Ett själsligt mord. Detta är kärnan. Vi har ett ansvar. Att försvara det i oss själva som gör detta själsliga mord omöjligt. Nu och för alltid.
Treblinka.
Varför skriver jag om Förintelsen? Varför är just denna historiska händelse något jag återkommer till igen och igen? På vissa sajter där förintelseförnekare bedriver sitt vidriga värv har somliga utgått ifrån att den enda förklaringen måste vara att jag själv är judinna. Då vill jag citera Charlie Chaplin som också fick den frågan: ”No, I didn’t have that honour.”
Enligt uppgift var Chaplin av romskt ursprung men inte heller denna ära kan jag ta på mig.
Förintelsen gäller oss alla, var och en av oss. Förintelsen är den brännpunkt där frågan om vår mänsklighet avgörs. Nu och för alltid.
Just nu, under fem veckor från den 23 juli till den 26 augusti för 78 år sedan, gick Förintelsen in i en ny fas.
Den 23 juli 1942 stannade den första järnvägstransporten med polska judar vid utrotningslägret Treblinka, tio mil nordöst om Warszawa. Detta läger var det fjärde av de läger vars enda syfte var att mörda alla som skickades dit. De övriga tre var Chelmno, Belzec och Sobibor. Treblinka skulle komma att bli det läger där flest människor mördades.
Under dessa första fem veckor tvingades 312 500 människor in i boskapsvagnar med slutmål Treblinka. Det handlar om 9 000 människor mördade varje dag. Under dessa veckor var Irmfried Eberl kommendant över Treblinka. Han var läkare och psykiater, och i likhet med majoriteten av de tyskar som var verksamma vid utrotningslägren hade han deltagit i det statligt organiserade massmordet på över 70 000 funktionshindrade barn och vuxna i Tyskland.
Eberl var fanatisk rasbiolog och såg sitt uppdrag som en upprensning av ”den tyska rasen”. När han vid 32 års ålder blev kommendant för Treblinka hade han som chef över de så kallade ”eutanasiklinkerna” i Brandenburg och Bernburg personligen ansvarat för morden på över 18 000 människor med olika typer av funktionsnedsättningar. Många av dem barn vars föräldrar i god tro var övertygade om att deras barn nu skulle få den bästa vård. Bland dem som mördades fanns barn med diabetes och epilepsi, sjukdomar som enligt nazisterna innebar att barnen måste dödas.
Inget av dessa barn överlevde sin första dag på ”kliniken”. Föräldrarna fick en urna med aska och beskedet att barnet plötsligt dött. De hade i verkligheten gasats ihjäl. Dessa massmord i Hitlers så kallade T4-projekt avslutades officiellt sommaren 1941, men fortsatte i hemlighet fram till krigsslutet.
1942 monterades den tekniska utrustningen ner, däribland gaskamrarna, och transporterades till det ockuperade Polen för att användas i massmordet på judiska män, kvinnor och barn. I juli 1942 blev Irmfried Eberl Treblinkas första kommendant. Och Eberls iver var stor. Tusentals judar från Warszawa anlände dagligen till Treblinka från den 23 juli. Men i mitten av augusti hade lägret förvandlats till ett kaos av levande och döda, konstant aspackade beväpnade vakter, och ständigt nya tåg med människor som skulle mördas. Oskar Berger, som anlände till Treblinka den 22 augusti 1942, beskriver kaoset:
”När vi steg av bevittnade vi något hemskt: hundratals kroppar som låg huller om buller. Högar av knyten, kläder, resväskor, allt i en enda röra. SS-soldater, tyskar och ukrainare stod på barackernas tak och sköt urskillningslöst in i folkmassan. Män, kvinnor och barn föll blödande ihop. Luften fylldes med skrik och gråt. De som inte skadades av skottlossningen tvingades in genom en öppen grind, där de tvingades hoppa över döda och sårade.”
Också förhärdade SS-officerare, vid det här laget vana vid massmord och grymheter hade svårt att finna ord. Franz Stangl, som då var kommendant för utrotningslägret Sobibor, kom också på besök i Treblinka. Trettio år senare berättade han för Gitta Sereny:
”Jag kördes dit av en SS-chaufför. Vi kände lukten på flera kilometer. Vägen gick längs med järnvägsspåret och när vi var ungefär 15-20 minuter från Treblinka så började vi se liken längs järnvägen. Till att börja med bara två-tre stycken men när vi kom in till tågstationen Treblinka såg vi hundratals. De bara låg där och hade uppenbarligen legat där i flera dagar i hettan. Och på stationen stod ett tåg fullt med judar, några döda, några fortfarande i livet… och det verkade också ha stått där i flera dagar.”
Gitta Sereny: ”Men detta var ju inget nytt för dig. Du hade sett liknande transporter till Sobibor?”
Franz Stangl: ”Ingenting som det här. I Sobibor kunde man existera utan att egentligen se – de flesta av oss såg ingen som faktiskt dog. Men Treblinka den dagen – det var det värsta jag såg under hela Tredje Riket. Det var Dantes Inferno. Det går inte att beskriva. När jag klev ur bilen så var stanken obeskrivlig, de fanns överallt, hundratals, nej tusentals döda kroppar i förruttnelse.”
Det värsta han sett. Dantes Inferno.
Men för Franz Stangl blev inte slutsatsen att han inte ville vara en del av detta. När Irmfried Eberl fick sparken som kommendant för Treblinka fick Stangl jobbet.
Stangl omorganiserade Treblinka så att omkring en miljon människor mördades där innan det stängdes ett drygt år senare och alla spår av massmord raderades. Under hans kommando var effektivitet och snabbhet honnörsord. Men i praktiken handlade alltihop fortfarande om massmord, grymhet och sadism.
Plikten att minnas handlar om att försvara mänskligheten.
Att i detalj känna till vad som drabbade Europas judar och romer efter nazisternas maktövertagande anser jag vara en medborgerlig plikt. Män, kvinnor, barn och gamla som mördades bara för att de existerade.
I sin epokgörande bok om Franz Stangl, som alltså blev den andre kommendanten för utrotningslägret Treblinka, skriver Gitta Sereny:
”Förutsättningen för detta massmord på miljoner män, kvinnor och barn var att nazisterna inte bara rent fysiskt dödade dessa människor, utan att de också begick ett själsligt mord. På dem som dödades, på dem som utförde dödandet och på dem som fanns i närheten och visste om vad som skedde. Men även, för alltid, på alla oss som har kommit därefter.”
Ett själsligt mord. Det är detta som är kärnan. Vi har ett ansvar.
Plikten att minnas handlar om att försvara mänskligheten. Men denna plikt är också djupt personlig för var och en av oss. Det handlar om att försvara det i oss själva som gör detta själsliga mord omöjligt.
Nu och för alltid.
* Irmfried Eberl hamnade efter kriget i amerikansk krigsfångenskap, men släpptes i juli 1945 och fortsatte då arbeta som läkare i en liten stad i Baden-Wurtemberg. Men historien kom ikapp honom och han greps i januari 1948. Irmfried Eberl hängde sig i sin cell en månad senare.