”Det var en självklarhet för oss ungdomar att delta i strejken”

Den starka förmiddagssolen lyser in i köket på August Malmsgatan i Kiruna. Carl-Johan Mäki sätter på kaffebryggaren och dukar upp en stadig frukost på bordet. Han berättar att han på morgonen varit uppe med tuppen och tränat löpning på gymmet. 

Carl-Johan Mäki var bara 18 år när han fick jobb som krossreparatör på LKAB. Då var det 1968 och i Kiruna fanns det två stora arbetsgivare: SJ och LKAB. De flesta i Carl-Johans gymnasieklass gick vidare direkt till LKAB och gruvindustrin. Carl-Johan började arbeta på den lägsta nivån under jord, som då var 420 meter. I dag är lägsta nivån 1 365 meter. 

Under den här tiden arbetade man i gruvan på ackord. LKAB höll på att införa det amerikanska så kallade UMS-systemet under jord, som innebar att tjänstemän tog tiden på varje arbetsmoment. Det kunde handla om hur lång tid det tog att använda en hammare, tanka en traktor eller ladda ett lass med dynamit. Allting kontrollerades och mättes in i minsta detalj.

– Det var inte kul att ha folk drällandes efter sig, särskilt inte när vi jobbade nattetid. Olika tjänsteman gick bakom oss hela tiden med block och penna och skrev upp allt vi gjorde.

Vi fick gå in i svetsbåset och koka kaffe över svetslågan. Allting vi gjorde på den tiden skedde i smyg.
Carl-Johan Mäki, pensionerad gruvarbetare

Det nya UMS-systemet döpte gruvarbetarna snabbt om till ”Ultra Modernt Slaveri” och ”MUMS för Arbetsgivaren”. Carl-Johan Mäki minns att det på den tiden var omöjligt att ta en kopp kaffe. 

– Vi fick gå in i svetsbåset och koka kaffe över svetslågan. Allting vi gjorde på den tiden skedde i smyg. Bara det faktum att vi i dag har ett fikarum och betalda arbetskläder är tack vare gruvstrejken.

Under 1960-talet rådde ett spänt arbetsklimat på LKAB och när gruvstrejken väl bröt ut den 9 december 1969 var det resultatet av en upptrappad konflikt. Den dagen satte sig 35 arbetare på golvet i truckverkstaden i LKAB:s gruva i Svappavaara. 

Två dagar senare stod också gruvdriften i Kiruna och Malmberget stilla. 4 800 arbetare gick samman i den största gruvstrejken någonsin i Sveriges historia. Men strejken hade inte stöd av facket och kallades därför olaglig och vild. 

– På den tiden var jag ung och oerfaren, men det var en självklarhet för oss ungdomar att delta i strejken. Farsan som arbetat längre på LKAB förstod bättre vad som stod på spel. Vi som var unga flöt med på ett helt annat sätt.

Lönerna var låga före strejken. Carl-Johan Mäki berättar att han tjänade 11,11 kronor i timmen. Solidariteten saknades inte från andra yrkesgrupper, och från hela Sverige kom stöd i takt med att strejken fortgick och fick medial uppmärksamhet. Under dessa månader kunde arbetarna gå till Folkets hus i Kiruna för att kvittera ut pengar från strejkkassan. Carl-Johan Mäki säger att han dock förstår att de som hade stora familjer och inga sparade medel ofta undrade hur länge strejken skulle fortgå. 

– Även om vi fick ut minst två utbetalningar från strejkkassan var det svårt att få ihop det. 

Strejken fortlöpte över julen och Carl-Johan Mäki kunde därför resa till Tornedalen där hans föräldrar en gång växt upp. Där på en danstillställning träffade han sin blivande fru. I dag är de gifta och har två barn.

– Om det inte vore för gruvstrejken hade vi aldrig träffats!

Det är alltid svårare att avsluta en strejk än att påbörja en.
Carl-Johan Mäki, pensionerad gruvarbetare

Till sist ställdes arbetarna inför valet att fortsätta eller avbryta strejken. Majoriteten av arbetarna röstade för att fortsätta den, men sedan fick strejkkommittén igenom en rekommendation vid en omröstning som landade på 13 mot 12 röster för att avsluta strejken. Carl-Johan Mäki var en av dem som efter 53 dagar röstade för att avsluta strejken. Dagen därpå vägrade många av gruvarbetarna ändå att gå till arbetet, men allteftersom gav de med sig.

– Det är alltid svårare att avsluta en strejk än att påbörja en. Där och då kände jag att vi var tvungna att gå tillbaka till arbetet. 

Långt efter strejken avslutats fortsatte det att blossa upp strejker på LKAB, ända in på nittiotalet.

– Men då gick företaget ut stenhårt och varnade folk att de skulle få sparken om de strejkade. 

Carl-Johan Mäki har under sitt 48-åriga yrkesliv haft många olika jobb inom LKAB. Han har varit mekaniker och avsynare, hjälpt till med förebyggande underhåll och genomfört inspektioner. Han beskriver sig själv som en person som bryter mot normen. När det var dags att gå i pension vid 60 års ålder, vilket för de flesta som arbetat i 20 år som gruvarbetare under jord fått tillstånd att göra på LKAB, vägrade Carl-Johan Mäki till allas förvåning. Han var en av de första gruvarbetarna på LKAB som tackade nej till gruvpension och blev därför kvar i yrket ända tills han fyllde 66 år. 

Carl-Johan Mäki beskriver sig själv som sportfantast och har genom åren lagt ned själ och hjärta i Kirunas olika idrottsföreningar. Redan som ung började han spela hockey i IFK Kiruna, och senare under 1980-talet blev han fotbollstränare för juniorer och olika dam- och herrlag. När IFK Kiruna 1985 ville spara pengar och lägga ned ishockeyn var han med och bildade en ny hockeyförening, Kiruna HC, och drog igång pimpeltävlingen Kirunahugget. Än i dag anordnas tävlingen varje år.

– Numera hjälper jag barnbarnen med hockeyn. I helgen måste jag vara nattvakt mellan två och sex när de har match och sover över i skolan. Och på höstlovet ska vi ned till Leksand och se finalspelet i TV-pucken.

Jag kontaktade folk på företaget och frågade varför vi som byggt huvudnivån, och som varit bjudna på den första invigningsfesten, plötsligt inte fick någon inbjudan.
Carl-Johan Mäki, pensionerad gruvarbetare

Carl-Johan Mäki minns de olika faserna i LKAB:s historia. Under 1980-talets tuffa år sade man i en handvändning upp närmare 2 000 personer på företaget och det var nära att hela industrin lades ned. Hans minns också hur den nya huvudnivån på 1 365 meter togs i drift 2012, och att festen han blev bjuden till i sista stund ställdes in. När den till sists anordnades förra året kom inget inbjudningskort.  

– Jag fick reda på det när jag träffade en kompis på ICA Kvantum som berättade om inbjudan. Jag kontaktade folk på företaget och frågade varför vi som byggt huvudnivån, och som varit bjudna på den första invigningsfesten, plötsligt inte fick någon inbjudan. De ringde upp och beklagade, säger Carl-Johan Mäki.

Utanför köksfönstret skymtar en mätplint, en av många som finns utspridda runt om i staden. Varje dag registrerar mätplinten skakningar och förändringar under jord. Inom bara några år ska hela huset och kvarteret rivas, och ännu en gång måste familjen bryta upp och flytta till följd av gruvans expansion. Första flytten gjorde Carl-Johan Mäki bara för några år sedan, 2011, från Bromsgatan där familjen bott i 37 år.

– Det är mycket som sker nu på ålderns höst. Det trodde jag aldrig när jag började på LKAB. Det är tragiskt att vi måste flytta en gång till, också det här huset hamnar bakom rivningsgränsen. Men det är allt eller inget när det kommer till LKAB. 

Carl-Johan Mäki har fortfarande kvar sitt inpasseringskort till LKAB. Men nu kan han plötsligt inte komma ned under jord. Nya order har kommit om att före detta anställda inte får beträda sina gamla arbetsplatser.

– Jag har jobbat 48 år under jord och plötsligt får jag inte åka ned och hälsa på grabbarna. Det är den nya given.

Han tänker också på att fikarummet förändrats mycket under åren. 

– Förr i världen pratade vi med varandra mycket mer. Det fanns ingen täckning under jord och vi var helt avskärmade från yttervärlden, men i dag sitter ungdomarna för sig själva och knappar på sina mobiltelefoner. 

Carl-Johan Mäki visar sporthallen där strejkkommittén för 50 år sedan satt och förkunnade strejken.
Carl-Johan Mäki visar sporthallen där strejkkommittén för 50 år sedan satt och förkunnade strejken. "Vi arbetare satt på stolar på golvet som flyttats hit, men många satt också utspridda på läktarna. Det var hög stämning i den här salen", berättar han. Foto: Julia Lindblom

Vintern har kommit tidigt till Kiruna i år. Carl-Johan Mäki drar upp dragkedjan på sportjackan och drar i växelspaken i bilen. Vi ger oss ut på de snötäckta vägarna och utanför fönstret passerar hus efter hus som ska rivas, eller inom en snar framtid lyftas upp på trailers och baxas iväg. De flesta byggnader där strejkmötena en gång hölls i Kiruna finns inte kvar. Gamla Folkets park där strejken avslutades brann ned och det anrika stadshuset är jämnat med marken. Kvar finns bara sporthallen från 1960-talet.

Vi går in i sporthallen, som fortfarande är i fullt bruk. Några barn springer under skratt och stoj nedför de breda trapporna. A-hallen ser nästan likadan ut i dag som 1969 med sina röda läktare och träpaneler längs väggarna. Carl-Johan Mäki pekar mot målet på andra sidan ingången och berättar att det var där som strejkkommittén en gång satt och förkunnade strejken. 

– Vi arbetare satt på stolar på golvet som flyttats hit, men många satt också utspridda på läktarna. Det var hög stämning i den här salen. Jag tror aldrig det varit så hög stämning som den gången.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Utvecklingen i Kurdistan: ”Situationen är ytterst allvarlig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände
Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Jonathan Bergström, Alex Olofsson och Stina Nilsson från den nystartade tidskriften Lavskrikan

Lavskrikan vill få Norrbotten att lyfta blicken från avgrunden

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Sakattar Singh städade på Rengörare Näslund

Städade 5 000 övertids­timmar – blåstes på lönen av Rengörare Näslund

Publicerad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Slutförhand­­­lingar på klimatmötet: ”Länderna är inte där med goda avsikter”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund. 

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Emil Boss:
Vad händer när kollektivavtalen saknar betydelse?

Teslakonflikten: Vad krävs nu för att slipa strejkvapnet?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln