”Vi måste stänga dessa getton en gång för alla”

– Femton kronor per låda. På en dag lyckas jag tjäna ihop 20 eller 30 euro på nio eller tio timmars arbete. Sedan tar jag min cykel och återvänder till lägret, där vi sover i ett tält som vi delar på åtta eller nio personer. För den italienska regeringen är vi del av en oumbärlig sektor men de tillåter sig att betala oss en miserabel lön och framförallt tvingas vi leva under sådana här förhållanden, fastän vi nu är rädda för coronaviruset.

Mohammed kommer ifrån Guinea-Bissau och har arbetat i Italien i fem år.

–Jag kom från havet, berättar han för mig så snart vi påbörjar vandringsturen längs med stängslet till tältstaden San Ferdinando, som ligger i Kalabrien i södra Italien. ”Havet” han syftar på är Medelhavet. Mohammed lämnade Libyen tillsammans med ett hundratal människor. 

Foto: Valerio Nicolosi Apelsinplockning i ett kooperativ i Rosarno. För varje full låda tjänar migranterna 15 kronor.
Foto: Valerio Nicolosi
Apelsinplockning i ett kooperativ i Rosarno. För varje full låda tjänar migranterna 15 kronor.

– Jag kom hit för att jag vill arbeta och hjälpa min familj, men jag sitter fast i den här situationen. Att leva i en tältstad och arbeta för två eller tre euro i timmen innebär att vara slavarbetare, inte apelsinplockare, säger han.

Det är i dagsläget egentligen omöjligt att komma in i tältstaden om du är journalist eller människorättsaktivist. Enligt polisen för att det innebär en fara, medan det enligt Mohammed är för att ”de inte vill att du ska se förhållandena inuti tälten”.

Foto: Valerio NicolosiMohammed utanför tältstaden i San Ferdinando.
Foto: Valerio Nicolosi
Mohammed utanför tältstaden i San Ferdinando.

Det är i slutet av mars och apelsinsäsongen går mot sitt slut, vilket innebär att också arbetet på fälten minskar. De senaste månaderna har Mohammed och 1200 andra människor i Gioia Tauro bott i antingen den officiella tältstaden, som endast kan rymma upp till 500 platser, eller i informella läger strax utanför där det varken finns vatten eller elektricitet. Ett av dessa läger ligger i kommunen Taurianova i Kalabrien i södra Italien, där cirka 150 människor lever intill en förfallen bondgård, som är full av asbest. 

ör att komma till den undanskymda platsen får man gå längs med en lång grusväg mellan träden.

Foto: Valerio NicolosiTälstaden i San Ferdinando, där det bor omkring 500 personer.
Foto: Valerio Nicolosi
Tälstaden i San Ferdinando, där det bor omkring 500 personer.

En apelsinplockare kommer tillbaka från arbetet med sin cykel, han åker slalom mellan regnpölarna som bildats de senaste dagarna. Han är bland de få som åkt till fältet för att arbeta i dag.

– Jag är lycklig även om jag bara lyckades tjäna 23 euro idag. Apelsinerna är inte många, det är svårt att fylla särskilt många lådor. De andra stannade kvar i lägret. På grund av de nya restriktionerna med covid-19 kan vi inte gå ut, annars riskerar vi böter, berättar en ivoriansk man som vill vara anonym och inte tala med journalister.

– Det har kommit många journalister hit, och jag har alltid berättat min historia för dem, men varje år blir det bara sämre och ingenting händer. Nu är jag rädd för viruset. 

Foto: Valerio NicolosiHusvagnar står parkerade på en undanskymd plats utanför den officiella tältstaden.
Foto: Valerio Nicolosi
Husvagnar står parkerade på en undanskymd plats utanför den officiella tältstaden.

Den här frasen ”rädslan för viruset”, är ett mantra som repeteras bland alla arbetare jag träffar. Coronaviruset skapar rädsla eftersom de sanitära och hygienförhållandena i tälten är ytterst bristfälliga. 

– Fram tills nyligen hade vi vatten i en cistern, nu är den borta efter som polisen stängde av det. Vi måste nu gå 500 meter för att hämta vatten och sedan återvända. Hur tror de att vi kan tvätta händerna ofta, nästan skriker en kille från Senegal innan han går in i en halvt förstörd husvagn som är täckt med plast. 

Kampen för bostäder är inte ny här, i själva verket kommer tusentals migranter till området för att arbeta under skördesäsongen och plocka apelsiner och mandariner. Fram till förra året fanns det endast en tältstad, bara några hundra meter bort från där Mohammed lever nu.

Den 5 mars 2019, åtföljd av ett tv-team, lät den dåvarande inrikesministern Matteo Salvini skjutsa grävmaskiner till platsen och riva tältstaden, en tältstad som från början rests och organiserats av hans eget ministerium.

Det var ett dyrt propagandaspektakel som aldrig avslutades. När strålkastarna slocknade blev spillrorna och bråtet kvar. Tältstaden flyttades i stället några hundra meter bort. 

– Vi försöker stänga dessa getton en gång för alla. Det har alltid varit skamliga bostadslösningar men i dag är de farligare än någonsin. Om coronaviruset skulle komma hit skulle det bli en massaker, säger Francesco Piobbichi. 

Foto: Valerio NicolosiResterna av tältstaden och som inte ligger långt bort från det nya lägret.
Foto: Valerio Nicolosi
Resterna av tältstaden och som inte ligger långt bort från det nya lägret.
Foto: Valerio NicolosiEn migrantarbetare på cykel blickar ut över den rivna tältstaden.
Foto: Valerio Nicolosi
En migrantarbetare på cykel blickar ut över den rivna tältstaden.

