Någon laddar vapnet. Och någon står och ser på när det laddas. Någon springer mot en dörr, någon springer efter. Någon stänger den enda öppna dörren. Våld sker alltid i flera led. Det är alltid någon som trycker av och någon som släpper ned gasen men den som stänger dörren står också till svars. Vi står alla till svars inför någon.
När jag satt i en bänk Stora Synagogan i Stockholm i måndags under minnesceremonin för Förintelsens offer försökte jag som så många gånger tidigare få ihop den spretiga kombination av människor, erfarenheter och maktpositioner som samlats under samma tak. Överlevanden, de som lyckades fly, barn, barnbarn, församlingsmedlemmar. Närvarande var också – som alltid – representanter från regering och riksdag.
Så länge som jag kan minnas har man till minnesstunderna kring Förintelsen den 27 januari (eller befrielsen av Auschwitz-Birkenau som är den enskilda händelse som är upprinnelsen till valet av dag för att hedra folkmordets offer) och Kristallnatten eller Novemberpogromerna den 9 november bjudit in en eller flera politiker och någon av dem att hålla ett tal. Det är någonting med sorgen och minnet, något med dem båda som är skört och fladdrande. Jag tror det är därför de här politikernas närvaro alltid gjort mig illa till mods. Jag har undrat över deras avsikter, om de är där bara för att plocka åt sig politiska poäng och vad de egentligen känner i sina kavajer.
Vid ceremonien i måndags höll inrikesminister Mikael Damberg ett tal där han på olika vis bedyrade att regeringen kommer ta fortsatta krafttag mot antisemitismen som ”lever i vänster- och högerextrema kretsar, (…) finns i fundamentala islamistiska miljöer”. Vad många politiker verkar missa när de omsorgsfullt räknar upp sammanhang där antisemitismen lurar, och olika former av attacker mot judar eller judiska institutioner, är var de själva befinner sig på den där skalan.
Jag vill istället säga att antisemitismen – liksom all annan rasism – tar sig i uttryck genom olika strategier.
Det är givetvis bekvämt att tänka sig rasism överlag som åsikter en individ eller en grupp har eller inte har och särskilt då de grupper som inte tillhör den liberala mittenfåran. Men det betyder inte att den bilden är sann. Jag vill istället säga att antisemitismen – liksom all annan rasism – tar sig i uttryck genom olika strategier. Nazistmarschen i Kungälv 1 maj förra året är ett sätt, liksom gula davidsstjärnor uppsatta på judiska skolor och bönehus. Motstånd mot brit mila (manlig omskärelse) eller helt enkelt den populära åsikten är antisemitism är ”osvenskt” (https://www.dn.se/nyheter/sverige/statsministern-blaser-till-strid-mot-antisemitismen-det-ar-osvenskt/) är andra strategier.
Gemensamt för dessa båda sätt att göra politik på är en idé om vad som är svenskt och vad som borde och inte borde ingå i det begreppet. Det är skönt att tänka sig att det inte ligger i den svenska naturen att vara rasistisk, att det nästan är helt omöjligt att vara rasist och svensk samtidigt. På så vis kan till exempel regeringen fortsätta arbeta fram en djupt rasistisk politik och ett rasistiskt sätt att tala om människor utan att den riskerar att vara just rasistisk. Skillnaden mellan exemplen ovan är bara om de som utför handlingarna eller yttrar åsikterna sitter i Sveriges riksdag eller inte. Men glöm nu inte att ingenting sker isolerat och att alla sätt att vädra antisemitisk och rasistisk luft närs av varandra.
Det finns otaliga judiska berättelser i Sverige om släktingar och släktingars vänner som desperat sökte inresetillstånd till Sverige under kriget. Det är berättelser om hopp och det är berättelser om hopp som fullkomligt solkats ned av tårar och våldsamma tystnader. Vi är många som sett spår av dessa oläkta sår i våra familjer, generationer senare. Avslag som i de flesta fall betydde att människor deporterades och mördades. Någon springer mot en dörr, någon stänger den enda öppna dörren.
Det är inte svårt att dra paralleller till dagens ofattbart restriktiva och hårdnackade flyktingpolitik.
Utanför synagogan finns stora stentavlor med ingraverade namn på farmödrar, systrar, kusiner och brorsbarn som mördats. Ett minnesmonument som reser sig där i sin ohyggliga mängd. Ibland när jag tittar på det tänker jag på de politiska beslut som togs i Sverige under kriget trots kännedom om det pågående folkmordet. Vems bror hade kunnat räddas? 1939 tog Sverige – motvilligt – emot 500 judiska barn i den internationella aktion som kom att kallas Kindertransporten. Man gav de här barnen tillfälliga uppehållstillstånd på upp till två år, ingen ekonomisk hjälp utgick och ett krav för mottagandet var att inga föräldrar under några omständigheter fick följa med.
