Vintern har kommit tidigare än vanligt till Kiruna i år. I vardagsrummet i radhuset på Lombolo sitter Kristina och Göran Markström. På bordet ligger flera fotoalbum uppslagna med familjebilder från en annan tid. Från tiden innan allting slogs i bitar.

Det har knappt gått ett och halvt år se­dan deras dotter Julia Markström förlo­rade livet på sin arbetsplats. Den 27 juli 2018 föll hon plötsligt handlöst genom det sönderrostade gallergolvet på kulsin­terverket i Svappavaara. När olyckan in­träffade arbetade Julia Markström i en anläggning som av LKAB ansågs vara säker, men i efterhand har det uppdagats att åtskilliga tillbudsrapporter skrivits gällande de kraftiga rostangreppen i kulsinterverket.

Kristina Markström öppnar datorn och visar mig ett fyra minuter långt bildspel som tillägnats Julia på youtube. Ted Gärdestads röst fyller rummet och han sjunger ”Jag vet en vän”. Bilder av Julia tonas in på en stjärnhimmel.

I själva verket var bildspelet tänkt att visas på LKAB:s personalfest, som hölls kort efter olyckan. Det var viktigt för fa­miljen Markström att Julia skulle hedras och den kollek­tiva minnesstunden skulle göra det lättare för familjen att närvara på festen. De hade haft kontakt med LKAB och upp­levde att de varit överens om detta. Men endast en vecka innan personalfesten fick de information om att visningen av bild­spelet ställts in. Istället höll LKAB:s vd Jan Moström ett kort tal i vilket han nämnde Julia och därefter fick familjen under hela kvällen ta emot kondoleanser från festdeltagare i den stimmiga miljön.

Kort efter dödsolyckan hade LKAB skickat ut en festinbjudan till de anställda. Den kraftigt försenade personalfesten handlade om att fira att företaget nått en ny huvudnivå under jord – en nivå som i själva verket nåddes för fem år sedan. Många anställda på LKAB tyckte att firandet kändes di­rekt olämpligt och att det kom alldeles för snart inpå dödsolyckan. I flera veckor delades svarta sorgband ut på OKQ8 i Kiruna innan festen, och deltagarna uppmanades bära dem som en tyst markering mot den osäkra arbets­miljön som råder på företaget.

Familjen Markström upplever att LKAB:s kontakt med fa­miljen varit bristfällig. Ingen från led­ningen hörde av sig i samband med olyckan. När LKAB skulle hålla i en min­nesstund några dagar efter olyckan och familjen svarade att de ännu inte hunnit hem från universitetssjukhuset i Umeå där Julia vårdats, fick de beskedet att de inte behövde delta. Genom sociala me­dier fick de några dagar senare reda på att företaget även hållit ytterligare en tyst minut dit de inte heller blivit inbjudna.

Hjälp med krishantering dröjde länge, men erbjöds senare genom företagshälsovården Previa. Familjen fick själva söka efter en samtalskontakt till Julias lillebror, efter­som inga resurser fanns tillgängliga för att hantera barn i sorg. Efter tre månader, på familjens eget initiativ, fick de till sist träffa företagsledningen. Familjen bad vid tillfället att LKAB skulle skriva ett längre reportage i sin interntidning att Julia Markström inte hade något ansvar för det som skett och Jan Moström, vd på LKAB, lovade dem publicering.

– Detta var viktigt för oss, eftersom felaktiga bilder av händelseförloppet spridits utan att företaget dementerat, säger Göran Markström.

Men när tidningen LKAB Framtid väl kom ut och nådde tusentals gruvanställda i Malmfälten fanns där inget reportage, och inte heller i de två nästföljande num­ren. Då försökte Kristina Markström få svar på var artikeln blivit av.

– Till sist svarade LKAB att de framfört budskapet i ett ”antal kanaler”.

Familjen ifrågasatte då varför man skulle frångå den överenskommelse som träffats.

Efter påtryckningar publicerade LKAB till sist en kort notis författad av press­chefen Anders Lindberg själv, infälld i en större artikel. Den stora svarta rubriken täcker nästan en fjärdedel av ar­tikelsidan och lyder ”Det långa stoppet gav ett ännu bättre pelletsverk”. I den blå lilla no­tisen som finns inklämd i texten står det kort i en bisats att Julia Markström inte bar skuld till olyckan. När Kristina Markström slog upp tidningen och läste artikeln kunde hon inte tro sina ögon.

– Vad då ännu bättre? Hur tänkte de nu i sammanhanget?

Familjen vill ändå i belysa den hjälp de fått av företaget i form av en mindre summa pengar som kompensation för be­gravning samt ekonomiskt bortfall då de inte kunnat förtjäna sin inkomst som vanligt. På initiativ av en av cheferna lo­kalt, fick de också mat hemlevererad den första tiden.

Dödsolyckan bör förstås i den kontext av besparingspaket och nedskärningar som präglat arbetsplatserna och det fack­liga skyddsarbetet på LKAB de senaste åren. Fastän LKAB lovat att se över säker­heten på anläggningarna upplever an­ställda att endast punktinsatser gjorts och viktiga säkerhetsutbildningar om hur man reparerar golven har inte blivit av.

Folk har kontaktat mig och uttryckt stor oro, och många känner sig inte säkra på att efterarbetet som gjorts efter olyckan är tillräckligt.
Jarno Dahlqvist, huvudskyddsombud i Gruvtolvan ovan jord i Kiruna

I Svappavaara genomgick kulsinterverket där Julia Markström omkom ett un­derhållsstopp under hösten 2018. Men i Kiruna, bara några mil därifrån, har un­derhållet inte genomgått samma tillsyn eller reparationer. Anställda jag talar med i Kiruna vittnar istället om att anläggn­ingar fortfarande är ”fulla av rost” och ”farliga”. De säger att de inte känner sig trygga på sina arbetsplatser.

– Rostproblematiken har funnits i verken hur länge som helst. Du kan ta ett spett och slå och det går genast hål i gol­vet. Den uppmaningen har jag fått av chefer, också efter olyckan. Ungefär som om vi skulle ut och gå på isen, så förväntas vi hantera våra osäkra metallkonstruk­tioner, säger en person, som vill vara anonym, till mig.

De senaste åren har också personalen reducerats i verken, vilket innebär att fär­re personer kan hålla uppsikt över ar­betsplatserna och rapportera om säkerhetsbrister.

Arbetaren har tagit del av ett flertal in­terna rapporter som ger exempel på säkerhetsbrister och rostproblematik i Kiruna, alla daterade efter Julia Mark­ströms dödsolycka.

Jarno Dahlqvist är huvudskyddsom­bud i Gruvtolvan ovan jord i Kiruna. När jag berättar för honom om arbetarnas vittnesmål blir han inte förvånad.

– Folk har kontaktat mig och uttryckt stor oro, och många känner sig inte säkra på att efterarbetet som gjorts efter olyckan är tillräckligt. Många anläggningar här i Kiruna påminner om dem i Svappavaara och är ungefär lika gamla.

Jarno Dahlqvist berättar att LKAB efter olyckan skulle ta fram en utbildning för dem som skulle reparera golven. Trots att det gått närmare ett och ett halvt år sedan olyckan har utbildningen ännu inte blivit av.

– Det har gått ut information om hur man gör jobben, men den har varit brist­fällig och därför skulle man skapa en ut­bildning. Jag var i kontakt med killen som hade fått utbildningen på sitt bord och han berättade att han kallat chefer till möte om innehåll för utbildningen, men att ingen kom dit.

Kent Henriksson är regionalt skydds­ombud på IF Metall och har arbetat på LKAB i 22 år. Han ser en oroande utveck­ling där allt färre skyddsombud utbildas i verksamheten. Han menar att detta inte endast gäller LKAB, utan också entrepre­nörer på företaget.

– I dag finns det cirka 240 företag i Malmfälten och många av dessa saknar utsedda skyddsombud. Det är få som i dag vill axla rollen på grund av det förväntade ansvaret. Anställda i sin tur förlitar sig på skyddsombuden och vågar inte säga till själva, och många nyutbildade skyddsom­bud får en oerhörd press på sig, säger Kent Henriksson.

Han instämmer i att rostproblemen ännu inte åtgärdats i Kiruna. Han understryker att processvattnet som används i verken gör att allting rostar fortare, något som LKAB är medvetna om.