Han arbetar för Mediterranean Hope, ett projekt som hjälper migranter och som får stöd av Federationen för italienska evangelikanska kyrkor. Tillsammans med plattformen SOS Rosarno, MEDU (Läkare för Mänskliga rättigheter) och Casa del Popolo ”Nuvola Rossa” har de lagt fram ett förslag i regionfullmäktige i Kalabrien för att öppna upp områdets hotell, som stängts på grund av coronavirusets framfart, och omvandla dem till bostäder.

– Det här är en akut nödlösning. I framtiden vill vi skapa en kommitté som kan tilldelas tillgångar som konfiskerats av maffian, eftersom ’ndranghetan (maffian som verkar i Kalabrien, reds. anm.) finns i området och att dessa tillgångar då ska fungera som säsongsbostäder, säger Francesco Piobbichi och fortsätter:

– Vi skulle vilja ge arbete åt lokalbefolkningen. Och ett säkert tak över huvud till arbetarna. Det är en hållbar lösning och nu kanske institutionerna äntligen gör något eftersom vi står inför en akut nödsituation. 

I själva verket är det enda som gjort någonting hittills åt situationen hjälporganisationerna och borgmästaren i San Ferdinando, Andrea Tripodi. Tillsammans har de tagit fram ett desinfektionsmedel som de distribuerat i tältstäderna. 

Foto: Valerio NicolosiTvå människorättsaktivister hänger upp en flaska desinfektionsmedel utanför ingången till ett av de informella lägren i Rosarno.
Foto: Valerio Nicolosi
Två människorättsaktivister hänger upp en flaska desinfektionsmedel utanför ingången till ett av de informella lägren i Rosarno.
Foto: Valerio NicolosiEtt nytt desinfektionsmedel har delats ut i tältstaden.
Foto: Valerio Nicolosi
Ett nytt desinfektionsmedel har delats ut i tältstaden.

– Vi försöker att agera på ett värdigt sätt för civilsamhället och historien. Att personerna lever i den här tältstaden är en skymf för mänskligheten, vi måste ingripa så snart som möjligt, säger borgmästaren när han tar emot mig i stadshuset.

Byggnaden är praktiskt taget övergiven. De flesta i kommunpersonalen arbetar hemma och undviker att gå ut.

Foto: Valerio NicolosiAndrea Tripodi, borgmästare i San Ferdinando, framför stadshuset.
Foto: Valerio Nicolosi
Andrea Tripodi, borgmästare i San Ferdinando, framför stadshuset.

Inuti tältstaden har nu lyktstolpar satts upp mellan tälten.

– I gettona fanns det inte ens belysning och vid skymningen blev det omöjligt att gå ut. De här lamporna har vi installerat bara för några veckor sedan, innan akusituationen med coronaviruset, berättar Francesco Piobbichi medan han följer mig till det ena tältet efter det andra.

Lyktstolparna, som drivs på solenergi, har förändrat livet i tältstäderna. Även för de mest lyckligt lottade arbetarna, som bor i husvagn eller en container, var det tidigare svårt att återvända från arbetet på kvällen på grund av den bristande belysningen. Förutom lyktstolparna har aktivister också distribuerat cykelljus, eftersom landsvägarna ofta är fulla av bilar.

– På det sättet känner vi oss säkrare. Vi arbetar här under vinterperioden och det blir många mörkertimmar. Vi tar oss till arbetet och återvänder hem med mörkret, timmarna i ljuset spenderar vi på fälten när vi arbetar, säger Ahmed, en kille från Gambia, som visar mig hur lyktstolpen är konstruerad.   

Foto: Valerio NicolosiDe nyinstallerade lyktstolparna ingår i projektet "Ljus över Rosarno".
Foto: Valerio Nicolosi
De nyinstallerade lyktstolparna ingår i projektet “Ljus över Rosarno”.

Den storskaliga distributionen av frukt i livsmedelsindustrin bygger på migrantarbetarnas arbete. De flyttar runt mellan olika odlingar i Kalabiren, Puglien och Piomente. Men oavsett om det handlar om apelsiner, tomater eller äpplen är exploateringen och frånvaron av bra bostäder något som påverkar migrantarbetarna konstant.

– Om de här människorna kommer att sitta fast i Kalabrien de nästkommande veckorna, riskerar matförsörjningskedjan en blackout. Utan dem kan den storskaliga detaljhandeln inte fortsätta eftersom den bygger på utnyttjandet av migrantarbetares arbete, berättar Ibrahim, som arbetar som kulturell medlare.

Ibrahim var tidigare själv apelsinplockare, först i Saluzzo och sedan i Rosarno. Han deltar i ett humanitärt organiseringsprojekt i Rosarno. 

– Efter att ha vunnit ett stipendium för att jobba med det här humanitära projektet stannade jag kvar i Rosarno och jordbrukssektorn för att hjälpa till att nedmontera ghettona, berättar han.

Fortfarande väntar stadshuset och borgmästaren på svar från regionfullmäktige på tillståndet av överlåtelse av hotell och konfiskerade maffiatillgångar. 

– De vill avsätta pengar för detta i budgeten men genom ett ordinärt förfarande som kan ta månader. Vi arbetar nu istället timme för timme för att det ska bli verklighet, säger Andrea Tripodi, borgmästare i San Ferdinando.  

Översättning från italienskan Julia Lindblom

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från Vimeo genom att klicka här.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

7 days sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
4 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad