Låt inte karantänen stilla ilskan

Jag hoppas på diktverk och barnföreställningar som skildrar hur staten räddade SEB och Volvo samtidigt som de – som om ingenting hänt – planerade för sin årliga utbetalning till aktieägarna, hur de timanställda på teatrar, i butiker och i barerna blev av med sin försörjning medan cheferna beklagar sig över zoom.

Signerat
Artikelförfattaren Channa Riedel är poet, skribent och musiker bosatt i Göteborg, medlem i Musikersektionen vid Göteborgs LS. Hon skriver ibland musik till texter av bland annat Stig Dagerman.
Foto: Privat

Jag läser en artikel i DN med rubriken ”I karantänen gör kreativiteten comeback”. Hela kulturscenen står visserligen still sedan coronaviruset omöjliggjort sociala interaktioner ute i den fysiska verkligheten men inne på kammaren färdigställs tydligen en rad nya verk.

Det målas upp en romantiserad bild av den ensamma konstnären som i avskildhet skapar hela världar för publiken att förlora sig i. Jag inser att det är nyliberal media jag har att skylla den här framställningen på.

Oviljan att syna katastrofen i sömmarna, lättheten med vilken man framhäver den enskilda kulturarbetarens förmåga att rida ur krisen med sin påhittighet. Entreprenören. Samtidigt verkar det i karantänens intensiva instagramflöde finnas en illa dold status i att hålla sig hemma utan att få panik. Gud vet varifrån den förmågan kommer, eller om jag hittat på den för att själv behålla lugnet.

Folk inom kulturområdet har i stor utsträckning blivit av med sina jobb; konserter, uppläsningar och föreställningar har blivit inställda och ingen vet när scenerna förväntas öppna. Jag har sökt spelningar inför hösten och fått till svar att just nu vet ingen någonting återkom kanske sen, senare, efter krisen.

Plötsligt vet alla fastanställda vad zoom är. De jobbar hemifrån, kommer in på kontoret ibland och ”hämtar papper”.

Det är minst sagt nedslående och kanske särskilt för oss som befinner oss långt ned i hierarkin: arrangörernas vilja att boka oss oetablerade kommer rimligtvis inte öka i och strax efter en ekonomiskt instabil period. Det är fult av mig att gå på just kulturarbetare som ju redan är en ekonomiskt utsatt grupp.

Det finns till exempel knappt några säkra anställningsförhållanden och du ansvarar själv för att över huvud taget skapa något sorts behov av just dig och din konst. Mängden arbetskraft som kan ersätta dig är… oöverskådlig och vi kämpar fortfarande med att få skäligt betalt för vårt arbete. Men det finns nivåer inom alla fält.

Vem kan stanna hemma och se det som en tillfällig svacka? Vem kan hitta ett lugn i att behovet av min konst kommer få ett uppsving efter krisen lagt sig? Jag avundas dem och på liknande sätt som jag avundas de som kan lyssna på Folkhälsomyndighetens råd att ”jobba hemifrån”. Plötsligt vet alla fastanställda vad zoom är. De jobbar hemifrån, kommer in på kontoret ibland och ”hämtar papper”.

Det är svårt att förstå vad Folkhälsomyndighetens råd betyder för oss timanställda.

Jag är timmis i en reception och skulle inte jobbat den här veckan, men eftersom den ena ordinarie receptionisten vabbar och den andra stannat hemma med sin förkylning, sitter jag och skickar videolänkar till alla riktiga anställda på hemmakontoren.

Det är svårt att förstå vad Folkhälsomyndighetens råd betyder för oss timanställda. Antingen betyder det att vi förlorar våra inbokade och förväntade pass eller så jobbar vi på plats när den riktiga personalen jobbar hemifrån. 

Det höjs lite varstans röster som menar att vi kommer att resa oss ur den här viruskrisen som andra människor. Andra värden, ett annat förhållningssätt till vår dödlighet och kanske en högre medvetenhet om vikten av solidaritet.

För kulturen hoppas jag att det innebär att allt fler blir ännu argare. Jag hoppas på diktverk och barnföreställningar som skildrar hur staten räddade SEB och Volvo samtidigt som de – som om ingenting hänt – planerade för sin årliga utbetalning till aktieägarna, hur de timanställda på teatrar, i butiker och i barerna blev av med sin försörjning medan cheferna beklagar sig över zoom.

Och jag hoppas vi inte glömmer att innan ett virus tog över nyhetsflödet talade vi om förhandlingarna om LAS och hur arbetsrätten fortsätter att nedmonteras, år för år. Kampen fortsätter, låt inte karantänen stilla ilskan. Syna bluffen, tvätta händerna.