Isak Gerson:
Ansvarslösa ägare

Får du ibland bilden av att kapitalägare kan bete sig hur ansvarslöst de vill och ändå komma undan med det? Det är inte helt osant. Vi har tagit fram en juridisk form som har just den ansvarslösheten som sin utgångspunkt – aktiebolaget. Och nu i kristider kan vi, enligt Gunther Mårder, vd för lobbyorganisationen Företagarna, få se ett tydligt exempel på det.

I Ekonomiekot Extra den 2020-04-01 berättar Mårder om riskerna med så kallade ”frivilliga konkurser”: ”det är kanske mer logiskt att idag försätta bolaget i konkurs för att istället kunna vara igång om ett halvår eller år efter att krisen klingat av.

Det här är förödande för samhället, men det kan vara logiskt för den enskilde företagaren, för att på så sätt snabbare kunna komma tillbaka. Så att för samhällets del finns det stora incitament för att försöka rädda företag från att både hamna i ofrivillig konkurs, men också från frivillig konkurs”.

Aktiebolagsformen bygger på idén om ansvarslösa ägare.

Vad händer, mer exakt, när ett aktiebolag går i konkurs? Säg att du startar ett aktiebolag inom byggbranschen, ror in ett avtal på att bygga ett lägenhetshus, påbörjar bygget, tar ut styrelsearvoden från kapitaltillskottet ni fått, hyr ut lägenheterna i förtid, ni tänker att om ni fixar ett billigt fuskbygge kan ni ta ut rätt feta arvoden. Men så börjar pengarna ta slut för tidigt. Lönen till arbetarna betalas inte ut till den 25:e. Ni lovar att det är på väg.

Men så får ni till slut ta beslutet att försätta bolaget i konkurs. Ni ligger flera månader efter med lönerna. I sista stund får hyresgästerna veta att de inte kan flytta in. Ni lämnar bakom er en halvfull byggarbetsplats och högar med obetalda fakturor till inhyrda hantverkare, kommunen, materialleverantörer. Hur ska ni lösa det här kaoset? Aktiekapitalet som man binder när man startar bolaget ska vara en säkerhet för sådana situationer. Sedan årsskiftet är det alltså 25 000 kr som man har för att lösa kaoset som uppstår. Sedan kan ni, i regel, gå fria och starta ett nytt bolag.

Aktiebolagsformen bygger på idén om ansvarslösa ägare. Styrelse och VD för aktiebolag kan i viss utsträckning åläggas personligt ansvar för bolagets skulder och lagbrott, men det krävs rätt mycket för att det ska ske. Det är lätt att komma undan. Om ett bolag inte bär sig är det vanligtvis lättast för både ägare och ledare att släppa bolaget och gå vidare. Det enda de i vanliga fall riskerar är sitt insatta kapital.

Tänk på det som de irriterande sparkcyklarna som fyller våra gator. Användaren lär sig att man kan lämna dem var som helst medan vi andra – kanske särskilt synskadade, barnvagnar och cyklister – får betala priset för det. Grovt underbetalda prekära får städa upp. Ingen vet och ingen frågar hur det ser ut med försäkringar vid trafikolyckor. Politikerna vill inte besluta om parkeringsböter för att det är så himla fränt med några företagare som vill satsa på en cool entreprenöriell idé.

På samma sätt får de som förlitar sig på ett privatägt apotek, affär eller skola finna sig i att en dag inte ha sin samhällsservice kvar. De anställda som genererat vinst åt ägarna i många år får gå med kort varsel. Politiker är ointresserade av ytterligare regleringar, eftersom de vill vara ”företagarvänliga”.

I takt med att bolagsskatten sänks och arbetares position i bolagen försämras blir arbetarklassens lilla del av kakan mindre.

Det går såklart att se positiva sidor i systemet att den som vill investera kan göra det helt utan ansvar. Det uppmuntrar investering även i mer vågade affärsrörelser. Det gör det lätt att investera i ett bolag utan att vara delaktig i bolaget. Men det är viktigt att minnas att bolagen inte är till för oss. Enligt svensk aktiebolagsrätt ska ett aktiebolag drivas för ett enda syfte, och det är att generera vinst till ägarna.

I takt med att bolagsskatten sänks och arbetares position i bolagen försämras blir arbetarklassens lilla del av kakan mindre. Vinsten som ägarna plockar ut är dessutom undantagen från den progressiva beskattningen.

Modellen kommer också med ett pris. När ägarna och ledningen slipper betala för ansvaret är det alltid andra som får betala istället. Med aktiebolag är det staten, de anställda, och de av folket som har någon typ av relation till bolaget. Det är dags att vi frågar oss om det är värt prislappen. Vi stiftar lagarna som rear ut ansvarsfrihet till de rika, men vi får inte så mycket tillbaka.

Till de av mina vänner och bekanta som behöver starta eget företag ger jag alltid samma råd: skaffa aktiebolag. Till samhället vill jag ibland säga det motsatta: avskaffa aktiebolagen. Tvinga dem iallafall att ta mer ansvar för sina skador. Men det långsiktiga svaret här är såklart att bygga upp ett samhälle där varje människas välfärd, trygghet och säkerhet inte är uppbunden vid hur bra ”marknaden” mår eller vilka aktiebolag som för tillfället mår bra.

Om vi byggt samhället så att de resurser som behövs för att vi ska klara dagen spelas med och kontrolleras av en liten klick som äger nog med kapital för att investera kanske det är det systembygget som är problemet, och inte att deras spekulation görs till mycket liten risk. Men att se till att vi får en bättre deal är iallafall en bra början.

Publicerad Uppdaterad
9 hours sedan
För att kunna välja fritt krävs ökad jämlikhet, och det är inte vad regeringen står för, skriver Amalthea Frantz. Foto: Amr Nabil/TT och Pontus Lundahl/TT

Kläder i sig är inte för­tryck­ande

Sjävklart är Ebba Busch inte plötsligt någon feministisk kämpe. Hennes utspel handlar om att fiska röster bland dem som hatar muslimer, svårare är det inte. Frågan om religiöst förtryck förtjänar däremot att tas på allvar.

Nej, det går inte att lagstifta om vilka kläder som kvinnor ska känna sig bekväma i.

Nej, att klä sig heltäckande är heller knappast alltid ett fritt val, utan kan vara ett mycket konkret uttryck för förtryck.

Men det är ju just det, ett symptom. Kläder i sig är inte förtryckande. Det är kraven bakom som är det. Så hur kan samhället komma åt dessa?

För det första krävs dels religionsfrihet, dels att religionen måste handla om helt personliga val. Inget som någonsin ska tvingas på andra. Detta rimmar extra illa med partiet Kristdemokraterna, som är avsändare för utspelet om att förbjuda burka och niqab. De är ju ett politiskt parti som vill ha sin, kristna, religion som grund för samhället.

För det andra krävs mer jämlikhet i samhället. Historien är full av symboliska symptom på ojämlikhet. Inte minst mellan arbetar- och överklass. För mindre än hundra år sedan fick de flesta i Sverige inte fick säga ”du”, eller förväntades stryka av sig mössan, i mötet med någon som hade en högre samhällsställning. Symboliska gester som att skaka hand, i stället för att bocka eller niga, kom med arbetarrörelsens framväxt.

Sexualisering på olika sätt

Vad som ses som sexuellt varierar stort. Att ha kort kjol blev en symbol för kvinnors frigörelse på 1960-talet. Men blev under senare decennier ett slagträ i debatten om vad som kan ”provocera fram våldtäkt” – eftersom vi fortfarande inte har jämlikhet mellan könen. 

I de nordiska länderna har de flesta badat nakna utomhus långt in i modern tid. Och att sola topless var självklart för många här under senare delen av 1900-talet. Detta har gått tillbaka – antagligen främst på grund av påverkan från dubbelmoralens och tuttfixeringens USA. 

För drygt tio år sedan gällde moralpaniken att kvinnor ville få bada utan bikiniöverdel i badhus i Sverige. Att amma offentligt har också blivit en konfliktzon. 

Skapa förutsättningar för fria val

Själv önskar jag att alla ska få klä sig som de vill. Men för det krävs förutsättningen för att verkligen kunna göra fria val: jämlikhet – i hemmet, på jobbet, på gatan, i religiösa samfund och andra organisationer. Och förstås: stöd till de kvinnor som själva kämpar mot förtryck. 

Alltså precis vad de borgerliga partierna motverkar.

Nej, självklart är Ebba Busch inte plötsligt någon feministisk kämpe. Hennes utspel handlar om att fiska röster bland de som hatar muslimer. Svårare än så är det inte. 

(Förslaget väcker också stora praktiska frågor: kvinnor som faktiskt klär sig i heltäckande niqab eller burka är ingen stor grupp i Sverige. Det är sannolikt att vi under valåret kommer få höra nya utspel om ett allmänt ”slöjförbud”. Hur skulle det kontrolleras och upprätthållas? Vem ska bedöma vad som är förtryckande, vad som är religiöst, vad som är mode, en scarf eller annan huvudbonad?)

Ta frågan på allvar på riktigt

Men frågan om religiöst, och annat, förtryck förtjänar att tas på allvar. 

Några som gör det är organisationen Terrafem. Som deras generalsekreterare Bernardita Núñez säger i vår intervju: Buschs regering har kraftigt skurit ner stödet till landets kvinnojourer. Det är politik som gör skillnad i praktiken, mer än utspel om att lagstifta om klädsel.

Å sin sida säger Sara Mohammad, ordförande för i Riksorganisationen GAPF (tidigare Glöm aldrig Pela och Fadime), att offentliganställda inte borde få ha burka eller niqab på jobbet. Och att hon välkomnar all öppen och ärlig debatt om frågan i stort.

Där kan jag inte annat än hålla med – en sådan diskussion behövs.

Att regeringspartier gör utspel om ”kulturkrig” bidrar inte till det.

Publicerad Uppdaterad
9 hours sedan
Ebba Busch burka
Ebba Busch har flera gånger de senaste åren skickat ut testballonger riktade mot den muslimska minoriteten i hopp om att locka till sig SD-väljare. Hennes senaste utspel får både ris och ros från organisationer som arbetar mot hedersförtryck. Foto: Stefan Jerrevång/TT och Pontus Lundahl/TT

Buschs burka-utspel splittrar kvinno­organisationer

Kristdemokraternas ledare Ebba Buschs utspel om att förbjuda burka och niqab splittrar de organisationer som jobbar för kvinnors rättigheter och mot hedersförtryck. Från sågningar till ett välkomnade av debatten.

– Det går att ha många synpunkter på plaggen men det största problemet i dag är våldet och morden som kvinnor utsätts för, säger Bernardita Núñez som är generalsekreterare på Terramfem, en organisation med mångårig erfarenhet av att arbeta för kvinnors rätt att leva utan mäns våld och dominans.

Bernardita Núñez på kvinnojouren Terrafem som särskilt vänder sig till våldsutsatta kvinnor av utländsk härkomst. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Hon menar att förslaget om burka-förbud rör en väldigt liten grupp kvinnor i Sverige och att vice statsminister Ebba Busch i stället borde lägga energin på annat. Som exempelvis att återupprätta stödet till landets kvinnojourer som den sittande Tidöregeringen skurit ner på.

Välkomnar ärligt samtal

Från annat håll låter det dock annorlunda. Sara Mohammad är grundare och ordförande i Riksorganisationen GAPF, tidigare Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, som i över 20 år jobbat mot hedersrelaterat våld och förtryck.

– Vi välkomnar alla förslag som bidrar till ett öppet och ärligt samtal om vad burka och niqab verkligen står för. Nämligen allt annat än jämställdhet, förklarar hon för Arbetaren.

Ebba Buschs förslag fick som väntat stor uppmärksamhet. KD-ledaren har flera gånger de senaste åren skickat ut så kallade testballonger. Inte sällan riktade mot den muslimska minoriteten i Sverige, i hopp om att vinna väljare som står Sverigedemokraterna nära.

Sara Mohammad, grundare av Riksorganisationen GAPF, tidigare Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime. Foto: Christine Olsson/TT

Kristdemokraterna ligger enligt flera opinionsmätningar nämligen farligt nära riksdagsspärren och kampen om mediautrymmet hårdnar ju närmare valet nästa höst vi kommer.

I en intervju med Aftonbladet under helgen förklarade hon att Sverige befinner sig i ett ”kulturkrig” och föreslår nu ett totalförbud mot burka och niqab i offentliga miljöer.

Det här som en del av Kristdemokraternas satsning på ”utvecklingsarbete för ökad samhällsgemenskap”.

– Man får mycket gärna vara muslim i Sverige men inte på det sättet som islam praktiseras i Iran och Afghanistan. Jag vill inte ta hit flera totalitära islamister. De är inte välkomna här framåt och man måste anpassa sig om man redan är i landet, sade Ebba Busch till Aftonbladet.

Delade åsikter om förbud

Bernardita Núñez är som sagt kritisk och säger till Arbetaren att ett förbud aldrig är rätt väg att gå.

– I alla världens länder sitter man och bestämmer hur kvinnor ska få klä sig. Om vi inför ett förbud vet jag inte var vi hamnar till sist. Och ett större problem är väl att om en kvinna i burka söker skydd från en våldsam man så kan hon i dag inte få det på grund av regeringens minskade stöd till kvinnojourer.

Sara Mohammad däremot är inte upprörd över den vice statsministern, även om GAPF själva inte har lagt fram något eget förslag kring burkaförbud i offentliga miljöer. 

Däremot vill organisationen att statligt anställda och de som arbetar i landets kommuner och regioner förbjuds att bära den heltäckande klädseln på jobbet. Det har de tidigare presenterat i sitt åtgärdsförslag ”för ett jämlikt samhälle fritt från hedersrelaterat våld och förtryck”.

– Burka och niqab är förtryck och innebär en sexualisering av kvinnors och unga flickors kroppar. Och vi vill motverka den könsdiskrimineringen. När jag och mina medsystrar från Syrien och Iran ser kvinnor i de här plaggen påminns vi om de som piskas i länder som Afghanistan för att de inte bär dem. Därför välkomnar jag ett ärligt samtal om vad de här kläderna verkligen står för.

Publicerad Uppdaterad
9 hours sedan
Sjöräddningen söker en man som fallit över bord i Skelleftehamn
Chanserna att hitta mannen vid liv i det iskalla vattnet minskar ju längre tiden går. Foto: Johan Nilsson/TT

Sjöman befaras drunknad utanför Skellefteå

En sjöman föll under tisdagsmorgonen över bord från ett handelsfartyg utanför Skelleftehamn. Flera timmar senare pågick sökinsatserna fortfarande för fullt och mannen befaras nu ha drunknat.

Det var strax innan 09 på tisdagen som larmet gick om att mannen fallit över bord i det iskalla vattnet strax söder om Skellefteå. Både polis, ambulans och sjöräddning kallades till platsen med så väl båtar som helikopter. Men mannen hade vid 14.30-tiden fortfarande inte hittats och han bedöms därmed inte längre vara vid liv, enligt polisen som leder sökinsatsen på plats.

Händelsen rubriceras i dagsläget som arbetsplatsolycka och fallet leds av åklagare vid riksenheten för miljö och arbetsmiljömål.

– Vi ska också utreda vad som har hänt. Vi kommer att åka ut till fartyget och prata med folk ombord, säger Elin Andersson som är polisens presstalesperson till Svt Västerbotten.

Publicerad Uppdaterad
12 hours sedan
Omkring 90 procent av sill/strömmingsfångsterna från svenskt fiske i Östersjön blir i dag djurfoder. Foto: Niklas Gustavsson/HD/TT

Manipulativa drag i svensk fiskeri­­­­­­förvaltning ­

Privatiseringen av fiskerättigheter är en av anledningarna till att det svenska yrkesfisket har förändrats i grunden. På bara några decennier har fisket koncentrerats till ett fåtal stora aktörer på västkusten. Resultatet är en näring som i allt högre grad producerar råvara till djurfoder i stället för mat till människor, skriver Henrik Svedäng, docent i marinekologi.

Svenskt fiske är en liten näring, sett såväl ur nationell som internationell synvinkel, men inte utan betydelse för livsmedelsförsörjningen. Den är av hävd starkast utvecklad vid västkusten, medan det regionalt bundna fisket vid syd- och ostkusten länge har gått kräftgång och riskerar att vara helt borta inom en generation.

Orsaken till att yrkesfiskarna blir allt färre beror dels på teknisk utveckling, dels på att fiskbestånden har utarmats eller förlorats genom förändrad havsrätt. Men privatiseringen av fiskerättigheter spelar också den en väsentlig roll.

De viktigaste fiskevattnen för Sverige var länge Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön. På 1970-talet kraschade dock sillbeståndet i Nordsjön samtidigt som den nya havsrätten infördes, där kuststaterna erhöll en ekonomisk zon på 200 nautiska mil (200*1,85 kilometer) från kustlinjen. I stället kom Östersjön att bli en räddningsplanka för den västsvenska fiskenäringen med en god fångstutveckling för sill och torsk under 1980-talet. 

Bakslagen kom dock snart. Ett fortsatt överfiske i Kattegatt-Skagerrak lede till att de samlade fiskfångsterna började krympa och på bara några decennier nådde till rena obetydligheter. 

Privatisering som lösning

I och med Sveriges EU-inträde 1995 ökade emellertid subventionerna till fiskenäringen, särskilt till den del av fiskeflottan som fiskar pelagiska stimfiskar som sill och skarpsill. 

Med krympande bestånd och en utbyggd och moderniserad fiskeflotta, i huvudsak med hemmahamn på västkusten, sjönk även lönsamheten för det Östersjöbaserade fisket.

Lösningen blev en snabb privatisering av de svenska fiskerättigheterna 2009 – de svenska andelarna av olika fiskekvoter delades upp mellan yrkesfiskarna, där andelens storlek bestämdes utifrån historisk redovisad fiskfångst. Kvotandelarna gjordes även transferbara, vilket betyder att de kunde bytas och säljas mellan rättighetsinnehavarna. På engelska kallas detta system för ITQ – Individual Transferable Quotas.

Införandet av ITQ har inneburit en koncentration av det pelagiska fisket till några få ägare. Antalet medelstora båtar (12–45 meter) i den svenska fiskeflottan har minskat kraftigt samtidigt som lönsamheten har ökat för kvarvarande fiskerättsinnehavare med större fartyg. Vilket på det hela taget var avsikten med att införa ITQ-systemet. 

Denna privatisering av det pelagiska fisket har också inneburit att svenskt fiske alltmer domineras av fiskeföretag med hemmahamn på västkusten. Även Östersjöns fiskevatten, från Hanöbukten upp till Bottniska viken, har blivit en del av resursbasen för yrkesfiskare bosatta i närheten av Göteborg.

Fångsten blir fiskmjöl för djuruppfödning

Flottstrukturen med färre och större fartyg har skapat ett behov att maximera volym framför tillgång på högkvalitativ råvara för livsmedelsproduktion. Med en dominans av större fartyg med stora volymer (upp emot 1 000 ton) föreligger en svårighet för beredningsindustrin att hantera fångsterna med bibehållen kvalitet.

Det innebär att det svenska yrkesfiskets fångster numera främst går till att producera fiskolja och fiskmjöl för djuruppfödning. Omkring 90 procent av sill/strömmingsfångsterna från svenskt fiske i Östersjön blir i dag djurfoder.

Denna omstrukturering av fiskeflottan kan ses som kolonialisering av naturtillgångar. För det första inom Sverige, där västkustfiskets kapitalstarka företag tillåts ta över fisketillgångar längs alla kuststräckor genom en oligopolmarknad. Men också internationellt, där norsk laxuppfödning samlar in marina resurser från hela världen för att omvandla dessa till standardiserade och lättsålda produkter.

Man kan fråga sig varför det fortfarande tycks finnas så stor acceptans för denna typ av hyperkapitalistiska ”marknadslösning” – trots att de negativa konsekvenserna blivit alltmer uppenbara under senare år i form utarmade fiskbestånd och småskaliga kustfiskare som går på knäna på grund av uteblivna fångster. 

Skyller på konsumenterna

Den storskaliga fiskeindustrins skyller problemen på konsumenterna. Fångsterna måste helt enkelt säljas billigt till danska fiskmjölsfabriker eftersom folk inte vill äta sill/strömming längre. 

Lejonparten av de pengar som tjänas på att förvandla Östersjöns sill- och skarpsillsfångster till danskt fiskmjöl tillfaller en handfull fiskeföretag på västkusten. Men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det pelagiska industrifisket en dyr förlustaffär för Sverige.

Att detta havererade system tillåts fortgå blir mer obegripligt för varje år som går. Politikens och förvaltningens argument klingar alltmer falskt.  

Västkustfiskarnas entusiasm är dock lättare att förstå. De är de enda vinnarna i detta spel, vilket uttrycks ovanligt tydligt när den vänsterpartistiske fiskeskribenten och Göteborgsbon Anders Svensson senast försvarade ITQ-systemet och det storskaliga industrifisket: ”[Privatiseringen] ledde till att den enorma överkapacitet som fanns tidigare försvann. I stället för 80 stora båtar finns det nu mellan 10 och 20 varav 8 riktigt stora från Västkusten. Av de 8 stora västkustbåtarna finns det flera som främst fiskar i Nordsjön och Nordatlanten medan andra främst fiskar i Bottenhavet och Östersjön. På Donsö har fiskarföretagen investerat i en ny djuphamn och i en konferens om fiske som ger sysselsättning på orten. På Rörö har fiskeriföretagen investerat i boende för barnfamiljer, en skola och förskola, en sporthall, en vårdcentral, en livsmedelsaffär och en kommande konferensanläggning. Utan lönsamhet i fisket skulle dessa satsningar inte ha varit möjliga.”

I detta oförblommerade försvar för att norrlänningar och ostkustbor ska känna glädje över tennisbanor och konferensanläggningar på öarna utanför Göteborg ges ändå en förklaring till varför Östersjön fiskas ut. Fiskeriförvaltningen har blivit ett redskap för rent-seeking, det vill säga att öka sin befintliga förmögenhet genom att manipulera offentlig politik eller ekonomiska förhållanden utan att skapa ny förmögenhet.

Henrik Svedäng, docent i marinekolgi vid Östersjöcentrum, Stockholms universitet.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Nödhjälp till Rafah i Gaza
Trots den nödhjälp som nu väntas släppas in i Gaza är situationen för civilbefolkningen fortfarande akut efter Israels förödande anfallskrig. Foto: Mohamed Arafat/TT

”Eldupphör inte nödvändigtvis ett slut på folkmordet”

Samtidigt som omvärldens blickar på måndagsmorgonen riktades mot Israel återstår fortfarande mycket för att en långvarig och framför allt rättvis fred ska bli verklighet. Det menar Palestinagrupperna som förklarar att ett eldupphör inte nödvändigtvis innebär ett slut på folkmordet.

Strax före klockan 10 på måndagsmorgonen meddelade den folkmordsanklagade israeliska armén att samtliga överlevande gisslan ska ha släppts fria av Hamas. De transporterades från det sönderbombade Gaza av personal från Röda korset över gränsen till Israel. I gengäld ska omkring 2 000 palestinska fångar släppas fria. Många av dem godtyckligt fängslade av Israel utan ordentliga rättegångar.

Men vad det så kallade fredsavtalet, där många detaljer fortfarande inte presenterats, innebär i praktiken är fortfarande oklart.

Palestinagruppernas ordförande Roberto Tamayo Hokkanden säger till Arbetaren på måndagsförmiddagen:

– Det är givetvis välkommet med ett eldupphör efter två obeskrivliga år av folkmord. Bland palestinier i Gaza är lättnaden stor och vi har sett bilder på firande. Men denna vapenvila innebär inte automatiskt ett permanent slut på folkmordet och heller inte fred. Om vapenvila hålls är den fortsatt bräcklig. Det har, om inte annat, tidigare avtal visat. 

Svåröverskådliga konsekvenser

Roberto Tamayo Hokkanden hoppas nu att både nödhjälp och internationella journalister ska släppas in i Gaza.

– Det är först då vi kommer få veta den verkliga omfattande av lidandet i Gaza. 

Vad tror du om den närmaste framtiden för civilbefolkningen i Gaza?

– Det är nu den långa vägen till läkning tar fart.  Återuppbyggnaden måste komma igång, och människor i Gaza måste få börja leva igen och inte bara överleva. Israel har ödelagt samhället i Gaza, svält ut befolkningen och i princip raderat alla förutsättningar för liv. Det kommer att ta generationer innan läkningen kan börja på riktigt.

– Tidigare erfarenheter har visat att det också är nu som vi kommer att börja se omfattningen av folkmordet. Dels för att humanitär hjälp släpps in, dels för att fler palestinska röster kan höjas och höras. Situationen för dem som har överlevt är katastrofal och konsekvenserna av Israels krigföring är oöverskådliga, för generationer framåt.

”Inte tvingas tillbaka in i status quo”

Palestinagrupperna menar också, precis som många andra människorättsorganisationer världen över, att en eventuell fred måste bli långsiktigt rättvis.

”Tills frihet och självbestämmande är uppnått kommer Palestinagrupperna att fortsätta arbeta för det palestinska folkets rättigheter. Palestinierna får inte tvingas tillbaka in i ett status quo som innebär nya årtionden av förtryck. Det internationella samfundet måste agera genom vapenembargo och ekonomiska sanktioner och ett tydligt skydd för det palestinska folket mot ytterligare angrepp” skriver organisationen i ett pressmeddelande.

Omkring 70 000 palestinier har dödats i de israeliska attackerna mot Gaza sedan den 7 oktober 2023, och en stor andel av dem är barn. Siffran befaras dock stiga kraftigt då tusentals människor fortfarande rapporteras som saknade efter de intensiva bombningarna.

Publicerad
2 days sedan
Montage: I bakgrunden demonstration för flyktingarnas rättigheter. Till höger i förgrunden advokaterna Miran Kakaee, Nina Pirooz och Tomas Fridh
Miran Kakaee, Nina Pirooz och Tomas Fridh från Fridh Advokatbyrå i debatt om tonårsdeportationer. Foto: Ali Lorestani/TT, Harald Nilsson. Montage: Arbetaren

Falska löften om att stoppa tonårs­deportationer

Den nya anknytningsutredningen låtsas lösa problemet med tonårsdeportationer, men förslaget är en chimär som i praktiken förvärrar situationen för de unga som riskerar utvisning, skriver Nina Pirooz, Miran Kakaee och Tomas Fridh från Fridh Advokatbyrå.

När utredningen ”Skärpta villkor för anhöriginvandring” presenterades den 5 september 2025 väcktes förhoppningar om att slutligen komma till rätta med den omänskliga  praktiken av så kallade tonårsdeportationer. Många trodde att förslaget skulle  underlätta för unga vuxna att få uppehållstillstånd tillsammans med sina familjer. Sanningen är den motsatta, vilket även rubriken på utredningen möjligen skvallrar om. 

Utredningens verkliga uppdrag var kristallklart och i led med Tidöavtalet, nämligen att så långt möjligt anpassa svensk reglering till minimikraven enligt EU-rätten och att strama åt anhörigkretsen (det vill säga de personer som kan beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning) så mycket som möjligt. Det är precis vad som har gjorts, även för den grupp man påstått sig vilja hjälpa.

Enligt förslaget ska endast makar, sambor och barn under 18 år kunna beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning. Allt annat är undantag som ska tillämpas restriktivt. Tidigare har barn till arbetstagare kunnat beviljas uppehållstillstånd fram till de är 21 år gamla. Även denna ventil föreslås nu stramas åt, vilket självfallet innebär fler tonårsdeportationer. 

Försörjningskravet splittrar familjer

När det gäller försörjningskravet så ska detta enligt utredningen även gälla vid förlängningsansökningar, något som inte har varit fallet tidigare, vilket självfallet kommer splittra flertalet familjer. Det är oklart huruvida en sådan tillämpning av försörjningskravet vid förlängningar är förenlig med rätten till familjeliv enligt  Europakonventionen, särskilt när det kan leda till att familjer som lagligen varit bosatta i Sverige under längre tid splittras eller utvisas på grund av tillfälliga ekonomiska svårigheter som följer av en lågkonjunktur. 

Visserligen föreslås att regleringen om uppehållstillstånd för nära anhöriga utanför kärnfamiljen ska finnas kvar och anpassas för förlängningssituationer. Men vad innebär detta egentligen? 

Den enda förbättringen som presenteras är att kravet på vart beroendeförhållandet till resten av familjen har uppkommit nu förändras. Beroendeförhållandet behöver enligt förslaget inte längre ha uppstått i hemlandet utan kan även ha uppstått här i Sverige. Men bedömningen av beroendeförhållandet kommer fortsättningsvis att göras ”väldigt snävt.”

Utredningen är brutalt ärlig när det understryks att förslaget ”inte syftar till att ge personer som beviljats uppehållstillstånd i Sverige som barn en generell möjlighet att stanna i Sverige efter myndighetsåldern.”

Tvärtom ska utgångspunkten vara att unga vuxna ”inte har någon absolut rätt att leva tillsammans med sina föräldrar.” Detta framgår uttryckligen av utredningen. 

Unga vuxna utvisas när de fyller 18 år

I praktiken avgränsas rätten till förlängning till om man går kvar i gymnasiet eller inte, och även då ska bedömningen tillämpas restriktivt. Utredningen medger själv att det ”endast i undantagsfall” kommer att vara möjligt att uppfylla både kraven för förlängning och för permanent uppehållstillstånd. Att endast bevilja uppehållstillstånd till unga vuxna som är gymnasieelever är dessutom inte förenligt med  Europadomstolens praxis och uppfyller därmed inte ens en ”minimistandard” inom EU. 

Resultatet blir att man skapar en regel som låter som en lättnad men som i praktiken inte förändrar mycket, och som för barn till arbetstagare innebär en klar försämring. Unga människor som vuxit upp i Sverige, som talar svenska bättre än sitt ”hemlands” språk, som har alla sina vänner och sin framtid här, ska som huvudregel fortfarande utvisas när de fyller 18 år. Problemet uppstår vid nästa förlängning i stället. Målet förblir detsamma, att denna grupp ska utvisas, trots att deras anknytning till Sverige bara blir starkare med  tiden. 

Problemet med tonårsdeportationer förskjuts alltså bara några år framåt i tiden och skapar ytterligare falska förhoppningar hos drabbade familjer. Det framgår tydligt att denna grupp sannolikt inte kommer kunna beviljas permanenta uppehållstillstånd i längden.  

Även om förväntningarna på den här regeringen att faktiskt göra något av konsekvenserna av tillfälliga uppehållstillstånd var låga, så vill Fridh Advokatbyrå i varje fall belysa att utredningen i praktiken inte innebär en förbättring för denna grupp. Om vi verkligt vill komma till rätta med denna omänskliga praktik krävs politisk vilja att  respektera både Europakonventionens krav på skydd för privatliv och de mänskliga rättigheterna för unga personer som byggt sitt liv i Sverige, då bör utredningens förslag självfallet inte genomföras.

Nina Pirooz, Miran Kakaee och Tomas Fridh, advokater på Fridh Advokatbyrå

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Civilkuragpriset 2025 tilldelas barnsjuksköterskan Malin Dalkvist från Eskilstuna
”Chefer borde uppmuntra ett öppet klimat på arbetsplatsen, i stället för att försöka mörka att det finns brister i vården”, säger Malin Dalkvist. Foto: Per Karlsson/TT och privat

Malin Dalkvists kamp för patientsäkerhet och arbetsmiljö prisas av facket

Barnsjuksköterskan Malin Dalkvist tilldelas årets civilkuragepris till minne av den mördade syndikalisten Björn Söderberg. Det här efter sin kamp för såväl bättre arbetsmiljö som för barn- och ungdomsavdelningens allra yngsta patienter vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Arbetaren ringde upp för att gratulera.

Stort grattis. Hur känns det att tilldelas årets civilkuragepris?

– Det känns jättestort! Det är väldigt fint att få uppskattning för detta eftersom jag verkligen inte fått uppskattning från chefer. Tvärtom har jag blivit ganska illa behandlad efter att ha stått upp för att lagar kring patientsäkerhet ska följas, gjort en visselblåsaranmälan i regionens eget visselblåsarsystem och tillsammans med några av mina kollegor gått ut i lokaltidningen och berättat om vår oro för patientsäkerheten på avdelningen. 

Kände du till priset innan?

– Nej, inte så mycket. Men jag har läst om tidigare pristagare nu och det är ju ett väldigt fint pris och många modiga personer som fått det tidigare. 

Hur är situationen på jobbet nu?

– Vet faktiskt inte. Jag är tjänstledig och flera av mina kollegor har sagt upp sig.

Varför är det viktigt att stå upp för sig själv, sina kollegor och patienterna på jobbet?

– Jag tycker det är viktigt att jobba med avvikelsehantering i vården på det sätt som det är avsett. När saker går fel är det viktigt att man vågar skriva avvikelserapporter, utreda händelser och sätta in adekvata åtgärder för att minska risken för upprepning. Allvarliga händelser som lett, eller hade kunnat leda till, vårdskada ska dessutom enligt lag Lex Maria-anmälas, men det görs inte på barnkliniken i Sörmland. Det blir väldigt konstigt att försöka sopa allvarliga händelser under mattan. Det är inte rätt mot någon.

– Barn är en extra utsatt grupp. Både för att de är små och för att till exempel felaktiga doser av läkemedel kan ha större negativ effekt än hos vuxna, men också för att barns upplevelser av vården på sjukhus sätter spår för resten av livet. Därför är det viktigt att alla som ska jobba med barn har tillräcklig kompetens och får tillräcklig inskolning och stöttning för att klara av jobbet, och att man har ett så pass öppet klimat på arbetsplatsen att man vågar be om hjälp, fråga varandra, och ifrågasätta när något känns fel. Detta tycker jag chefer ska uppmuntra i stället för att försöka mörka att det finns brister i vården.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Arbetarens verktygslåda
– Det finns en grundlagsskyddad demonstrationsfrihet i Sverige. Rätten att demonstrera är också skyddad av Europakonventionen. Endast sammankomster som orsakar svårare oordning eller allvarlig störning av trafiken kan upplösas, säger Linus Gardell.

Får man demonstrera utan polistillstånd?

När demonstrationsfriheten attackeras från allt fler håll är det viktigt att veta vad som faktiskt gäller för dig som vill demonstrera. Tre snabba frågor till advokat Linus Gardell.

Får man demonstrera utan polistillstånd?

– Det är straffbart att anordna en demonstration utan tillstånd, det är ett brott mot ordningslagen och kan ge böter. Själva demonstrationen omfattas dock alltid av grundlagsskyddet. Att delta i en demonstration som saknar tillstånd är alltså inte straffbart. Däremot kan en person göra sig skyldig till andra brott under en demonstration, och då straffas för detta. Det går alltså i regel inte att undkomma straff för att ett brott skedde vid en demonstration. I vissa gränsfall kan en proportionalitetsbedömning behöva göras, till exempel där det i en demonstration görs yttranden som annars är att anses som förtal. Det handlar om situationer där det påstått straffbara agerandet också utgör en demonstration eller ett yttrande.

Linus Gardell. Foto: Privat

Vad ska man göra om polisen hävdar att en demonstration är olaglig eller saknar tillstånd och vill upplösa den?

– En demonstration kan inte upplösas bara för att den saknar tillstånd. Det krävs att den orsakar svårare oordning eller allvarlig störning av trafiken. Om demonstranter begår brott så kan dock ingripande ske för att få det brottet att upphöra. Om det sker störningar av ordningen kan polisen också meddela ordningshållande befallningar. Den som motsätter sig ett polisingripande kan bli utsatt för olika sorters repressalier. Den kan bli avvisad, avlägsnad eller omhändertagen. Den som motsätter sig fysiskt riskerar att bli dömd för våldsamt motstånd eller våld mot tjänsteman. Den som inte följer en ordningshållande befallning kan bli dömd för ohörsamhet mot ordningsmakten. Den som upplever att polisens agerande är fel bör däremot försöka dokumentera det så noggrant som möjligt så att det i efterhand går att anmäla till justitieombudsmannen, JO, eller att göra en polisanmälan.

Många upplever att det skett skärpningar i polisens sätt att upphäva demonstrationer. Upplever du att det skett inskränkningar i demonstrationsrätten de senaste åren?