Många försökte förgäves få inresetillstånd för föräldrar och de syskon som inte fick plats bland de 500. Det är inte svårt att dra paralleller till dagens ofattbart restriktiva och hårdnackade flyktingpolitik. Den som haft tur att faktiskt få stanna utan att få sin berättelse ogiltigförklarad måste för att ha möjlighet att återförenas med sin familj uppfylla vissa stränga krav, bland annat vad gäller inkomst och boendesituation.
Den 23 januari i år bjöd riksdagsnätverket ”Minnet av Förintelsen” in till sin årliga minnesstund för Förintelsens offer. Bland de riksdagspartier som sitter med i nätverket finns i år SD och Björn Söder. Vanligen skickas inbjudningar till överlevanden och andra utanför riksdagens krets. I år gav Söders namn på inbjudningskortet upphov till ilska, bestörtning och protester hos personer som ifrågasätter rimligheten i att en representant för SD står som värd för en sammankomst som ska hedra de som föll offer för samma ideologi SD själva springer ur. Dessutom finns ett fotografi på Söder från 1998 där han skakar hand med Franz Schönhuber – frivillig i Waffen-SS och tidigare en nyckelperson inom den tyska högerextrema rörelsen.
Jag tänker att politiska företrädares deltagande på sådana här minnesstunder skulle kunna fungera som en sorts upprättelse. Om en högt uppsatt politiker kliver in mitt i den där sorgens ljuständning så betyder det kanske att lidandet har ett vittne som i form av sitt ämbete, sin maktposition kan göra verklig skillnad. Som en ursäkt för att världen tillät det ske.
Men vad betyder de här långa vackra orden om historiens obegripliga brott, om ondskans fullkomliga grepp, om minnet som aldrig ska tillåtas att blekna och politiska beslut som ska göra oss säkra? Alla dessa kavajer som säger: detta lovar jag er, detta kommer aldrig igen. Jag tror vi är fler som frågar oss vad de här kavajerna tror att deras insats består av. Många av dem talar om civilkurage, om detta att säga ifrån när gränser förskjuts. Eller som Damberg säger där bland ljusen och de åter tusen ansiktena i synagogan: ”Minns (…) hur det började. Vad det ledde till. Hur normförskjutningen fungerade. Hur avhumaniseringen fungerade.” Och jag vill helst inte säga att en sak är precis som en annan.
Jag vill inte säga att ett visst våld går att fullkomligt jämföra med det våld som var. Men jag och kanske något mer av mina syskon måste ändå fråga oss om det med ena handen är möjligt att till fullo se och känna den andres lidande när man med den andra handen deporterar flyende människor och på nytt inför tillfälliga uppehållstillstånd. När man betraktar nöden som ett val och förtvivlan som en utbytbar mask.
Vad är det då man så ivrigt säger sig försvara? Det är upprörande och absurt i sin våldsamhet att Björn Söder bjöd in till en minnesstund för Förintelsens offer. Men jag önskar att det gav upphov till samma förbittring att samtliga andra partier antingen aktivt samarbetar med SD eller går med på att fortsätta ingå i samma parlamentariska skådespel. Man kunde önska att någon upplöste det hela från grunden.
Mittemot mig i synagogan i måndags, kanske tjugo meter bort, satt moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Hej, hej, Ulf, tänkte jag. Att du har mage att visa dig här. Jag sjöng två sånger under minnesstunden: Den ena en text av den norska poeten Gunvor Hofmo; ”Det finns ingen vardag mer”, den andra Stig Dagermans ”Flykten valde oss”. Hofmos dikt beskriver vad döden gör med det levande, hur den aldrig slutar uppta levandet och liksom hädanefter kommer att utgöra livets fundament.
Hofmo förlorade sin älskade, Ruth, i deportationen av de norska judarna. I ”Flykten valde oss” dikteras själva grundförutsättningen för den flyende: ”Ingen väljer nöden. Vi valde den icke. Den valde oss på vägen. Nu är vi här.” Och jag försökte sjunga för de i lokalen som överlevde och fortsätter att överleva, för det här är bara er dag. Men till vänster om mig satt också den samlade truppen från riksdagen. Och som jag skrek sångens sista rader:
“Ni är för många, kanske den frie trygge säger. Kan vi bli för många som vet vad frihet är?”