– Det sista jag vill är att någon råkar ut för något allvarligt tillbud eller olycka på grund av rosten. Jag hoppas att det inte ska behövas något liknande underhållsstopp i Kiruna som det i Svappavaara men det kanske är ett måste för att förebygga och få till ett sys­tematiskt rostskyddsarbete, säger Kent Henriksson.

Varför händer in­genting efter flera år? Jag vet att folk är oroliga, entreprenörer också.
Kent Henriksson, regionalt skyddsombud på IF Metall

Förutom det omfattande rostproble­met saknas det i dag ingreppsskydd på banden som godsen fraktas på i LKAB:s anrikesverk. En person miste armen i bandtransportören 2006, och andra all­varliga olyckor har därefter rapporterats.

– Jag har påtalat flera gånger att vi har problem med ingreppsskydden och att de inte kommer på plats. Varför händer in­genting efter flera år? Jag vet att folk är oroliga, entreprenörer också, suckar Kent Henriksson.

Han menar att det nu blir viktigt att man systematiskt bekämpar och åtgärdar rost­ problematiken och inte släpper fokus.

– Jag har varit med själv så pass länge och sett att man byter fokus om det hän­der något allvarligt på ett annat ställe.

Samma dag som Julia Markström förlo­rade livet på sin arbetsplats, höll en annan allvarlig arbetsplatsolycka på att inträffa under jord i Kiruna. Ett tillbud som LKA­B:s chefer informerades om i ett tidigt skede men inte gjorde någonting åt.

Björn Krekula är tillsammans med Eve­lina Markström – Julia Markströms sys­ter – och arbetar som skuthanterare på huvudnivån 1365 meter under jord på LKAB i Kiruna. Den 27 juli arbetade han under jord tillsammans med tre vikarier vid ett gruvschakt 1338 meter under jord. I schak­ten finns särskilda inspektionsluckor som ska monteras tillbaka efter nedtagning av häng, för att malmen som lastas inte ska kunna välla utanför schaktet. Det var en sådan återmontering som skulle genom­ föras den här förmiddagen.

Plötsligt märkte Björn Krekula hur lufttrycket förändrades när malm plötsligt lastades i schaktet utan förvarning. Om nivån hade varit jämsides med öppningen hade all sten sprutat ut ur schaktet och kunnat få katastrofala konsekvenser med allvarliga personskador som följd.

– Vi hann precis runt hörnet innan god­set passerade. Det var damm överallt, man såg ingenting. Om någon hade blivit kvar fanns risken att vi begravts under massorna, berättar han.

På en nivå 300 meter ovanför befann sig vid tillfället en grävmaskin. Den hade va­rit inne vid en öppning till schaktet och rensat runt muren, men föraren hade inte kontrollerat att lastning var tillåtet i schaktet. Björn Krekula berättar att att han inte satt upp avspärrningar samband med arbetet i gruvschaktet, utan ringt till styrcentralen för att upprätta ett så kallat ”Telefem”, en muntlig rapportering. Det innebär att Styrcentralen underrättar Gruvstaben, som i sin tur meddelar alla som lastar till schaktet att det är ett tele­fem upprättat och att man inte får lasta, eftersom folk arbetar i schaktet. Säker­hetsrutinen kring avspärrningar hade varit oklar under en längre tid.

– Man kunde få höra fraser som ”Jaså ni spärrar av, tidigare gäng brukar inte göra detta” och ”Vad är det egentligen som gäller kring det där?”. Det förekom på­tryckningar från produktionsledare och styrcentralen om att vi skulle vara tidsef­fektiva. Det var liksom underförstått att man inte skulle spärra av och bara ringa in Telefem, eftersom avspärrningarna tog så lång tid. Ett sådant tillväga­gångssätt inbjuder till att jobba effektivt istället för att jobba säkert, säger Björn Krekula.

Man lägger stort en­gagemang på mindre tidskrävande säker­hetsrutiner, medan de allvarligare säker­hetsbristerna förbises då dessa oftast tar längre tid och framför allt leder till pro­duktionsbortfall.
Björn Krekula, anställd på LKAB

Normalt brukar en händelse som den­na rapporteras som ett tillbud i en intern databas. Den här förmiddagen hann han nätt och jämnt komma tillbaka till kuren när Julia Markströms sambo Robin ringde. Han berättade att Julia Mark­ström hade varit med om en olycka och tagits med ambulanshelikopter till Gälli­vare.

Det allvarliga tillbudet dokumen­terades därför inte, utan kom istället till LKAB:s chefers kännedom under ett möte mellan familjen och ledningen någon vecka senare.

– Allvaret i mottot ”Säkerheten först” tål att diskuteras. Man lägger stort en­gagemang på mindre tidskrävande säker­hetsrutiner, medan de allvarligare säker­hetsbristerna förbises då dessa oftast tar längre tid och framför allt leder till pro­duktionsbortfall, säger Björn.

Efter Julia Markströms dödsolycka har en chef med skyddsansvar vid pelletsverket i Svap­pavaara delgivits misstanke om ar­betsmiljöbrott. Den delgivna personen misstänks ha brustit i sitt skyddsansvar, men nekar till brott. Utredningen leds av Stig Andersson, åklagare vid riksenheten för miljö­ och arbetsmiljömål. Fortfarande finns inget beslut om att väcka åtal baserat på brottsmisstanken vållande till annans död. Många människor i Kiruna och i hela landet väntar nu på att rättegången ska inledas.

Jennifer Lagerskog, som arbetade på LKAB som smörjare, minns också hon fredagen den 27 juli när Julia föll genom det genomrostade golvet. Hon var en av dem som strax efteråt följde med för att spärra av olycksområdet i kulsinterver­ket. Polisen ville ta med gallerdurken för undersökning och Jennifer fick i uppgift att lyfta den.

– Jag tog tag på ena sidan om galler­ durken och kände att materialet var så poröst att det smulades sönder i mina händer, säger Jennifer Lagerskog.

När Jennifer Lagerskog morgonen därpå kom tillbaka till arbetet hade hon lovat en arbetskamrat att endast gå på betonggolvet under helgen. På ett bord utanför kontrollrummet låg ett papper med en arbetsbeskrivning över hur om­ råden i kulsinterverket skulle rengöras inför en kommande inspektion.

– Jag förstod att driftspersonal varit ute både under fredagsnatten och på mor­gonen för att spola rent och rengöra gol­ven. Det gjorde mig extremt rädd och orolig.

De anställda tog därefter det gemensamma beslutet att inte beträda golven förrän de blivit besiktade. Men Jennifer Lagerskog kan fortfarande inte sluta tänka på natten då personalen uppmanades rengöra den livsfarliga anlägg­ningen.

I Stockholm, 120 mil från Kiruna, har snön ännu inte fallit. Det går inte en dag utan att Evelina Markström tänker på sin älskade lillasyster. Vi sitter i värmen på Gunnarssons konditori på Söder­malm. Det är fredagseftermiddag och på gatorna stressar människor hem till helgfiranden och familjer. Evelina Markström studerar till sjuksköterska och berättar att hon haft en tuff dag på utbildningen. De har gjort simulator­övningar i akutsituationer.

– Att själv ha en så nära anknytning till betydelsen av akuta livräddande insatser är speciellt. Det kommer så fruktansvärt nära inpå den smärtsamma sorgen och saknaden efter Julia, säger hon.

Att fokusera på sjuksköterskestudierna har hjälpt Evelina Markström att orka ta sig igenom dagarna. Hon menar att det blivit en distraktion från den bottenlösa sorgen.

– Jag vet att till och med mina finaste stunder aldrig kommer att bli perfekta utan Julia. Hon betydde så mycket för mig och var en så viktig del av mitt liv, säger hon.

För tillfället Evelina Markström tjänstledig från LKAB där hon arbetat se­dan 2013. Samtidigt oroar hon sig för vän­ner och familj som fortfarande arbetar i de osäkra anläggningarna.

– Jag var nära att förlora två av de abso­lut viktigaste människorna i mitt liv på samma förmiddag förra sommaren. För att produktion och pengar och inte säker­heten går först för LKAB när det gäller. Det är både min systers dödsolycka och min sambos allvarliga tillbud tydliga ex­empel på, säger Evelina Markström.