Får du ibland bilden av att kapitalägare kan bete sig hur ansvarslöst de vill och ändå komma undan med det? Det är inte helt osant. Vi har tagit fram en juridisk form som har just den ansvarslösheten som sin utgångspunkt – aktiebolaget. Och nu i kristider kan vi, enligt Gunther Mårder, vd för lobbyorganisationen Företagarna, få se ett tydligt exempel på det.
I Ekonomiekot Extra den 2020-04-01 berättar Mårder om riskerna med så kallade ”frivilliga konkurser”: ”det är kanske mer logiskt att idag försätta bolaget i konkurs för att istället kunna vara igång om ett halvår eller år efter att krisen klingat av.
Det här är förödande för samhället, men det kan vara logiskt för den enskilde företagaren, för att på så sätt snabbare kunna komma tillbaka. Så att för samhällets del finns det stora incitament för att försöka rädda företag från att både hamna i ofrivillig konkurs, men också från frivillig konkurs”.
Aktiebolagsformen bygger på idén om ansvarslösa ägare.
Vad händer, mer exakt, när ett aktiebolag går i konkurs? Säg att du startar ett aktiebolag inom byggbranschen, ror in ett avtal på att bygga ett lägenhetshus, påbörjar bygget, tar ut styrelsearvoden från kapitaltillskottet ni fått, hyr ut lägenheterna i förtid, ni tänker att om ni fixar ett billigt fuskbygge kan ni ta ut rätt feta arvoden. Men så börjar pengarna ta slut för tidigt. Lönen till arbetarna betalas inte ut till den 25:e. Ni lovar att det är på väg.
Men så får ni till slut ta beslutet att försätta bolaget i konkurs. Ni ligger flera månader efter med lönerna. I sista stund får hyresgästerna veta att de inte kan flytta in. Ni lämnar bakom er en halvfull byggarbetsplats och högar med obetalda fakturor till inhyrda hantverkare, kommunen, materialleverantörer. Hur ska ni lösa det här kaoset? Aktiekapitalet som man binder när man startar bolaget ska vara en säkerhet för sådana situationer. Sedan årsskiftet är det alltså 25 000 kr som man har för att lösa kaoset som uppstår. Sedan kan ni, i regel, gå fria och starta ett nytt bolag.
Aktiebolagsformen bygger på idén om ansvarslösa ägare. Styrelse och VD för aktiebolag kan i viss utsträckning åläggas personligt ansvar för bolagets skulder och lagbrott, men det krävs rätt mycket för att det ska ske. Det är lätt att komma undan. Om ett bolag inte bär sig är det vanligtvis lättast för både ägare och ledare att släppa bolaget och gå vidare. Det enda de i vanliga fall riskerar är sitt insatta kapital.
Tänk på det som de irriterande sparkcyklarna som fyller våra gator. Användaren lär sig att man kan lämna dem var som helst medan vi andra – kanske särskilt synskadade, barnvagnar och cyklister – får betala priset för det. Grovt underbetalda prekära får städa upp. Ingen vet och ingen frågar hur det ser ut med försäkringar vid trafikolyckor. Politikerna vill inte besluta om parkeringsböter för att det är så himla fränt med några företagare som vill satsa på en cool entreprenöriell idé.
På samma sätt får de som förlitar sig på ett privatägt apotek, affär eller skola finna sig i att en dag inte ha sin samhällsservice kvar. De anställda som genererat vinst åt ägarna i många år får gå med kort varsel. Politiker är ointresserade av ytterligare regleringar, eftersom de vill vara ”företagarvänliga”.
I takt med att bolagsskatten sänks och arbetares position i bolagen försämras blir arbetarklassens lilla del av kakan mindre.
Det går såklart att se positiva sidor i systemet att den som vill investera kan göra det helt utan ansvar. Det uppmuntrar investering även i mer vågade affärsrörelser. Det gör det lätt att investera i ett bolag utan att vara delaktig i bolaget. Men det är viktigt att minnas att bolagen inte är till för oss. Enligt svensk aktiebolagsrätt ska ett aktiebolag drivas för ett enda syfte, och det är att generera vinst till ägarna.
I takt med att bolagsskatten sänks och arbetares position i bolagen försämras blir arbetarklassens lilla del av kakan mindre. Vinsten som ägarna plockar ut är dessutom undantagen från den progressiva beskattningen.
Modellen kommer också med ett pris. När ägarna och ledningen slipper betala för ansvaret är det alltid andra som får betala istället. Med aktiebolag är det staten, de anställda, och de av folket som har någon typ av relation till bolaget. Det är dags att vi frågar oss om det är värt prislappen. Vi stiftar lagarna som rear ut ansvarsfrihet till de rika, men vi får inte så mycket tillbaka.
Till de av mina vänner och bekanta som behöver starta eget företag ger jag alltid samma råd: skaffa aktiebolag. Till samhället vill jag ibland säga det motsatta: avskaffa aktiebolagen. Tvinga dem iallafall att ta mer ansvar för sina skador. Men det långsiktiga svaret här är såklart att bygga upp ett samhälle där varje människas välfärd, trygghet och säkerhet inte är uppbunden vid hur bra ”marknaden” mår eller vilka aktiebolag som för tillfället mår bra.
Om vi byggt samhället så att de resurser som behövs för att vi ska klara dagen spelas med och kontrolleras av en liten klick som äger nog med kapital för att investera kanske det är det systembygget som är problemet, och inte att deras spekulation görs till mycket liten risk. Men att se till att vi får en bättre deal är iallafall en bra början.
”Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter”, skriver en insändare med anledning av regeringens allt hårdare retorik gentemot palestinademonstranterna.
Jag såg på partiledardebatten nu i oktober (2025) och blev helt förfärad. Ja, av många saker, absolut, men särskilt av hur de alla pratade om palestinademonstranterna.
”Jag utesluter inte några rättsliga förändringar”, sa Simona Mohamsson (L) från regeringssidan. Vad tusan är det regeringen tänker göra? Sådana dramatiska uttalanden kan följas upp med vad som helst och jag som tittar har ingen aning vad jag ska vänta mig. Kommer regeringen tillåta protester som sticker dem i ögonen framöver?
Kriminaliserandet av Palestine Action
I Storbritannien har en fredlig aktivistgrupp, Palestine Action, blivit stämplade som terrorister efter att de utförde en aktion där de kastade färg på brittiska stridsflygplan. Oproportionerligt är ordet. Folket säger ifrån genom att hålla upp pappskyltar där det står ”I oppose genocide. I support Palestine Action” och har därför blivit gripna i tusentalet för att stödja terrorism. En stor andel av de gripna är helt harmlösa pensionärer. Den brittiska regeringen bryr sig inte. De utesluter inte heller några rättsliga förändringar för att tysta kritiska röster. I deras ögon är pensionärer och präster terrorister för att de försvarar demonstrationsrätten.
Så hur ska jag tolka detta uttalande från en av folkets främsta företrädare under partiledaredebatten? Jag kan inte annat än att misstänka att samma sak väntar oss här i Sverige som för de i Storbrittanien. En annan partiledare i regeringen refererade till “våra amerikanska vänner”, så jag ska kanske vänta mig att vi också får en ny hemlig polisstyrka (se ICE) som hanterar gapiga demonstranter. Inga rättsliga förändringar utesluts nämligen.
Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter. Demonstrationsrätten behöver alltid finnas där, oavsett åsikter som uttrycks, att polisen lägger eller någon annan lägger sig i. Så jag säger till alla partiledarna, särskilt de i regeringsställning: Rör inte demonstrationsrätten!
Vilhelm Mobergs utvandrarsvit handlade främst om hans samtid, inte 1850-talet, menar Marie Nikazm Bakken. Hon är regissör till Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. ”Jag är intresserad av människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut”, säger hon om uppsättningen.
När jag träffar Marie Nikazm Bakken, sedan 2018 konstnärlig ledare för Turteatern – Teatern Utan Reaktionärer – och regissör till Utvandrarna 1.0, blir jag överraskad av nya perspektiv som har kommit fram i bearbetningen av Vilhelm Mobergs roman. Marie Nikazm Bakken vill plocka ner hjälterollerna. En annan av hennes utgångspunkter är att Moberg egentligen först och främst berättade om sin egen samtid: 1940- och 1950-talens och kalla krigets världsbild.
Vilhelm Moberg utkom 1949 med första delen i sitt epos om svenskarna som i mitten av 1850-talet reste över havet och över halva Nordamerikas förenta stater för att bygga sig en ny tillvaro i norra Minnesota. De fyra tjocka delarna, som gick i land ett decennium senare, inleds med Utvandrarna och blev nära nog en historiebok över processen som inbegrep en fjärdedel av Sveriges befolkning, fast det var en roman. En ganska romantiserande roman, även om den innehåller mörka avsnitt av förtryck, svält, död och en ständig längtan efter att återvända hem.
Marie Nikazm Bakken, konstnärlig ledare på Turteatern i Stockholmsförorten Kärrtorp. Foto: Josephine Askegård
Det är den första delen som Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken nu skrivit manus till och regisserar, med bara fyra skådespelare i ett flertal karaktärer som tillsammans anträder den långa och oåterkalleliga resan. Föreställningens fyra och en halv timme kan tyckas lång, men är dels kort i jämförelse med romanens feta stoff, med Turteaterns tillägg – dels har jag aldrig varit med om att inte få roligt hela vägen. Sista akten lär livas upp med lite extra showiga inslag, om man får tro regissören.
Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. Foto: Sandra Karlung
Hur tar man sig an en så omfattande roman, som dessutom ligger så många generationer svenskar nära?
– Det är ett långt epos och när jag läste boken såg jag att man befinner sig mycket i Småland där de utgår från. Det är utförligt berättat med väldigt klara handlingslinjer, men även föremål och detaljer som beskriver miljön. Och jag vill ha det här omfattande – det är därför den är lång. Och sedan att man också ska brodera ut karaktärerna.
Det säger Marie Nikazm Bakken när vi träffas en vecka innan premiären.
