Reportage #53/2020

Filippinerna: Lantarbetare hotas till livet

Joseph Antes vattnar grödorna på familjens mark. Här odlar han bland annat Aubergine, kassava, citrus och ingefära för egen konsumtion. Sockerrören i bakgrunden ägs gemensamt av bönderna i byn. Foto: Jesper Klemedsson

En våg av mord på bönder och rättighetsaktivister har sköljt över Filippinerna sedan Rodrigo Duterte blev president 2016. Nu bemöter han corona-krisen med militaristiska åtgärder. Filippinska aktivister fruktar att ännu tuffare tider väntar.

I utkanterna av byn Prosantolan, på ön Negros i Filippinerna, går sex män på rad i ett sockerrörsfält. Under stekande sol arbetar de sig metodiskt fram med sina machetes.

Med ena armen tar de armkrok på knippe efter knippe av sockerrör samtidigt som de höjer sina arbetsverktyg med andra armen. Med ett svischande ljud svingar de sina machetes. Sekunden senare träffar den vassa eggen rören någon decimeter ovanför marken. 37-årige Dominador Delocano lägger ned sin machete. Torkar svetten ur pannan.

– Jag har jobbat för samma jordägare i över 20 år. Vi har inga fasta arbetstider, men måste hugga tio ton sockerrör per dag och lasta dem på lastbilar, berättar han.

Sex dagars arbete ger Dominador De­lacano motsvarande 372 kronor i plånboken.

– Jag har fyra barn och min hustru är hemmafru. Det går givetvis inte att leva ett bra liv på min lön, men vi överlever genom att nästan enbart äta ris, säger han.

Foto: Jesper KlemedssonMännen hugger sig fram genom sockerrörsfälten i utkanten av byn Prosantolan på ön Negros. Arbetarna får inte gå med i facket eftersom de arbetat under ett muntligt avtal med jordägaren. De tjänar 372 kronor i veckan för sex dagars arbete.
Foto: Jesper Klemedsson
Männen hugger sig fram genom sockerrörsfälten i utkanten av byn Prosantolan på ön Negros. Arbetarna får inte gå med i facket eftersom de arbetat under ett muntligt avtal med jordägaren. De tjänar 372 kronor i veckan för sex dagars arbete.

På Negros odlas närmare 60 procent av sockerrören i Filippinerna. Det sysselsätter cirka 335 000 personer på ön. Skördesäsongen är över i slutet av maj/början på juni. Sedan dröjer det fyra månader innan den drar igång igen. Under dessa månader får Dominador Delacano och hans familj dra åt svångremmen ännu hårdare. Då ”anställs” han för att röja, ploga och så jorden för motsvarande cirka 29 kronor per dag. Han kan få låna upp till 4 000 pesos (778 kronor) av jordägaren.

– Jag är redan skyldig honom 4000 pesos som jag behövde i samband med skolstarten för mina barn. Först när jag har betalat tillbaka skulden kan jag få ett nytt lån, säger han.

Det är i början av februari 2020. Dominador Delacano anar inte att ännu tuffare tider väntar. Den 16 mars kommer rege­ringen att införa hårda restriktioner för att stoppa spridningen av coronaviruset. Och, enligt människorättsaktivister, även dra nytta av pandemin.

Rodrigo Duterte, som blev landets president den 30 juni 2016, har fört en politik som präglats av att lösa problem och konflikter med våld.

Duterte inledde sitt presidentskap med att starta ett krig mot droger och uppmanade säkerhetsstyrkor att döda langare och narkotikaanvändare. Hittills har det kostat omkring 27 000 människor livet. Under samma period har det skett 250 politiska mord på bönder, enligt Federationen för Lantarbetare i Filippinerna (Unyon ng mga Manggagawa sa Agrikultura, UMA).

Foto: Jesper KlemedssonDominador Delicado har arbetat för samma jordägare i 20 år. Dominador tjänar 372 kronor i veckan för sex dagars arbete. Enligt Nationella Federationen för Sockerarbetare är majoriteten av sockerrörsarbetarna rädda för att organisera sig.
Foto: Jesper Klemedsson
Dominador Delicado har arbetat för samma jordägare i 20 år. Dominador tjänar 372 kronor i veckan för sex dagars arbete. Enligt Nationella Federationen för Sockerarbetare är majoriteten av sockerrörsarbetarna rädda för att organisera sig.

Några kilometer från Prosantolan ligger byn Sitio Overflow där Marlyn Ambolo bor. Hon var en hårsmån från att bli ett av offren.
– Hösten 2016 ryktades det om att jordägarna hade utlovat en belöning på 30 000 pesos (cirka 5 700 kr) till den som dödade mig. I slutet av november samma år försökte en maskerad man på motorcykel skjuta ihjäl mig, men kulan flög över huvudet på mig, säger hon.

Vi polisanmäler händelserna, men inget händer eftersom polisen är på jord­ägarnas sida

Marlyn, Ambolo, ledare i bodnegruppen Tumok Small Farmers

Marlyn Ambolo är en av ledarna i bon­de­gruppen Tumpok Small Farmers and Farm Workers Association (TSFFWA). 1995 tilldelades gruppen 85 hektar mark via det filippinska jordreformprogrammet som implementerades 1988. Målet med reformen var att omfördela över fem miljoner privat och offentlig mark till jordlösa bönder. I dag återstår cirka 550 000 hektar mark att omfördelas – på pappret, många jordlösa bönder som fick mark har inte haft råd att bruka den.

De har tvingats sälja eller arrendera ut den till stora jordägare. En del jordägare vägrar att lämna marken ifrån sig. Så är fallet med marken som TSFFWA tilldelades.

Foto: Jesper KlemedssonDrogkriget har skördat tiotusentals offer som bara råkat vara på fel plats vid fel tillfälle. Paulo, var nära att dödas i slutet av 2016.
Foto: Jesper Klemedsson
Drogkriget har skördat tiotusentals offer som bara råkat vara på fel plats vid fel tillfälle. Paulo, var nära att dödas i slutet av 2016.

– Jordägarna går till domstol och gör anspråk på marken som vi har tillerkänts, säger Noel Estorma som är ordförande i TSFFWA.
Med det tar en lång juridisk process sin början. Under den tiden tillåts bönderna inte bruka jorden. Medlemmarna i TSFFWA har tagit saken i egna händer och stegvis ”ockuperat” 35 hektar av sin egen mark.

– Ärligt talat fattar jag inte vad som pågår. Det är myndigheternas uppgift att implementera lagarna, men de står bara och tittar på medan vi gör deras jobb. Min gissning är att det beror på att många regerings- och myndighetsrepresentanter själva är jordägare, säger Noel Estorma.

Foto: Jesper KlemedssonMarilyn Ambolo, ledare i bodnegruppen Tumok Small Farmers
Foto: Jesper Klemedsson
Marilyn Ambolo, ledare i bodnegruppen Tumok Small Farmers

Medlemmarna hotas ständigt till livet och trakasseras av beväpnade gäng som jobbar för jordägarna. Böndernas grödor har plogats upp eller förgiftats. Säkrade handgranater har kastats mot dem på fälten.
– Vi polisanmäler händelserna, men inget händer eftersom polisen är på jord­ägarnas sida, säger Marlyn Ambolo.

Sitio Overflow ser ut som de flesta byarna på Negros landsbygd. Den består av några enkla boningar som är byggda av betongblock eller av bambu, plywood och plankor. Förtjänsten från odlingarna går ur hand i mun. Sedan corona-pandemin slog till i Filippinerna har tiderna blivit ännu hårdare. Den 16 mars 2020 sattes ön Luzon, där huvudstaden Manila är belägen, i karantän. Utegångsförbud och nedstängningar infördes runtom i landet.

I mitten av maj når vi Butch Lozande, generalsekreterare i Nationella Federationen för Sockerarbetare (NFSW) i Bacolod City på Negros. Även om restriktionerna har lättat något på Negros är de militärkontrollerade vägspärrarna talrika.

– Sedan den 29 mars är det omöjligt för oss att besöka stora delar av Negros. By- och stadsgränser omringas av vägspärrar. Olika platser har infört sina egna ka­rantäner. Inga utomstående släpps in, men vi håller möten och arrangerar protester online, säger han.

Foto: Jesper KlemedssonMän och kvinnor från byn Sitio Overflow arbetar på den gemensamma jorden. Som en del av jordreformen tilldelades bönderna i byn Sitio Overflow 85 hektar mark. Men jordägaren har systematiskt vägrat lämna ifrån sig jorden. Bönderna har därför tagit saken i egna händer och ockuperar jorden. I dag har de kontroll över 35 hektar av jorden de har rätt till.
Foto: Jesper Klemedsson
Män och kvinnor från byn Sitio Overflow arbetar på den gemensamma jorden. Som en del av jordreformen tilldelades bönderna i byn Sitio Overflow 85 hektar mark. Men jordägaren har systematiskt vägrat lämna ifrån sig jorden. Bönderna har därför tagit saken i egna händer och ockuperar jorden. I dag har de kontroll över 35 hektar av jorden de har rätt till.

I början av juni är sockerrörssäsongen över. Det dröjer fyra månader tills den startar igen.

– I vanliga fall brukar sockerrörs­arbe­tarna då ta sig till urbana områden för att söka andra jobb, säger Butch Lozande.

Under pandemin är detta inte längre möj­ligt. Samtidigt exkluderas lantarbe­tare från Arbetsdepartementets ekonomiska stödprogram.

– Stödet ges endast till industri- och servicearbetare. Lantarbetare kategoriseras inte som arbetare, men inte heller som bönder. Därför har de inte heller rätt att ta del av regeringens stödpaket till bönder, säger Butch Lozande.

Foto: Jesper KlemedssonButch Lozande, generalsekretare för National Federation of Sugar Workers i Filippinerna.
Foto: Jesper Klemedsson
Butch Lozande, generalsekretare för National Federation of Sugar Workers i Filippinerna.

NFSW uppmanar bland annat lantarbetare till så kallad bungakalan, vilket innebär att de odlar grödor för husbehov på obrukad mark mellan sockerrörssäsongerna. Detta är dock förenat med livsfara.

I oktober 2018 sköt okända gärningsmän ihjäl nio sockerrörsarbetare som sysslade med bungakalan på Negros. Någon vecka efter massakern fördömde president Duterte de som sysslar med bungakalan och uppmanade polisen att skjuta dem.

Den 30 mars 2019 dödades 14 mark­rättsaktivister i samordnade polis och militäroperationer på Negros. Offren var rödmärkta, eller anklagade för att vara kommunister, av armén. Att bli rödmärkt innebär att man utpekas som anhängare till gerillan New Peoples Army, NPA, som är den väpnade grenen av det filippinska kommunistpartiet.

NPA har fört en väpnad kamp mot regeringen sedan 1969. I slutet av 2017 trappade presidenten upp kriget mot NPA. Armén fick fria händer att slå till mot misstänkta kommunister. Sedan dess har mängder av markförsvarare, människorättsaktivister, fackligt aktiva och andra blivit rödmärkta innan de mött döden. Corona-pandemin har inte förändrat något.
– Regeringens statssäkerhetsstyrkor, fram­­förallt polisen och armén, fortsätter med sina trakasserier och rödmärkning. Det har till och med intensifierats på en del platser i landet. Mord och massakrer på bönder fortsätter, säger Butch Lozande.

Foto: Jesper KlemedssonÖn Negros är livsfarlig för bondeledare och människorättsaktivister. Welly Aropac och dottern Jennifer är rödmärkta och lever under dödshot. Jennifers bror blev mördad framför ögonen på familjen. Han var en av 14 bondeaktivister som mördades i en samordnad polis- och militäraktion på tre olika platser den dagen.
Foto: Jesper Klemedsson
Ön Negros är livsfarlig för bondeledare och människorättsaktivister. Welly Aropac och dottern Jennifer är rödmärkta och lever under dödshot. Jennifers bror blev mördad framför ögonen på familjen. Han var en av 14 bondeaktivister som mördades i en samordnad polis- och militäraktion på tre olika platser den dagen.

Många rättighetsaktivister har arreste­rats under pandemin. Den 8 maj dödades fem bönder i Sorsogon-provinsen av mili­tären.
Myndigheterna hävdar att de var kommunistrebeller medan lokalbor och Internationella Koalitionen för Mänskliga Rättigheter i Filippinerna säger att det rör sig om summariska avrättningar.

FAKTA REPUBLIKEN FILIPPINERNA

– 104 918 090 invånare (2017) på över 7000 öar– Sedan självständigheten 1946 [från spansk, amerikansk och japansk kolonialisering respektive ockupation] domi­neras politiken och ekonomin av ett litet antal förmögna familjer.
– Den sittande presi­denten, Rodrigo Duterte, tillhör dock inte landets tradi­tionella elit. Hans regering an­klagas för omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. – Landet har dessutom, i decennier, skakats av en kommunistisk revolt i norr och ett muslimskt separatistuppror i söder.

Källa: Utrikespolitiska institutet, Wikipedia.

Den 20 juni dödades ytterligare fyra bönder på ön Panay och Norra Samar i samordnade polis- och militäroperationer. Även i dessa fall anklagades offren för att vara kommunister.

– Vi anser att det är tydligt att regeringen utnyttjar coronakrisen genom nedstängningar. Det ger den fritt utrymme för dess militaristiska strategi att lösa nationens problem genom att tysta yttrandefriheten och fortsätta sina pågående människorättsbrott, säger han.

Nu under corona-krisen har kongressen gett presidenten extraordinära befogenheter som kan förlängas var tredje månad. Regeringen har även hotat att införa undantagstillstånd under pandemin.

– Vi är mycket oroliga att Duterte-regeringen ska utnyttja hälsokrisen till att införa undantagstillstånd. Regeringen kan legitimera det med att den skyddar folket, säger Butch Lozande.

Clarisa Ramos är verkställande direktör på den rödmärkta organisationen Paghida-et sa Kauswagan Development Group Inc. PDG, som organiserar småbönder på Negros. Cirka 15,6 miljoner
filippinare arbetar inom den informella sektorn. Under utegångsförbud och karan­täner har majoriteten av dem inte kunnat arbeta. Över 120 000 personer har arresterats för att ha brutit mot restriktionerna.

– Hur de straffas för dessa överträdelser är ännu mer omänskligt. Oavsett om detrör sig om åldringar, ungdomar eller hemlösa har de arresterats, satts i hundburar, fängslats, blivit piskade, tvingats marschera eller tvingats sitta på torg under stekande sol. Eller ännu värre – blivit kallblodigt nedskjutna, säger hon.

Foto: Jesper KlemedssonClarissa Ramos är generalsekretare för Paghida-et sa Kauswagan Development Group Inc. (PDG). Clarissa och PDG hjälper bönderna att organisera sig. PDG är rödmärkt och Clarissa lever under hot. Hennes man, människorättsadvokaten Ben ramos, mördades den 6 november 2018.
Foto: Jesper Klemedsson
Clarissa Ramos är generalsekretare för Paghida-et sa Kauswagan Development Group Inc. (PDG). Clarissa och PDG hjälper bönderna att organisera sig. PDG är rödmärkt och Clarissa lever under hot. Hennes man, människorättsadvokaten Ben ramos, mördades den 6 november 2018.

Clarisa Ramos syftar på straff som poliser och myndigheter har utdelat till karantänsbrytare på vissa platser. Hon åsyftar även på en berusad man som sköts till döds av polisen i början av april. Det skedde kort efter att presidenten hade gett säkerhetsstyrkorna klartecken att döda personer som bröt mot restriktionerna.

Clarisa Ramos berättar att många behövande inte har sett röken av regeringens utlovade förnödenheter och finansiella stöd. Hon menar bland annat att det beror på korruption.

– På grund av hunger och brist på stöd från regeringen måste människor lämna sina hem för att hitta mat och förnödenheter till sina familjer, säger hon.

Clarisa Ramos och Felipe Gelle, PDG:s ansvarige för påverkansarbete, är fast i Belgien sedan slutet av mars eftersom gränserna är stängda. Under denna tid har armén sökt efter Felipe Gelle och två bondeledare, som de anklagar för att vara organisatörer för NPA, i byar på Negros. Militärer har även spridit falska rykten om Clarisa Ramos make, Ben Ramos, bland invånarna i en del byar.

– De påstod att min man var involverad med NPA. Det är väldigt absurt eftersom de avrättade min man redan 2018. Trots detta fortsätter de att sprida falsk information, berättar hon.

Hennes make var tidigare vd för PDG och en av Filippinernas mest kända människorättsadvokater. Han representerade otaliga småbönder vid markkonflikter och levde under dödshot.

Foto: Jesper KlemedssonFelipe Gelle från Paghida-et sa Kauswagan Development Group Inc. (PDG) hjälper bönder att organisera sig. PDG är rödmärkt och Felipe lever under dödshot.
Foto: Jesper Klemedsson
Felipe Gelle från Paghida-et sa Kauswagan Development Group Inc. (PDG) hjälper bönder att organisera sig. PDG är rödmärkt och Felipe lever under dödshot.

På kvällen, den 6 november 2018, realiserades hoten. Ben Ramos sköts ihjäl av två maskerade män i staden Kabankalan på Negros. Han är en av 49 jurister, varav minst 30 var advo­kater, som har mördats sedan Duterte blev president.

Clarizza Singson Dagatan, general­sekreterare i den rödmärkta människorättsorganisationen Karapatan på Negros, menar att regeringens militaristiska åtgärder under pandemin spelar den i händerna.

– Karantäner och restriktioner har gjort det svårt för folk att hålla offentliga möten för att till exempel kräva förnödenheter och adekvat hälsovård, säger hon i ett e-mail.

Enligt Clarisa Ramos har även personer som kritiserat regeringens corona-hantering på Internet blivit trakasserade av militären. Exakt vad som pågår i skuggan av corona-krisen i Filippinerna vet inte ens Clarizza Singson Dagatan.

– Det har varit svårt för Karapatan att övervaka och dokumentera övergrepp och kränkningar av mänskliga rättigheter eftersom vi inte har tillåtits att röra oss ute, avslutar hon.

Bengt Sigvardsson (text) och Jesper Klemedsson (foto)

Publicerad Uppdaterad
19 hours sedan

Ledare #16/2024

Högerns miljardärs­myt kan lätt mot­bevisas

Kollage: Skribenten Per-Anders Svärd står framför en bilindustri och Elon Musk står till höger i bakgrunden
Per-Anders Svärd om miljardärer, klassklyftor och Ingrid Robeyns nyutkomna bok Limitarianism: The Case Against Extreme Wealth. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman /TT ,Benjamin Fanjoy TT/AP

“Låt oss säga att du jobbar hårt, femtio timmar i veckan, från att du är 20 år tills du går i pension vid 65 års ålder. Vad skulle du behöva för timlön för att bli lika rik som Musk under ditt 45-åriga yrkesliv?” Per-Anders Svärd om ett samhälle som systematiskt tillverkar miljardärer och hur det kan motverkas.

År 2022 rankades Tesla- och Space X-ägaren Elon Musk som världens rikaste man, god för 219 miljarder dollar. För att förstå den summan i vardagliga termer kan vi jämföra den med ett vanligt arbetsliv: Låt oss säga att du jobbar hårt, femtio timmar i veckan, från att du är 20 år tills du går i pension vid 65 års ålder. Vad skulle du behöva för timlön för att bli lika rik som Musk under ditt 45-åriga yrkesliv?

Svaret är 19 223 324 svenska kronor i timmen. Det betyder att om du börjar jobba klockan åtta på morgonen så tjänar du in en svensk barnmorskas livslön redan till klockan kvart i nio. Vid halv tio har du tjänat lika mycket som en läkare gör under sin karriär. Och då har du ändå hunnit med en kaffepaus.

Exemplet är lånat från den nederländska filosofen Ingrid Robeyns nyutkomna bok Limitarianism: The Case Against Extreme Wealth (Astra House, 2024). Bokens centrala fråga är om det är acceptabelt att sådana enorma rikedomar samlas i enskilda människors händer. Robeyns svar är förstås nej.

Ett tak för rikedom

Ändå har vi inrättat samhället som en maskin som systematiskt tillverkar miljardärer. Nästan lika illa är att vi fått en politisk kultur där det anses opassande att ifrågasätta saken. Det är nästan omöjligt att säga det uppenbara, det vill säga att ingen behöver så mycket pengar och att vi borde sätta en gräns för hur mycket enskilda individer får äga.

Men det är precis vad Robeyns gör. För ett land som Nederländerna föreslår hon ett politiskt satt rikedomstak på tio miljoner euro. Den siffran är förstås godtycklig. Det finns inget objektivt sätt att fastställa var ett sådant tak ska ligga.

