Dialog mellan Arbetaren och Bang

Vian: Hej Toivo! Du och jag jobbar ju båda i en tuff bransch där många tidskrifter och tidningar kämpar ekonomiskt. Historiskt har det funnits utmaningar för Bang som kulturtidskrift liksom många andra tidskrifter och tidningar att ha en hållbar ekonomi. Ni är också en av dem som har det tufft. Hur är läget hos er på Arbetaren?

Toivo: Läget är att det på ett plan rullar på, men att vi samtidigt brottas med att vi helst skulle vilja få upp prenumerantstocken med något tusental för att det ska vara långsiktigt hållbart. Och/eller få in pengar på något annat sätt.

Vi lade om utgivningsform i början av 2016, från veckotidning på papper till webbtidning med utgivning två gånger i veckan plus ett månadsmagasin på papper som går ut till alla prenumeranter. På ett sätt var det ett lyckokast, för det gjorde att vi fick ned distributionskostnaderna och samtidigt kunde fortsätta att fungera som en nyhetstidning med radikalt perspektiv. Men vad som blivit tydligt under de här åren är att folk fortfarande bara i begränsad utsträckning är beredda att betala för material på webben, samtidigt som många förväntar sig att allt material ska finnas tillgängligt där.

Toivo: Hur ser läget ut för er?


PRENUMERERA PÅ BANG – klicka HÄR.

Vian: Läget för Bang är tufft. Den största delen av intäkterna kommer från prenumeranter (även om Bang också får ett kulturtidskriftsstöd) och det har pendlat lite upp och ner. En period har prenumerantantalet gått neråt vilket så klart påverkat ekonomin. Under 2019 har prenumerantantalet ökat, men det behöver fortfarande växa. Som er så behöver Bang helt enkelt en större prenumerantstock, men det behövs också ett större bidrag för att Bang ska klara sig.

En annan sak som gör det tufft för oss är att Bang har en ideell styrelse som arbetsgivaransvarig och ekonomiskt ansvarig. Det är tydligt att det behövs en bättre struktur och en styrning som inte jobbar på en ideell basis. Det är en del i problemet för Bang som organisation i stort och också något som påverkar ekonomin. Det behövs helt enkelt någon/några som arbetar med strategi, ekonomi och Bangs framtid på lång sikt. Det är ingenting som tre deltidsanställda på redaktionen har utrymme att jobba med och framför allt är det inte heller vårt ansvar. Men Bangs ekonomi är en fråga som gör vårt dagliga arbete svårare, så läget är också väldigt tufft för redaktionen utifrån arbetsmiljösynpunkt.

För att vi ska klara oss på kort sikt och ekonomin ska bli långsiktigt hållbar behövs det någon form av samarbete med eller en donation från en stor organisation. För att arbetsmiljön ska bli långsiktigt hållbar behöver Bang en helt annan organisationsform.

Vi ges ju till skillnad från er bara ut på papper och vi kommer ut fyra gånger per år. Det som är tufft med att ges ut på papper är att allt färre vill prenumerera på pappersmagasin, vilket gör att vi har svårt att öka prenumerantstocken avsevärt. Men just nu finns det inget beslut om att gå över till webb. Det skulle vara en för stor omställning för Bang, både för oss internt men också för våra prenumeranter tror jag.

Toivo: Har ni också känt av att det är svårt att få människor att vilja betala för tidningar?

Vian: Ja, utöver pappersaspekten så verkar det överlag vara allt färre som vill betala för tidningar, speciellt för att det finns så mycket på webben.

Toivo: Det går naturligtvis att flagellera sig själv med negativpeppiga budskap som “Folk betalar för de tidningar de finner värda att betala för”, men jag tror faktiskt inte det stämmer.

I Arbetarens fall kan vi se att vi aldrig tidigare haft så många läsare som av vårt upplåsta material på webben idag, men det förblir lika svårt att sälja material på webben. Och scenariot att ingen vill betala för papper och ingen vill betala för webb men tidningen fortfarande ska få resurser att producera läsvärt material… Den ekvationen går inte ihop.

Vian: Jag tror det handlar om att inte lika många sätter sig ner och läser en hel tidskrift från pärm till pärm som man gjorde tidigare. Det finns läsare som vill sätta sig ner och läsa igenom Bang lite som en ritual istället för att läsa på webben, men de har blivit allt färre. Många läsare vill att det ska gå snabbare än så och man vill klicka på det som är intressant på olika sajter. Det tror jag gör att man inte vill prenumerera, det skulle innebära så många olika kostnader på olika sajter. Ibland vill man läsa något på det ena stället och ibland på det andra och så vidare.

Vian Tahir, chefredaktör för Bang.
Vian Tahir, chefredaktör för Bang. Foto: Angela Larsson

Toivo: Ja. Kanske borde fler kika på möjligheten att försöka sälja på prenumerationer på någon typ av radikala portaler, där läsaren kan klicka runt mellan artiklar i Bang, Arbetaren, ETC, Feministiskt perspektiv, Flamman och så vidare, och betala en klumpsumma. Men det kräver både helt nya tekniska lösningar och delvis nya tankesätt.

