En migrationspolitik utan människovärde

”Med den tillfälliga lagen befäste svensk migrationspolitik föreställningen om ett utsatt Sverige i behov av skydd. Flyktingars liv och hälsa bortprioriterades och gör så fortsatt. Vi har nu en grym, hänsynslös och rättsosäker migrationspolitik. En amnesti för de ensamkommande är bara början, vänstern måste kämpa för att rätten till permanenta uppehållstillstånd återinförs som norm.” Det skriver Anna Maria Saxgård i veckans ledare.

Ledare
Anna Maria Saxgård, ledarskribent, Arbetaren.
Foto: Julia Lindblom

Fyra år har gått sedan utfärdandet av den lag som heter ”Tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige” och som innebar den största omställningen av svensk migrationspolitik på decennier. Det är numera ett normaltillstånd att Sverige bytt ut permanenta uppehållstillstånd (PUT) som norm mot tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) och att Socialdemokraterna gör allt för att hålla sig på en migrationspolitisk bottennivå.

Strax efter årsdagen gick Socialdemokraterna ut med att de nu kan tänka sig ett ”volymmål” omskrivet som ”riktmärke” för svenskt flyktingmottagande i det förslag som Migrationskommittén skall överlämna till Riksdagen den 15 augusti i år.

En av en av de uttalade anledningarna till att PUT togs bort som norm var att det skulle skicka “signaler” till flyktingar och få färre att komma till Sverige. Hur detta påverkar människors flyktvägar samt dess egentliga betydelse i förhållande till EU:s brutala gränspolitik går starkt att ifrågasätta. Tydligt är i alla fall att TUT istället för PUT har oerhörda negativa konsekvenser både på individ- och samhällsnivå. I det bud som nu ligger hos Migrationskommittén ska TUT befästas som norm för svenskt flyktingmottagande och ”alternativt skyddsbehövande”, i denna kategori hamnar som bekant syriska flyktingar, ska fortsatt få TUT på bisarra 13 månader. 

Att ha sex månader på sig att hitta ett fast eller långvarigt jobb efter avslutade gymnasiestudier är en orimlighet på dagens arbetsmarknad.

Begränsningslagen om möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige – vi måste sluta kalla den för den tillfälliga lagen för inget tyder på att det den inneburit är tillfälligt – var också tydligt normgivande i att koppla uppehållstillstånd till produktion i och med de försörjningskrav som instiftades. Denna politiska hållning blev avgörande i utformandet av Gymnasielagen vars konsekvenser många unga människor snart kommer drabbas av.

Gymnasielagen var och är en feg och grym förlängning av den osäkerhet som präglat livet för de ensamkommande barn och ungdomar som kom till Sverige kring 2014/2015. Efter den totala rättsosäkerhet som åldersbedömningar, åldersuppskrivningar och handläggningstider innebar fick en del av dem förlängt uppehållstillstånd för att studera på gymnasienivå.

Enda chansen att därefter få PUT är att få ett fast jobb eller ett jobb som sträcker sig över två år inom loppet av sex månader. Cynismen i detta är fruktansvärd. Att ha sex månader på sig att hitta ett fast eller långvarigt jobb efter avslutade gymnasiestudier är en orimlighet på dagens arbetsmarknad. Coronapandemin har gjort att situationen gått från hopplös till omöjlig. Senaste siffran om arbetslöshet bland ungdomar var på 12,9 procent och Arbetsförmedlingens prognoser tyder på att den kommer gå över 15 procent i vår. 

Hittills är det 17 personer som har lyckats få PUT av de omkring 7500 som berörs av Gymnasielagen, alltså ungefär 0.002 procent. ”May the odds be ever in your favour” skulle kunna vara Migrationsverkets slogan. Att kravet på fast anställning ens fanns i Gymnasielagen talar sitt tydliga språk, intentionen var att så få som möjligt skulle få uppehållstillstånd. Ingen kan komma och säga att svenska riksdagspolitiker inte har insyn i hur svensk arbetsmarknad ser ut.

Asylrätten, barnkonventionen, solidaritet och människors rätt till liv och hälsa har helt kastats åt sidan och det är tydligt att de tänker fortsätta så.

Många av dem som Gymnasielagen riktar sig till kommer från Afghanistan. Det är helt orimligt att Sverige utvisar till Afghanistan och det är dessutom otroligt svårt med verkställande av utvisningar vilket innebär att många tvingas leva som papperslösa eller blir frihetsberövade och instängda på förvar. Bland de vidriga förslag som finns på bordet hos Migrationskommittén är att människor som fått avslag skall tvingas bära elektronisk fotboja. Något som annars är förbehållet någon som de facto har begått ett brott, vilket det fortfarande inte är att söka asyl eller uppehållstillstånd. 

Att amnesti för de ensamkommande som nu varit i Sverige i omkring 5 år verkar fler och fler inse är det enda rimliga. Trots detta fortsätter Morgan Johansson hävda att ingen utredning av frågan skall göras. Det är ingen överraskning. Ända sedan lagen om begränsningar av rätten till uppehållstillstånd har svensk migrationspolitisk ledd av sossarna syftat till att så få människor som möjligt ska kunna stanna i Sverige.

Asylrätten, barnkonventionen, solidaritet och människors rätt till liv och hälsa har helt kastats åt sidan och det är tydligt att de tänker fortsätta så. Med begränsningslagen befäste svensk migrationspolitik föreställningen om ett utsatt Sverige i behov av skydd från flyktingar istället för tvärtom. Flyktingars liv och hälsa bortprioriterades och gör så fortsatt. Vi har nu en grym, hänsynslös och rättsosäker migrationspolitik och det är en sådan Socialdemokraterna vill fortsätta driva. 

En amnesti för ensamkommande skulle bara vara början, vänstern måste kämpa för att rätten till permanenta uppehållstillstånd skall återinföras som norm. Om Miljöpartiet, som gråtandes krokodiltårar har bidragit till den skamliga migrationspolitik Sverige bedriver, ska kunna försöka återupprätta något som helst förtroende i frågan kan de helt enkelt inte acceptera Socialdemokraternas förslag.

De behöver istället göra gemensam sak med Vänsterpartiet i de nu pågående riksdagsdiskussionerna om vad som ska ske med begränsningslagen samt kämpa stenhårt på EU-nivå för att förhindra att PUT som norm försvinner som möjlighet i Europa.

Flera politiska kommentarer har uttryckt att det vore dumt av MP att riskera regeringssamarbetet över ”bara migrationsfrågan”. Men migrationspolitiken är talande för ett samhälles värderingar och den påverkar i stor utsträckning andra politiska områden.

Det är dags att Miljöpartiet visar sina väljare och alla andra var de egentligen står. Att Socialdemokraterna ska förorda en migrationspolitik grundad i människovärde finns det däremot inte längre något hopp om.