Robeyns poäng är att siffran är tillräckligt hög för att alla ska inse att man kan leva ett mycket gott liv på den rikedomen. Samtidigt kan taknivån fungera som ett riktmärke för praktiska politiska åtgärder. Ser vi i stället till den etiska gränsen för hur mycket enskilda personer kan göra anspråk på, så menar Robeyns att den ligger mycket lägre – kanske två miljoner euro eller ännu mindre.

Klyftan mellan de superrika och alla andra

Men vadå – ett tak på rikedom? Är det inte något hutlöst i själva tanken? Invändningarna låter knappast vänta på sig.

Ofta avfärdas sådana förslag som uttryck för avundsjuka. Men det argumentet håller förstås inte. Även om avundsjuka är oklädsamt är det irrelevant för frågan om det är rimligt att ett halvdussin ultramiljardärer kontrollerar mer rikedom än hälften av planetens befolkning tillsammans.

Invändningen förbiser också att det finns gott om superrika som bekymrar sig över de växande klyftorna och kräver högre skatter på stora tillgångar. Ska vi verkligen tro att multimiljardärer som Bill Gates och Warren Buffett vill betala mer i skatt för att de är avundsjuka på – ja, vilka finns ens kvar som är rikare? Framgångsexemplaret Elon Musk? Statsplundraren Vladimir Putin?

Att behandla fattigdomen och rikedomen som skilda frågor är att spela dum.

En annan invändning är att det är viktigare att bekämpa fattigdom än att begränsa rikedom. Och det stämmer att behovet av åtgärder mot fattigdomen är brådskande. Men att behandla fattigdomen och rikedomen som skilda frågor är att spela dum. Det säger sig självt att de enorma resurser som i dag samlats hos ett fåtal skulle göra mer nytta hos de många fattiga. Lika självklart är det att många fattiga förblir fattiga just för att frukten av deras arbete kanaliseras till de rika.

Men folk blir ju stormrika på olika sätt. Finns det inget sätt att ärligen förtjäna en superförmögenhet? Låt oss börja med dem som bara haft tur. Kungabarn och arvtagare till företagsimperier, till exempel, behöver varken talang eller ansträngning för att fylla sina bankkonton. Deras förmögenheter är helt uppenbart inte deras eget verk.

Hur är det då med talang? Vissa verkar ju få skruv på inkomstflödet genom att sätta sin begåvning i bruk på rätt plats och vid rätt tillfälle. En artist eller författare som når rätt publik vid rätt tidpunkt kan nå viral framgång och kamma hem storkovan. Tänk på J.K. Rowling, som tack vare Harry Potter-böckerna blivit författarvärldens första dollarmiljardär. Eller tänk på den sydkoreanske artisten Psy. Han lär i dag vara god för omkring 700 miljoner kronor, varav 200 miljoner kan tillskrivas superhiten ”Gangnam Style” från 2012.

J.K. Rowlings och Psys pengar

Men frågan är inte om Rowling eller Psy är talangfulla nog för att förtjäna sina pengabingar. Sådana resonemang tycks också förutsätta att talang i sig borde belönas, men det är inte alls klart varför det skulle vara så. Den som har en naturlig fallenhet för en viss syssla behöver ju faktiskt anstränga sig mindre än alla andra för att nå ett bra resultat.

På sin höjd finns här ett argument för att det är effektivt att sätta mänsklighetens begåvningar i jobb med uppgifter som de excellerar i. Men det är inget argument för att underbarnen måste överösas med pengar. Tvärtom. Frågan om det är rimligt och försvarbart att Rowling och Psy äger så mycket som de gör är helt enkelt oberoende av frågan om de är talangfulla eller ej.

Andra grupper ansamlar stora förmögenheter över längre tid. En lyckosam företagare kan få se sin lilla verksamhet växa till en stor och pensionera sig med mångmiljonbelopp på banken. Andra visar sig skickliga i att klättra genom företagshierarkierna till de välbetalda toppjobben.

När dessa grupper slutar som stormrika sägs det att marknaden belönat dem. Men det vore rättare att säga att de dragit fördel av marknadsmisslyckanden. Under perfekt konkurrens skulle ingen firma gå med vinst och ingen skulle kunna utverka dagens skyhöga direktörsarvoden. Kapitalismen som sådan skulle omedelbart upphöra att existera under sådana förhållanden.

Det kan låta som en apart vänsteråsikt, men insikten har delats av många av kapitalismens mer insiktsfulla försvarare. Den nyliberala ikonen Friedrich Hayek, till exempel, motsatte sig helt tanken att marknaden är en apparat som belönar människor efter förtjänst. Tvärtom insisterade han på att vi borde möta marknaden som en sorts ”öde” och acceptera de vinster och förluster som den tvingar på oss.

Hayek föreställde sig förstås att alternativet – att försöka styra ekonomin i rättvisans namn – skulle leda till tyranni och träldom. Och ser man saken på det sättet är det kanske bättre att underkasta sig marknadens nycker. Poängen är att Hayek inte hade några som helst illusioner om att marknaden delar ut belöningar och bestraffningar efter förtjänst. Av det följer att företagarelitens och klättrarnas egna bedrifter blandas ut med så stora mängder av marknadsslump att det inte alls framstår som någon kränkning att begränsa deras ägande.

Det är dags att dela med sig

Ingrid Robeyns delar förstås inte Hayeks fasa för marknadsingripanden. Samtidigt föreslår hon ingen kommunistisk brytning med det kapitalistiska produktionssättet. Hela hennes verktygslåda för att införa ett rikedomstak ligger i linje med den blandekonomiska traditionen. Alla instrument hon rekommenderar för att begränsa privatrikedomen ingår redan i vad stater gör till vardags. Problemet är bara att de inte gör vad de kan.

Man kan diskutera om Robeyns åtgärdsförslag räcker, liksom vilken sorts folklig mobilisering som skulle krävas för att pressa staterna till handling. Samtidigt har hon rätt i sak: Vissa grupper har mer resurser än de behöver. De äger mycket mer än de rimligen kan ha förtjänat. Deras ägande kommer ofta till priset av andras fattigdom eller ekologisk förödelse. De utövar, i kraft av sitt ägande, ett orimligt stort politiskt inflytande.

Och – kanske viktigast av allt – deras pengar behövs för att fylla andra, akuta behov.
Det är fortfarande svårt att säga det rakt ut till de rika, men vi måste börja öva oss på saken:

Ni har för mycket. 


Det är inte rimligt.


Det är dags att ni delar med er.

Publicerad
6 days sedan

Debatt #16/2024

Svensk människo­rättsaktivist fängslad i Israel

Svensk människorättsaktivist fängslad i Israel.
Människorättsförsvararen är Samira Khoshbakht har fängslats i Israel efter att ha försökt ta sig till International Solidarity Movement team på Västbanken. Foto: Thibault Camus/TT, privat. Kollage: Arbetaren

“Israeliska myndigheter på Tel Avivs flygplats Ben Gurion har godtyckligt nekat en svensk medborgare och människorättsaktivist inresa i landet. Nu hålls svensken inspärrad i en fängelsecell”, skriver International Solidarity Movement – Sweden.

De israeliska myndigheterna förklarar beslutet om inreseförbud och förvarstagning med hänvisning till “överväganden gällande allmän säkerhet eller allmän ordning”.

Har inlett en hungerstrejk

Människorättsförsvararen är Samira Khoshbakht, 42, en textilkonstnär och slöjdlärare som arbetar med barn, som nu har inlett en hungerstrejk i protest mot frihetsberövandet efter att ha fått sin telefon beslagtagen och nekats kontakt med Sveriges ambassad.

I ett uttalande förmedlat via en kontaktperson i Sverige säger Samira Khoshbakht:

– I skuggan av det pågående folkmordet i Gaza utsätter israeliska bosättare och soldater dagligen palestinier på Västbanken för brutala övergrepp. Bara under de senaste månaderna har invånare i sexton byar fördrivits. Journalister hindras från att göra sitt arbete, medierna rapporterar inte i tillräcklig utsträckning om det här. Att Israel fängslar och deporterar internationella människorättsaktivister som om vi vore terrorister är oförsvarligt. Israel är i enlighet med FN:s deklaration om människoförsvarare förpliktigade att skydda och befrämja vårt arbete. Vår uppgift är att finnas på plats för att observera och dokumentera det som händer på marken och det är vi fast beslutna att fortsätta göra.

Israel kontrollerar alla infarter till de ockuperade palestinska områdena. Att nekas inresa av ockupationsmyndigheterna innebär förhör, tvångsutvisning och oftast förbud att återvända.

FN-personal nekas tillträde

Israel har nekat FN:s särskilda rapportörer för de ockuperade palestinska territorierna (oPT) tillträde sedan 2008. Man har även vägrat att förlänga visumen för FN:s invånarsamordnare och humanitära samordnare.

Utöver människorättsbrotten mot den palestinska befolkningen fortsätter israeliska myndigheter att sikta in sig på människorättsaktivister som uppmärksammar detta agerande, vilket bryter mot internationell lagstiftning.

I november 2023 greps människorättsaktivisten Allison Russell, en skotskfödd belgisk medborgare, och deporterades sedan på grund av sitt arbete med att rapportera om de pågående attackerna från den israeliska ockupationsmakten på Västbanken.

Israel genomför dödliga attacker

Ännu brutalare är ockupationsmakten mot de Gazabor som Israel vill tysta. I Gaza har Israel under pågående, fullskalig invasion genomfört riktade, dödliga attacker på journalister, frispråkiga akademiker, människorättsförsvarare och deras familjer.

Vi kräver att Samira Khoshbakht omedelbart friges och att våldet och trakasserierna mot människorättsaktivister och lokalbefolkning upphör.

International Solidarity Movement – Sweden

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Kommentar #15/2024

Namnet som skrämde Putin

Minnesceremoni för Aleksej Navalnyj utanför Ryska ambassaden i Stockholm
Alexej Navalnyjs död kom som en chock för den ryska oppositionen, skriver Volodya Vagner Foto: Volodya Vagner

För Rysslands opposition kom nyheten om Alexej Navalnyjs död som en chock. Många påmindes om känslan efter 24 februari 2022, när ryska stridsvagnar rullade in i Ukraina. Alexej Navalnyj var en levande symbol för att det fortfarande fanns politiska alternativ i ett alltmer totalitärt Ryssland. Hans död blev ytterligare ett tecken på det Putinistiska systemets urartning.

