Sista dagen på bordellen

På ön Banishanta ligger en av Bangladesh många bordeller. Hit kommer båtar fullastade av män för att köpa sex av kvinnor och barn. Arbetaren besökte ön och träffade bland andra Rumisa Begum, på vad som skulle visa sig bli hennes sista dag i livet.

Dimman ligger tät över havet när de första solstrålarna långsamt letar sig upp över horisonten under en tidig novembermorgon. Vågorna skvalpar tyst mot strandkanten då en man passerar på en sprucken lerstig som ligger upphöjd över vattnet. Mannen håller sina händer hårt knutna bakom ryggen. Med bestämda steg går han mot en samling trähus som ligger en bit avsides, alldeles intill havet. I sina händer hand håller han ett par handklovar i ett stadigt grepp.

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från Vimeo genom att klicka här.

– Thailändare, greker, pakistanier, indier, holländare, amerikaner och indoneser. De kommer från alla länder, för massage och sex, säger Komola Ray, 70 år, som har bott nästan hela sitt liv på bordellen.

Det här är ingen bra plats. Det här är en förbannad plats. Jag vill inte att mina barn har något med de här att göra.
Rumisa Begum

Ön, som heter Banishanta, ligger just intill världens största mangroveträsk, Sunderban, i södra Bangladesh. Tittar man ut från ön ser man stora, massiva, containerbåtar torna upp sig i sundet mellan ön och staden Mongla, som ligger på fastlandet på andra sidan. Mongla är Bangladesh andra största hamnstad. Bordellen som har funnits i över hundra år, startade då Bangladesh var en brittisk koloni – under det brittiska Indien. Bordellen byggdes för sjömän och hamnarbetare som var borta från sina hem under långa perioder.

Foto: Troy Enekvist
Foto: Troy Enekvist

Komola Ray kom till bordellen 1971, under Bangladesh befrielsekrig som var en väpnad konflikt mellan dåvarande Västpakistan och Östpakistan. Konflikten resulterade i att Östpakistan – numera Bangladesh – blev självständigt från Pakistan, som styrde över regionen efter britterna.

Komola Ray Foto: Troy Enekvist
Komola Ray Foto: Troy Enekvist

– Alla flydde och jag kom bort från mina föräldrar för att sedan hamna här. När jag kom hit var jag ung. Medan jag blev äldre blev kunderna färre, nu måste jag tigga för att överleva, säger hon. 

Banishanta är en av få platser på den bangladeshiska landsbygden där folk pratar engelska. 

– Alla kommer hit med båtar. De kommer från alla länder, säger Komola Ray och berättar att hon lärt sig engelska av de sjömän som kom hit för att köpa sex.

Bordellbyn är uppdelad i flera sektioner. Varje del har en egen brygga dit båtar kommer för att lägga till. Innanför bryggan, framför de prostituerades rum, finns i varje del en liten kiosk där det säljs bland annat tvål, energidryck och potensmedel. När en båt kommer och lägger till sitter kvinnorna ute och väntar. Dånande musik hörs från båtarna när de närmar sig land innan stora grupper av män, i alla åldrar, går i land på Banishanta. 

Foto: Troy Enekvist
Foto: Troy Enekvist

Bangladesh är ett av få muslimska länder där prostitution är lagligt. Men bordellerna måste vara registrerade hos staten och de som arbetar som prostituerade måste enligt lag vara över 18 år och vara där på fri vilja. Prostitution är därmed sett som ett arbete i Bangladesh, dock ett väldigt lågt stående sådant, där de utsatta i många fall ses ner på i samhället. De prostituerade Arbetaren har pratat med benämner själv sin sysselsättning som ett yrke.

Trots det är det inte ovanligt att barn, ibland så unga som 10 år, utnyttjas på de olika bordellerna runt om i Bangladesh. Många har även tvingats till bordellerna. 

Varje sektion drivs av en chef som tar hand om pengarna. De som jobbar får lön varje månad, de får också mat och får bo i det rum där de tar emot sina kunder. En del har dock lyckats köpa sig loss så att de själva kan behålla alla pengar.

Nodia Foto: Troy Enekvist
Nodia Foto: Troy Enekvist

I ett hus en bit in i bordellen sitter Nodia på sin säng och sminkar sig inför kvällens jobb. Ett fönster vid sängens fotände lyser upp det lilla rummet som har väggarna fyllda av färggranna tyger. Hon målar noggrant sina ögonbryn svarta för att därefter lägga på en rosa ögonskugga. Sedan ett år tillbaka äger hon själv sitt hus och hon berättar att hon numera tjänar betydligt mer, då det inte finns någon mellanhand.  

– När jag brukade arbeta under en ledare fick jag inte mycket pengar. Jag hade inte råd med kläder. Men nu får jag betydligt mer över, säger hon. 

Foto: Troy Enekvist
Foto: Troy Enekvist

Nodia kom till bordellen som tioåring efter att ha rövats bort från sitt hem i Kolkata (i väst känt som Calcutta), som ligger på andra sidan den indiska gränsen, för att sedan ha förts hit. Hon har nu varit här i 20 år, och berättar att hon blivit beroende av droger.

– Det är därför min hy ser äldre ut, säger hon. 

Förutom den redan utsatta situationen de prostituerade lever under, då de helt är beroende av att sälja sina kroppar för att överleva, bor de på ett land som är hårt utsatt av klimatförändringarna. En snabbt stigande havsnivå i området gör att människor förlorar sina hem och arbeten, och i flera fall tvingas migrera eller ta hemska arbeten för att överleva. 

