Hatet mot vattenpipan

”När vattenpipan blir föremål för hat är islamofobins ondska tydligare än någonsin”. Odessa Fardipour om terrordådet i Hanau och vattenpipbarerna som fristad.

Signerat

Det är torsdag morgon och universum har återigen väckt oss med ännu ett högerextremt terroristdåd. Christchurch, Nya Zeeland, Quebec, Kanada, där har islamofobin triumferat, nu fogas ett nytt namn till raden. Hanau, Tyskland, februari 2020.

I onsdags kväll slog ondskan ner i den tyska staden, två mil öster om Frankfurt , när en 43-årig, vit kränkt man klev in på två olika vattenpipbarer, avlossade åtta till nio skott och berövade livet av nio personer. 

Varje gång det sker en avskyvärd attack som den i Hanau, går världsledande politiker ut med samma urvattnade statement. “ Tillsammans står vi enade mot extremism”. En fras som sagts alldeles för många gånger för att den ska kunna bära mening och skänka tröst till de drabbade.

För står vi verkligen enade? Står vi verkligen upp för det öppna samhället där medmänsklighet regerar och allas lika värde dominerar? 

I en tid där Sverigedemokraternas växer och Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor kämpar för att förbjuda böneutrop så är det inte mycket som talar för att vi står enade. 

I en tid där det blivit normaliserat att sparka på en grupp som redan ligger. I en tid där TV4 belönar Alexander Bard med ett lukrativt kontrakt på det folkkära programmet Talang, trots hans islamofoba uttalanden. I en tid där Sverigedemokraternas växer och Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor kämpar för att förbjuda böneutrop så är det inte mycket som talar för att vi står enade. 

Frågan borde istället formuleras om. Hur många muslimer ska behöva avrättas innan världen vaknar och agerar mot islamofobiska strömningar som aktivt fostrar och influerar nya massmördare?

Det har blivit torsdag kväll och mörkret har sänkt sig över Stockholm. Ute är det blåsigt och kallt. Men innanför fönstret på vattenpipbaren Mazgoof i Sätra, lyser det tänt. Här är det fullpackat som vanligt. En kypare kommer förbi med lockande röror, meze-liknande plockmat och Coca-colaflaskor. En söt dimma av ångande rök sprider sig genom restaurangen. Blundar du tillräckligt länge så kanske fantasin kan ta dig till Shisa-baren i tunisiska Sidi Bou Said, eller vattenpip-caféet i Addis Ababa.

Två mil öster om Frankfurt finns det ingen längre som kan drömma sig bort eller söka en fristad fredad från omvärldens krav och galenskap. Där har skratten tystnat, glädjen ryckts bort, vattenpipan slagits i spillror och hatet markerat sitt revir. Där miste nio personer sina liv vars enda brott var att de besökt ett skyddsrum fritt från rasism, ett rum där unga och gamla, män och kvinnor kan umgås över gränserna, koppla av och känna en nostalgisk länk till hemlandet. Tydligen är det en nagel i ögat för en högerextrem terrorist. När vattenpipan blir föremål för hat, blir islamofobins ondska tydligare än någonsin.