Litteraturen gav gruvarbetarna råg i ryggen

Gruvarbetarnas hårda arbete under jord och kamp för värdiga villkor och en lön att leva på fick tidigt plats i litteraturen. Redan 1885 utkom Émile Zolas roman Den stora gruvstrejken. Kurt Salomonson skrev reportage­boken Sista skiften 1967, och fotoskildringen Gruva av Odd Uhrbom, med Sara Lidmans texter, utgavs 1968. Året därpå inleddes gruvstrejken i Malmfälten som skulle ge gruvarbetarna stöd i hela Sverige – inte minst hos författarna. Anneli Jordahl skriver om gruvarbetet och litteraturen.

”…Om två timmar ska du till jobbet … om fem år är du döv … om tie känner ingen igen dig …”

En vältalig gruvarbetare i Sara Lidmans rapportbok Gruva gör ett hisnande koncentrat av kroppens utsatthet i yrket. Han ringar också in hunsandet och arrogansen som plikttrogna gruvarbetare blir bemötta med av det statligt ägda LKAB.

”… vi känner oss utestängda, avsnästa, utfrusna, tillrättavisade, kontrollerade, vägda och mätta …”

Sara Lidman fick kritik för att de fyrtio gruvarbetarna är anonyma. Men det är just därför de kan tala fritt ur skägget! För dagens läsare låter de besvärande nog som arbetare som klagar på vår tids ny­liberala arbetsmarknad präglad av New Public Management. Sara Lidman förekom nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs karakteristiska berättarmetod. Här finns inga frågor, bara monologer. En kör av röster som i originalutgåvan avrundas med Odd Uhrboms gripande svartvita bilder på arbetarnas allvarliga blickar och sneda ryggar. Mörkret i klaustrofobiskt trånga gångar. Smuts och sotiga ansikten.

I pocketutgåvan inleddes boken med Uhrboms bilder. Det var ju han som kontaktade Sara Lidman med frågan om hon ville skriva till hans fotografier.

Ett år efter bokens utgivning utbröt den stora gruvstrejken i Norrbotten. Gruv­arbetare berättade att boken gav dem råg i ryggen att göra något åt ett tärande missnöje med arbetsmiljön, ledningen och facket. Den 11 december 1969 åkte Sara Lidman upp och under ett stormöte uppmanade hon gruvarbetarna att inrätta en strejkfond. Som grundplåt lade hon in garantihonoraret på 10 000 kronor för Bonniers pocketutgivning av Gruva. Det ena ledde till det andra. Det statliga gruv­bolaget LKAB stod stilla när 4 500 arbetare strejkade och fick 80 procent av befolkningen med sig som stödkrage. Fem miljoner samlades in till strejkkassan. Svenska konstnärer skickade in verk i soli­daritet med gruvarbetarna. Allt pågick under 57 dagar.

Sara Lidman blev en viktig röst för gruvarbetarna i Kiruna under strejken 1969. Här hennes röst i Gunilla Breskys film Sara med allt sitt väsen.
Skärmdump: Arbetaren

I reportageboken Jag är jävligt optimistisk samtalar Anders Ehnmark och Annika Hagström med gruvarbetaren Harry Isaksson, medlem i Malmbergets strejkkommitté. Boken gavs ut 1973 men första avsnittet publicerades i Expressen under gruvstrej­kens slutskede.

Pocketen har tidstypisk formgivning med ropande röda bokstäver på vit botten och ett foto på en förnöjd arbetare. Isaksson berättar hur strejkkommittén bildades och hur de fick en organisation att fungera från ingenting och hur disparata viljor till sist talade med en tunga. Isaksson gör upp med myten om arbetarens foglighet och ovilja att agera. ”Men folk vill ju göra precis vad som helst, om de ser någon mening i det.”

Strejken har gett arbetarna sitt ”människovärde” och ”kurage” tillbaka, säger Harry Isaksson. ”När folk upptäcker att de kan skapa någonting själva blir de aktiva … Folk är inte dum. Dom är ganska klipsk.”

Strejken blåstes av den 4 februari 1970. Den 28 september var ett nytt avtal klart. Ackordet togs bort, månadslön infördes och lönen höjdes. Litteraturforskaren Birgitta Holm berättar i sin biografi Sara – i liv och text att LKAB satte in en ny typ av avgasrenare som fick namnet ”Sara-burken”. Ledningen tog dessutom initiativ till en stor hälsoundersökning och socio­loger anlitades för att förbättra företagsdemokratin.

Författaren Sara Lidmans engagemang och boken Gruva som hon skrev, med Odd Uhrboms foton, gav kraft åt de strejkande, men var också inspiration för fler arbetsplatsskildringar under 1960- och 70-talen. Bilden är från ett strejkmöte på LKAB i Kiruna 1969. Sara Lidman deltog i ett av dessa möten och föreslog inrättandet av en strejkfond, som hon också lade en grundplåt på 10 000 kronor i.
Foto: Jan Lundgren/TT

En annan effekt var att arbetsplatsskildringar blev en trend i litteraturen. Göran Palms Ett år på LM kom 1972 liksom Marit Paulsens rapport om skiftarbete, Du människa?. Kanske hade inte städerskan Maja Ekelöf vunnit Rabén och Sjögrens romanpristävling med sin Rapport från en skurhink om inte Gruva blivit en sensation.

Men Lidman var inte först med pamflett om gruvarbetare. I ett debatt­inlägg nämnde hon storsint nog författaren Kurt Salomonson som i flera verk, utifrån egna erfarenheter som gruvarbe­tare, gestaltade gruvarbetarnas missnöje med företaget och det centrala gruvfacket. Han hade arbetat fyra och ett halvt år i gruva – bland annat i Laisvallgruvan som ansågs vara en av de mest riskfyllda arbetsplatserna i landet.

Kurt Salomonson från västerbottniska Hjoggböle, samma by där P O Enquist växte upp, är en lågmäld arbetarförfattare som i år fyllde nittio. Han tilldelades litterära priser men spred inte direkt stjärnglitter omkring sig i offentligheten som lins­lusen Sara. I romanen Grottorna från 1956 anländer Ambjörn till ett gruvsamhälle där kollegorna välkomnar honom till helvetet. Romanens antihjälte är en typisk Salomonsonsk vresig enstöring, ingen undgår Ambjörns dömande blick. ”Platschefen var blek och fetlagd och hade korta taxben med något utstående fötter… allt tillgjort förstenat, likgiltigt.”

Ja, människorna tilldelas groteska drag som i en naturalistisk roman som övergår i skräckromantik, som Zolas Den stora gruvstrejken. Grottorna är stundom en spökberättelse. ”Smutsen och brådskan hade förvandlat även deras ansikten till åldriga och skrämmande masker.”

Salomonson, som säkert har läst Zola, skildrar i romanen hur silikos­sjuka arbetare – sjukdomen kallas även sten­­­dammlunga – tvångsförflyttades för att inte ledningens rykte skulle fläckas. Kurt Salomonsons var med rätta bitter över att bara lokalpressen och Arbetaren skrev om händelsen. I pocketutgåvan av Grottorna skriver han i förordet att kritikerna ansåg att han överdrev. Så illa kunde väl inte arbetarna ha det i Sverige.

Carl-Eric Johanssons avhandling Brutal social maskering, om Kurt Salomonsons författarskap och mottagandet av hans verk, visar att Grottorna blev en föregångare till Gruva. Romanen kom nämligen i nyutgåva 1965 och året därpå sände tv ett halvtimmeslångt samhälls­program med titeln ”Folket kring grottorna”. Kurt Salomonson medverkade och kommenterade arbetsförhållandena i gruvorna Laisvall, Adak och Kristineberg. Marken var därmed krattad för Lidmans Gruva. Och marken var ännu mer framkomlig efter Sista skiftet, en repor­tagebok av Kurt Salomonson.

Salomonson planerade länge att skriva en roman om Kirunas historia som gruvstad. Den romanen förblev oskriven. I stället gav han 1967 ut reportageboken Sista skiftet i samarbete med fotografen Lars Åby. Järnframställningen i gruvsamhället Bredsjö i Västmanland skulle läggas ned. Den 300-åriga driften i träkolshyttan upphörde. Kurt Salomonson dokumenterade, och efter två år återvände han med fotografen för att fånga stämningarna.

Efter den stora gruvstrejken följde en rad mindre strejker. Under hela 1970-talet pågick ett arbetsrättsligt reformarbete. Det går inte att läsa om den här tiden utan att bli bestört över att strejkrätten nu inskränkts och – om Sverigedemokraterna får bestämma – skyddsombuden kommer att avskaffas. Kroppsarbetare ska tydligen in i de mörka grottorna igen.

Kanske går det att lyssna till den optimistiske gruvarbetaren Harry Isakson som säger till Anders Ehnmark och Annika Hagström: ”Jobbar vi inte är samhället kaputt. De skulle svälta ihjäl den dan vi gav fan i att arbeta, hela toppskiktet. Det är ett åskådningsexempel på att folket har den verkliga makten, fast de är för snäll för att använda den.”