Varför har vissa profiler inom den svenska väckelserörelsen börjat sprida uttryckligt nationalistiska idéer? Det spirande ömsesidiga förhållandet mellan delar av svensk frikyrklighet och den radikala nationalismen kan inte ses som ett enkelt randfenomen, skriver Tomas Poletti Lundström, doktorand i religionshistoria.
Lars Enarson är i frikyrkliga sammanhang känd som den självutnämnde profeten som flyttade till Israel och där började tala sig varm för svensk nationalism. I höstas tog han emot den profilerade radikalnationalisten Ingrid Carlqvist som gäst. Carlqvist, bland annat känd som medgrundare till den rasorienterade föreningen Det Fria Sverige, beskrev sin upplevelse och sitt möte med Enarson som en ”magisk resa” där hon slutligen insett att ”Gud är nationalist”.
För tilltaget att beblanda sig med en ”kristen sionist” fick Carlqvist bitsk kritik på den nationalsocialistiska sajten Nordfront och i kommentarer på sin egen blogg. Men Carlqvist, som fortfarande propagerar för antisemitiska idéer, viftade avvärjande bort klandrarna genom att bedyra att hon behållit sin syn på en judisk världskonspiration. ”Judarna i Israel är nationalister och ser med förskräckelse på hur vi förstör vårt eget land med massinvandring. De har inget till övers för de judiska organisationer som deltar i förstörelsen av Västvärlden”, skrev hon i en kommentar i december.
Till Lars Enarson, som Carlqvist besökte och guidades av i Israel, har Guds ande nu sagt att Sverige måste omvända sig eller möta sin undergång. Det redskap som Gud vill använda för att rädda landet stavas nationalism. Följaktligen har Enarson börjat bidra med material och kunskap till olika namnkunniga svenska radikalnationalisters medieprojekt. Förutom på Carlqvists blogg har han medverkat i Youtube-kanalen Swebb-TV, och dessutom öppet förespråkat kristet stöd till Sverigedemokraterna. ”SD är det enda riksdagspartiet som vill att Sverige ska förbli ett kristet land. De övriga partierna är mer angelägna om att ge islam fritt spelrum”, skrev Enarson i en debattartikel i den kristna tidningen Dagen för två år sedan (Dagen 1/3 -2018).
Nu på lördag (15 mars) bjuder Enarson in till en ”nordisk bönekonferens” i Solnahallen, med syfte att ”återevangelisera Europa”. I den inbjudan som skickats ut inför tillställningen knyts profetiska budskap till föreställningar om den svenska stormaktstiden och en varning för samarbete med kristna samfund som ”accepterar samkönade äktenskap och går emot Israel” – allt bildsatt med nationalromantiska målningar och satellitbilder över Norden. Tillsammans med honom medverkar en rad predikanter och musiker vid evenemanget i Solnahallen, varav två dock redan hunnit hoppa av med hänvisning till inbjudningstextens nationalistiska tongångar och hårda kritik av andra kristna.
Men även på annat håll i frikyrkan växer intresset för nationalism. Om ett par veckor medverkar Runar Søgaard – tidigare populär resepredikant i tongivande frikyrkliga sammanhang och tillika ex-make till Carola – i en bokmässa tillsammans med bland andra Carlqvist, Katarina Janouch och Jonas Nilsson. Den senare är känd i dessa kretsar som förespråkare av vit separatism och författare till boken ”Anarko-Fascism”.
Ytterligare ett omtalat exempel är det frikyrkliga rockbandet Jerusalem, som framträtt på Sverigedemokraternas festival i Sölvesborg och vars sångare Ulf Christiansson uppmanat kristna att ”be för SD”. Sonen Alexander Christiansson sitter sedan hösten 2018 som riksdagsledamot för samma parti.
Samtidigt konstaterar Enarson att ”nationalism kommer från Gud”, och propagerar därmed oblygt för en politisk ideologi som i hans sammanhang tidigare ibland setts som problematisk.
Så varför har vissa profiler inom den svenska väckelserörelsen börjat sprida uttryckligt nationalistiska idéer? Och vilken roll spelar denna till synes perifera tendens för det övriga samhället?
Lars Enarson och de andra kommer ur en specifik frikyrklig spiritualitet, en vildvuxen miljö där olika profetiska budskap och dystopiska framtidsvisioner varit vanliga. Bönekonferensen i Solnahallen öser på så sätt ur en djup källa.
Den språkdräkt som klär inbjudan till evenemanget är hämtad ur en hundraårig tradition av storslagna ord och ödesmättad kommunikation, där Gud själv står som avsändare. Samtidigt konstaterar Enarson att ”nationalism kommer från Gud”, och propagerar därmed oblygt för en politisk ideologi som i hans sammanhang tidigare ibland setts som problematisk.
I denna del av frikyrkan har nämligen explicita hyllningar av Nationen skavt gentemot inslag i den egna traditionen. En väckelsekristen vana har varit att tala om en viss typ av psalmer som ”hemlandssånger”, där hemlandet inte syftat på Sverige utan på himmelriket. Detta tänkande har också på sina håll präglat frikyrklig praktik. Att vägra militärtjänstgöring eller att engagera sig för flyktingar, inte sällan genom att erbjuda fysiska gömställen undan myndigheternas hot om deportation, har ibland framhållits som kristna dygder.
Dessutom har ett starkt jämlikhetsideal och misstro mot auktoritära tendenser ofta utmärkt den frikyrkliga folkrörelsen. Under 1900-talet betraktade nationalsocialister och andra nationalister ofta frikyrkliga med stor skepsis. Vanligen sökte nationalister kristna bundsförvanter i stället i Svenska kyrkan, något som också ofta är fallet idag.
