För att ett samhälle ska bestå måste det återskapa sig själv. Varje dag måste människor producera och fördela de resurser de själva och andra behöver för att klara sig ytterligare en dag. Varje dag måste människor se till att de är skyddade mot väder, vind och sjukdomar.
Varje dag måste samhället upprätthålla ett försvar mot yttre och inre fiender, och varje dag måste nya människor uppfostras och utbildas för att fylla de roller som de äldre lämnar efter sig. Samhällen som lyckas med detta består. Samhällen som misslyckas med något av detta hamnar i kris.
En kris uppstår när samhällets reproduktion bryter samman, det vill säga när något hindrar den vanliga ordningen från att återskapa sig själv. Krisen visar sig i att sociala processer, aktiviteter och handlingsmönster som alldeles nyligen fungerade smidigt plötsligt börjar kärva och gnissla. Om de mekanismer som påverkas är betydande nog kan hela samhällsmaskineriet börja hacka och tappa fart.
Det är just en sådan kris coronaviruset ställt oss inför i dag.
Nedstängningen av arbetsplatser och transporter har givit produktionen och distributionen en rejäl smäll. Miljoner har mist sina jobb och står utan pengar till mat och hyra. Samtidigt pumpas mångmiljardbelopp in i det fallerande näringslivet. Den kommande ekonomiska krisen jämförs nu dagligen med finanskrisen 2008 och till och med den stora depressionen på 1930-talet.
Skyddet mot sjukdomar har fått en liknande törn. I skrivande stund har den globala dödssiffran stigit över 100 000. I Sverige närmar vi oss 1 000 avlidna i covid-19. De långvariga nyliberala attackerna mot sjukvården och samhällets beredskap gör sig nu akut påminda. Vården kommer att pressas till det yttersta fram till den dag effektiv smittspårning blir möjlig, flockimmunitet inträder eller massvaccinering kan genomföras – vilket som nu kommer först.
Viruset bryr sig inte om vems lungor det angriper, men risken för att du drabbas samvarierar tydligt med din klassposition.
Krisens klasskaraktär uttrycker sig tydligast i denna länk mellan ekonomi och hälsa. Viruset bryr sig inte om vems lungor det angriper, men risken för att du drabbas samvarierar tydligt med din klassposition. Dödstalen bland trångbodda grupper i Järva är 3–4 gånger så höga som i övriga Stockholmsregionen.
Hela 93 procent av LO:s medlemmar måste gå till jobbet som vanligt trots smittorisken. I virusbekämpningens frontlinjer slåss underbetalda sköterskor och osäkert anställd hemtjänstpersonal. I den mån krisen leder till varubrist och prishöjningar kommer detta också att drabba de fattigaste hårdast.
Vad gäller den sociala sammanhållningen så har den hittills varit imponerande. Trots allt prat om brist på toalettpapper och jäst så är det inbördes hjälp som har dominerat människors beteende under de senaste veckorna. Men detta kan ändras snabbt när räkningen för krisen kommer och hotade makthavare börjar ställa olika grupper mot varandra igen.
Den höger som ägnat ett årtionde att blåsa upp invandringen till samhällets största problem för att dra uppmärksamheten från sin plundring av det gemensamma kommer inte att ge upp denna strategi. Inte heller kommer de att försitta chansen att utnyttja människors rädslor till att driva igenom ännu fler katastrofkapitalistiska åtgärder och slå sönder den spontana solidaritet de flesta av oss nu känner.
Hur kan då dessa kriser i samhällets reproduktion avhjälpas?
Det finns två olika sätt. Det första är att vi reparerar de trasiga komponenterna så att maskineriet återställs till sitt tidigare skick. Det andra är att vi bygger om hela maskinen för att utföra andra uppgifter. Många av oss hoppas nu på det första alternativet. Vi längtar efter ett vaccin och en återgång till det normala.
