Vi möts av en kylig februaribris när vi går ut på taket till Womens Program Associations (WPA) kontor i det palestinska flyktinglägret Burj al-Barajneh i Beirut. Det vilar ett tungt molntäcke över den livfulla stadsdelen, men trots att regnet ligger i luften lyser grönskan från en takträdgård upp de omkringliggande cementfärgade byggnaderna.

– Det finns inga glada färger i lägret så vi ville visa människor att de kan skapa trädgårdar om det finns utrymme, säger Mariam Shaar, vd för WPA.

Det som odlas användas även till matlagning och flera kvinnor har lyckats få jobb och lärt sig skillnaden mellan ekologisk och icke-ekologisk odling.

– Vi har en komposteringsmaskin så de har lärt sig att kompostera mat och återvinna skräp, vilket de även kan göra hemma. Jag tror att det är det första projektet av det här slaget i något läger här i Libanon, säger hon. 

Mariam Shaar bor själv i Burj al-Barajneh och vet att det inte är lätt att leva som palestinier i Libanon. Eftersom regeringen inte vill riskera att människor stannar kvar, om det finns en möjlighet att åka tillbaka, så kan de till exempel inte bli libanesiska medborgare.

Det betyder att även människor som kom hit vid den första utvandringen 1948 anses vara flyktingar. Områdena där de bor kallas för läger som sedan utvecklats till egna städer. 

Sedan kriget i Syrien bröt ut har situationen dessutom förvärrats. Med allt fokus på kriget har palestinierna försummats mer än förut. 

– Vi brukade vara 24 000 människor i ett område på en kvadratkilometer och nu är vi 50 000 som delar på samma utrymme med samma tillgång till service. Det är väldigt trångt och det finns inget privatliv, berättar Shaar.

Många har valt att hyra ut till syrier för att få en högre inkomst. Ibland delar tio människor på ett rum eller två. 

Efter att USA 2018 bestämde sig för att stoppa bidragen till FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA) blev situationen inte direkt bättre. Rapporter om droger och sexuella övergrepp ökade och det blev vanligare med depression. 

– Det är 40 elever i vissa klasser och viss sjukvård är svårare att få. UNRWA har samlat in mer pengar från andra länder, men det har gjort oss rädda. Vad kommer att hända våra barn i framtiden? Kommer de att stänga skolor och sluta erbjuda mediciner? Vad kommer att hända om UNRWA upphör att existera, säger Mariam Shaar.

Det är dock elektriciteten som enligt Shaar är det största problemet. När hon tar med mig på en promenad genom Burj al-Barajnehs trånga gränder behöver jag ducka för att inte slå huvudet i lågt hängande elledningar. Något man inte sällan glömmer i och med alla mopeder som passerar i opassande höga hastigheter i de metersmala passagerna med fruktstånd och butiker längs sidorna. 

– Varannan månad dör någon på grund av elledningarna, säger hon. Nuförtiden undrar vi bara vem som blir nästa offer, säger Shaar och berättar även att kranvattnet är salt, vilket betyder att de diskar och duschar i saltvatten.

– Det är bara i det här området, inte resten av Beirut. Dricksvatten och vatten till matlagning får vi köpa och det blir i slutändan väldigt dyrt. Men vi hyser fortfarande hopp om framtiden, och för att överleva måste vi låta bli att fokusera så mycket på vardagsproblem. 

Och det gör man enklast genom att vara sysselsatt och ha ett syfte. Därför bestämde sig Shaar 2014 för att starta ett kollektivt kök för kvinnor i stadsdelen. Enligt en undersökning av WPA ville de flesta kvinnor arbeta för att försörja familjen, men det stora problemet var bristen på utbildning.

Eftersom de gillade att laga mat slog sig WPA samman med den saudiska ideella organisationen Alfanar och skapade projektet Soufra. De började sälja sina egna produkter på marknader samt direkt till familjer och ideella organisationer. Snart föddes idén med en foodtruck. 

– Den kostade runt 100 000 dollar, och för oss palestinier är det väldigt svårt att samla in så mycket pengar så Alfanar anordnade en insamling.

Det tog två år att få in tillräckligt med pengar, men 2017 köpte de sin bil.

– Sedan fyra år tillbaka känner folk verkligen till oss i Beirutområdet och i dag arbetar 40 till 50 människor, mestadels kvinnor, med olika Soufraprojekt. 