Å andra sidan har nationalistiska idéer inte varit helt frånvarande i den frikyrkliga miljön. Som historikern Andreas Thörn visat i sin avhandling ”En framgångsrik främling” beskrev en av pingströrelsens viktigaste förgrundsgestalter under 1930-talet pingstväckelsen som närstående ”den svenska folksjälen”.
Thörn redogör för hur pingstvännerna odlade ett främlingskap inom vissa specifika områden (exempelvis i andliga uttryck och personlig moral) där de såg sig som annorlunda än det omgivande samhället. Men när det kom till ”nation och ras” ville man inte vara annorlunda, tvärtom kultiverades periodvis ett starkt nationalistiskt tänkande i pingströrelsens viktigaste organ och bland dess ledare under 1930-, 40-, och 50-talet.
Besläktade perspektiv har också funnits i delar av den frikyrkliga utlandsmissionen. Socialantropologen Simon Larsson har genom sin forskning visat hur Svenska Missionsförbundets missionärer i Kongo förutsatte en kristen stat av europeiskt snitt för att deras väckelsekristna arbete skulle lyckas och för att kristna familjeliv skulle kunna levas.
Liknande idéer fanns också när personer som oroade sig för förslag om minskad kristendomsundervisning bildade partiet Kristen demokratisk samling (idag Kristdemokraterna) på 1960-talet. Det kan förstås som ett förespråkande av en slags kristen exceptionalism, en idé om att att Nationen och det Kristna måste hänga samman för att Sverige inte ska förfalla.
Samtidigt finns det i svensk frikyrklighet mer teologiskt orienterade idéer som lett fram till delar av miljöns intresse för och samröre med nationalismen idag, idéer som bottnar i föreställningar om att tidens slut står för dörren. I 1800-talets engelska och amerikanska väckelserörelser växte en historiesyn fram som kom att kallas dispensationalism. Man menade att Gud delat in historien i specifika tidsåldrar, eller ”dispensationer”, och att människorna nu levde i den sista tid som skulle föregå antikrists herravälde, följt av Kristi återkomst och seger över Satan.
Enligt den brittiske kyrkohistorikern Diarmaid MacCulloch innebar den teologiska betoningen att sociala reformer kom att betraktas med misstro bland vissa väckelsekristna; det var ju den snart återvändande Kristus som hade uppgiften att ställa tingen till rätta – inte människorna.
En mer samtida variant gör gällande att djävulen verkar för totalitär diktatur genom det Enarson kallar ”klimathysteri”.
Dispensationalismens tänkande importerades till den svenska väckelserörelsen och fick starkt fäste, inte minst bland svenska pingstpredikanter. I kölvattnet av det moderna samhällets framväxt gifte sig de dispensationalistiska idéerna med konspirationsteoretiskt tänkande. Man såg framför sig hur tekniska framsteg, sociala rörelser och internationellt fredssamarbete riskerade att bana väg för en världsregering ledd av antikrist.
En återkommande föreställning i vissa frikyrkliga kretsar har sedan 1900-talets mitt varit misstanken om att FN-systemet är ett verktyg för att införa just en sådan världsregering; en global diktatur kontrollerad av en satanisk härskare. En mer samtida variant gör gällande att djävulen verkar för totalitär diktatur genom det Enarson kallar ”klimathysteri”, det vill säga oron för klimatförändringar och global uppvärmning.
I takt med att nationalistiska idéer åter fått momentum i den allmänna debatten har de dispensationalistiska konspirationsteorierna hittat en potent samarbetspartner i den radikalnationalistiska miljön. Man delar helt enkelt gemensamma fiender: ”globalism”, klimatforskning, migranter och islam. För både ”profeterna” och de mer konventionella nationalisterna betraktas dessa som existentiella hot mot ”det kristna Europa”. Där de predikanter som varit mest inriktade på sådana tankar tidigare knappast fått någon betydande plattform ens i de egna leden, bjuds de nu i stället in med öppna armar av radikalnationalister.
Bilden av en ensam domedagspredikant som ropar ohörd i ett gathörn leder tanken fel, inte minst i detta fall. Profeter skapas alltid i relation till det omgivande samhället. Och här finns både publik och sammanhang; en mylla där predikantens utsäde kan slå rot. Det finns därför ett stort behov av att fortsatt bevaka frågan, helst med förståelse för att den frikyrklighet som denna grupp vuxit fram ur är ett komplext objekt.
Men det spirande ömsesidiga förhållandet mellan delar av svensk frikyrklighet och den radikala nationalismen kan inte ses som ett enkelt randfenomen, i synnerhet inte då fler överlappningar fortsätter att bli kända. Utvecklingen har bäring på hur hela den politiska utvecklingen kan komma att se ut i vår del av världen framöver. Nationalistiska föreställningar om Folket, Kristendomen och ”de andra” är ju som bekant utmärkande för den epok vi satts att leva i.
Referenser:
Simon Larsson. Att bygga ett samhälle vid tidens slut: Svenska Missionsförbundets mission i Kongo 1881 till 1920-talet (2016)
Diarmid McCullough. A History of Christianity (2010)
Andreas Thörn. En framgångsrik främling: Filadelfiaförsamlingen i Stockholm: självbild i historieskrivning och verksamhet 1910-1980 (2014)
Tomas Poletti Lundström är doktorand i religionshistoria vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet.