra? Min vän E, som kämpat så länge för att hon och hennes barn ska få stanna här, upprepar samma ord. Alternativet mitt i en livsviktig strid är inte att ge upp.  Det finns inga val. Brutaliteten hon erfarit i hemlandet, misshandel, mordförsök och vetskapen om att hennes make skulle sålt hennes döttrar. När hon fick chansen att fly tog hon den. Vem som helst borde förstå det. H som berättat om situationen där han växte upp, rädslan i varje andetag, våldet varje dag. 

Allt detta säger jag till den där mannen, och han svarar: Du borde inte engagera dig så mycket. Du borde tänka mer på dig själv. 

Som om de två inte är sammanvävda med varandra! Som om vi inte är det. 

Det här är vad jag inte förstår:  Sättet han säger det på. Som ett råd – något jag själv inte skulle ha reflekterat över. Mannen vill förklara saker för mig. Om flyktingar, och också om könsroller. Håller föreläsningar om hur vi måste se efter ”oss själva” först, det land vi lever i, som – det måste jag väl ändå se? – är jämställt, jämlikt. 

Säger någonsin mannen: Va bra att du engagerar dig. Berätta mer! Själv vet jag nämligen så lite om de här frågorna?

Det här är vad jag inte förstår: Vad motiverar människor att stolpa in i diskussioner utan erfarenhet och utan att komma med något nytt?

Författaren Devin Zane Shaw skriver i Egalitarian Moments om att inte lägga energi på att diskutera med fascister (och då menar han allt från nyliberaler till vit-makt-människor: de utgår från samma grund). Ideologier som enbart går ut på att försvara privilegier: kapitalet, vita kroppar, binäritet, är, enligt Shaw, ”icke-politik” och hör inte hemma i politiska diskussioner. 

Ändå lägger jag inte ner diskussionen. Jag vill inte att män ska fortsätta vara så omoderna, omedvetna, oattraktiva. 

Det här är vad jag inte förstår: Vad motiverar människor att stolpa in i diskussioner utan erfarenhet och utan att komma med något nytt? Jag säger att jag har femton års erfarenhet av stötta papperslösa människor och livslång erfarenhet av att befinna mig i en kvinnokropp – hur kan den vita mannen tro att han har rätt att uttala sig som kunnig i dessa frågor? Jag skulle inte få för mig att ifrågasätta en it-teknikers eller sjukvårdares kunskaper, men där handlar det ju inte om ideologier, inget försvar av fortsatt vit makt. 

Tänker på detta när ännu en rasist kan gå rätt in i en folksamling med vapen och polisen inte gör jota. Medan människor dör, kämpar på sjukhus för överlevnad. Människor som vet hur det är att leva i en svart kropp, i en antifascistisk kropp: människor med verkliga kunskaper om kamp och förluster. Djupt i den vita mannens kropp finns ett frö till medvetande om det egna ansvaret, han gör allt för att det fröet inte ska gro. Mansplainingen, rasismen, vit-makt-våldet fortsätter. 

Förtvivlan över människor vars åsikter är byggstenar i en struktur av vansinne. Mannen jag ville förklara saker för är en anledning – inte så mycket som individ som ett faktum, eller en farsot – till att jag gråter och andra inte har några tårar kvar.