De som tar mest stryk

Den sjuka bemanningsanställda som skulle ha levererat mat till en som kan jobba hemma får fortfarande ingen sjukersättning. Hemtjänstpersonalen smittar de gamla och varandra eftersom visst ingen tänkte på att de också skulle behöva skyddskläder, eller ha extra tid för att sjunga Blinka lilla stjärna medan de tvålar in händerna mellan ”kunderna”.

Signerat
Josephine Askegård, kulturreporter på Arbetaren.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Med coronavirusets framfart sätts samhället på prov: hur tar vi hand om varandra egentligen? Rubriker skriker om sommargäster som åker några veckor tidigare till Gotland och Österlen för att söka karantän. Tjatar om några filurer som köper upp små lager av handsprit och säljer dem för det tiodubbla innan de hamnar under allmänhetens begabbande. Är det där fokus ska ligga denna förvirrande och oroväckande vårvinter?

Under de senaste åren har medierna med allt större rubriker återkommit till svåra och svårlösta problem; flyktingläger i Grekland, Italien och Syrien där människor svälter, fryser, blir sjuka och dör. Regimer och globala företag väljer att fortsätta utsätta jord, vatten, luft och djurliv för förstörelse vilket hotar mänsklighetens framtid. Kvinnor och ungdomar utsätts för våld och övergrepp.

Väldigt unga, och inte så unga, män gör och far oerhört illa i drogrelaterad kriminalitet, som först när ”vanliga svenskar” får den framför ögonen synliggörs i medierna – skrik på hårdare tag ekar i politiken medan nya generationer av samhällets ignorerade barn rekryteras. Bemanningsarbetena ökar och otryggheten på jobbet med den. Anställda eller vikarier hos hemtjänsten får sekunder på sig att gå på toaletten mellan de korta besöken – som inte får inbegripa ens en pratstund med ”uppdragsgivaren”.

Trots att vi inte längre i det totala coronafokuset ser rubriker över dessa problem finns de ju kvar – och blir så mycket svårare. Människorna i flyktinglägren hotas så mycket värre än ”vi” av virusets smittsamhet och effekter. Kvinnor och barn och unga män utsätts i allt högre grad för övervåld och grupptryck när samhället är upptaget med annat. Och i och med den bristande arbetsrätten kan jätteföretag begära miljarder i stöd av staten samtidigt som de säger upp eller permitterar mängder av anställda – och delar ut årspremier.

Den sjuka bemanningsanställda som skulle ha levererat mat till en som kan jobba hemma får fortfarande ingen sjukersättning. Hemtjänstpersonalen smittar de gamla och varandra eftersom visst ingen tänkte på att de också skulle behöva skyddskläder, eller ha extra tid för att sjunga Blinka lilla stjärna medan de tvålar in händerna mellan ”kunderna”.

SL:s grafik berättar en historia om klass och vilka som får ta mest stryk när hela samhället sätts under press.

Svenska Dagbladet skriver om hur trafiken har minskat vid Stockholms olika tunnelbanestationer i mars. På vissa stationer, som röda linjens Mörby Centrum–Universitetet–T-centralen–Fruängen har trafiken minskat med 51–71–54–53 procent, medan ändstationerna långt ut i förorterna Hjulsta, Norsborg och Alby med 25–25–23 procent. Kan det bero på att det är närmare mellan stationerna inne i city och lättare att gå än att ta tunnelbanan? frågar sig skribenten i en text som kallas analys.

Vi på tidningen Arbetaren läser siffrorna på ett annat sätt – och de boende vid de områden där minskningen tillhör den lägsta kan berätta hur svårt det är att utföra sin tidningsutbärning, städ-, transport-, vård- och omsorgsarbeten och andra låglöneyrken, i hemmet. SL:s grafik berättar en historia om klass och vilka som får ta mest stryk när hela samhället sätts under press.

Det försöker vi också göra i Arbetaren – men också hitta de platser där motstånden sker och alternativen finns – från cykelbud i kooperation till vårdpersonal som sätter ned foten.

Förhoppningsvis kan situationen vi nu globalt skräms av också stötta strukturer för solidaritet och gemensamhet, mer av att inte trampa varandra på tårna i trängsel att hinna först och äta mest på någon annans bekostnad. Mer av de sköna blickarna som signalerar: varsågod, gå först du så slipper vi trängas om bästa platsen.