En tredjedel av invånarna i Bangladesh riskerar fram till år 2050 att tvingas flytta på grund av havsnivåhöjningen och floderosion, som uppskattas leda till att 17 procent av landet och 30 procent av landets matproduktion försvinner. Havsnivån höjdes globalt med i genomsnitt 5 millimeter per år mellan åren 2014 och 2019. I Sunderban har höjningen uppmätts till den dubbla. 

Banishanta blir på grund av detta allt mindre för varje år. Erosion tillsammans med havsnivåhöjningen leder till att de varje år tvingas till att flytta. 

Foto: Troy Enekvist
Foto: Troy Enekvist

Vid en by utanför bordellen har sandsäckar staplats upp för att skydda marken från att erodera bort, och försvinna ut i vattnet. Men vid bordellen lyser sandsäckar och andra förebyggande åtgärder helt med sin frånvaro. Flera berättar att de aldrig får hjälp vid cykloner eller vid andra katastrofer – som allt oftare drabbar Bangladesh.

– Vi får klara oss helt på egen hand, säger en kvinna på bordellen. 

Sedan i sommar har flera meter mark försvunnit och vägen som brukar gå genom bordellen har försvunnit. Tre män gräver upp lera i strandkanten för att bygga upp och försöka skydda det lilla som finns kvar. Samtidigt sitter tre kvinnor på en bänk bredvid och väntar på kunder.

Foto: Troy Enekvist
Foto: Troy Enekvist

Med läkta uppskurna armar sitter 22-åriga Urmi och tittar ut över havet. Hon berättar att hon kom hit för fyra år sedan, men har arbetat som prostituerad i tio år.

– Jag ska bara vara kvar säsongen ut, sedan ska jag åka hem till min familj i Khulna. Jag vill sluta med detta. Jag kan sy, så jag kanske kan arbeta med det. Eller så öppnar jag en affär, säger hon. 

Hon berättar hur hennes hus förstördes under den senaste cyklonen, Bulbul i november 2019.

– Vägen gick där borta, säger hon och pekar en bit ut i vattnet, och fortsätter:

– Jag var inne i huset. Det ösregnade och var väldigt höga vågor. Klockan 4 på morgonen kom en kraftig vind och taket flög ner i floden. Jag var så rädd. Jag stod vid dörren och höll emot så den inte skulle blåsa upp samtidigt som jag blev helt dyngsur av allt regn, säger hon. 

Hon tror att hon snart kommer att behöva flytta igen. 

Foto: Troy Enekvist
Foto: Troy Enekvist

I bordellen bor och arbetar 180 kvinnor och totalt bor det ungefär 250 personer här, inräknat män och barn. I en av kioskerna sitter Rumisa Begum på en träbänk och säljer te till de som kommit hit för att köpa sex. Hon berättar att hon kom hit när hon var tio år gammal. Hon togs hit av sin kusins pappa för att säljas.

– Jag visste ingenting. Jag visste inte ens var jag bodde, jag var som fången här. Han tvingade mig att göra detta och tog alla pengarna, säger hon. 

Hon bor och sover i kiosken tillsammans med sina barn.

– Jag har levt hela mitt liv, jag har ingen framtid. Man jag måste tänka på mina barn. Jag måste ge dem ett bättre liv så jag ska ta dem härifrån, säger hon. 

Foto: Troy Enekvist
Foto: Troy Enekvist

Rumisa Begum har sju barn, som alla utom ett bor i bordellen. Hennes ena dotter har hon skickat till Dhaka för att gå i skolan. Men pengarna tog slut, så hennes fjortonåriga dotter jobbar nu i stället i en av huvudstadens många textilfabriker. Begum berättar att hon arbetar för att hennes barn ska kunna ta sig bort från bordellen. 

– Det vore bra om de kunde lämna ön. Om de kan komma till någon stad vore ännu bättre, Khulna, Dhaka eller något annat land, säger hon. 

Hon sitter ned på den smutsiga träbänken och kollar ned i marken.

– Det här är ingen bra plats. Det här är en förbannad plats. Jag vill inte att mina barn har något med de här att göra, säger hon. 

Foto: Troy Enekvist
Foto: Troy Enekvist

Mitt under intervjun blir hon tyst och säger att hon inte mår bra. Hon går in mot affären där hon faller ihop och hennes barn kommer springande och flockas gråtande kring henne.

Rumisa Begum dödförklarades senare under dagen på Monglas sjukhus. Hon lämnade kvar sina barn – som nu bor kvar på bordellen. 

Solen börjar gå ner över Banishanta. En efter en kommer båtarna körande mot de olika kajplatserna, med musik på hög volym. Män går i stora klungor genom den upphöjda lerstigen mot bordellen. 

Med nymålade läppar och guldfärgade arm- och halsband ler Urmi mot de män som går förbi. En man nickar lätt mot henne och de går in i hennes rum tillsammans. Ännu en båt full av män anländer till Banishanta.

Troy Enekvist

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
3 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Foto: Joakim Ståhl SVD / TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Bill Gates pyramid

Jag är en av tusen slavar som bygger åt Microsoft
utanför Gävle, Nordens största serverhall.
Vi kom från elva länder hit, för lönsamhetens skull,
driften blir billig där luften är kall.

Men kallare är människohjärtat som jagar oss
att likna människor mindre än maskiner.
Kropparna går sönder och psykena de knäcks.
Vi svettas fastän nordanvinden viner.

Vi får ingen sjuklön, jobbar sex dagar av sju,
en som stod på sig fick gå samma dag.
Vinden bortom grinden bär dock på löftet om vad
många kan bli, om ensam är svag.

Bakom varje mjukvara, varje moln och app
finns år av slit och slitna människohänder.
Du bakom din skärm, kom ihåg vad jag har sagt.
Tänk ibland på oss som kom från elva länder.

Publicerad Uppdaterad