För regimmotståndare står det klart att Navalnyj mördades. Att hans hälsa hade lidit av fångenskapen var känt. Under 2023 blev han dömd till 161 dagar i isoleringscell, en straffåtgärd inom det ryska fängelseväsendet.

Runt årsskiftet blev han förflyttad till ett avlägset straffläger i Charp, i norra Sibirien. Anstalten är ökänd för sina vidriga förhållanden. 47-åringen såg, i en rättegångsförhandling dagen innan sin död, ut att trots allt må relativt bra. Det har väckt misstankar om att han blev förgiftad. Misstankarna har stärkts av att myndigheterna förhalat utlämningen av hans kvarlevor till familjen.

Vem var Navalnyj?

Alexej Navalnyj var en motsägelsefull figur, och det fanns goda skäl att vara kritisk mot honom. Han började sin bana i det liberala Jabloko-partiet, men blev utesluten när han mot slutet av 2000-talet, efter delvis grovt rasistiska utspel, försökte knyta band till nationalisterna. Under protesterna mot valfusket 2011 och 2012 blev han, med sin humoristiska karisma, en av oppositionens ledargestalter.

Såväl hans styrka och svaghet som politiker bestod i att hans egentliga ideologiska hemvist alltid förblev vag.

Under åren som följde svängde han alltmer in på en vänsterpopulistisk linje: mobiliserade mot antisociala reformer och satsade tidvis på uppbyggnaden av oppositionella fackföreningar. Såväl hans styrka och svaghet som politiker bestod i att hans egentliga ideologiska hemvist alltid förblev vag.

Men Navalnyj var mer än bara politiker. Som grävande bloggare och antikorruptionskämpe avslöjade han elitens hemliga rikedomar och undergrävde regimens legitimitet. Att det retade Putin in i märgen illustrerades av att autokraten vägrade att offentligt uttala Navalnyjs namn, och i stället endast omnämnde honom som ”den där personen”, eller liknande omskrivelser. Den landsomfattande rörelse av hängivna följare som Navalnyj byggde under 2010-talet saknade motstycke inom den ryska politiken, men kretsade kring honom som ledarfigur.

Hans varumärke var en kombination av de sovjetiska dissidenternas symbolik, där enskilda individer som Andrej Sacharov ansågs representera nationens samvete, och den postmoderna västerländska valrörelsens logik, där politiker som Barack Obama vann genom att ersätta konkreta politiska program med inspirerande medial karisma.

Det var en innovativ, men riskfylld, strategi som 2021 ledde till Navalnyjs ödesbeslut att återvända till Ryssland och fångenskapen, efter att han återhämtat sig i Tyskland från giftattentatet året innan. Det byggde på en förhoppning om att kunna omsätta sin principfasta självuppoffring till politisk makt, om inte på kort sikt, så åtminstone i längden.

Ville starta fackförening för fängslade

Att han inte skulle kunna fortsätta verka i frihet var uppenbart. Men även i fångenskapet vägrade han att lägga ned. Via sina advokater höll han kontakt med omvärlden, bland annat på plattformen X (tidigare Twitter). Sommaren 2022 meddelade han där att han skulle starta landets första fackförening för fängslade personer.

”Om livet har gett mig en citron i form av ett fängelsestraff, får jag omvandla det till en lemonad av nyttig verksamhet för samhället”, skrev han.

Tvångsarbete är vanligt förekommande inom den ryska kriminalvården, och facket skulle kämpa för bättre villkor. ”Länge leve arbetarsolidariteten! ;)”, avlutade han sitt meddelande.

Även om skruvarna drogs åt allt hårdare, och flera av hans advokater så småningom själva hamnade i fängelse, hoppades han att regimen åtminstone skulle hålla honom vid liv. Att han likt Abdullah Öcalan, som i åratal suttit i ett turkiskt fängelse men vars ord än i dag har stor vikt inom den kurdiska rörelsen, skulle förbli en kraft att räkna med. Och att han någon dag, som en rysk Nelson Mandela, kanske till och med skulle flytta från strafflägret till Kreml. Det visade sig vara en felkalkylering.

Nya repressiva lagar – antalet politiska fångar ökar

Spelreglerna i Putins Ryssland har förändrats. Enligt nya och skärpta lagar riskerar till och med fredliga protester och kritiska kommentarer sedan början på kriget leda till mångåriga fängelsestraff.

I november dömdes exempelvis den feministiska konstnären Aleksandra Skotjilenko till 7 års fängelse för att hon ersatte prislappar på en mataffär med budskap om ryska krigsbrott. Den 13 februari dömdes den 65-årige marxistiska sociologen och kommentatorn Boris Kagarlitskij till 5 års fängelse för ”rättfärdigande av terrorism”. Den liberala politikern Ilja Jasjin sitter sedan 2022 av ett 8-årigt fängelsestraff för kritik mot kriget.

Sedan 2022 handlar det om runt 20 000 personer som har anhållits i samband med antikrigsprotester, varav hundratals åtalats för brott.

Den 16 februari ströks namnet som Putin aldrig vågade uttala från den långa listan över Rysslands politiska fångar. Att det kommer leva vidare som symbol för drömmen om ett bättre framtida Ryssland är sannolikt. Om hans änka Julija Navalnaja, som tagit på sig att fortsätta hans gärning, kommer lyckas bättre med att omsätta det, får tiden utvisa.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan

Kommentar #15/2024

”Akelius vill montera ner den allmänna skolan”

Roger Akelius (på bild från 2002) vill avskaffa den allmänna skolan genom att montera ner den, såsom han gjort med allmännyttiga bostäder, skriver Arbetarens krönikör. Men det blev inget köp av Academedia. Foto: Jessica Gow / TT, Anders Holmström/TT, Julia Lindblom

Roger Akelius framställde sig själv som filantrop och skrämde ägarna med att vilja dra in aktieutdelningen i Academedia. Så det blev inget köp för hans del. Men det hela handlade inte alls om att Akelius skulle sakna vinstintresse, skriver Martina Engman. Tvärtom vill han avskaffa den allmänna skolan på samma sätt som han gjort med kommunalt ägda bostäder: genom att montera ner bit för bit.

I ett grådisigt Malmö, mitt emot Folkets park, tornar de så kallade skilsmässohusen upp sig. De kallas så i folkmun för att när relationer tar slut börjar folk om här. Byggda alldeles för höga i en ilsken tegelbrun färg liknar de en ytterst liten kinesisk mur. Men folk blir sällan långvariga här. Den höga hyran och bullret från de eviga hyreshöjnings-renoveringarna av enstaka lägenheter gör att de som kan söker sig vidare.

Så skapade Akelius Fastigheter lägenheter där ingen egentligen vill bo.

Retade plötsligt borgerligheten

När Roger Akelius berättade att han skulle köpa en stor del av friskolekoncernen Academedia gav han friskolevärlden kollektiv hjärtattack med uttalanden om indragen aktieutdelning, donerade läromedel och mindre barngrupper. Värdet på Academedias aktier sjönk som en sten. Många småsparare och fonder sålde i panik.

Skulle hotet mot friskolorna komma från näringslivet? Det vore inte otänkbart. Handelshögskolans rektor, Lars Strannegård, har debatterat studenternas sjunkande kunskapsnivåer och friskolornas glädjebetyg. En outbildad arbetskraft är trots allt en fara för Sverige som kunskapsnation, alltså svenska företag. 

I samband med köpet passade Roger Akelius på att reta gallfeber på samtida borgerlighet genom att kalla betyg för ”äcklig militaristisk tradition”. Sedan trampade han nervösa aktieägare på tårna med uttalanden som ”kvartalsekonomi är för amatörer” och att ”generellt är utdelning en brist i matematik-kunskaper”. Akelius försatt inte en chans att tjuvnypa friskolesverige. Miljardären verkade inte vara i behov av nya vänner, för när affären avbröts passade han på att deklarera i tidningen Affärsvärlden: ”Fann mig snart i att aktieägare var viktigare än barn”. 

Målet att avskaffa den allmänna skolan

Det finns dock ingen anledning att gå på den rosenskimrande Disney-berättelse Akelius berättar om sig själv. Köpet av Academedia skulle inte avskaffat vinstjakt inom Academedia, målet var ett helt annat. Nämligen att avskaffa den allmänna skolan.

Det vore lätt att avskriva Akelius om det inte vore så att han brutalt omformat Sverige förut.

Den 78-åriga mångmiljardären som bor i Spanien benämner sig gärna som filantrop och sade att han som storägare skulle värna elever och personal. Det är dock ingen generell omsorg om alla elever och all personal det är tal om. Akelius plan är tydlig: kommunerna kommer om ett par år inte klara av att betala vad det kostar att utbilda barnen. Då, spår han, kommer proppen gå ur för privata skolor och då vill han att Academedias skolor är dit föräldrarna vänder sig. Så ska han bygga ett värdefullt bolag. Akelius dystra prognos är att var tionde unge kommer gå i en privatskola så småningom.

Privatskolor i Sverige på bred front är just nu science fiction för gemene man, dramatik i stil med ultraliberalens Ayn Rands roman Och världen skälvde. Det vore lätt att avskriva Akelius om det inte vore så att han brutalt omformat Sverige förut.

Akelius bostadsföretag knäckte hyresregleringen

Det var Roger Akelius bostadsföretag som knäckte hyresregleringen för svenska hyresrätter. I början av 2000-talet ansågs hyreslägenheter generellt vara en dålig investering eftersom hyrorna var låga och möjligheterna till vinst magra. Akelius såg en möjlighet och knäckte regleringen med sina standardhöjningar. Tillsammans med politikernas utförsäljning av allmännyttan banade det väg för renovräkningar och ockerhyror. Det var en privatekonomisk atombomb släpptes över Sverige.

I podden Investera på höjden från 2019 beskriver storspelaren inom svenska fastighetsbolag Jan-Erik Höjvall stolt hur han som vd för Akelius fastighetsbolag utvecklade en modell för att ta sig runt de reglerade hyrorna. Metoderna tar sedan anställda i bolaget med sig till andra bostadsföretag när de byter jobb och hyreshöjningarna sprider sig som ringar på vattnet. Själv fortsatte Jan-Erik Höjvall med samma strategi senare i SBB:s dåvarande bostadsbolag Amasten, nu avknoppade Neobo.

De miljarder Akelius ville använda för att omforma svensk skola kommer i mångt och mycket från vinster när han omstöpt bostäder som skilsmässohusen i Malmö. De fastigheterna har sedan sålts vidare till investerare som varit övertygade om att mer pengar funnits att pressa ur hyresgästerna. I dag ägs skilsmässohusen i Malmö av skandalomsusade Heimstaden som fortsätter på den utstakade vägen. Nästan alltid sitter det en lapp uppe i hissen där de ber om ursäkt för ljudet från renoveringar. 

Akelius ambition var att göra samma sak med svensk allmän skolgång som han gjort med allmännyttiga bostäder: montera ner bit för bit.

Målet är att införa ”riktiga privatskolor”

Roger Akelius hymlar inte när han säger att ”om Sverige får utvecklas till att ha riktiga privatskolor, så kan näringslivet och börsen höja kunskapsnivån markant. Sverige behöver det.” Det vill säga, de som betalar kan få tillgång till kunskap. Att han i media blir kallad för filantrop, alltså någon som utan vinstintresse verkar för förbättring av människors livsvillkor, är minst sagt märkligt.

Den avbrutna försäljningen kan vara ett första tecken på en ny skolpolitisk karta om ett par år. Löses inte underfinansieringen av svensk skola kan vänstern snart tvingas försvara det fria skolvalet och skolpengen. Det oavsett vem den går till, eftersom det kan bli enda sättet att hitta bred politisk enighet om skolgång för alla – annars kan Roger Akelius bistra vision bli verklighet.

Den här gången försvarade aktieägarnas vinstintresse den allmänna skolgången och försäljningen av Academia till Roger Akelius avblåstes. Varannan vecka-barnen i skilsmässohusen kan tillfälligt pusta ut, till ljudet av hantverkare som bilar bort kakel i ännu en badrumsrenovering.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Utrikes #14/2024

30 000 döda men USA stoppade resolution om eldupphör i Gaza

USA stoppade en resolution om eldupphör i Gaza
USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield vägrade skriva under resolutionen om omdelbart eldupphör i det svårt sönderbombade Gaza. Foto: Hatem Ali och Seth Wenig/TT

För tredje gången på kort tid stoppade USA under tisdagskvällen en resolution om omedelbart eldupphör i Gaza. Det här under ett möte vid FN:s säkerhetsråd. 

Förslaget om eldupphör lades fram av Algeriet och backades av 13 länder i FN:s säkerhetsråd. Storbritannien avstod från att rösta medan USA lade in sitt veto. Samtidigt fortsätter de blodiga attackerna mot Gaza där uppemot 30 000 människor, varav omkring en tredjedel barn, har dött sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober.

Hård internationell kritik

USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield menar att ett eldupphör skulle få negativa konsekvenser på de pågåede fredsförhandlingarna men beslutet att blockera möjligheten till eldupphör har fått hård internationell kritik.

Läget i det sönderbombade Gaza beskrivs som allt mer akut. Sjukvården har i det närmaste helt kollapsat och det råder stor brist på allt från mediciner till livsmedel.

“Explosion av barnadödlighet”

FN har tidigare i veckan varnat för att omkring en miljon barn i Gaza upplever akut hungerkris och att risken är stor för en ”stor explosion av barnadödlighet” som skulle kunna förhindras om striderna upphörde.

Samtidigt ökar också oron för den planerade israeliska markinvasionen av överbefolkade staden Rafah i södra Gaza dit hundratusentals civila sökt skydd.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Porträttbild av författaren Elin Anna Labba.

Intervjun #14/2024

Elin Anna Labbas nya bok: Storslagen skildring om dolda händelser vid vatten

Elin Anna Labba i intervju om romandebuten Far inte till havet. Foto: Sara Lansgren

Samtidigt som Elin Anna Labbas första bok, Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna av samerna, sätts upp på teaterscenen kommer hennes romandebut Far inte till havet. En skildring av hur tre kvinnor försöker överleva, anpassa sig och göra motstånd mot vattenkraftsutbyggnaden som gör att sjön reser sig. Christin Sandberg har pratat med författaren om tystnad, trauman och sjöns betydelse utifrån tre kvinnors perspektiv.

Öppningsscenen i Elin Anna Labbas romandebut Far inte till havet är en sådan som etsar sig fast i minnet. Tre kvinnor kommer fram till sitt sommarhem till fjälls och möts av att byn på sommarlandet är översvämmad. Sjön har stigit så till den grad att kåtor och björkar helt eller delvis har dränkts. De vadar och ror fram och tillbaka mellan det som en gång var deras sommarkåta och torra land för att försöka rädda så många saker de kan. 

Trots att Far inte till havet, till skillnad från Elin Anna Labbas Augustprisbelönade debut, är en skönlitterär bok är den ändå en naturlig uppföljning av Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningar av samer. Den här gången ligger fokus på utvinningen av naturresurser och vattenkraftsbyggandet i Sápmi, vilket orsakade vattennivåhöjningar och översvämningar med katastrofala följder.

Elin Anna Labbas egen släkt på faderns sida är från Vájsáluokta vid sjön Akkajaure – ett av de drabbade områdena för 1900-talets stora kraftverksdammsbyggen. Kvinnan som klär omslaget på boken är hennes farfars syster. 

Utgångspunkten för berättelsen är just bilder från den tiden som Labba har tagit del av. 

– Jag har sett de där bilderna på byn som har dränkts under uppväxten. Kåtor som har begravts i vattnet och människor som ror ut på sjön för att försöka rädda sina saker. Jag har ritat upp det och föreställt mig hur det var, berättar Elin Anna Labba på telefon från hemmet i Saltdal i norska Sápmi. 

Det och många människors berättelser ligger till grund för den här boken.

Tre kvinnor förenar berättelsen

Huvudpersonerna är alltså tre kvinnor. Rávdná, ensamstående mor, eller egentligen mamma tillsammans med systern tillika moster Ánne, och så dottern Iŋgá, berättaren. Iŋgá är i trettonårsåldern när man träffar henne första gången.

Att det blev just tre kvinnor är inte en slump. 

– Det finns många sådana starka kvinnoberättelser hemikring och jag har också haft den typen av kvinnor runt mig. Det var fint att få skriva en berättelse som utgår från dem, säger Elin Anna Labba.

Det finns också en stark koppling mellan kvinnor och vatten utifrån en urfolks- och samisk förståelse som Labba ville laborera med. 

– I Sápmi, och på många andra platser också, är vatten ett kvinnligt väsen. Det kändes som självklart att de sitter ihop med sjön på ett väldigt starkt sätt och jag ville leka med det i fiktiv form. Undersöka vad som hände med dem när sjön går sönder, däms och förstörs, säger Elin Anna Labba.

Dessutom fanns det många kvinnor i Labbas förra bok Herrarna satte oss hit, som hon på något sätt ville spinna vidare på i den här boken. 

– I romanformen kunde jag ta mig friheten att föreställa mig den hemlöshet som beskrevs i den boken. Det är en annan typ av tvångsförflyttning jag skriver om nu, men det är egentligen samma tematik. Och ramberättelsen följer ett faktiskt förlopp, även om personerna är fiktiva, säger Elin Anna Labba och fortsätter: 

De enskilda kvinnorna är inte baserade på verkliga personer utan är en blandning av många kvinnor. Även om en kvinna, den lite argare mamman, hade en förebild i min farfars mor Risten.

Mycket mer än så vet hon inte om Risten, utan har fått bygga på med andra kvinnor från omgivningen. Det ligger mycket research, framför allt insamlande av intervjuer och berättelser, bakom den här boken också. 

– Men jag har inte behövt åka så långt, eftersom jag bor på en sådan här plats där det har funnits nära till hands. Jag har kunnat plocka fram barndomsminnen hemmavid. Gå runt i de närmaste stugorna och fråga om saker. 

Rávdná frågar sig i boken medan hon stirrar ut över sjön om det hade varit annorlunda ”om kvinnorna hade bestämt”. 

– Jag tänker att det är en fråga man kan ställa sig om världen i allmänhet. Både vad gäller krigen i Ukraina och Gaza – vad hade varit annorlunda om det hade varit kvinnor som styrde? Rávdná i boken trodde det, att det hade sett annorlunda ut. 

Labba berättar att den detaljen i boken kommer från männen i byn där hon är uppväxt. 

– Enligt männen var deras mammor mycket starkare motståndare till intrången och kraftverksbyggena än männen, men hade inte den självklara rösten att ställa sig upp och säga det. Mammorna var väldigt arga över att man lät det ske. 

En annan förklaring till att kvinnorna kanske var, och än i dag är, de största motståndarna till övergrepp på naturen är att kvinnor, särskilt de som fått barn, som familjebärare är mycket mer knutna till en plats. 

– Framför allt inom renskötseln så blir kvinnorna när de får barn mycket mer varande vid sjön. Och mycket mer beroende av vattnet.

Efter tvångsförflyttningarna: romanformen ett sätt att fylla tomrummen

Att skriva i fiktiv form gjorde att Labba kände en frihet att försöka förstå mer, och på ett djupare plan, vad som hände kring tvångsförflyttningarna i ett senare historiskt skede än under perioden hon skriver om i Herrarna satte oss hit

– I romanen kan du få fylla i tomrummen som du vet att du aldrig någonsin kommer att få svar på på något annat sätt. Samisk historia är så lite nedtecknad och så lite arkiverad, systematiserad och organiserad, och många gånger är man därför beroende av en muntligt levande kultur, att det finns folk som kan berätta vad som hände. 

Och Elin Anna Labba tror att hon kommer närmare en känslomässig sanning kring vad som hände i sin debutroman.

Men samtidigt som den samiska berättartraditionen är stark och en viktig del av bakgrundsinformationen till boken Far inte till havet så finns det också mycket som inte kan uttalas högt. Tystnaden spelar en stor roll i berättelsen.

– Det är en tystnad. För samtidigt som många är duktiga på att berätta finns det en massa saker som man inte kan tala om. Så det blir på något sätt ett samtal där man vet att det ligger saker under ytan hela tiden. 

– Men på samma gång som det är så extremt mycket som man inte säger, så finns det en natur, som kanske är den som är mest talande. I naturen finns det fortfarande spår av ett samiskt liv, samisk historia och en samisk berättelse. Medan det i böcker och skrifter är extremt tyst. Det är inte bara tyst, utan det är präglat av en hård historia och mycket motgång som har skapat den där tystnaden, och saker man inte kan prata om. 

Elin Anna Labba tittar ut över sjön Akkajaure i Vájsáluokta. Foto: Sara Lansgren

Just en sådan sak är trauman, likt det Moster Ánne bär på i boken. Hon har fött ett barn, som hennes egen mor tvingade henne att lämna bort. Det var något som Labba tyckte var viktigt att berätta. 

– Det återkommer i de berättelser som jag har lyssnat på, från en tid när man verkligen inte kan få ta för givet att ett barn man får är ett barn man kommer få ha kvar, säger Elin Anna Labba. 

– Jag har hört många sådana berättelser om kvinnor som inte har kommit tillbaka till sig själva efter att ha blivit fråntagna ett barn. Ofta skedde det på grymma vis, och du fick ofta inte bestämma själv, utan det kanske var ens mamma som kom och sade att du inte fick behålla barnet.

Hon säger att det var viktigt att det inte skulle bli en glorifierande historia. För romantisk, för vacker. Utan en historia som också skildrar det som är trasigt och fult. Som livet är.

– Man kan lätt hamna där, när man vill skriva om något man är väldigt lojal mot som jag är mot Sápmi, och därför börjar utelämna delar. Men då blir det osant.

I nästan varje detalj i boken finns det en gammal berättelse som ligger i botten. En sådan är en familjeberättelse om en syster som hade gått bort, och familjen därefter brände precis allting som har tillhört henne. Precis på samma sätt bränner Rávdná allt efter att moster Ánne dött.

Och så är det där med bristen på närhet och fysisk beröring. Lever det kvar eller kommer det med berättelserna, är det så att när man berättar mer så blottar man sig och blir mer sårbar och känslomässig?

– Jo, avståndet, det fysiska håller ihop med tystnaden och när den luckras upp och man börjar bryta upp den så påverkar det hela en. 

– För varje bok man ger ut, som i mitt fall, så är det som att kroppen slappnar av. Man vågar närma sig själv och andra. 

Motstånd – en röd tråd genom den samiska historien

Motståndet mot vattenkraftsprojekten, som i verkligheten kom att bli en global urfolksrörelse, skildras också i boken. Labba, som är född 1980, beskriver det som något som har påverkat hennes uppväxt.

– Det var viktigt att skriva den tiden som ligger före mitt liv. Vad skapade att jag fick växa upp med samisk skola, samisk språkundervisning, samiska program, samiska barnböcker? Allt sådant som min pappa inte fick eftersom man inte skulle lära sig samiska när han växte upp. Det händer så mycket under de här åren, säger hon och tillägger: 

– Samtidigt är de i min bok ganska dåliga på att göra motstånd. De är inga mästare, de är ganska taffliga. Även om Rávdná försöker. 

Däremot är dottern Iŋgá, som bär berättelsen, mest undflyende, inte intresserad av att följa i moderns spår och svår att få något riktigt grepp om.

– Hon blir kvar och bara är. Hon blir väldigt passiviserad av sitt liv. Hon är dock en sådan kvinna som finns där och som jag har sett i min närhet. 

– Det svårt att skriva fram den här typen av karaktärer. Det är lättare att skriva om någon som är tydlig och förbannad som hennes mamma, som har tydligare konturer.

Elin Anna Labbas bok har beskrivits som mörk och hon har fått frågan var hon ser hopp.

– Jag har själv inte tänkt på det som en mörk berättelse, utan har till och med haft riktigt kul när jag har skrivit.

Men om hon ska peka ut mörkret, som boken i så fall är präglad av, så är det den pågående klimatkrisen. Den som alla i Sápmi befinner sig mitt i.

Boken är dessutom skriven under en tid när Labba och hennes familj, man och tre barn, flyttade från Jokkmokk till Saltdal i norska Sápmi.

– Så vi har stödmatat våra renar och vi har sett att ingenting händer. Åren går och politiken förändras inte. Den hopplösheten måste man ändå säga är närvarande. 

Elin Anna Labba drömmer om att sjön, havet och naturen en dag ska få sina egna rättigheter, sin egen röst. Såsom floder och mark har fått i bland annat Nya Zeeland.

– Jag tänker att någon dag kommer vi att komma dit även i Sverige, säger hon.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #13/2024

Sista milen utan lön: Nya skandaler hos Airmees under­leverantörer

Airmee använder sig av en uppsjö av underleverantörer i Sverige för att hålla verksamheten igång. Foto: Julia Lindblom

Förra året avslöjade Arbetaren omfattande missförhållanden bland Airmees underleverantörer. Strax därefter avgick bolagets vd. Nu kan Arbetaren avslöja ytterligare missförhållanden och det som framstår som nya planerade konkurser bland flera andra av Airmees underleverantörer. 

Det här är del ett av Arbetarens läsarfinansierade gräv: Sista milen utan lön.

Det är en kall eftermiddag i februari i en söderförort till Stockholm när Arbetaren möter upp Andrij.

Andrij kom till Sverige i samband med att kriget i Ukraina bröt ut våren 2022. Genom en kontakt från en vän fick han omgående arbete inom budbranschen på en underentreprenör till gigföretaget Airmee, nämligen Amek Entreprenad. 

Han är nu en av många arbetare som Arbetaren varit i kontakt med och som sedan snart ett år fortfarande väntar på sina löner. 

Andrij berättar att arbetet på Airmee var hårt och slitsamt, och att buden på företaget fick betalt per stopp. Det bekräftas också i flera anställningsavtal, där det står att förare fick mellan 9 till 12 kronor per stopp. 

– Svenskarna skulle aldrig ta den här typen av arbete. De kan möjligen vara chefer på företagen i budbranschen. Om en svensk arbetade på jobbet jag haft en vecka skulle hen säga “det här gör jag aldrig om”, säger han.

Men efter att Andrij hade arbetat i över ett år på företaget slutade plötsligt lönen att komma. Den sista lönen betalades aldrig ut, och nu är Amek skyldig honom över 21 000 kronor.

Tidigare problem med underleverantörer och konkurser

Arbetaren har i flera reportage rapporterat om omfattande missförhållanden på budföretaget Airmee. 

Airmee använder sig av en uppsjö av underleverantörer i Sverige för att hålla verksamheten igång. De har formellt inget arbetsköparansvar, utan erbjuder endast en plattform för tjänster. 

I stället är det underleverantörerna som har det formella ansvaret. 

En av dessa underleverantörer, skandalföretaget Ripro Holding, kastades ut från såväl Airmee som Budbee. Företaget var indraget i en utredning om grova skattebrott, bokföringsbrott, svartarbete och penningtvätt.

Arbetaren kunde som första tidning i somras avslöja att bolaget gått i planerad konkurs, för att sedan åter uppstå under liknande företagsnamn. Något som senare även Dagens industri rapporterade om. Granskningarna i media ledde till att Airmee bröt kontraktet med Ripro Holding. Några dagar efter avslöjandet avgick även Airmees vd Julian Lee och ersattes med Elin Morales Härén.

Andrij är en av många leveransbud som fortfarande väntar fortfarande på månadslönen från Amek. Foto: Julia Lindblom

Nya skandaler hos Airmees underleverantörer

Nu kan Arbetaren avslöja ytterligare missförhållanden och det som framstår som nya planerade konkurser bland flera andra av Airmees underleverantörer. Samtidigt hopar sig betalningsförelägganden hos Kronofogden.

Flera av Arbetarens källor menar att Amek, företaget som inte betalade ut Andrijs lön, var en underentreprenör till Tranda Transport AB.

Tranda Transport AB är en av logistikjättarna Airmees och Budbees största underleverantörer och tvingades, vilket Dagens Industri rapporterade om, förra året till rekonstruktion. Därmed riskerar skattebetalarna en förlust på nästan 10 miljoner kronor.

Buden på Tranda Transport arbetar nu på provision. Det bekräftar anställningskontrakt som Arbetaren tagit del av och som visar att buden erbjuds endast 12 kronor per utkörning.

Andrij berättar att kollegorna skrev till chefen på Amek för att be om de uteblivna lönerna, men inte fick något gensvar.

– Vi var underleverantörer till Tranda. Redan den 20 maj, några dagar innan löningsdagen, kände vi på oss att vi inte skulle få ut våra löner. Vi skrev till chefen på Tranda, som skrev till chefen på Amek. Han sa att han skulle betala lönerna. Chefen på Tranda delade upp betalningarna i två. Först förde hon över en mindre summa, och chefen på Amek betalade en del av lönerna med de pengarna. Men den andra större summan som Tranda förde över behöll han själv och stack, berättar Andrij.

Trandas ägare Cora Boreaux bekräftar att Tranda AB tidningar har anlitat Amek som underentrepenör, men har enligt henne uppfyllt sina skyldighet i avtalet.

– Vi har inte överfört pengar till något bolag, utan betalat fakturor. När vi anlitar någon som en underentreprenör så får vi betala för den tjänsten. I förlängningen utgår vi från att vår kund i sin tur följer den svenska lagen och betalar sina kostnader. Vi har uppfyllt våra skyldigheter enligt avtalet och betalat fakturorna, säger hon.

Enligt Cora Boreaux sade de upp avtalet med Amek för att de anade missförhållanden.

Chefen svarar under falskt namn

När Arbetaren når en ansvarig på Amek genom ett telefonnummer, som flera anställda tidigare använt sig av, säger personen att den varken känner till Amek eller Tranda. Personen säger att han inte är anställd för tillfället och utger sig i stället för att heta “Steven”.

– Det här numret kanske tillhörde någon annan tidigare, säger personen i telefonen.

Anställda Arbetaren talar med bekräftar dock att det är deras gamla chefs röst i telefonen.

Fordon flyttades över i samband med konkurs

Förra våren berättade Arbetaren om Mohammed som arbetade på en annan av Airmees underleverantörer, Amrra. Han fick inte fick ut sin lön trots att han under slavliknande villkor arbetade fem dagar i veckan, sju timmar om dagen i en och en halv månad. 

Amrra gick i konkurs i maj 2023, och hade vid tidpunkten skulder på 4 722 230 kronor. 

Utdrag ur fordonsregistret som visar hur bilar flyttats över mellan bolagen. Foto: Privat

Arbetaren har granskat hur fordon som tidigare ägts av Amrra, tagits över av Amek Entreprenad bara några månader innan företaget gick i konkurs. Det här visar flera utdrag ur fordonsregistret. I dagsläget äger dock inte Amek längre några fordon och lastbilarna har i många fall blivit avställda. 

En fortsatt granskning av alla inblandade företag har bland annat visat följande kopplingar mellan Amek, Amrra och Tranda:

I Amrras bolagsstyrelse satt en kvinna som styrelsesuppleant sedan november 2021, som senare tillträder som styrelseledamot i Amek AB i december 2022, endast några månader innan Amrras konkurs. 

Samma sommar, i juni 2023, bildas ytterligare ett företag, Arcabo Transport. I styrelsen sitter personer som Arbetarens källor menar haft arbetsledande positioner på Amek och Amrra. Flera bilar i bolaget har tidigare tillhört Amrra och Amek. 

Tranda, Amrra och Amek och skatteskulderna 

Enligt Arbetarens källor har Tranda inte bara kopplingar till Amek och Amrra. De har också varit knutna till ett annat budbolag som nyligen gick i konkurs, Occada AB. 

I bolagsstämman vid Occada deltog en annan person som sitter i Trandas bolagsstyrelse som justerare av protokollet. Occada gick i konkurs i april förra året.

En av Airmees alla underleverantörskedjor. Här med företaget Tranda som utkontrakterat arbete till Amrra, som gått i konkurs för att sedan uppstå som företaget Amek Entreprenad.

Enligt förvaltningsberättelsen från konkursen skulle bolaget bedriva bud- och kurirverksamhet åt Airmee, men var även underentreprenör för Bird och samlade in elsparkcykar åt bolaget. 

Personalomsättningen på bolaget var hög. Mellan 2020 och 2023 hade Occada cirka 100 olika anställda och som mest ungefär 13 anställda samtidigt. Bolaget var aktivt i drygt tre år och är i dag skyldiga närmare 2,5 miljoner i skattepengar. 

Uteblivna löner

Andrij letar i dagsläget efter ett nytt jobb. Han har ont om pengar och behöver den innestående lönen för att försörja sin familj. 

– Sverige sträcker ut en hand för att hjälpa, men har två händer från att ta ifrån en allt. Det har gått snart tre år men jag kan inte säga att det blivit bättre för oss migrantarbetare som kom till Sverige från Ukraina, säger han.

Arbetaren kommer att fortsätta att följa utvecklingen inom budbranschen.

Andrij heter egentligen något annat men vill vara anonym av rädsla för repressalier.

Läs de andra delarna av Arbetarens läsarfinansierade gräv: Sista milen utan lön 

Del ett: Nya skandaler hos Airmees underleverantörer 
Del två: Slavliknande villkor på Amek 
Del tre: Ägaren tar avstånd från tidigare partnerbolag

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Ledare #13/2024

När bjuder ni in Solidariska byggare, regeringen?

Arbetarens tillförordnade chefredaktör Amalthea Frantz om arbetsplatsolyckor.
Amalthea Frantz, tillförordnad chefredaktör på Arbetaren. Foto: Magnus Lejhall/TT. Kollage: Arbetaren

”Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson, vågar du bjuda in Solidariska byggare nästa gång?” Amalthea Frantz om regeringens partssamtal om de ökade dödsolyckorna på arbetsplatserna.

Den gångna veckan har Sveriges regering sysslat med många träffar, uttalanden och pressmeddelanden. Det har handlat om allt från utrikespolitik till a-kassa. Nyheterna har inte varit goda.

Ett ämne som hade kunnat mynna ut i något lite mer hoppfullt, kanske till och med kraftfullt, är samlingen kring arbetsmiljö och de ökade dödsolyckorna.

I pressutskick har vi fått veta att regeringen kallat till ”samtal med parterna”. De började förstås med arbetsköparna. Då var statsminister Ulf Kristersson (M) med.

Statsministern inte med

Sedan var det dags att träffa arbetstagarnas representanter, LO-förbundet Byggnads. De fick nöja sig med att möta arbetsmarknadsminister Johan Pehrson, samt biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg (L). Samtidigt brann det bokstavligen på en arbetsplats i branschen, med ett förmodat dödsoffer som följd.

Regeringens möte har än så länge inte skapat några stora rubriker. Eller så mycket att förvänta sig, vad det verkar. (Att regeringen vill att Arbetsmiljöverket ska rikta in sig på fler fysiska oanmälda inspektioner är förvisso bra, men det uttalandet kom redan i mitten av december, efter hisskatastrofen i Sundbyberg.)

Byggnads ordförande Johan Lindholm säger efter mötet till tidningen Byggnadsarbetaren att de önskar en kriskommission med byggbranschens parter och representanter från regeringen. Och: ”Vi blev inte lovade något, men de uttryckte tacksamhet över att vi var där.”

Inte så hoppfullt alltså. Men ingen borde vara förvånad.

Samtal utan representation

Vilka är ”parterna”? Visst borde alla de arbetare som kommit till Sverige för att jobba i just byggbranschen räknas? Dem har ju Byggnads till stor del misslyckats att organisera. Särskilt jämfört med relativt lilla SAC Syndikalisterna, som har något tusental sådana medlemmar bara i Stockholm, i facket med namnet Solidariska byggare.

Kort sagt: Migrantarbetare är överrepresenterade vad gäller arbetsplatsolyckor.

LO-facken har under lång tid misslyckats med att, eller inte velat, organisera sådana arbetare i någon större utsträckning.

Att det på papperet finns regler och kollektivavtal spelar inte stor roll för den faktiska säkerheten på mängder av byggen.

Ett sätt att få höra om verkligheten på de värst utsatta arbetsplatserna hade förstås varit att bjuda in de berörda som organiserat sig syndikalistiskt.

De dödliga olyckorna ökar.

Bjud in de värst utsatta

Ett sätt att, med tanke på ovanstående, få höra om verkligheten på de värst utsatta arbetsplatserna hade förstås varit att bjuda in de berörda som organiserat sig syndikalistiskt. Men ingen syndikalist har sett till någon inbjudan till veckans träff med regeringen.

Vi vet ju att det inte är i ”samtal med parterna” som verklig förändring sker. Men ändå, visst vore det intressant att höra samtalet?

Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson, vågar du bjuda in Solidariska byggare nästa gång? Annars kan de säkert ta det direkt med Ulf, om det passar bättre.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Kultur #12/2024

Barnen blir osynliga i gestaltning av längtan och vånda

Författaren Sara Martinsson och hennes bok Kvinnor utan barn. Till höger skådespelerskan Nina Zanjani i Yerma.
Journalisten och författaren Sara Martinsson. Till höger Nina Zanjani i rollen som Yerma. Foto: Banfa Jawla

Skaffa barn eller inte? Frågan är personlig men har en sådan bäring på familj och samhälle att det ofta är svårt att bortse från omgivningens tryck och förväntningar. Men vilket sätt beskriver bäst dessa kast mellan längtan, skräck och yttre krav? Statistik eller poetisk gestaltning?

1900-talet utnämndes till Barnets århundrade, vilket var titeln på Ellen Keys stridsskrift med samma namn, som kom ut just år 1900. 1800-talets barn levde i fasa, och uppmärksamheten kring deras liv och rätt fick stora genomslag.

I Sverige och andra länder blev det förbjudet att misshandla och förgripa sig på barn. De fick rätt till utbildning och tycka till om vårdnadshavare. Mindre barn skulle inte arbeta eller användas i krig. På många sätt blev barn synliga under detta århundrade, och fick allt fler att förstå och kämpa för deras rätt till egna perspektiv.

Ellen Key.
Ellen Key. Foto: TT

Barn i vårt århundrade

Man är benägen att tänka att det skett en tillbakagång under vårt århundrade. Runt om i världen mördas och torteras barn, i vår tid, inför våra ögon.

Några siffror: Rädda Barnen rapporterar att över 11 000 barn har dödats i Gaza sedan den 7 oktober 2023. Det brittiska försvarsministeriet uppger att 11 000 ukrainska barn under Rysslands anfall kidnappats för att ”omskolas”. Men också på andra ställen i världen svälter och dör barn i tiotusental i krig och klimatrelaterade kriser. 

Värdens, historiens och samtidens barn har sålts och köpts, ofta inför omvärldens ögon. Barn har systematiskt kidnappats och ”fostrats” för att ingå i en fascistisk maktapparat, exempel finns från alla tider och världsdelar, under 1900-talet från Spanien efter inbördeskriget, Nazitysklands Lebensbornsprojekt, under 1970-talets fascistövertagande i Argentina och Chile.

Den globala adoptionsindustrin har haft systematiska inslag av vinstintresse vilket har lett till att strömmar av barn från bland annat Latinamerika och Korea stulits och sålts till Europa och USA. Äger barnet någonsin sin egen berättelse?

Barnafödande som norm, tryck och livsstil

Journalisten och författaren Sara Martinsson utgår i sin bok Kvinnor utan barn. Om reproduktion och livets mening, som närmast fungerar som ett långt reportage, från sina egna tankar om vad det får för konsekvenser att avstå ifrån att ”skaffa barn”.

Särskilt rör hon sig kring barnafödande som norm, tryck och livsstil. För kvinnor alltså. Första delen av boken handlar om hur kvinnor historiskt kopplats samman med barnafödande, och basen i tankegången hämtas till stor del från de gamla grekerna och Bibeln. Är dessa verkligen det fundament som vi fortfarande står på i alla frågor om natur kontra kultur, börjar man snart fundera över.

Så småningom kommer exemplen från mammor i generationer för inte så länge sedan, om läkarvetenskapens framgångar som möjliggör barnalstrande även för den som för bara ett sekel sedan var dömd till att inte kunna välja. 

Demonstration för rätt till abort. St Louis, Missouri, USA 1972
Demonstration för rätt till abort. St Louis, Missouri, USA 1972. Foto: TT

Andra har svårt att välja på grund av konkreta lagar och regler, som hedersproblematik i familjen eller abortförbud. Framåt slutet av boken citeras Ungerns talman Lázzo Kövér: ”Att skaffa barn är en offentlig angelägenhet, inte en privat. (…) Barnlösa människor är inte normala. De står på dödens sida.”

Sara Martinsson skriver: ”Styrkan i orden är talande för var kvinnor utan barn befinner sig politiskt just nu. Kanske kan man till och med gå så långt som att påstå att 2020-talet är en ny historisk höjdpunkt för politiseringen av kvinnors förmåga att ge liv.”

Statistik övertygar inte

Vare sig man köper denna slutsats eller inte – efter en rad ordentligt brutala nedslag i historiens växlande konsensus kring vilka konster kvinnor ska eller inte får utföra med sina kroppar – finns en poäng här: en person med livmoder förvandlas lätt till en lekboll i händerna på ett maktlystet samhälle. Rapporterna duggar utan tvivel tätt i vår tid, som sagt. 

Trots att Kvinnor utan barn är späckad, verkligen späckad, med statistik och exempel övertygar den inte på grund av detta. All statistik och de många citaten i Martinssons bok mer än antyder att de skulle vara bevis på hennes tes att barnlösa kvinnor betraktats som mindre relevanta – men ofta är det svårt att värdera dem.

Samtidigt sår de lite förrädiskt tanken att de som valt barnalivet mer eller mindre förförts, eller närmast tvingats in i det. Men vad är det som säger att beslutet att avstå är ett beslut med mer integritet än att inte göra det? Kvinnor utan barn leder inte detta i bevis, trots alla sina siffror. 

Charles Foster: Sara, Hagar, Sara och Abraham. Charles Foster 1897.
Hagar, Sara och Abraham. Bild Charles Foster 1897. Foto: Wikimedia Commons

Paradoxalt känns de också mindre relevanta än den hävd, tradition, skam, samhälle, kultur, vidskepelse och moral som krälar runt frågan. 

Gestaltning mer effektivt än siffror

Att läsa boken som en mer personlig berättelse kring vad en har att brottas med i valet att inte ”skaffa” barn ger betydligt bättre utdelning. Där fångar Martinssons historiska berättelse upp en kör av kloka röster som känns relevanta. 

Och när Martinsson går in i enskilda berättelser (historiska eller ej), som till exempel den 90-åriga Sara, en av Bibelns kändaste kvinnliga gestalter, kommer hon nära det som jag ser som bokens ärende.

Bibel-Sara är barnlös i ett obarmhärtigt släktbesatt sammanhang (där släktled efter släktled räknas upp i oändliga rader på manssidan, från Adam och Eva fram till Jesu tid).

Situationen får enorm tyngd eftersom Abraham sedan gammalt ingått ett förbund med Gud att hans ättlingar ska ärva landet. Efter att ha övertygat maken om att göra barn med familjens slavinna Hagar blir Sara själv välsignad med ett eget barn. En historia att fundera över med sina inslag av plikt, tvång och panik.

Under olika tider har vägran att ”sätta barn till denna värld” uttryckts, i förtvivlan och med tanke på den som ska födas in en skrämmande tillvaro. Eller som en rent politisk handling, som Aristofanes pjäs Lysistrate från 411 före vår tideräkning ofta tolkats, då kvinnorna går i ”kärleksstrejk” för att vägra leverera kanonmat eller kungliga arvingar som spelpjäser i ett hierarkiskt patriarkat. 

I García Lorcas dramatik

Den spanska poeten och dramatikern Federico García Lorca (1898–1936) har blivit känd som tung uttolkare och kritiker av traditionell folkdiktning i särskilt Andalusien i södra Spanien. Han växte upp i en konservativ miljö med relativt välbärgade föräldrar, men var socialist, och förlöstes som dramatiker under en vistelse i New York 1929–1930 där han mötte modernismen och surrealismen och vågade gestalta motsättningarna och förtrycket med dessa verktyg.

Under det tidiga 1930-talet reste han med sin egen teatergrupp La Barraca runt på andalusiska landsbygden och framförde pjäser som han skrev, och som har blivit klassiker. Stycken som Bernardas hus, Blodsbröllop och Yerma spelades i skjul och skolor, var än man kunde hysa in sig. Och de har aldrig slutat sättas upp, på små källarteatrar likväl som på stora scener i Europa och USA, spelas de år efter år. 

Nina Zanjani och Christopher Lehmann i García Lorcas pjäs Yerma på Dramaten.
Nina Zanjani och Christopher Lehman (som Federico García Lorca) i Yerma på Dramaten i Stockholm. Foto: Banfa Jawla

Pjäserna berättar om en trång och strängt traditionell livsstil på landsbygden eller i mindre samhällen. Hedern står i fokus, men särskilt kvinnor vägrar inordna sig trots tvång och våld. Åldriga seder stänger dem inne, skräcken för att bryta mot dem handlar om att familjen och hela släkter hamnar på obestånd. Kvinnorna liksom barnen blir livsviktiga byten i handeln om överlevnad. På var och en ligger ansvaret för en hel släkt, och bara misstanken om avvikelse kan innebära ett krav på en man att mörda. 

Rakt in i kroppen – men utan barnens röst

För Yerma i den sistnämnda pjäsen i Lorcas landsbygdstrilogi är hennes barnlöshet en tragedi. Alla byns kvinnor föder och talar om moderskapet som en självklarhet. Yerma blir en anomali och en utmaning mot det normala – det är hennes stora lidande.

García Lorca var homosexuell och led själv ett utanförskap på grund av detta, och pjäsen antyder att Yermas make har svårigheter att upprätthålla sin roll som äkta make med kravet att avla barn. Hon mördar honom som bär skulden till hennes utanförskap.

Dramaten har satt upp Yerma på stora scenen i en otroligt vacker föreställning, som ligger långt från landsbygdens kackel men nära byns historiska grupptryck och utspelar sig helt i en modern och avskalad scenografi. Här är de politiska och filosofiska aspekterna på frågan om föräldraskap och barnet som symbol i totalt centrum.

Äktenskapet är arrangerat, och författaren García Lorca, som brottades med sin identitet och lust, finns i denna uppsättning med på scenen som en del i makens icke-lust på familjebildning (som det ju heter). Här är det han som mördas, av den förtvivlade Yerma, på grund av sin brist på pliktuppfyllelse gentemot samhälle och norm.

I en enaktare på dryga timmen serverar García Lorca verktygen för att känna hur frågan kring föräldraskapet biter rakt in i både samhällskroppen och den helt egna, kanske längtande kroppen. Här finns också en enormt stark hotbild, en närvaro av våld som känns helt relevant. 

Men liksom Sara Martinssons bok handlar den väldigt lite om just barnen, och deras intresse. Kanske skulle frågan vinna på att föra fram deras perspektiv i en tid då deras århundrade fasades ut förskräckande snabbt. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Signerat #12/2024

Den fria rörlighetens hyckleri

Shabane Barot, läkare och skribent. Foto: Pontus Lundahl / TT

“Att rika människor kan köpa sig ett europeiskt pass väcker säkert indignation hos många. Att miljontals andra, och i synnerhet de som bäst behöver det, helt saknar legala möjlighet att röra sig fritt i världen framstår dock som naturligt eller kanske rent av önskvärt”. Shabane Barot om pass, ofri rörlighet och omdefinierade medborgarskap.

Ulf Kristersson har på sätt och vis rätt: ett pass är så mycket mer än en resehandling. Det visste Adolfo Kaminsky, legendarisk förfalskare i det naziockuperade Frankrike som avled ifjol vid 97 års ålder.

Den självlärde kemisten och fotografen Kaminsky – vid tiden sjutton år gammal – producerade mängder av falska identitetshandlingar som räddade livet på uppskattningsvis tiotusen franska judar.

Efter andra världskrigets slut fortsatte han att tillverka falska papper åt bland annat den algeriska motståndsrörelsen FLN, anti-apartheidaktivister, motståndare till diktaturerna i Spanien och Grekland och latinamerikanska oppositionella, något som framkommer i journalisten Adam Shatz fina porträtt av Kaminsky som publicerades i London Review of Books förra året.

”Mitt liv som förfalskare”, säger Kaminsky till Shatz, ”har utgjort ett oavbrutet motstånd mot nazism, ojämlikhet, segregation, orättvisa, fascism och förekomsten av diktaturer”.

Passet har en central funktion i det maskineri som reglerar den fria rörligheten världen över. Vissa pass är knappt värda pappret de är tryckta på, medan andra har förmågan att öppna dörrar och garantera basala rättigheter. De sistnämnda är hårdvaluta, som designteoretikern och antropologen Mahmoud Keshavarz (i transparensens namn: vi känner varandra) visar i sin forskning.

I boken The design politics of the passport (2019) diskuterar Keshavarz den växande marknaden för ”Citizenship by investment”, där företaget Henley & partners utgör en av de främsta aktörerna. De marknadsför sig mot ”internationellt mobila entreprenörer och investerare” som med företagets hjälp kan köpa sig ett åtråvärt medborgarskap och tillhörande pass i ett land som Malta eller Grekland.

Rörlighet som klassmarkör

Den produkt som Henley och de stater som samarbetar med företaget säljer är fri rörlighet: möjligheten att resa obehindrat för den som kan hosta upp x antal miljoner. Att rika människor kan köpa sig ett europeiskt pass väcker säkert indignation hos många. Att miljontals andra och i synnerhet de som bäst behöver det helt saknar legala möjlighet att röra sig fritt i världen framstår dock som naturligt eller kanske rent av önskvärt.

I ett globalt system utformat för att hålla människor borta från världens rika länder löper den som flyr krig, fattigdom eller klimatförändringar en enorm risk att utsättas för våld och övergrepp. Flyktingar förgås i läger, drunknar i havet eller försvinner på andra sätt vid Europas gränser. Samtidigt prioriteras den inre gränskontrollen. Enligt Tidöavtalet ska alla anställda i offentlig sektor åläggas en anmälningsplikt vilket skulle innebära att Sveriges inre gränser dras på sjukhus, bibliotek och i kollektivtrafiken. Den som saknar ID-handlingar är inte bara utestängd utan också villebråd.

Snaran dras åt även för de medborgare som invandrat hit. Udden i Kristerssons kommentar om att medborgarskapet är mer än en resehandling är ju riktad mot landets invandrare: de måste vara beredda att ”med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar, vårt sätt att leva”. Ytterst öppnar Kristersson för en skiktning av svenska medborgare i två kategorier – de som måste bevisa sin rätt att leva här och de som på ett naturligt sätt är hemmahörande.

När medborgarskapet omdefinieras

Justitieminister Gunnar Strömmer annonserade innan årsskiftet att han tillsatt en utredning av möjligheterna att säga upp personers svenska medborgarskap och därmed göra dem statslösa.

Utredningens slutsatser presenteras i december. Några dagar senare gick Sverigedemokraternas partisekreterare Mattias Bäckström Johansson ut med ett förslag om att dra tillbaka medborgarskapet för invandrare som ”sviker sina medborgerliga plikter”, en potentiell valfråga år 2026.

Ett pass kan återkallas eller ogiltigförklaras och medborgarskapets innehåll omdefinieras. Kanske befinner vi oss nu i början av en sådan process. Utgången är långt ifrån given: den bestäms av de sociala och politiska styrkeförhållandena i vårt samhälle och av det motstånd vi förmår att mobilisera mot en ordning som syftar till att straffa och kringskära människors livsmöjligheter.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984