Kriser förändrar samhällen, vare sig man vill eller inte. Men frågan är hur och till vad samhället kommer att förändras denna gång. Coronakrisens ekonomiska konsekvenser är ännu oöverblickbara, men vi ser redan varsel som omfattar tusentals personer och fler varsel lär komma. Människor på timanställningar eller gig-anställningar och egenföretagare ser sina inkomster försvinna.
I spåren av finanskraschen och senare eurokrisen kunde vi se ojämlikheten öka, människor vräktes och fick sina pensioner sänkta, samtidigt som de rikaste såg sina tillgångar snabbt återhämta sig.
Eurokrisen blev en förevändning för att banta den offentliga sektorn i krisdrabbade länder. De mest utsatta betalade priset. Så får det inte bli denna gång.
Regeringens krispaket på 300 miljarder är främst inriktat mot företag. Även Riksbankens framtrollade miljarder hamnar hos företag och banker. Detta samtidigt som vården får en miljard. Det hela känns skevt. Det saknas också åtgärder som skyddar individerna – och det måste till. Här är några förslag att överväga:
- Totalstopp för vräkningar – oavsett obetalda hyror eller bostadslån. Människor måste skyddas från att bestraffas om de under en period inte kan betala sina hyror, eller räntor och amorteringar. Ingen ska vräkas under en pågående hälsokris. Skulle människor börja vräkas, måste vi mobilisera för att stoppa det, likt de rörelser i södra Europa som blockerade vräkningsförsök i eurokrisens efterdyningar.
- Människor som drabbats av stora inkomstbortfall måste också få andrum från att betala hyror, elräkningar och amorteringar. Hyresstrejker är en kampform som kan komma att behöva dammas av.
- Personer som inte har fasta anställningar, och därmed ingen säkrad a-kassa och sjuklön måste stöttas ekonomiskt – och det snabbt. Annars kommer vi se fler som fastnar i snabblånefällor bara för att ha råd med mat för dagen.
- Gör som Kalifornien och hyr rum på de hotell som nu står tomma, för att husera hemlösa och skydda dem från viruset.
Det är nu vi måste mobilisera för att även den här krisen inte ska hamna på de mest utsattas axlar och för att den inte ska bli en förevändning för en katastrofkapitalism som omvandlar samhället efter sina önskemål. Det vill säga den chockdoktrin som Naomi Klein så förtjänstfullt pekat på. Exempelvis hur New Orleans skolsystem privatiserades i ett slag efter orkanen Katrina.
Chockdoktrinen syntes efter invasionen av Irak när nyliberalismen skulle vara ledstjärnan i återuppbyggnaden av landet. Efter jordbävningen på Haiti exporterades taktiken även dit med massprivatiseringar som följd. Exemplen är många.
Kommer vi efter coronaviruset att vakna upp till en värld där Amazon har nått sitt mål?
Med en ekonomi i spillror öppnas möjligheter för den vakne. Vi har sett rapporter om de individuella exemplen. Personerna med garaget fullt med handsprit att sälja dyrt och tveksam moral. Men vi kan vara säkra på att även de större krafterna är i rörelse.
Amazon anställer 100 000 personer i USA för att ”stötta” i kristider när fler behöver handla ifrån sina hem (detta samtidigt som italienska Amazonarbetare strejkar av oro för smittan). Kommer vi efter coronaviruset att vakna upp till en värld där Amazon har nått sitt mål? Målet att inte bara dominera marknaden – utan att faktiskt vara marknaden?
Men det är inte bara en tid för motstånd, det är också en tid för att bygga nytt. Kriser öppnar upp för progressiva förändringar. Det blir allt mer uppenbart att sättet vi har organiserat våra samhällen på är ohållbart. Pandemin kanske äntligen lär oss läxan att vi är ett samhälle – inte oberoende individer.
Solidariteten måste också vara antifascistisk och global.
Tar vi inte hand om varandra är vi chanslösa. Det gäller både i hur vi bygger våra samhällen och hur vi agerar i mellanmänskliga relationer. Vi ser mängder av exempel på människors inneboende solidaritet. Samtidigt som ekonomin stänger ner, ser vi ett samhälle leva upp. Människor tar kontakt med sina grannar, hjälper främlingar att handla. Solidariteten måste också vara antifascistisk och global.
Detta är en global kris som inte kommer att lösas av den “corona-nationalism” som börjat synas. Ett exempel på den är hur Donald Trump nyligen erbjöd ett tyskt läkemedelsföretag stora summor pengar för att USA, exklusivt, skulle få tillgång till företagets arbete med ett Covid-19-vaccin.
Corona kommer vara en mycket dyr läxa om hur en nyliberal svångremspolitik som pågått de senaste åren nu får katastrofala följder – vi har gått från att ha haft 4 300 intensivvårdsplatser 1993, till att i dag ha färre än 600. Viruset kommer att vara en läxa om vad som händer då välfärden satts på svältdiet, och då marknaden fått sköta grundläggande beredskap, såsom läkemedelslager.
Som samhälle lärde vi oss mycket lite av finanskrisen, mycket fortsatte precis som förr – somligt förvärrades. Må vi lära av denna läxa och bygga ett bättre samhälle.