– Jag har sett ett ändrat agerande på alla nivåer. Jag tycker det är viktigt att dokumentera beslut om att till exempel upplösa demonstrationer och anmäla det till JO så att det kan prövas om polisen verkligen har gjort rätt. Även i övrigt skulle jag önska att felaktiga ageranden i samband med demonstrationer anmäls så att vi kan få en tydligare praxis på vad som verkligen gäller. Om polisen till exempel beslutar att inte tillåta en demonstration på en viss tid och plats så går det att överklaga.

Här kan du läsa en längre intervju med Linus Gardell.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Civilförvsvarsminister Carl-Oskar Bohlin och vice statsminister Ebba Bsuch
Carl-Oskar Bohlin och Ebba Busch är bara några av de ministrar som nu vill se hårdare tag mot de protesterar på gatorna runt om i Sverige. Foto: Caisa Rasmussen/TT, Fredrik Sandberg/TT och Jonas Ekströmer/TT

Advokaten ryter ifrån mot regeringens utspel: ”Demonstrera mera!”

Allt fler tunga högerröster kräver nu betydligt hårdare tag mot demonstranter. Det här i skuggan av protesterna mot folkmordet i Gaza. Bland annat kräver Moderata ungdomsförbundet, Muf, en ny lag som gör det möjligt att utvisa de som demonstrerar. Men långt ifrån alla håller med.

– Demonstrera mera!, säger den framgångsrika och profilerade advokaten Linus Gardell till Arbetaren apropå det allt hätskare tonläget mot den senaste tidens uppmärksammade protester.

Han tycker sig se en oroväckande attitydförändring till den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten bland både politiker och den svenska polisen.

– De mänskliga rättigheterna är under ett starkt tryck, både i Sverige och internationellt. Gränserna testas och utmanas, och själva tanken på en regelbaserad ordning är under hot. Det pågår ett live-sänt folkmord trots att vi har omfattande internationella och nationella regelverk för att förhindra just detta. Vi behöver tydliga regler som är praktiska och effektiva. Och räcker de inte så behöver vi nya, säger Linus Gardell som är delägare till den framgångsrika advokatbyrån Lewis Langley & Partners i Stockholm.

Muf vill utvisa demonstranter

Klimataktivister som blockerar motorvägar eller som fredligt sätter sig framför skogsmaskiner i naturkänsliga områden. Demonstranter utanför riksdagen som kräver att regeringen agerar mot Israels brutala krig i Gaza. Allt det här har fått stora delar av den svenska högern att gå i taket under de senaste åren.

Linus Gardell. Foto: Privat

Rop på allt från hårda fängelsestraff till utvisning har blivit vardagsmat i den borgerliga debatten.

”Protesterna vid UD visar hur revolutionära beteenden eroderar samhällets spelregler – beteenden som vi tidigare lyckats undanröja i svensk kultur”, skriver Muf-ordföranden Douglas Thor på DN Debatt där han samtidigt kräver att personer utan svenskt medborgarskap ska utvisas om de deltar i högljudda demonstrationer utanför exemplevis Utrikesdepartementet eller riksdagen.

Den SD-stödda Tidöregeringen har nyligen också öppnat för att se över lagen om demonstrationsfrihet och vice statsminister Ebba Busch sade tidigare i höstas att personer som stör vid demonstrationer ska kunna ”stängas av från offentliga platser”. 

Det här efter den uppmärksammade händelsen där ministern för civilt försvar, moderaten Carl-Oskar Bohlin, för några veckor sedan fick slagord skrikna efter sig på väg hem från riksdagen. En händelse han filmade och lade ut i sina sociala medier.

– Gränsen är nådd. Det räcker inte längre med fördömanden, dundrade Ebba Busch under ett tal i Stockholmsförorten Kista strax efteråt.

Hennes partikollega i Kristdemokraterna, Kjell-Arne Ottosson från Värmland, hakade snabbt på och skickade så sent som i måndags den 6 oktober in en motion om förbud mot demonstrationer vid skyddsobjekt som exempelvis riksdagshuset och slottet.

Demonstrationsfriheten är grundlagsskyddad

Men advokat Linus Gardell är som sagt kritisk till vad han upplever vara en allt hårdare attityd mot de som demonstrerar.

– Det finns en grundlagsskyddad demonstrationsfrihet i Sverige. Rätten att demonstrera är också skyddad av Europakonventionen. Endast sammankomster som orsakar svårare oordning eller allvarlig störning av trafiken kan upplösas. Demonstrera mera!, säger han till Arbetaren.

Han ställer sig frågande till politikernas många utspel om att förbjuda demonstrationer vid exempelvis riksdagshuset.

– Jag har hört det också. Om det fattas ett sådant beslut hoppas jag att det överklagas. Det finns förslag på att ge polisen större befogenhet att avslå ansökan om demonstrationstillstånd eller att anvisa en annan tid och plats. Jag hoppas inte att det går igenom. Demonstrationsfriheten behöver förstärkas, inte försvagas.

Läs även Arbetarens verktygslåda om demonstrationsrätt:

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Ruth Mikaelsen Jeremiassen, intagen på obestämd tid, möter filmskaparen Nina Paninnguaq Skydbjerg i en dokumentär om det grönländska fängelsesystemet. foto: Anorak Film

Radikal vänskap mellan fängslad och fri

Rehabilitering i stället för straff gjorde regissören Sofie Rørdam nyfiken på det grönländska rättssystemet. I filmen Walls – Akinni Inuk får tittaren inblick i systemet samtidigt som vänskapen växer mellan två kvinnor, där en av dem är intagen på obestämd tid.

Det senaste året har Grönland hamnat i fokus efter att Donald Trump gjort anspråk på världens största ö. Grönland tillhör Danmark, men har i dag ett långtgående självstyre. Sedan 2009 har Danmark erkänt det grönländska folket som ett eget folk och enligt internationell rätt kan detta ge folkrättslig status för att bilda en ny stat, skriver Amnesty press. 

I inledningen till filmen Walls – Akinni Inuk reser sig höga grönländska berg samtidigt som vi får lära oss hur vissa områden administreras av Danmark. Däribland rättssystemet, även om Grönland har egen kriminallag, fängelser och skyddstillsyn.

Vida arktiska vidder får ta plats i bild innan vi möter taggtråden och scener inifrån en anstalt som filmats av intagna själva. 

Det har gått tio år sedan regissören Sofie Rørdam började intressera sig för det grönländska rättssystemet. 

– Det är väldigt annorlunda då man fokuserar mycket på rehabilitering och återintegration av människor i samhället. Det förhållningssättet lät verkligen fantastiskt på papper.

Sofie Rørdam har regisserat dokumentären tillsammans med Nina Paninnguaq Skydbjerg. Här i Malmö inför filmfestivalen Nordisk Panorama. Foto: Tuija Robertnz

Men efter att Sofie Rørdam tillbringat tid på en anstalt och pratat med intagna förstod hon hur hårt det dagliga livet är. Eftersom anstalterna är designade för att vara öppna och tanken är att de intagna ska ta del av samhället och arbeta, blev förhållandena ännu tuffare för de som inte fick lämna anstalten.

– På mindre orter fungerar det, men i Nuuk är det många som tillbringar tid där i flera år, berättar Sofie Rørdam när Arbetaren träffar henne i Malmö inför filmfestivalen Nordisk Panorama, där filmen är nominerad till Bästa nordiska dokumentär. 

Hur våld föder våld 

Hon berättar att hon funderade på om det här var hennes historia att berätta. Hon fick kontakt med filmskaparen Nina Paninnguaq Skydbjerg och de fick möjlighet att dela ut kameror till intagna så att de själva skulle kunna skildra sina liv. Men efter ett tag blev kamerorna konfiskerade, på grund av säkerheten.

Nina Paninnguaq Skydbjerg. Foto: Anorak Film

– Då visste vi inte hur vi skulle gå vidare, idén var att det skulle vara de intagnas röster. 

I filmen får vi följa hur en gemenskap växer fram mellan filmskaparen Nina Paninnguaq Skydbjerg och Ruth Mikaelsen Jeremiassen, som är intagen på obestämd tid. Att hon skulle vara en av filmens protagonister var inte tanken från början, men när de intagna inte fick fortsätta filma föreslog Sofie Rørdam att Nina Panniguaq Skydbjerg skulle besöka anstalten, filma och ställa frågor. När Sofie Rørdam tittade på materialet såg hon hur något växte fram mellan Nina Paninnguaq Skydbjerg och Ruth Mikaelsen Jeremiassen.

– Samtidigt så insåg Nina att det är svårt att sitta framför någon som delar med sig av stora livshändelser utan att också ge något själv.

Nina Paninnguaq Skydbjerg är i sorg efter att ha förlorat sin mamma och tycks finna tröst i besöken hos Ruth Mikaelsen Jeremiassen. De två kvinnorna delar berättelser om trauma och sorg. 

Ruth Mikaelsen Jeremiassen, intagen, och Nina Paninnguaq Skydbjerg, regissör, finner varandra under inspelningen av dokumentären. Foto: Anorak Film

Filmen visar även på hur våld föder våld. Ruth Mikaelsen Jeremiassen avtjänar ett straff för misshandel. I filmen får vi veta att offret var en man hon var övertygad om var inblandad i mordet på hennes mor. Tidigare har hon även suttit fängslad för mordet på en man som utnyttjat henne sexuellt. 

I en av filmens scener berättar Nina Paninnguaq Skydbjerg att hon också varit utsatt för övergrepp och hur hon fantiserat om att hämnas på sin förövare.

”Jag kunde också ha varit här inne”, säger hon.

”Kanske är det enklare att säga att vem som helst skulle kunna hamna här”, svarar Ruth Mikaelsen Jeremiassen.

I en intervju i Variety förklarar Nina Paninnguaq Skydbjerg att ”Akinni Inuk” betyder ”människan framför mig” på grönländska. 

– Jag vill att den här filmen ska påminna publiken om hur mycket de kan göra bara genom att vara nyfiken på människan framför hen, säger hon till tidningen.

Fast mellan två rättssystem

Parallellt med berättelsen om de två kvinnornas vänskap får vi som tittare en inblick i rättssystemet. 

Många av de som fått straff som innebär att de ska vara inlåsta har avtjänat sina straff i Danmark, eftersom man där har anläggningar anpassade för det. De skickas då långt från sitt hem, till ett land där de flesta inte talar ens språk, påpekar Sofie Rørdam.

När det gällde Ruth Mikaelsen Jeremiassen så bestämde domstolen att hon inte skulle skickas till Danmark. 

– Det var bra att hon kunde vara på Grönland, men inte att hon var på en plats som inte var anpassad för att hantera ett fall som hennes. Hon satt med ett hårt straff i ett system som bara skulle hantera personer med korta straff, eller personer som kunde gå ut. Därför erbjöds hon inga behandlingar, så hon var i en väldigt dålig situation. Hon var fast mellan de två systemen.

Foto: Sofie Rørdam

I filmen får vi följa Ruth Mikaelsen Jeremiassen kamp för att bli frigiven och se hur Nina Paninnguaq Skydbjerg översätter mellan Ruth och försvarsadvokaten som är dansk. 

I dag är Ruth Mikaelsen Jeremiassen fri, efter att ha tillbringat 18 år av sitt liv innanför murarna. Hon är den enda personen med den här sortens straff som har blivit frigiven.

Tror du filmen hjälpte henne att bli frigiven?

– Jag vill inte säga att det inte skulle ha hänt. Hon gjorde arbetet själv, men jag tror vi spelade en stor roll genom att någon såg henne och att ha kameran är också ett sätt att ta tillbaka sin identitet, säger Sofie Rørdam. 

Hon berättar att hon ville göra en film som skildrar just upplevelsen av att förlora sin identitet.

– Att förlora sin identitet i ett fängelse, genom att vara ett koloniserat land och att tappa bort sig i ett system där allting är på danska. 

Sofie Rørdam ser att en del förbättringar skett sedan de påbörjade arbetet med filmen. Det har bland annat byggts en ny anstalt, så att intagna inte ska behöva lämna Grönland för att avtjäna sina straff. Samtidigt ser hon att det finns ett behov av grönländska jurister och hon önskar att det fanns ett större stöd för personer som friges.

Publicerad Uppdaterad