Ett år går mot sitt slut och vi kan snart summera ett helt årtionde. Sverige är i grunden ett annat land idag än strax före jul 2009.
Vad var det som hände?
Svaret är enkelt.
SD hände.
Men då i december 2009 var alla lyckligt ovetande om den radikalisering som skulle prägla 2010.talet. Likt Khomeini och mullorna som förändrade Iran för fyrtio år sedan har Åkesson och hans mullor förändrat Sverige.
Tidigare var det en självklar sak att påpeka att SD kom ur det rasistiska Bevara Sverige svenskt, och att det bland deras grundare fanns personer som hade svurit Hitler evig lydnad och deltagit på nazisternas sida i andra världskriget. Förintelsens uniformer syntes tydligt. Idag syns bara kostymen när Åkesson bjuds in till debattsoffan.
Idag vore det omöjligt att i Aktuellt säga det som sas i Aktuellt då. Inte för att SD har förändrats. SD säger samma sak som då. Om massinvandring och utländska våldtäktsmän. Men de har slipat på formuleringarna i sitt enkla budskap.
Det är inte SD som har förändrats, utan deras omgivning. Genom att hamra in ett och samma budskap år efter år har SD förändrat opinionsbildare, politiker i andra partier och media.
ANNONS: GE DIG SJÄLV DEN PERFEKTA JULKLAPPEN! (Eller någon du tycker om.) ARBETARENPREN + JÄTTEFIN BOK – BARA 49 KR/MÅNAD! www.arbetaren.se/jul2019/
En del i denna förändring handlar om grundläggande statistik. I oktober medgav SCB att deras siffror om arbetslösheten inte stämde och SCB utlovade en översyn. Och det är viktigt med korrekta siffror. Men på senare år har det blivit uppenbart att det finns ett område där korrekta siffror spelar liten roll. Det rör själva kärnan i det budskap som SD har upprepat i 30 års tid – den ständigt ökande våldsbrottsligheten.
Om Ebba Busch Thor i en partiledardebatt hade sagt att miljoner människor i vårt land nu saknar arbete skulle hon genast fått svar på tal. Tillräckligt många hade vetat att detta inte är sant. Men när hon eller Ulf Kristersson sprider osanningar om brottsligheten i Sverige så kan de göra det utan att bli motsagda – trots att felaktigheterna är av samma storlek.
I dag är det en allmänt utbredd ”sanning” att Sverige befinner sig på randen av ett inbördeskrig. Men låt oss titta på vad vi faktiskt vet.
Kriminalstatistiken och Socialstyrelsen ger en samstämmig bild av att våldet har minskat, särskilt det grova våldet.
Det finns tre källor som används för att beskriva våldsbrottsutvecklingen i vårt land. Kriminalstatistiken över polisanmälda brott, Socialstyrelsens statistik över människor som fått vård för skador av våld och brottsofferstudien NTU, Nationella trygghetsundersökningen.
Kriminalstatistiken och Socialstyrelsen ger en samstämmig bild av att våldet har minskat, särskilt det grova våldet. Antalet polisanmälda fall av grov misshandel har på tio år minskat från 5 600 till 4 671 förra året – eller 17%.
Antalet människor som fått vård för skador av våld – på sjukhus eller i den specialiserade öppenvården – har under samma tioårsperiod minskat från 14 569 till 12 324 förra året – 15%.
Men i NTU får vi en helt annan bild. Denna studie bygger på intervjuer med personer som själva får uppge om de har utsatts för brott. Ingen kontroll av uppgifterna görs. Det kallas ”självrapporterad utsatthet”.
Drygt 12 000 fick förra året vård för våld enligt Socialstyrelsen, men enligt NTU var det 56 000. Det är 4,5 gånger så många. Sifforna är genomgående för höga.
Förutom att nivåerna är kraftigt högre så är kurvan från NTU en berg-och-dalbana med en ökning på 24% som saknar motstycke i de andra två källorna.
Men det finns fler varningstecken.
I genomsnitt en tredjedel av de självrapporterade fallen av misshandel i NTU uppgavs vara polisanmälda. Ökningen är markant – från 104 100 till 220 410 – alltså mer än en fördubbling. Men så många fall av misshandel polisanmäldes inte. Det är ingen liten avvikelse – 2016 var antalet som uppgavs vara polisanmälda mer än dubbelt så högt som det verkliga antalet.
NTU ger alltså felaktiga uppgifter om antal brott som polisanmälts och det sätter frågetecken kring alla siffror från NTU.
Men – undrar kanske någon – hur är det då med gängkriminaliteten?
Här gäller det att skilja på olika saker.
I en nyutkommen antologi från Försvarshögskolan skriver Amir Rostami:
”När utvecklingen av den organiserade brottsligheten diskuteras, är det lätt hänt att en apokalyptisk bild målas upp över säkerhetsutmaningarna i Sverige. Det riskerar att bidra till överdrivna eller feldimensionerade hotbilder.”
Den totala våldsbrottsligheten har minskat – enligt både kriminalstatistiken och Socialstyrelsen. Men det är NTU:s ”självrapporterade utsatthet” som har kommit att dominera samhällsdebatten.
När siffrorna löpte iväg började SCB undra – och upptäckte felen. Trots tydliga varningssignaler fortsätter BRÅ som om inget hänt. Men NTU:s märkliga berg-och-dalbana väcker frågor.
Det är dags med en oberoende granskning av resultaten från NTU.