– Karl Oskar och Kristina är ju någon slags frontfigurer, men det handlar ju om utvandrarna som grupp, och då vill man ju ha med de andra också. Som Robert, och Arvid, Danjel i Kärragärde, Jonas Petter i Hästbäck, och Ulrika i Västergöhl. Alla de som ju på olika sätt är outcasts – utstötta. De har var och en olika orsaker att åka, och man vill få fram dessa olika orsaker.
– Så längden har med det att göra, att man vill faktiskt vill vara trogen det här just som ett epos. Också att man kan vara i Smålandsmiljön så pass länge, man vill få fram att det bara går och går, det här hjulet, berättar hon.
Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung
En saboterande estetik
– Det som har varit genialt med att vara konstnärlig ledare här på Turteatern är att man får utrymmet att göra de stora berättelserna. Att man insisterar på att göra det som om man haft en stor scen, samtidigt som man arbetar med en saboterande estetik. Man matar in mer och mer grejer i fiktionen. Det är det här överflödet som jag vill åt, som jag har sökt i många år. Överflödet av saker och scener som blir som en parallell verklighet som blir mer och mer och mer, säger Marie Nikazm Bakken.
Just epos har blivit något av hennes kännetecken på Turteartern, menar hon.
– Jag tycker liksom att de behövs. Att man behöver ta tag i dem med lite mer skamlösa händer. En inspirationskälla för mig är till exempel författaren Rabelais med sitt groteska och skamlöst karnevaliska. Jag får titt som tätt kritik för att det jag gör är vulgärt med till exempel kiss- och bajshumor, men för mig är det blodigt allvar, säger Marie Nikazm Bakken.
Har du sett filmerna?
– Ja, den äldre från 1971 av Jan Troell, med Liv Ullman. Den är ju ikonisk, och har också det här långsamma historieberättandet. Och misären. När jag började jobba med Utvandrarna var det första som slog mig – det var i tematiken med utvandring. Alltså de starka parallellerna till utvandringsfrågan. Sverige har ju gått från att vara ett utvandringsland till ett invandringsland, som gör att man har en helt annan attityd till den tematiken.
Hur tänker du att man såg på det innan?
– Att på 1800-talet var Sverige ett utvandringsland, det var nästan en fjärdedel av fyra miljoner invånare som åkte till Amerika. I dag finns en romantisering i att de åkte, man ser på Karl Oskar och Kristina som hjältar, att de tar sig och sina barn till ett bättre liv. Men i dag har det vänt och när människor kommer hit från andra länder pratar man som att varför kommer de hit? ”Vi har inte plats. Vi har inte utrymme”, och så vidare. Men det är ju samma sak.
Och att de utsätter sina barn för en farlig resa …
– Precis, så det är fortfarande väldigt skiftande hur man ser på utvandring. I våra berättelser om utvandringen till Amerika är den romantisk och hjälteaktig, den berättelsen som kom med i den svenska kulturkanonen och så vidare. I dagens verklighet behandlas andra inhumant för samma sak.
Tänker du att om man aktualiserar den bilden som var då, att man kan visa på: titta här – det finns ett annat sätt att se på migranter än den som man hör väldigt ofta i dag? För att mota den negativa bilden.
– Ja den kopplingen finns ju. Men vi har valt en lite annan väg på uppsättningen. Vi försöker att undersöka drömmar och längtan om att lämna något klaustrofobiskt, och vi har tagit utgångspunkt i en estetik som är trashig och oromantisk. Vi har inte aktualiserat romanen med tanke på migration, den kopplingen tror jag publiken kan göra själva.
Från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung
Är det överlevnadsbeslut som du ser som parallellen mellan då och nu?
– Ja – men också att de som utvandrade då inte är mer Guds bästa barn mer än någon annan. Snarare tvärtom. Det var mycket outcasts som åkte, som inte passade in i dåtidens Sverige.
I romanen är de ju goda, hårt strävande människor.
– Det beror ju lite på hur man tolkar dem. Danjel i Kärragärde är ju också skildrad som lite creepy, något av en skräckfigur, och Ulrika i Västergöhl är en hora som plötsligt blir nyfrälst. Kristina är ju väldigt pryd och sträng. Så man kan ju se det från olika perspektiv. Det jobbar vi med, och förstärker. Jag tänker att man kan vara två saker, inte bara god eller bara ond, utan att man har den där dualiteten.
– Jag är själv från en liten plats i Norge, Gudbrandsdalen, på en liten ort med 1500 invånare, norr om Lillehammer. Och där frodades skvallret, som vi också gestaltar i pjäsen, som säger att ”Karl Oskars näsa är så stor att den inte får plats i Sverige längre”. Mycket ligger i den repliken, från avund till bitterhet till rent skvaller.
Dagens invandrare beskrivs som antingen farliga, eller också godhjärtade offer.
– Precis. Men det vi också har fokuserat på i den här föreställningen är de emotionella aspekterna, i att stanna i ett samhälle som är outhärdligt – och det emotionella kring resan. Jag var inte så sugen på konkret gestaltning av någon på en båt som står och vaggar fram och tillbaka. Så vi har jobbat med sådant som symboliken kring havet, i att du går in i något okänt. I boken är havet bara skörbjugg och kräk och elände. Jag har försökt hitta ett sceniskt uttryck för det blandat med hopp och drömmar.
Finns resan över havet med?
– Ja, men mer som ett delirium av känslor, kan man säga. Vi är inne på det här med obehaget, men jag har också varit upptagen av de hallucinationer som Kristina har på skeppet. Det är nästan som att alla deras mardrömmar kommer till liv. Också Roberts minnen av den katten som han dränker i bäcken i början av boken, att han ser katten på skeppet, den kommer och ska hämnas på honom. Så alla de här gastarna som kommer till dem där ute på havet, det är dem vi försöker förmedla.
Får man skratta? Det brukar man få göra på Turteatern.
– Skrattet vill jag absolut se, i alla akterna. Den tredje akten är byggd som en show, och hur vi förmedlar karaktärerna kan ligga mellan allvar och komik hela vägen.
Han drömmer om Ulrika också? Ångestfyllda drömmar.
– Ja, det finns mycket drömmar omkring Ulrika med. Hon är inte längre prostituerad i böckerna, efter att hon har blivit frälst. Hon beskriver det efter de första våldtäkterna som att ”det är ju det enda jag kan”. Och så blev hon väldigt bra på det och så fortsatte hon med det. Så det är väldigt mycket den emotionella biten som vi har försökt hitta.
– När vi började jobba med det här var det flera i min ålder som bara: ”Åh nej, jag orkar inte”, för då hade deras föräldrar spelat musiken från Kristina från Duvemåla så mycket att de hade fått närmast trauman av den musiken.
Så det kommer inte att finns med några låtar från den musikalen då?
– Väldigt lite i så fall, kanske någon glimt, en liten glimt i ögat.
Romanen Utvandrarna slutar egentligen när de går i land i New York.
– Vi har kallat föreställningen Utvandrarna 1.0 – det handlar ju en hel del om storleken på materialet och att detta endast är början på ett utforskande av utvandrarserien. Att man tänker: Nu börjar vi. Men om det är slut med det vet jag inte nu. Jag vill inte lova något men vi får se. Det är ju en krönika, ett svårt, men också kul, format för teater. Den har satts upp som teater tidigare men jag vet inte hur långt man har gått i berättelsen då.
– Jag tror också att man har ett kollektivt minne av Utvandrarna, som att Liv Ullman pratar en underlig småländska, som folk har. Folk har liksom brokiga minnen, ikoniska repliker som ”Horan gav mig löss!”, eller Ulrikas arga till prästen: ”Vad sa du till mig förr i världen när du kom hem till mig med riksdalern i ena handen och kuken i den andra?”. Det är också en del av den stora smältdegeln Utvandrarna, säger Marie Nikazm Bakken.
Jag tänker också att den är känslomässigt stark; att det lättar upp lite med de där meningarna. Många har verkligen varit väldigt berörda, av filmerna, och av böckerna. Det är känslominnen att ha läst böckerna eller att ha sett den äldre filmen. Som ett kollektivt minne hos svenskarna.
– Ja, det tror jag med, Jens Liljestrand skriver i sin avhandling om utvandrarsviten, Mobergland, om ”vad som är historieskrivning, vad är fiktion och vad är det kollektiva minnet?”. Och att det blandas in i varandra, för man betraktar ju ofta Utvandrarna nästan som en historiebok, men det är ju fiktion. Och även om Vilhelm Moberg gjorde massor av research, så finns det ju också detaljer som inte är korrekta. Den här blandningen av historia och fiktion förstärker ju kanske också det kollektiva minnet – man börjar tänka på det som historia.
Marie Nikazm Bakken. Foto: Josephine Askegård
Jag tänker på hur böckerna genom tidens gång blivit en stark politisk historia på ett sätt som de inte var när de skrevs?
– Ja, och den har blivit väldigt romantiserad. Men jag är mer intresserad av att se på människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut. Att det är mer intressant att tänka på det hela som väldigt oromantiskt. Jag upplever ofta att Karl Oskar och Kristina är de perfekta heteronormativa personerna som ska ta med alla sina barn och göra de här hjältedåden och åka till Amerika och så ska de ”förkovra sig”, som Karl Oskar säger, men det finns massor av problem med det också. Till exempel tar de ju jord från andra när de väl kommit över. De är vita priviligierade människor på ett sätt. Det finns en komplexitet i hela den frågan, för det beror ju alltid på vilken vinkel man ser det.
– Jag är själv andra generationens invandrare. Jag är född i Norge och min far kom från Iran. Därför finns ju alltid de här frågorna, också hos mig. Jag har också en koppling till Iran. Vad jag vill åt är att de reser för att de måste, men det är inte en enkel fråga. De vill ju åka, men Kristina ångrar sig. Man sitter alltid med den dualiteten mellan två kulturer och världar. Att man önskar att gå till det nya, men det är som en växtvärk, att det finns något smärtsamt att lämna och också något smärtsamt i det nya. Som när de kommer fram till den lilla stugan i Minnesota, skitig och med jordgolv, och ser att den är sämre än den de lämnade i Småland, säger Marie Nikazm Bakken.
Men för dem så är det också på något sätt som att dö. De vet att de aldrig kommer tillbaka, de ser sina föräldrar bli mindre och mindre när de far iväg i vagnen, och de vet att de ser dem för sista gången … Så är det ju inte i dag, man kan hoppas att få komma tillbaka?
– Jo, men jag tänker att den emotionella ballasten är densamma. Moberg kunde flyga fram och tillbaka när han skrev boken på 1940-talet, men han kunde också se den känslan som du beskriver. Och dessutom, ganska många kan inte återvända till sitt hemland i dag heller.
”Vilhelm Moberg berättar om sin egen tid, först och främst”
– Hos Moberg ligger det ju också på flera nivåer. Han pratar om utvandringen som uttryck för at lämna något ont, men jag upplever att han pratar om en större politisk bild, om samtida öst-väst-dualitet. Om Sverige som ett ”bakåtland” – under 1940- och 1950-talen. Om hur Amerika var väldigt i ropet, med tillväxt, som ett Mad men-samhälle. Så att han pratade utifrån sin egen tid. Det finns något anti-patriotiskt gentemot Sverige i hela berättelsen. Även om jag ser att den är skriven med kärlek, han själv är en del av det man lämnar. Vi är alla de här människorna, och han inkluderar sig själv i det.
Moberg beskriver inte bara 1850-talets Sverige utan ett Sverige hundra år senare menar du?
– Jag tycker att han skriver utifrån sin egen tid, först och främst. Vad han beskriver är tiden under kalla kriget, och så använder han utvandringen som ett ramverk. Jag tänker att det inte är en historisk framställning av utvandringen till Amerika på 1800-talet egentligen.
En del av Turteatern är att publiken är med och beredd på att flödet går åt båda håll. Det måste ju skådespelarna också känna att det är speciellt att spela i en sån miljö.
– Ja, man får ju mycket tillbaka. Man jobbar också med en teatral attityd. Då är man ju också ute efter den responsen, den dialogen med publiken.
”Jag vill sammanfatta läget på dagens arbetsmarknad med orden: fantastiska möjligheter för stridbara fackföreningar, men fantastiskt outnyttjad potential.” Så skriver Rasmus Hästbacka, jurist och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna, och föreslår lösningar för lokala fack i kris.
I Sverige har vi vant oss vid att det är arbetsköparsidan, inte arbetarna, som flyttar fram sina positioner. Fackens förmåga att bjuda moteld är inte på topp. Vad beror det på?
En orsak är fackens medlemstapp. I Dagens Nyheter den 4 september lyder en rubrik: ”Arbetarfacken blöder medlemmar”. Det handlar om att LO-förbunden har tappat 20 procent av sina medlemmar sedan år 2006. LO:s ordförande Johan Lindholm ger en förklaring: ”Vi har varit kassa. Vi måste finnas ute på arbetsplatserna och lyssna med stora öron och mindre mun.”
100 000 förtroendevalda borta
En annan faktor bakom fackens försvagning är raset i antal förtroendevalda. År 2021 kom bokenDen svagaste länken av Jonas Nordling. Författaren uppmärksammar att omkring 100 000 lokala förtroendevalda har försvunnit från den svenska arbetsmarknaden på två decennier. Tar vi hänsyn till befolkningsutvecklingen, innebär det nästan en halvering av antalet förtroendevalda i Sverige.
Av ännu större betydelse är förmodligen bristen på engagemang i fackens medlemsbas.
Vi syndikalister har så klart inte undgått fackens kris. SAC:s medlemsantal har rasat från drygt 30 000 medlemmar på 1930-talet till drygt 3 000 i dag. Inom SAC har vi ständiga problem med att fylla olika styrelser och kommittéer. Även om syndikalister uppvisar ett större engagemang än medlemmar i många andra fackföreningar, så är det förmodligen bara en liten minoritet av vår medlemskår som driver fackliga frågor på jobbet.
Jag vill sammanfatta läget på dagens arbetsmarknad med orden: fantastiska möjligheter för stridbara fackföreningar, men fantastiskt outnyttjad potential.
Framgångsrika fackföreningar
Jag är inte förvånad över att svenska fackföreningar har svårt att locka och engagera medlemmar. De flesta fackföreningar har nämligen övergett själva grunden för en framgångsrik fackförening.
Jag vill formulera saken med hjälp av en metafor: Framgångsrika fackföreningar kör mitt på vägen och undviker dikena. Det ena diket är att facket enbart förhandlar. Det andra diket är att försöka sig på kollektiv kamp utan förmåga att förhandla. Att köra mitt på vägen är att organisera på arbetsplatserna. Det är det tålmodiga organiseringsarbetet som binder ihop kollektiv kamp med framgångsrika förhandlingar.
Att organisera är inte samma sak som att värva medlemmar. Organisering handlar om att arbetare bygger sammanhållning och agerar för gemensamma krav.
Fackföreningar som inte satsar på organisering blir ganska tandlösa och möter förr eller senare en återvändsgränd. Varför? Jo, om det inte pågår organisering bland arbetare, så blir facket något som hamnar utanför arbetarna. Om inte arbetarna är drivande, blir det i stället externa förhandlare, ombudsmän och jurister som är drivande.
Externa kamrater kan ge förhandlingshjälp, men inte bedriva facklig kamp åt arbetarna; och det är facklig kamp på golvet som ger ett tryck vid förhandlingsbordet. Utan ett tryck från golvet brukar det bli små resultat eller inga resultat. Därför blir facket ganska tandlöst utan organisering.
Förhandlingsdiket
I dag är det så att alla svenska fackföreningar kör nere i förhandlingsdiket, mer eller mindre. Visst händer det att syndikalister organiserar sig med arbetskamraterna. Jag har själv rabblat exempel på kollektiv kamp i Arbetaren. Men om vi ska vara ärliga så är det främst förhandlingar vi pysslar med, vanligtvis i individuella ärenden.
När de fackliga organisationerna sitter fast i diket, tenderar medlemsantalen och aktiviteten att sjunka. Det är helt enkelt ganska meningslöst att bara förhandla och inte organisera. Då är det inte så konstigt att många lokala fackföreningar krymper och försvinner. SAC är en sammanslutning av Lokala samorganisationer (LS). År 1935 hade SAC 726 LS. I dag är det 20 LS.
Förhandlingar trots allt
Det ska påpekas att förhandlingar utan organisering inte alltid är meningslöst. Det finns undantag. När arbetsköpare bryter mot lagar och kollektivavtal, är det ibland framgångsrikt att förhandla med stöd av just lagar och kollektivavtal.
Ett stort och viktigt undantag är den situation som migrantarbetare befinner sig i. Där är det ständiga regelbrott och förhandlingar ger ofta bra resultat. I boken Något har häntredovisas många framgångsrika exempel från Stockholms LS av SAC. Dessa förhandlingar har också gett många nya medlemmar.
I bästa fall lyckas fackliga förhandlare försvara arbetares rättigheter fullt ut. Men där tar det slut. För att flytta fram positionerna måste arbetarna då rikta påtryckningar mot sin arbetsköpare. Annars möter de en återvändsgränd.
Varje medlem en potentiell organisatör
Migranternas situation är som sagt ett undantag om vi ser till resten av arbetsmarknaden. Det grundläggande problemet på arbetsmarknaden är inte att arbetsköpare bryter mot lagar och kollektivavtal när de exploaterar arbetare och kör över personalen. Det grundläggande problemet är att arbetsköpare exploaterar och kör över arbetare med stöd av lagar och kollektivavtal.
Det är fullt möjligt för arbetsköpare att bedriva en usel personalpolitik och samtidigt följa lagar och avtal, exempelvis tillämpa underbemanning och daglöneri. Vi lever trots allt i ett klassamhälle och rättsordningen skyddar arbetsköparnas överordnade ställning. Därför är det viktigt att både försvara arbetares begränsade rättigheter och ta strid för starkare rättigheter, alltså för bättre villkor och större inflytande.
Här är det viktigt att inte hemfalla åt ett svart-vitt tänkande, ett antingen-eller-tänkande. En framgångsrik fackförening behöver både behärska förhandlingar och hjälpa medlemmar att ta på sig rollen som organisatörer på jobbet. För att använda metaforen jag inledde med, så gäller det att köra mitt på vägen och inte glida ner i förhandlingsdiket.
Min nästa metafor lyder som följer: Fackföreningar som vill köra mitt på vägen måste tampas med en besvärlig sidovind. Det är en sidovind som blåser ner fackföreningar i förhandlingsdiket. Vad menas med det? Jo, att förhandla och stödja sig på juridik är vad alla förväntar sig av svenska fackföreningar i dag. Det är vad staten och arbetsköparna förväntar sig och det är vad fackliga medlemmar förväntar sig.
Att satsa på organisering är därför att jobba mot den här sidovinden för att komma upp på vägen igen. Det kan upplevas som något helt nytt och kräver ofta att fackets medlemmar radikalt byter perspektiv på facklig verksamhet. Makten att förbättra arbetares situation finns inte främst på det fackliga ombudsmannakontoret utan hos arbetarna själva.
Vad bör göras?
Om det är sant som LO:s ordförande säger att ”vi har varit kassa”, vad kan facken då göra för att gå från defensiven till offensiven? Standardsvaret från svenska fackföreningar är att betala fler värvare och ombudsmän för att värva fler medlemmar och driva fler förhandlingsärenden. Det kan ge resultat i vissa fall.
Under senare år har Stockholms LS lyckats värva många migranter och vinna fler av deras ärenden genom just fler ombudsmän. Det är imponerande men inte att organisera. Därför är det inte heller något som utvecklar arbetares kollektiva styrka. Det brännande problemet i våra LS är inte vad vi gör (förhandlar) utan det vi inte gör (organiserar). Vi behöver alltså lägga till organisering, inte plocka bort förhandlingsverksamheten.
Vad måste hända för att organiseringen ska ta fart i svenska fackföreningar? Tre saker, tror jag. För det första behöver myten om ”det fackliga löftet” begravas. För det andra behöver organiseringen bedrivas på ett systematiskt vis. För det tredje behöver vi formella strukturer som främjar (och inte motverkar) organiseringen. Så, vad menas med det?
Begrava ”det fackliga löftet”
LO har producerat en myt om att svenska fackföreningar är starka genom ”det fackliga löftet”. Myten berättas i tre olika varianter. Den första varianten går ut på att en grupp arbetare på 1800-talet lovade varandra att hålla ihop och inte bjuda under varandra och därför är löftet levande än i dag.
Den andra varianten går ut på att alla som i dag blir medlemmar i facket avger detta löfte och därför är löftet levande på arbetsplatserna. Den tredje varianten är att löftet förkroppsligas genom kollektivavtal.
Arbetare behöver inte fackliga myter utan en facklig gemenskap för att stå starka. Gemenskapen uppstår inte bara för att en fackförening bildas. Gemenskapen måste organiseras fram. Arbetskamrater utvecklar gemenskapen exempelvis när de stöttar varandra i arbetet och backar upp varandra mot ledningen, när de etablerar solidariska normer, löser interna konflikter oberoende av cheferna och ordnar sociala aktiviteter utanför arbetstid.
Systematisk organisering
Organisering kan bara drivas av de berörda arbetarna själva. En viss amerikansk organisatör betonar att framgångsrik organisering skapar goda relationer mellan arbetskamrater:
”Arbetares makt växer ur relationer som gör det möjligt för arbetarna att agera kollektivt, vinna krav och tillgodose sina behov. Arbetsplatsen är den centrala platsen för arbetares makt. För det första är det där relationerna utvecklas. För det andra är det där kollektiv handling kan iscensättas – antingen genom att arbetarna lägger ned arbetet eller direkt genomför önskade förändringar på arbetsplatsen.”
Hur kan då organisering bedrivas på ett systematiskt vis? Nordamerikanska fackföreningar har återupplivat en metod som kretsar kring personliga samtal. Organisatörer snackar med alla arbetskamrater, helst en åt gången, och är goda lyssnare. Det är utgångspunkten för att kartlägga arbetsplatsen, hitta sakfrågor och formulera krav som samlar personalkollektivet.
Nästa steg i metoden är att göra en handlingsplan. Det är en överenskommelse eller ett gemensamt beslut om vem som gör vad och i vilken ordning. När planen sätts i verket sätter personalkollektivet press i förhandlingarna. Sista steget är att utvärdera striden och resultatet. Därefter börjar organisatörerna om med personliga samtal för att hitta nästa sakfråga att driva, och så vidare.
Metoden lärs ut av såväl det tvärfackliga nätverket Labor Notes som IWW. Variationer förekommer men det är i grunden samma metod.
Formella strukturer
Om organiseringen ska leva längre än en dagslända behöver en formell struktur läggas till. Jag ska inte uttala mig om lämpliga strukturer inom LO, TCO och Saco. Jag håller mig till SAC.
Genom våra LS kan medlemmar hjälpa varandra att bygga sektioner, tvärfackliga grupper och syndikat. En sektion är en syndikalistisk fackklubb på arbetsplatsen. En tvärfacklig grupp är en grupp arbetskamrater som träffas och driver frågor oavsett facklig tillhörighet. Ett syndikat är en branschavdelning.
Varför är dessa strukturer lämpliga? De bygger på medlemsdemokrati, solidaritet och oberoende. Det innebär att arbetarna på golvet tar beslut om fackliga krav, påtryckningar och uppgörelser. Alla löntagare utom cheferna välkomnas som medlemmar. Den fackliga kampen drivs av och för medlemmarna oberoende av politiska partier. Om det finns bättre strukturer än syndikalistiska strukturer så känner jag inte till dem.
Jag nämnde att antalet LS har gått från 726 till 20, men jag är ändå optimistisk. Jag tror att vi kan vända LS-döden och börja starta nya LS.
För hundra år sedan var SAC:s pionjärer otryggt anställda, rättslösa och ofta mobila arbetare. De uthärdade långa arbetsdagar, svält och hård repression. Ändå lyckades de bygga kollektiv styrka på fler och fler arbetsplatser, uppbackade av fler och fler LS. Det är förmodligen lättare för oss att lyckas i dag.
Om syndikalister lyckas komma upp på vägen igen, kan vi börja flytta fram positionerna på allvar. Då kan vi värva fler medlemmar och äntligen röra oss i riktning mot demokrati på arbetsplatserna – igen.
Rimligen borde alla svenska fackföreningar satsa på organisering. Rimligen är alla positiva till att demokratisera arbetslivet. Men kanske vill höjdarna i LO, TCO och Saco inte leka med SAC? Nå, det kvittar. Syndikalister kan hur som helst bygga en tvärfacklig gemenskap med sina arbetskamrater. Vi har inget att förlora utom vår fantasilöshet.
Rasmus Hästbacka är medlem i Umeå LS av SAC, jurist och facklig samordnare. Artikeln bygger på ett längre videoföredrag i fyra delar som släpptes den 1 maj 2025: Syndikalismens idé och praktik.
En man i 25-årsåldern vårdas för livshotande skador efter en arbetsplatsolycka på ett asfaltsverk strax utanför Umeå på torsdagen.
Det var strax efter lunch på torsdagen som räddningstjänst larmades till ett asfaltsverk strax norr om Umeå. Mannen hade då skadats svårt i en klämolycka och fördes akut till Norrlands universitetssjukhus med livshotande skador. Exakt hur händelsen gått till är fortfarande oklart men polisen utreder det som arbetsplatsolycka.
Den välkände kostrådgivaren och sverigedemokraten Anders Tobiasson menar att minskat köttätande femininiserar män. Foto: Pontus Lundahl/TT, Mickan Mörk/TT. Montage: Arbetaren
EU-parlamentet: Vegetarianers bajskorvar ska kallas fekaliespiraler
EU-parlamentets nya hållning att bara köttprodukter ska få heta korv och burgare välkomnas av Sverigedemokraternas Anders Tobiasson, vars könsbekräftande köttbehandling nu blir enklare. Men vad händer egentligen med mammakorvarna?
I början av oktober beslutade EU-parlamentet att driva linjen att endast animaliska köttprodukter ska få betecknas med ord som kött, korv och burgare (meat, sausage, burger). En fransk högerledamot lade fram förslaget, som sedan fick en majoritet av parlamentet med sig. Nu stundar förhandlingar med EU-medlemsländernas regeringsrepresentanter i ministerrådet under överinseende av EU-kommissionen innan namnändringarna slutligen kan bli verklighet.
En som gläder sig åt EU-parlamentets nya ställningstagande är sverigedemokraten Anders Tobiasson, ordförande för riksdagens vandels- och burskapsutskott. Tobiasson har tidigare i ett modigt videoutspel som blivit viralt i sociala medier avslöjat att kostråd om att minska människors köttätande i själva verket bottnar i överhetens vilja att femininisera män genom att lura i dem produkter med hög östrogenhalt. Följden är, enligt Tobiasson, att de blir mer som kvinnor och börjar rösta vänster.
Ständigt köttintag det enda som hjälper
När TJ når Anders Tobiasson på hans kontor i riksdagens ledamotshus är han dock till en början förtegen, åtminstone vad den egna rösten anbelangar. Han har trätt en NK-kasse över huvudet och kommunicerar med hjälp av skrivna lappar som han håller upp för TJ.
”Jag har inte fått min dagliga meat fix och kan inte prata än”, står det på den första lappen. ”Jag är inte mycket mer än ett fruntimmer för tillfället.”
TJ frågar om han är nöjd med det nya EU-parlamentsbeslutet. Han klottrar frenetiskt ner ett svar på en post-it-lapp.
”Mycket. I morse när jag hade bråttom till kontoret råkade jag få i mig en vegetabilisk östrogenslang på Pressbyrån när jag bad om ’en sån där korv att trycka i mig’. Med den kommande EU-lagstiftningen ska sådant inte kunna hända igen.”
En assistent kommer in i rummet, hälsar Tobiasson med ett enkelt ”Helg seger” och räcker fram en tallrik med råbiff. Tobiasson rafsar ihop tallrikens innehåll i näven och trycker in det under kassen som täcker huvudet. Efter en stund hörs hans röst, till en början något skrovlig.
– Tillståndet som jag och många med mig genomlider i dag är besvärligare än transpersoners situation. För dem räcker det med en hormontablett då och då, men min könsbekräftande behandling kräver ett ständigt köttintag.
Intensivt arbete med språkliga gränsfall
Många har frågat sig vilka de konkreta språkliga följderna av EU-parlamentets beslut kommer att bli om det utmynnar i skarp lagstiftning. Oktavia Rosensporre vid EU-parlamentets kontor i Stockholm förklarar för TJ:
– Farhågorna att det skulle leda till en omfattande omläggning av språket skulle jag kalla klart överdrivna. Det är bara i diverse gränsfall som det kan bli problematiskt.
Kan du utveckla?
– Ett begrepp som ”tandkött”, som det skämtats om på nätet, påverkas naturligtvis inte alls. Tandköttet består ju faktiskt av animalier, det vill säga vårt eget munkött, säger Oktavia Rosensporre, och fortsätter:
– Sedan finns det så klart andra ord som är mer svårbedömda. Ölmärket Bitburger kan förstås fortsätta ha ”burger” i namnet om de vill, men då måste de se till att blanda in någon form av köttsaft i sin brygd. Samma sak med det folkliga ”bajskorv”. Om det handlar om en köttätares avföring och har en halt nedbrutet kött på minst 23 procent är det inga problem alls med det ordet.
Hur blir det med vegetarianers bajs?
– Är man vegetarian, eller om man till exempel ätit animaliefria produkter som marmeladfralla eller rårakor under den period som föregått tarmtömningen kan man naturligtvis inte benämna sin avföring som bajskorv. Termen vi kommer att föreslå som språkligt huvudalternativ är fekaliespiral.
Hur blir det med ”fruktkött”?
– Det kommer att behöva byta namn till fruktmassa eller pulpa, precis som det geologiska fenomenet ”korvsjö” kommer att behöva kallas vattuböj.
Mammakorv – missvisande eller ej?
Oktavia Rosensporre sträcker sig över skrivbordet och tar en sipp ur en hög mugg prydd med den blåvitgula EU-parlamentslogotypen.
– Smoothie gjord på köttspad, konstaterar hon kort, innan hon harklar sig och fortsätter:
– Det vi brottas mest med för tillfället är faktiskt begreppet ”mammakorv”, populärordet för den cylinderformade dunjacka som företrädesvis bärs av kvinnor i fertil ålder. Semantiskt sett är det ju faktiskt en korv, eftersom den består av ett skal med en animalisk varelse, själva mamman, inuti. Samtidigt föreligger en risk att det blir missvisande om termen behålls. För tillfället lutar vi åt livspusselkokong.
Oktavia Rosensporre slår ihop sin laptop och sträcker fram handen till farväl. Hon har bråttom till sitt nästa åtagande.
– Det har kommit in ett medborgarinitiativ till parlamentet som vi ombetts att kommentera. Det är ett förslag om att förbjuda att oformliga partiskal stoppade med brun sörja marknadsförs som ”liberalism” eller ”kristdemokrati”.
En korsning mellan Do it yourself-kultur och föreningsliv, så kanske man kan beskriva framgångsreceptet som gjort Malmö till en framträdande skejtstad. Arbetaren möter skejtare och kommunsamordnaren som såg till att en soptunna från Philadelphia fick nytt liv här.
Från inomhusparken hörs ljudet av hjul mot ramp. Vi befinner oss på Bryggeriet, en inomhuspark som grundades 1998 i Pripps gamla lokaler i Malmö. Här finns även ett skejtgymnasium, vilket var anledningen till att Moa Zander flyttade till staden.
– Det är verkligen den bästa staden för skejt i Sverige. Dels att den här skolan finns men också att det är mycket som händer, det finns platser byggda för att man ska kunna skejta. Det är supernice.
I dag skejtar hon i filmer för skoföretaget Vans vid sidan av att hon jobbar på Bryggeriets skejtpark.
– Det är perfekt att jobba här, jag kan skejta mycket och det är kul att träffa andra som gör det.
Gustav Svanborg Edén, skejtsamordnare i Malmö stad. Foto: Tuija Roberntz
På Fastighets- och gatukontoret i Malmö stad jobbar Gustav Svanborg Edén som skejtsamordnare. Han är själv skejtare och säger att man på skejtboarden blir medveten om hur pass kodad stadsmiljön är.
– Trottoarer är för att gå på, rabatter är för att titta på, man ska inte klättra i träden. Bilar här, cyklar där. Det är för att skapa ordning, men det gör också att man designar bort friheten att tolka miljön – ett beteende som egentligen finns i våra kroppar evolutionärt; att utforska en miljö tillsammans och ta sig fram i grupp, säger Gustav Svanborg Edén och förklarar att med hjul under fötterna märker skejtare att det finns en värld av meningsfullhet om man vågar tolka om omgivningen.
– Som streetskejtare såg jag att skejtboard kan tillföra de här värdena om man introducerar dem på rätt sätt i stadsmiljön.
Arkitektur mot eller med skejtarna
Vi går till Konsthallstorget i Malmö och Gustav Svanborg Edén visar en plats där skejt ska få utrymme att samexistera med andra aktiviteter. Han beskriver att han först blev besviken när han upptäckte att man satt så kallade skejtstoppare som gör att man inte kan skejta på stenbänkarna på torget.
– Detta är defensiv arkitektur. Det är som att ta en fin bänk och sätta häftstift i den, säger han.
Senare nåddes en kompromiss där ytterligare bänkar ställdes ut i en annan del av torget, där det var längre till promenadstråket och cykelbanan. På stenbänkens kant ser man spår av skejtboardar som skavt.
– De har blivit skejtade på i tolv år dagligen och är i princip intakta.
Gustav Svanborg Edén i Love Malmö, där en granitplatta höjts upp för att kunna skejtas på. Foto: Tuija Roberntz
Grunden till Malmö som skejtstad lades under 1990-talet. Då fanns det inte särskilt många platser att skejta på och skejtare samlades ofta i garaget under köpcentret Triangeln. Men några personer som arbetade med ungdomar såg till att lära skejtarna om föreningsliv.
– Skejtarna kunde skejtkulturen, men nu fick de också lära sig hur man sökte pengar, hur man gör projekt och startar en förening. I Lundskolan, som lagt ner, byggde man en ramp, fick fler medlemmar och lobbade för att få en skejtpark.
Sedan dess har mycket hänt: Stapelbäddsparken byggdes och invigdes 2005. En industri för skejtparksbyggen har etablerats och stora tävlingar och världsmästerskap i skejtboard har arrangerats i staden.
”Världens kanske mest skejtvänliga stad”
Det är inte alla som har uppskattat Malmös satsningar på skejt. I en debattartikel i Sydsvenskan skrev Lidingös kommunordförande Daniel Källenfors att ”en kommunal skejtsamordnare känns som ett hån”, med hänvisning till att Malmö får pengar från det kommunala utjämningssystemet som fördelar pengar från rikare till fattigare kommuner.
Men forskaren Karin Book, vid institutionen för idrottsvetenskap på Malmö universitet, menar att andra kommuner och idrotter kan lära sig mycket av skejtstaden Malmö. Inom idrottsrörelsen ser man ett minskat och mer segregerat idrottande och kommuner ser hur stora grupper i befolkningen rör sig allt mindre, skriver Karin Book i en artikel på idrottsforskning.se. Samtidigt påpekar hon att många kommuner behöver platser för fysisk aktivitet, men också brottas med begränsade budgetar och brist på byggbar mark. För att hantera dessa utmaningar kan det behövas samverkan över organisations- och sektorsgränser, och här ser hon att Malmö som skejtstad kan fungera som ett lärorikt exempel.
Hon lyfter särskilt fram hur det i Malmö finns en infrastruktur med flera olika skejtboardvänliga platser, men likväl en positiv inställning till skejtboardåkning i det offentliga rummet. Det är också vanligt att skejtboardålare skapar egna ”skejt spots” och på det sättet tar offentlig mark i anspråk.
Detta, skriver Karin Book, är inte tillåtet, men något som man accepterar i Malmö och när skejtare delar filmer från platserna stärker detta Malmös varumärke som ”världens kanske mest skejtvänliga stad”.
Love Malmö
Innan Moa Zander flyttade till Malmö såg hon videor från skejtare som skapade sina egna platser.
– Jag såg videor från Polar skate (klädmärke, reds. anm.) och Pontus Alv. Det är grymma videor som man kan kolla på hur många gånger som helst, där de byggde egna spots vid tågspåren.
Bara några hundra meter från Konsthallstorget ligger en annan central skejtplats, Love Malmö. Hit har granitplattor, en lyktstolpe och en papperskorg importerats från Philadelphia i USA.
Skejtaren Moa Zander. Foto: Tuija Roberntz
När det legendariska skejttorget Love park i Philadelphia skulle rivas fick Gustav Svanborg Edén idén att ta en bit av torget till Malmö.
– Jag hade kontakt med skejtare där som själva hade betalat för att rädda material och hyrt gaffeltruckar, så att det fanns ett lager med material. Jag åkte dit och så kom vi överens om hur mycket material jag skulle ta och så tog vi hit det.
För några dagar sedan när Gustav Svanborg Edén var vid Love Malmö berättar han att det var fem personer som skejtade där, samtliga hade flyttat till Malmö för att skejta.
– Det var två argentinare, en kanadensare, en amerikanare och en kille från Nya Zeeland.
En ojämställd sport?
Karin Book lyfter fram att det går att kritisera att så pass mycket offentliga medel läggs på en aktivitet som främst praktiseras av unga vita män. Samtidigt pekar hon på att kommunen försöker främja en mångfald av aktiviteter i det offentliga rummet. Hur skejtboardåkning vuxit från gräsrötter och uppåt anser hon också kan vara en inspirationskälla för andra idrotter, aktiviteter och lösningar i stadsrummet.
Skejtaren Andrea Andersson Antunes. Foto: Tuija Roberntz
I Bryggeriets kafé berättar Andrea Andersson Antunes om hur hon engagerat sig för att få fler tjejer att skejta. Hon flyttade till Malmö för 20 år sedan och precis som för Moa Zander var det skejt som lockade. Vid sidan av studier började hon arbeta extra på Bryggeriet, och snart tog arbetet över. När Andrea Andersson Antunes började på Bryggeriet var hon med och återstartade tjejskejt. I dag finns det varje måndag en speciell skejttid bara för tjejer och transpersoner.
– Från början var det ett stort driv för mig att få in fler tjejer, i dag rullar det på ganska bra av sig själv. Men det finns alltid mer att göra.
Andrea Andersson Antunes ser att det är fler yngre tjejer som skejtar. Själv började hon när hon var 18 år, och upplever att det tidigare var vanligt att tjejer började skejta senare.
– Vi har jobbat mycket för att tjejer ska bli synliga i skejtboardvärlden. Om vi har tävlingar ser vi till att det kommer tjejer som kan vara med och visa att tjejer också kan tävla, vi ser till att ha med tjejer på affischer. Jag tycker att det har gett resultat. Det är också vanligt att föräldrar tar med sina döttrar på nybörjarskejt. Det är fler som provar tidigare och fastnar för det.
När DIY-kultur görs kommunalt
Men vad händer med DIY-kulturen när kommunen blir en central aktör? Moa Zander upplever att folk blir lite bortskämda av att det finns så mycket i Malmö.
– Det är bortskämt bra. Det hade varit kul att bygga en spot, men så är man lite lat, säger hon, men påpekar också att det blivit allt fler som skejtar.
– Det är kul att fler vill skejta och känner sig välkomna, säger hon, samtidigt som Changes med 2pac spelas hög volym i Bryggeriets café.
Både Karin Book och Gustav Svanborg Edén lyfter fram risken att avståndet till gräsrötterna kan bli större med mer professionaliserade satsningar.
– Skejtparker kan ibland också vara en del av att döda en skejtscen. Början till slutet, i stället för början till början. Den fysiska infrastrukturen kan ersätta den relationella. Du har ungdomar i en stad som drömmer om en skejtpark och tror att det ska lösa deras längtan.
Men det är längtan som är grejen?
– Exakt! För de organiserar sig, lär sig hur man gör en förening, organiserar hela sitt community, bygger massa nya relationer, de blir bra medborgare och lär sig samarbeta med kommunen, som får en ny motpart i föreningen, säger Gustav Svanborg Edén.
Skejtboardåkaren Oskar Rozenberg Hallberg skejtar i Stapelbäddsparken i Malmö. Foto: Andreas Hillergren/ TT
När Stapelbäddsparken byggdes, berättar han att skejtarna var noggranna med att de inte ville få parken byggd åt sig, utan de ville vara med och lära sig.
– Om man får någonting till sig så är man ju konsument. Men om man bygger det själv så bygger man också delaktighet. Man bygger ägandeskap, man bygger community.
Delaktigheten har man från kommunens sida försökt stärka de senaste två åren då man har börjat arbeta mer med ”call outs” där skejtare får vara med och föreslå projekt under förutsättning att de är med och driver igenom det.
– Vi arbetar mer med att leveransen av evenemangen ska vara delaktighet och kunskapshöjande, utveckling för scenen och ägandeskap, lika mycket som själva evenemanget. Vi kan ha en liten grupp som producerar evenemang åt andra, men då placerar vi skejtarna i rollen som konsumenter. Men vi vill inte att skejtarna ska vara som kunder på en buffé – vi vill bjuda in dem i köket.
Pelle Sunvisson har tidigare skrivit böckerna Svarta bär och Svenska palmen. Nu är den fackliga organisatören aktuell med Andra vågen, en roman om arbete och organisering. Arbetaren publicerar här ett utdrag.
I receptionen fanns inga sittplatser, inga väggfasta bänkar, inga stolar. När en ny förare anlände hade de honom att vänta åtminstone ett par, tre timmar. Där stod han med mössan i hand, gick ut och rökte upp sina sista cigaretter, kände blåsan spränga. Först när han var riktigt mör av resa, väntan och osäkerhet, när han var mogen för dem att plocka, kom någon av tjejerna ner med ett avtal. Hon förklarade att det var bråttom, att de var underbemannade, att det skett en olycka, att läget av någon annan påhittad anledning var mycket ansträngt och tiden knapp, men att hon skulle se till att han fick någonstans att sova om han bara skrev på utan dröjsmål. Avtalet hann han inte läsa och så inleddes arbetet på ett avtal som bara ena parten sett.
Ravshan anmälde nu sin ankomst och sina två ärenden, det som de gett honom, att besiktiga bilen, och hans eget, att prata med löneavdelningen. Den unga receptionisten skrev in honom utan att höja blicken. Med en gest visade hon sen mot det kala väntrummet. Först när Ravshan vände sig om för att ta plats längs väggen såg han att han inte var ensam. Som upphängd i ett hörn stod en rödlätt förare över en bag med bågnande blixtlås. I den våta pannan syntes ännu märket av en keps.
– Har du väntat länge?
– Sen tio.
– Georgien?
– Georgien.
Mer behövde Ravshan inte få bekräftat för att tycka sig veta allt och han tappade därför intresset. Han tog fram telefonen. Det var sju timmar kvar på timern, men han skulle knappast nå upp till färdskrivarens maxgräns på femton timmar arbete per dag. Större var i så fall sannolikheten att han genom utdragen väntan skulle få ihop fyrtiofem timmar av stillastående och därmed kunde jobba tolv av de tretton följande dygnen.
I åkeriets WhatsApp-grupp fanns tre nya meddelanden: en varning för poliskontroller på A1:an, en varning för mycket kraftiga vindar i norra Italien och en påminnelse om att använda farthållaren för att spara på diesel och tjäna in ytterligare bonus. Ravshan ville skriva att åkeriet kunde stoppa upp sitt bonusprogram någonstans, men visste att det var lönlöst. Gruppen var stenhårt modererad. Hans meddelande skulle vara raderat inom minuten och försökte han lägga upp det igen skulle han omedelbart förlora rätten att kommentera. Under de närmaste veckorna skulle han dessutom straffas med sämre körningar och än större avdrag.
– Är de schyst?
Den rödlätte bröt kraftigt och gjorde så enkla grammatiska fel att till och med Ravshan, som främst plockat upp sin ryska på tillfälliga arbetsplatser i Moskvas utkanter, kunde förklara dem. Ravshan visste nu hur det skulle bli. Utan tvekan skulle den andres dåliga ryska hållas mot honom, tas som intäkt för vartenda misstag och varenda felbedömning de själva gjort, kosta honom minst halva lönen. Och Ravshan ville säga det, men visste att det inte var någon idé, absolut inte i receptionen, men kanske inte heller utanför. Han hade ju själv varnats, men tyckt att olycksfåglarnas varningar vägt så lätt mot löftena.
– Sådär, svarade han och vickade med handen för att ändå visa något av problemen.
– Men lönen kommer vid tid?
Georgiern fiskade efter ett svar som inte fanns. Han önskade ett ja, krävde det i själva verket, och fick han det inte från Ravshan skulle han fråga vidare tills han fick det. Han hade redan satsat allt på det här, berättat hemma och för alla han kände om de stora pengar som väntade honom och precis som Ravshan gjort planer för det liv han skulle leva sen, när pengarna väl började rulla in.
Ravshan kunde se det framför sig och hummade, lät den andre tolka det som han ville, tyckte att om de nu redan lurat någon att hoppa från tionde våningen var det inte hans sak att sticka ut huvudet på femte och för den fallande berätta att asfalten är hård.
De stod ytterligare en timme och så ytterligare en. Återigen upplevde Ravshan hur riggat spelet var. I tiden hade kontoret en övermäktig allierad. Mot den stod sig förarnas rättmätiga ilska gång på gång slätt. Och Ravshan kände det hända. Under två dygn, ända sen de kallat tillbaka honom till basen, hade han eldat på sin vrede, med allt större intensitet gått igenom det han skulle säga dem. Men likt sanden i timglaset rann ilskan nu ur honom. Eller kanske var det fel liknelse. Han kände den ju fortfarande, ilskan hade inte försvunnit, han hade inte förlåtit och inte glömt. Hans brand hade blivit snabbt falnande glöd. Det var mer så det var. Några gånger till skulle den kunna blossa upp innan den stelnade till bitterhet och blev ännu en sten på hans redan så tyngda humör, eller reducerades till aska och sot, till avlagringar i hans sinne vilka ytterligare skulle förmörka hans själsliga november. För varje resultatlös minut han tillbringade i receptionen, skulle han bli mer av den han så desperat kämpade för att inte vara.
Han överdrev kanske, hade helt nyligen kommit att inse att det också var sån han var, känslig för påfrestningar och därför under stress fruktande katastrofen i varje enskilt beslut. Men i den andres närvaro tyckte han sig se sina farhågor bekräftade. Den som inte hade kraft nog att säga ifrån från början kunde sen omöjligen uppbåda den styrka som krävdes för att göra det när insatserna vuxit sig mångdubbelt högre. Ravshan tyckte sig se hur de båda befann sig på samma bana, vilken trots sina hack, vredesutbrott lika korta som meningslösa, och ännu mer meningslösa perioder av förnöjsamhet med det de ändå fick, oavlåtligen ledde till samma slutdestination, till den stenhårda asfalten. Ravshan hade länge känt sig trasig och trött, men ännu fanns det alltså fallhöjd till botten, kanske var det i själva verket han som nu passerade femte våningen.
Eftersom ingen kommit och hämtat den gick han ut till bilen. Georgiern kom ut strax efter, stod och tittade mot förarhytten som ville han bjuda in sig. Ravshan fällde stolen bakåt tills georgiern inte längre syntes. Han slöt ögonen och lät tröttheten komma över honom. Natten hade varit särskilt sömnlös. Han hade kommit in sent och fått nöja sig med den plats som funnits. Stående längs rastplatsens refug och bara en meter från vägen hade han med långsidan fångat upp all den luft som de förbipasserande lastbilarna satt i rörelse. I hytten hade resultatet varit skeppslikt med långa, gungande dyningar, kraftiga krängningar och ljud som av brytande vågor. En tung last hade kunnat dämpa effekten, men eftersom han kallats till basen, hade han gått tom.
En stund, tio minuter, en kvart kanske, halvlåg han så utan att somna. Ett lätt illamående hade följt honom hela dagen och tilltog nu i styrka. När det inte räckte med att öppna ögonen för att få gungandet att upphöra satte han sig upp igen och öppnade dörren på glänt. Han behövde äta något, helst något fett och mättande. Det var något han hade lärt sig på vägarna. Om illamåendet hade med åkandet att göra var det inget som hjälpte bättre än fett: jordnötter, några stekta ägg, en tallrik plov. Man fick ibland tvinga i sig det, men det fanns inget annat som fungerade så bra. I det lilla kylskåpet mellan sätena rotade han rätt på ett sexpack ägg och en påbörjad salami.
Under morgonen hade det blåst upp och på himlen hängde nu bara enstaka molntrasor kvar. Inom ett par timmar skulle det bli mörkt och temperaturen falla till frost. Ändå ställde Ravshan inte ned sitt kök på passagerarsidan där bilen läade. Han ville att de skulle se honom från bakom sina spegelfönster, se att han sket i deras förbud, mot matlagning på gårdsplanen och mot allt annat, se att de var på väg att pressa honom mot den gräns där han slutligen skulle skita i allt. Han ville tvinga ut dem så att han kunde säga dem allt det han i dagar och nätter ältat i hytten. Kanske var det vinden som blåste liv i den falnade elden.
Han tände köket och sen en cigarett direkt mot lågorna. När oljan blivit varm knäckte han tre ägg och föste dem åt sidan med stekspaden. Vitan slutade rinna och han skar ned tunna skivor korv på den tomma ytan. Trots att han öppnat ventilen till max fräste det inte som det skulle. Vinden tryckte de blå flammorna åt ena hållet och lutningen drog oljan åt andra. Som inlagda i matolja låg korvskivorna och skvalpade.
– Är inte du muslim?
Ravshan såg upp och där stod georgiern och pekade på korven. Ravshan drog ett bloss utan att svara och höll sen upp förpackningen med den gröna märkningen som visade att korven var halal.
– I Europa har de gris i allt.
Ravshan förstod inte vart han ville komma och fortsatte därför tiga. Han skrapade över de brända äggen och de knappt varma korvskivorna på en tallrik och drog fram en halv formfranska. Åsynen av maten förstärkte illamåendet och eftersom han ändå inte skulle kunna äta med den andre hängande över axeln lade han en bit ägg och ett par korvskivor på en brödskiva och höll fram den. Georgiern tog emot den med ett uttryck som avslöjade att han tackat nej, hade han varit mindre hungrig.
Ravshan gjorde en likadan smörgås åt sig själv, tog en tugga och pressade ner den. Ur förvaringsutrymmet fick han fram tekitteln och slog i vatten nog för två. För att spara på gasen ställde han sig strax intill brännaren och med benen tätt ihop. Lågorna rätade på sig något, men slickade med gula tungor fortfarande kittelns kant på läsidan.
– De kommer försöka lura dig. Bara så du vet.
Ravshan tyckte nu det var lika bra att han sa det. Det kostade honom inget och kunde kanske ändå göra skillnad.
– Jag vet.
Georgiern svarade med en självklarhet som irriterade Ravshan.
– Vad är det du tror att du vet?
– Att de ska inte betala lön.
Ravshan hade inga fler frågor. Han tyckte att han ändå försökt. Tigande tuggade han i sig smörgåsen. När vattnet kokat upp skulle han ta sitt te och gå tillbaka in i hytten och dra för gardinerna. Han hade kvar lösenordet till kontorets wifi och hade så för en gångs skull obegränsad surf. Det skulle han utnyttja för att ladda ned filmer och serier att fördriva de ensamma kvällarna med. Han skulle kolla på YouTube och låta det ena klippet följa nästa utan att själv behöva välja. Fick bilen stå kvar till sent, tills kvällen övergick till natt här och det redan var efter midnatt där, skulle de, han och Shakhzoda, ha ett av sina ömma samtal, det var så de kallade dem, och under en kvart av viskande flämtningar tala varandra till orgasm.
– Men jag vet hur jag ska göra, sa georgiern som om han stått och tuggat på just de orden.
Ravshan lade en tepåse i sin kopp och en i det plastglas som fick bli den andres. Kylan hade krupit sig långt upp längs benen och utgjorde ytterligare ett starkt skäl att söka sig in i hyttens värme.
– En? Två?
Han måttade med skeden i sockret. Den andre höll upp två fingrar och inledde sen den historia med vilken han tydligen ville tacka för maten. På grund av språkförbistringen blev det snarare en stolpig redogörelse än den sorts lidelsefulla berättande som annars kunde uppstå när förare samlades runt ett kök. Ravshan hade hört olika varianter av historien tidigare. I georgierns version utspelade den sig på den schweiziska gränsen och med honom själv i huvudrollen.
En halvtimme innan gränsen stängde framförde han ett ultimatum till sitt dåvarande åkeri. Antingen betalade de omgående ut hans lön eller så lämnade han bilen där vid gränsen och så fick de fixa fram någon annan förare som kunde köra bort den. Hotet bestod i de schweiziska myndigheternas stränghet. För varje dygn bilen blev stående skulle böterna växa med ett par tusen euro. I slutänden betalade åkeriet ut hela den innestående lönen och under resten av anställningen kom varenda cent i tid.
– Man måste bita ifrån, avslutade han berättelsen.
Ravshan trodde inte på den i någon större utsträckning. Folk var alltid hjältar i sina egna historier, listigare och modigare än alla andra. Och även om det faktiskt var sant, kunde Ravshan inte se att exemplet hade någon bäring här. Det marinblå åkeriet hade femtonhundra förare. Bara genom de fejkade bonusprogrammen tjänade ägarna hundratusentals euro per år. Alla avdrag och upplägg sammantagna rörde det sig om många miljoner som de tog från förarna och stoppade i egen ficka. För att få stopp på det räckte det inte med hot om några tusen euro i böter. Och skulle de mot förmodan ge vika för den sortens utpressning, skulle de garanterat inte göra det inför någon som de sen trodde skulle pladdra om det vitt och brett.
– Ja, man måste kanske det, sa han ändå.
Tekitteln visslade och Ravshan hällde det ångande vattnet i kopparna. Med ett ”lycka till” lämnade han över det heta glaset och gick in till sig.
”Utöver hägrande vinster för fastighetsbolagen finns också andra potentiella resurser att utvinna ur 40 000 inlåsta: arbetskraft”, skriver Silas Aliki med anledning av regeringens föreslagna straffreform.
Vad drömmer Tidöregeringen om?
Bland annat att många fler av oss ska sitta inlåsta.
I juni 2025 släpptes den statliga utredningen SOU 2025:66, med titeln ”En straffreform”. Utredningen är ett mycket omfattande lagstiftningspaket som både skärper ett 50-tal straffskalor och gör om hela påföljdssystemet i grunden. Syftet är att fler ska dömas till fängelse och att de ska sitta inlåsta under längre tid. Det är, enligt justitieminister Gunnar Strömmer, något ”viktigt, önskvärt och nödvändigt”.
För vissa brott som begåtts inom ”kriminella nätverk” ska det utdömas dubbla straff. Förslagets utformning innebär att exempelvis klimataktivister, som i flera fall dömts för det grova brottet sabotage, hade kunnat få dubblerade straff om lagstiftningen varit i kraft då.
Över 400 procent fler i fängelse
Utredningen bedömer att om alla förslag blir av kommer 16 000 nya fängelseår dömas ut, vilket beräknas kosta minst 16 miljarder. Den svenska fångpopulationen kommer att öka från dagens 7 000 personer till 40 000 personer år 2034. Sverige får då flest frihetsberövade per capita i hela EU.
Vad är motivet för justitieministerns längtan efter fler fängslade?
Bolagsvinster, bland annat.
Kriminalvårdens fastighetsdirektör Malin Lövström konstaterade i en debattartikel förra året att det statliga bolaget Specialfastigheter fram tills nu har ”klarat efterfrågan” på anstalter, men att reformerna som föreslås kräver att fler privata aktörer börjar bygga fängelser. Johannes Nyberg, vd för ett företag som bygger nya kriminalvårdsfastigheter, ser det som en trygg investering, men det finns förstås en politisk risk – ”det kan komma en regering som längre fram vill återinföra straffrabatter, ungdomsrabatter och lägre straffskala och då minskar behovet”.
Så byggs ett system där privata bolag inte bara kan göra vinst på fångar, utan där politik som fokuserar på kortare straff och rehabilitering innebär minskade vinster för fastighetsbolagen man tecknat avtal med.
Utöver hägrande vinster för fastighetsbolagen finns också andra potentiella resurser att utvinna ur 40 000 inlåsta: arbetskraft. Redan i dag förekommer arbete (för 17 kronor per timme) på många av landets anstalter. En sådan guldgruva av billiga arbetare, som dessutom kommer att ha svårt att organisera sig, lär inte lämnas orörd.
Bli inte förvånad om du snart hör partiföreträdare från hela den politiska skalan argumentera för att det i alla fall är bättre med privata svenska lösningar än att hyra fängelser utomlands. Att Kriminalvården har meddelat att man inte har möjlighet att bygga ut i den takt som reformerna kräver, och att det riskerar att leda till att man bryter mot mänskliga rättigheter när fångar trängs ihop på liten yta och vård och utbildning för rehabilitering blir lidande, har hittills inte stoppat regeringen.
För att mota en sådan politik i grind krävs att vi börjar prata om våra egna drömmar. Hur kan en värld utan murar, stängsel och inlåsta medmänniskor se ut? I en så repressiv tid som vår kommer den som vill avskaffa fängelser, förvar och arrester betraktas som i bästa fall naiv, i värsta fall som någon som önskar att fler människor ska utsättas för brott. Frågorna måste ändå lyftas. 40 000 inlåsta i ett så litet land som Sverige kommer att riva upp djupa sår i minst lika många familjer. Än finns tid att tänka om.
Den sjöman som under tisdagen föll över bord från ett fartyg strax utanför Skelleftehamn har nu hittats död. Det bekräftar polisen i ett pressmeddelande. Därmed blev mannen den fyrtiofjärde att dö på jobbet bara i år.
Som Arbetaren rapporterade igår pågick en stor sökinsats i vattnet utanför Skelleftehamn sedan en man från ett utomeuropeiskt land fallit över bord från ett handelsfartyg. Trots att både sjöräddningen och polisen kallades till platsen gick han inte att hitta.
Strax efter lunch på onsdagen meddelade polisen att de hittat mannen död i vattnet och händelsen utreds nu av åklagaren vid riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål.
Hittills i år har minst 44 personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
En tempofylld film om en sjuksköterska under ett kvällspass på kirurgen och ett starkt inlägg i vårddebatten om behovet av mer resurser till hälso- och sjukvården. Bioaktuella Kvällspass erbjuder både och. Arbetaren har pratat med regissören och manusförfattaren Petra Volpe.
Från det ögonblick då sjuksköterskan Floria Lind drar på sig de nyinköpta gymnastikskorna i kirurgens omklädningsrum inför kvällens arbetspass tills hon tar fram sin medhavda smörgås i ryggsäcken i hissen efter avslutat pass är hon i ständig rörelse.
Den atletiska och erfarna sjuksköterskan, spelad av tyska stjärnskådespelerskan Leonie Benesch, känd från bland annat filmen Lärarrummet, som Oscarsnominerades för bästa internationella långfilm vid Oscarsgalan 2024, rör sig med en fysisk lätthet som får insatsen att liknas vid en idrottslig prestation.
– Det är en actionfilm, säger den schweiziska regissören Petra Volpe från sitt hem i New York, och skrattar, när vi ses i ett videosamtal.
Regissören och manusförfattaren Petra Volpe. Foto: Nadja Klier
För tempot är högt. Floria är i ständig rörelse, som i en mycket välregisserad koreografi rör hon sig i sjukhuskorridoren mellan patientrummen och till och från medicinförrådet. Men inte bara, hon gör något hela tiden också. Händerna rör sig snabbt och vant. Det är en fysisk upplevelse att se filmen och det märks att Leonie Benesch och regissören Petra Volpe har gjort grundlig research inför rollen.
Realistisk skildring
Lika mycket som en actionfilm är resultatet en mycket realistisk skildring av sjuksköterskeprofessionen. Med en verklig hjälte, som Petra Volpe uttrycker det. Filmens tyska originalltitel är just Heldin, Hjältinna.
– Både jag och Leonie Benesch gick bredvid sjuksköterskor på sjukhus och jag gjorde dessutom många intervjuer med olika sjuksköterskor inför att jag skrev manus. Bennesch iakttog noga alla rörelser och inte minst hur sjuksköterskorna pratade med och betedde sig mot patienter, kollegor, anhöriga. Sedan har vi också haft en kvinna med över 25 år i yrket som har hjälpt oss med detaljer för att göra det så realistiskt som möjligt, berättar hon.
Det är kirurgisk precision i innehållet, både handlandet, empatin i de korta dialogerna i mötet med anhöriga och kollegor, men framför allt i relation till patienterna.
– Jag ville göra en film som fokuserade på professionen, det vill säga sjuksköterskeyrket, som sällan har stått i fokus i film och media.
Men det var inte lätt att hitta den perfekta skådespelerskan, berättar Petra Volpe:
– Jag letade länge innan jag vågade fråga Leonie, eftersom hon precis hade spelat en lärare, men hon var den atletiska person jag letade efter. Jag tror också att det var lockande för Leonie att rollen var rörelse- och handlingsdriven, snarare än av psykologisk karaktär.
Villkoren saboterar för arbetet
Kvällspass skildrar en sjuksköterska som gillar sitt arbete och inte har någon egen agenda, inga psykiska, känslomässiga eller etiska problem. Hon vill bara göra sitt jobb.
– Floria är motiverad, ung och stark. Trots det klarar hon inte kvällspasset.
Detta betraktar regissören och manusförfattaren Volpe som är ett av de stora problem vi har inom vårdyrket. Människor som älskar sina jobb, men omständigheterna – tidsbristen, personalbristen och de höga krav som ställs under varje arbetspass – gör att det inte är möjligt för dem att genomföra jobbet på ett bra sätt.
En hårt pressad sjuksköterska (Leonie Benesch) i Kvällspass. Foto: Folkets bio
– Mitt mål var att de som ser filmen verkligen ska känna vad det innebär när tiden med patienterna inte finns där, när kollegor är sjuka och inte ersätts.
Volpe säger att hon aldrig tidigare har fått så många reaktioner på en film. Alla sjuksköterskor som har skrivit säger att de känner igen sig.
Arbetssituationen som skildras är den som resulterar i att många sjuksköterskor lämnar yrket i förtid. Det är ett problem i Schweiz, i Tyskland liksom i många andra länder. Statistik i slutet av filmen visar att det är ett globalt problem och att bristen på sjuksköterskor kommer att vara ännu större i framtiden. Det kostar liv och innebär en global kris. Enligt Petra Volpe har vi en väldigt förvrängd bild av sjuksköterskor i samhället.
– Jag tror inte människor har riktigt koll på hur komplext det är och vilket stort ansvar sjuksköterskor har, säger hon.
Undervärderat som ”ett kvinnojobb”
För det första tar vi dem för givna, menar hon, ”som att det är helt normalt att de offrar sina liv för oss, som under covid”. För det andra skildras de i stort sett alltid som assistenter till läkare, när det i själva verket är de som är huvudpersoner på sjukhusavdelningarna, menar Volpe.
– Det är de som känner till patienterna bäst eftersom det är de som vakar över dem, medan läkarna träffar patienterna lite kort varje dag. Det är sjuksköterskornas uppgift att se och känna vad som händer med patienterna.
Som feminist har Petra Volpe alltid varit intresserad av sociala och politiska teman. Hon menar att synen på sjuksköterskor är symptomatisk, eftersom det betraktas som ett kvinnojobb.
Enligt Världshälsoorganisationen är 90 procent av alla sjuksköterskor kvinnor. Så det är, enligt Petra Volpe, ingen slump att det därför är ett undervärderat, underskattat arbete som inte får den respekt det borde.
– Det finns en tydlig sexistisk aspekt av underlåtenheten när det kommer till sjuksköterskornas arbetssituation. För mig är det här en politisk film, säger hon.
Även om idén till filmen egentligen tog avstamp i det privata.
– Jag levde tillsammans med en sjuksköterska under många år, och tog dagligen del av hennes berättelser från arbetet. Mitt manusskrivande hemma vid datorn framstod så banalt i jämförelse med hennes arbete med existentiella frågor, frågor om liv och död och att vara sårbar – ja mänskliga ämnen.
Petra Volpe. Foto: Salvatore Vinci
Petra Volpe berättar att hon sedan dess har letat efter en form för att berätta om sjuksköterskan. Och när hon läste den tyska sjuksköterskan Madeline Calvelages bok Vår profession är inte problemet, det är omständigheterna, i vilken författaren beskriver ett skift för en annan sjuksköterska, kände hon att det var filmen – en kvinna, ett skift.
– Jag ville göra en fysisk upplevelse för tittarna. Det är abstrakt när du läser en nyhet om underbemanning i tidningen, men vad innebär det i verkligheten för patienterna på sjukhus, för sjuksköterskorna? Biofilm är ett bra sätt att berätta på eftersom det kan få dig att känna saker på ett annat sätt än siffror i tidningen.
Under covid klappade folk i händerna och var högst medvetna om hur viktiga sjuksköterskorna är, snabbt gick alla vidare och ämnet föll ifrån den politiska agendan för politikerna.
– Hälso- och sjukvård ligger alltid långt ner för politikerna, det finns alltid något viktigare. Men det är också typiskt att det är just den här typen av frågor som rör kvinnor och deras arbetsvillkor, som ligger i botten på dagordningen, säger Petra Volpe.
Hon ser detta som en verklig kris som påverkar alla.
– Vi är alla potentiella patienter. Du, jag och alla andra som går omkring kommer förr eller senare att vara beroende av en sjuksköterska. Det är oftast den första och sista personen som rör oss i livet.
Utbrända efter fyra år
– De är utmattade, de är trötta och om saker inte förändras kommer ännu fler sjuksköterskor lämna yrket. I Schweiz kan du se att många utbildade sjuksköterskor är utbrända redan efter fyra år, och lämnar yrket. Du kan inte bara lägga pengar på att utbilda, du måste göra yrket mer attraktivt, säger Petra Volpe.
Hon är inne på att sjuksköterskornas kall till yrket och deras empati för patienterna, som gör att de inte vill lämna dem i sticket – att låta dem dö – utnyttjas.
Kvällspass. Foto: Folkets bio
– Det är ett användande och utnyttjande av de kvinnor som söker sig till yrket, och som faktiskt blir känslomässigt utpressade när arbetsgivarna hela tiden kräver mer och mer av dem, säger hon.
Petra Volpe hoppas därför att filmen ska bli en inlägg i debatten även i Sverige, som den har blivit i Tyskland och Schweiz där många sjuksköterskor har tagit del av filmen och det har skett visningar både på sjukhus, hos fackföreningarna och i parlamentet.
Hon menar att vi alla bör stå upp för och stötta sjuksköterskorna i deras kamp för bättre arbetsvillkor. Genom att vara bra patienter och genom att stå på deras sida.
– Vi bör ställa oss bakom deras krav, för deras problem är del av våra problem.
Och så berättar hon hur Schweiz politiker nyligen gav 65000 schweizerfrancs (omkring 770000 svenska kronor) var till landets alla piloter, eftersom det finns en risk för brist på piloter inom en snar framtid, genom ett enda beslut. Men när det kommer till sjuksköterskornas förutsättningar krävdes ett politiskt initiativ som skulle manglas byråkratiskt efter covid, och som ännu inte hittat sin lösning.
Stora demonstrationer planeras
Den 22 november kommer sjuksköterskorna i Schweiz att gå ut i demonstrationer och det är de stora sjuksköterskefacken som står bakom. Kraven handlar framför allt om att det behövs mer personal. Fler sjuksköterskor i förhållande till patienter än i dag. Lönekraven kommer i andra hand.
– Mer tid med patienterna, det var det första sjuksköterskorna som jag intervjuade inför filmen sade. ”Vi känner att vi inte kan göra vårt jobb längre. Vi går inte hem på kvällen och känner att vi har gjort ett bra jobb”, sade de. Det är svårt att ha så mycket stress och press och ansvar och ändå inte känna att man gjort tillräckligt när kvällen kommer och arbetspasset är slut.
– I slutänden måste samhället fråga sig vad som är viktigast, avslutar Petra Volpe.
![oa Zander i aktion vid torsdagens pressvisning av den koreanska konstnären Koo Jeong A:s skulptur EHM [Event Horizon Malmö] som det går att åka skateboard på i Malmö Konsthall. Koo Jeong A har enligt ett pressmeddelande ’arbetat utifrån konsthallens karakteristiska utställningsrum med sin stjärnformade skulptur som kilas fast mellan byggnadens bärande pelarfunktioner’. Malmö Konsthall utgår från sin vision att använda ’rummet och arkitekturen som en spelplan för konstnärliga experiment’ och därför skall verket också ses som en ’inbjudan till Malmös unika skatecommunity’ enligt samma pressmeddelande.](https://media.arbetaren.se/wp-content/uploads/2025/10/08153259/sdlURgwgZ0gXnE-nh.jpg?class=medium)