På takträdgården över WPA:s kontor har vi fått sällskap på taket av Mariam Issa, avdelningschef på WPA. Hon är en av de kvinnor som har fått jobb på grund av projekten i Burj al-Barajneh. 

– Det här är grönkål, det här är rödbladig sallad, här har vi salladslök och där borta odlar vi koriander, säger hon och pekar ut de olika grönsakerna medan vi går omkring bland växterna, säger Mariam Issa.

Hon berättar att de använder grönsakerna i köket när de gör sallader och lagar kyckling. Genom att odla på vertikala odlingar, som är tillverkade av 128 000 återvunna plastpåsar från matbutiker, kan den 100 kvadratmeter stora trädgården rymma 2600 plantor.

De använder även komposterat matavfall och tar tillvara vattnet som kommer från byggnadens luftkonditionering. 

– Renat vatten rann ut på gatan, så vi kopplade alla tolv enheter till ett system som pumpade upp vattnet på taket där det blev till kristallklart irrigationsvatten, säger hon. 

Mariam Issa är märkbart engagerad i sitt arbete och hon berättar att hennes anställning på WPA helt har förändrat hennes liv. 

– Jag gick från att vara blyg och osäker till att bli en stark ung dam. Jag började ta beslut och uttrycka min åsikt. Det stärkte också mina kunskaper på ett personligt plan såväl som i relation till andra.

Det är en förändring hon ser i alla kvinnor som jobbar för Soufra. 

– Vi möter många utmaningar i våra liv, men oavsett vad finns det inga gränser för oss. Även om livsvillkoren i lägret är svåra gör vi vårt bästa för att andas och den ekologiska trädgården är syre för oss kvinnor. 

Jag tror att vi ger människor hopp, speciellt kvinnor. Det här är ett bevis på att de kan arbeta och vi vill få människor att se den ljusa sidan istället för den mörka, särskilt de unga.
Mariam Shaar, vd för WPA

Hur mycket hon än uppskattar sitt jobb är det ändå inte det hon är utbildad till. Missa är inredningsdesigner, men det är svårt för henne som palestinier att hitta jobb inom sitt område eftersom det finns runt 70 yrkesområden som flyktingar inte får arbeta inom. 

– De jobb vi får är ofta inte de vi drömmer om. Våra löner är låga och våra arbetsvillkor sämre, men vi gör vårt bästa som unga palestinier att studera och jobba hårt för att uppnå våra drömmar. 

Så finns det verkligen hopp? Samer Chehade, vice generaldirektör vid Röda halvmånen, håller med Shaar om att situationen förvärrats efter att kriget i Syrien bröt ut, men han tillägger att det blivit gradvis sämre mer eller mindre ända sedan 1948. 

– Det är inte första gången de har ökat antalet elever i klasserna eller dragit ner på personal på klinikerna, säger han. Eftersom UNRWA inte har en satt budget utan är beroende av donationer har de kris varje år, säger Samer Chehade.

Enligt honom kommer omvärlden däremot inte tillåta att UNRWA går under, hur mycket Donald Trump än försöker.  

– För palestinier är det inte bara en fråga om brist på service. För dem är UNRWA ett bevis på deras förtryck. Skulle organisationen försvinna tror de att deras rättigheter gör det med den och därmed möjligheten att återvända hem, säger han.

Takträdgården i Burj al-Barajneh handlar alltså inte om att hitta lugn och ro, eller sig själv, i en annars så högljudd och stressig omgivning. Det är så mycket mer. Det handlar om självvärde och en överlevnad i vardagen i en annars osäker tillvaro. Det är även ett projekt som har givit framförallt många kvinnor arbete. 

– Jag tror att vi ger människor hopp, speciellt kvinnor. Det här är ett bevis på att de kan arbeta och vi vill få människor att se den ljusa sidan istället för den mörka, särskilt de unga. Vi hör många ungdomar tvivla på vidareutbildning. Varför betala dyra pengar för en utbildning när det ändå kommer sluta med att man öppnar en liten butik, säger de, berättar Shaar. 

Och idén med projektet har spridit sig. Det finns redan ett antal andra kollektiva kök i olika läger och nästa steg är fler takträdgårdar. 

– WPA finns i sammanlagt nio läger och det finns planer på att anlägga trädgårdar i åtminstone sju av dem. Det finns en hel rörelse av socialt entreprenörskap och hållbarhet nu, en som inte är beroende av donatorer.