Samtidigt bör vi fråga oss om det verkligen är det normala vi vill återvända till. För i ljuset av krisen framstår vårt vanliga samhälle allt mer som absurt.
Coronakrisen utgör med andra ord bara ett tidigareläggande av en kapitalistisk kris som skulle ha kommit i alla fall.
Det första som borde slå oss är systemets skörhet. Kapitalismen, detta under av kreativitet och dynamisk anpassning, har visat sig inte tåla mer än en vecka av karantänåtgärder. De enorma resurser som tillskrivits företagen har till stora delar avslöjats som spekulativ luft.
Här blir det tydligt att bubblan hela tiden varit tom. Coronakrisen utgör med andra ord bara ett tidigareläggande av en kapitalistisk kris som skulle ha kommit i alla fall.
Det andra som blir uppenbart är att det bara är mänskligt arbete som skapar verklig rikedom. Den nuvarande krisen beror inte på att våra samhällen har bombats sönder. Ingen naturkatastrof har torkat ut våra åkrar. Inga jordbävningar har slagit sönder våra fabriker och kontor. Produktionsapparaten är med andra ord helt intakt.
Det enda som skiljer i dag från några veckor sedan är att den mänskliga arbetskraften – systemets bränsle – inte kan exploateras i samma utsträckning som tidigare. Inget socialistiskt teoretiserande skulle kunnat illustrera den fortsatta relevansen av klass eller demonstrera arbetarklassens potentiella styrka på ett tydligare sätt.
En tredje absurditet som nu skiner igenom är motsättningen mellan kapitalismen och livet självt. Kapitalismen lever av mänskligt arbete. Därmed är den också beroende av det omsorgsarbete som skapar nya arbetare. Samtidigt är det just detta livsskapande arbete som kapitalismen systematiskt nedvärderar.
De senaste årens överföringar av rikedom till världens rikaste procent har lett till ökade bördor på personalen i vård, omsorg och skola. Men först nu blir det tydligt för alla att det är just detta feminiserade och rasifierade sjukvårds-, välfärds- och hemarbete möjliggör det kapitalistiska profitmakeriet till att börja med
Slutligen står det klart i vilken utsträckning kapitalismen står i motsättning till miljön och integriteten hos de ekosystem vi alla är beroende av. När staterna nu går in med flera biljoner dollar för att avstyra en fördjupad kris är det för att återställa profitmöjligheterna, inte för att rädda haven, regnskogarna eller klimatet. Det visar sig plötsligt att de massiva investeringar i grön omställning och klimatneutral energi som progressiva krävt i årtionden hade varit möjliga hela tiden – om systemet bara haft andra prioriteringar.
Efter våren 2020 står det klart att alla som motsatt sig en ekologisk omställning genom att skylla på resursbrist aldrig har varit något annat än klimatförnekare och apologeter för den kapitalistiska utsugningen till att börja med.
När vi pratar om en återgång till det normala måste vi komma ihåg att det är det här vi pratar om: en återgång till ett system som sätter profit framför liv och aldrig kommer att kunna göra något annat.
Liv, hälsa och hållbarhet måste sättas före profit.
Återstår då det andra sättet att avhjälpa den pågående krisen: att bygga om systemet för att utföra andra uppgifter. Liv, hälsa och hållbarhet måste sättas före profit. Ekonomisk planering och jämlik fördelning måste sättas framför marknadens kaos och fåtalets vinster. Våra tillverknings- och informationsteknologier måste sättas i behovens och miljöns snarare än företagsägarnas och övervakningsstaternas tjänst.
Välfärdsarbetet och det reproduktiva arbetet måste ersätta spekulationsekonomin som samhällets givna hörnpelare, och våra sociala institutioner måste modelleras för att främja inbördes hjälp och samarbete istället för konkurrens.
För en månad sedan hade de flesta sagt att det är omöjligt. I dag kan vi bara säga att det är nödvändigt.
