Offer eller bödlar?

Bok
Conway Street i Belfast, Nordirland, i augusti 1969.
Foto: TT

[BOK] Säg inget. En sann historia om mord och terror på Nordirland
Patrick Radden Keefe
Översättning Bengt Ohlsson
Albert Bonniers förlag, 2020

I efterdyningarna av Långfredagsavtalet som slöts den 10 april 1998, då IRA och den brittiska regeringen kommit överens om ny vapenvila i Nordirland som verkade hyfsat stabil efter att en tidigare brutits efter två veckor, började forskare fundera hur det 30 år långa krigstillståndet skulle dokumenteras. År 2000 började Boston University en hemlig insamling av vittnesintervjuer med människor som vant sig vid att räkna det som liktydigt med att bli mördad om man ens andades om att man hört talas om IRA.

Han skriver att den psykiska ohälsan, alkoholismen och självmordstalen legat och fortfarande ligger unikt högt här.

I Patrick Radden Keefes reportagebok Säg inget framstår tystnadsplikten som en av huvudaktörerna i kriget mellan IRA och Storbritannien. Bokens författare mer än antyder hur det absoluta kravet på tystnad i hög grad deltagit i att förstärka de trauman som många invånare i Nordirland fortfarande lider av. Han skriver att den psykiska ohälsan, alkoholismen och självmordstalen legat och fortfarande ligger unikt högt här. En hel befolkning, och inte minst barnen och de unga pinades svårt under 30 år av dagliga dödshot på dem själva, föräldrar, syskon, släktingar och vänner. Många lider ännu av bilderna de såg då hoten sattes i verket.

1969 gick en fredlig, katolsk protestmarsch från Belfast till Derry, mot hur katolikerna i Nordirland behandlades med apartheidliknande retorik. Scenen övergick i chock då demonstranterna överfölls och slogs blodiga av lojalister (till Storbritannien) och motsättningarna eskalerade snabbt mellan IRA och brittiska soldater som skickades norrut från England och omedelbart svarade med grovt våld mot det civila samhället. Kriget kulminerade i den blodiga söndagen den 30 januari 1972, då brittiska arméns fallskärmsjägarförband mördade 14 civila i Derry.

Under de närmaste tre decennierna tvingades människor leva på sparlåga, i skräck och svält eftersom allt raserades under våldet. Den som andades åt fel håll kunde försvinna efter en timme för att aldrig mer återfinnas. Detta skedde mitt i Europa och dokumenterades dagligen av medierna. Med Radden Keefes bok är det nog ändå för första gången som vi får ett inifrånperspektiv av ett samhälle som bröts sönder inför världens ögon.

Patrick Radden Keefe.

Människor har behov av att lätta sitt hjärta. Trots en närmast religiös känsla kring tystnadsplikten skvallrades det oavbrutet internt inom IRA. Ett rykte om att ha råkat prata bredvid mun i ett förhör hos brittiska armén kunde räcka för att föras bort och aldrig avhöras igen. Så har man nog allmänt betraktat bortförandet och försvinnandet av tiobarnsmamman Jean McConville en vinterkväll 1972.

Hennes, och inte minst hennes barns öde är bokens avstamp inför det långa reportaget om Nordirlands trauma. Berättelsen om systrarna Dolours och Marian Prices stenhårda engagemang i IRA som nära nog kunnat ta livet av dem vid flera tillfällen – och slutligen också åtminstone knäckte Dolours – ger också delvis nya perspektiv på ”kampen”. ”Hon var en frihetskämpe, men lyckades aldrig frigöra sig från idealen”, som en gammal kamrat i kampen sade vid hennes begravning 2013. ”Ibland blir vi våra ideals fångar.”

Boken har prisats i öst och i väst, själv tycker jag det går lite för fort framåt ibland i spänningens tjänst, med en och annan cliffhanger som känns onödig.

Journalisten Patrick Radden Keefe kan konsten att väva ihop de personliga ödena med ett större perspektiv så att de båda berikar varandra och för berättelsen framåt. Boken har prisats i öst och i väst, själv tycker jag det går lite för fort framåt ibland i spänningens tjänst, med en och annan cliffhanger som känns onödig. Då är det den gamla machojournalistiksjukan som slår till, där man riktigt ser hur tuffingarna klappar varandra i ryggen i ett gemensamt språk över huvudet på sina objekt. Det finns något försåtligt personligt i tilltalet som stör, även översättningen deltar där med några extra kursiveringar som får det att svänga som vore det en härlig deckare istället för en berättelse om ett marterat folk under självutnämnda och framröstade makthavare.

Sinn Féins tidigare president Gerry Adams 2003. Foto: Peter Morrison/TT

Här finns några uppgifter som är har svåra att få ihop, bara ett exempel är hur IRA-mannen Brendan Hughes efter ett tolvårigt fängelsestraff kunde resa till USA medan den polerade Sinn Féin-ledaren Gerry Adams behövde specialtillstånd av Bill Clinton för att besöka landet under fredsförhandlingsprocessen.

Samtidigt är berättelsen så viktig och gripande och kommer med en hel del nyheter som borde vara svåra att slingra sig undan för i synnerhet just Gerry Adams som genom boken går från att vara en lugn, konsekvent och skön snubbe i toppen av IRA under 1960 och 70-talen, till bokens föraktade måltavla under 2000-talet. Han är den som sviker alla, skyller på andra och förnekar varje samröre med IRA. Det hedrar författaren att inte låta sig dras med i ”heders-”resonemanget hos de gamla IRA-informanterna som sätter gloria kring tystnad och lojalitet in i döden. Istället pekar han på att en tjallare kan vara en ensamstående mamma som har svårt att se sina tio barn svälta – där vägrar han att döma.

Något jag velat veta mer om är IRA:s riktigt smutsiga affärer, handel med vapen och narkotika och oheliga allianser med andra grupper med terrorstämpel. Det har till exempel förekommit uppgifter från olika håll om samröre med Farc-gerillan i Colombia, Hizbollah i Libanon och Gadaffi i Libyen – kanske falska men de hade gärna fått kommenteras.

Säg inget är en resa ned i IRA:s bevekelsegrunder, offer och smuts men också ett högst kvalificerat reportage som kallar mördare för mördare, det må gälla höga officerare, politiker eller självutnämnda hämnare. Man kan kanske redan nu gissa att det blir Årets.