Vian: Det skulle vara en bra idé! Det tror jag många skulle vilja göra, jag till exempel skulle lätta köpa en sån prenumeration

Toivo: Men annars, när det gäller andra intäktsformer – hur fungerar det statliga stödet för er? Ni har kulturtidskriftsstöd…

Vian: Ja, vi får ett stöd från Kulturrådet varje år och det stödet är väldigt viktigt för oss. Det baseras inte på antalet läsare utan det delas ut för att det ska finnas en mångfald bland Sveriges kulturtidskrifter och bedöms mer på kvalitet än läsarantal. Där får vi ett av de högsta stöden och det beror nog mycket på hur länge Bang har funnits och att Bang har blivit en slags ikon bland feministiska tidningar och tidskrifter.

Vian: Hur ser det ut med andra intäktsformer för er?

Toivo: Det jag kan säga om mediestödet (fram till nyligen “presstödet”), som nyhetstidningar som vår kan få baserat på antalet prenumeranter, är att det knappast saknats diskussioner om dess utformning på senare år. Bland annat gjordes en stor statlig utredning härom året, och efter att den stod klar beslutades om diverse nya stödformer med mera. Men samtidigt kvarstår faktum: Presstödets storlek har knappt alls räknats upp mot inflationen under de senaste 40 åren, och detta i ett läge där tidningarnas förutsättningar att nå ut gradvis försvårats.

Jag tror så klart inte att den långsiktiga lösningen är att staten ska ”gå in och täcka upp” för svårigheten att få betalande prenumeranter, men det blir falsk marknadsföring av de statliga stödens förträfflighet när det talas om nya stödformer samtidigt som stöden i praktiken gradvis urholkats.

Och jag kan också tycka, angående de framåtsyftande förslag på nya offentliga stödformer som trots allt lagts, att de inte är tillräckligt djärva. Vi bevittnar på många sätt en veritabel tidnings- och tidskriftsdöd nu, och om vi inte vill leva i en verklighet där hat- träsksajter som Samhällsnytt eller Nyheter Idag dominererar, eller andra publikationer som bara stryker människors fördomar och trångsinne medhårs, måste vi tänka nytt.

Toivo Jokkala, chefredaktör för Arbetaren.
Toivo Jokkala, chefredaktör för Arbetaren. Foto: Linnéa Sveider

Vian: Jag tycker faktiskt staten ska gå in och täcka upp, eller snarare att det är viktigt att utbudet inte bara baseras på antalet prenumeranter utan att stöden finns för att väga upp för det. Prenumerantantalet speglar ju inte kvalitét. Jag tror inte heller på devisen om tillgång och efterfrågan, alltså att man säger “om er tidning var så viktig skulle ni väl ha fler prenumeranter”. Det är ju svårt för oss att tävla med en veckotidning som ges ut av ett massivt förlag med en tydlig organisationsstruktur och andra förutsättningar för distribution och marknadsföring.

Toivo: Ja, jag håller i hög grad med om det du skriver om det statliga stödet och kvaliteten. Men det finns några fallgropar: Det är att lägga mycket makt i statens händer att låta den “betygsätta” tidningars kvalitet.

Vian: Absolut! Problemet där är ju att när vi går mot brunhöger så kommer det också påverka stöden.

Det jag jobbar ganska hårt med just nu, trots att det egentligen inte är min arbetsuppgift, är att få till någon annan form av samarbete. För att Bang ska klara sig behövs det en stor donation från en organisation eller någon annan form av samarbete. Det tror jag är en nyckel till att få en hållbar ekonomi på lång sikt, för det blir allt svårare att beräkna hur prenumerantstocken kommer se ut från år till år. Som du säger är det långt ifrån tiden då man var självklar i folks brevlådor.

Toivo: Det där med organisationer som på ett eller annat sätt går in behöver inte vara fel. Så länge vi hittar en form – och en förståelse – för att (del)finansiera tidningar som inte bara fungerar som dessas direkta språkrör. Organisationernas, alltså. För tyvärr har vi ju, parallellt med allt det andra, på senare år sett att en rad organisationer lagt ned sin granskande press och i praktiken ersatt den med elektroniska nyhetsbrev – och e-reklamblad för den egna verksamheten.


PRENUMERERA PÅ ARBETAREN – klicka HÄR.

Vian: Ja, det är viktigt att ha täta skott mellan en organisation och tidskriften. Man ska ju inte plötsligt gå och bli en reklamtidning för en organisation, men om stöden kan ändras av en blåbrun regering måste en tidskrift ha någonting annat som täcker upp för dem. Sen är det klart att det finns väldigt väldigt väldigt många fallgropar där, så det är viktigt att vara försiktig med vem man samarbetar med och hur man gör det. Men det finns exempel på organisationer som lyckats bra med såna samarbeten.

Toivo: Ett intressant spår att titta mer på, onekligen.

Toivo: Nåväl, för att inte gå ned oss fullständigt i dystopierna – varför tror vi att våra respektive tidningar är viktiga framöver? Vad säger du, angående Bang?

Vian: Det är enkelt, om vi går mot brunhöger så behöver vi mobilisera motståndet. Bang har ju 2019 haft just motstånd som tema och ägnat varje nummer åt en motståndsrörelse, för att påminna läsarna (och oss själva) om att det alltid finns ett motstånd, en progressiv rörelse, mot olika konservativa krafter.

Där är tidningar som våra en viktig del, något som samlar och mobiliserar. Tidningar som våra kommer behövas allt mer för att granska en blåbrun regering när de större medierna blir allt sämre på det, eller snarare själva går åt brunhöger. När makten blir blåbrun går medier också i den riktningen, vilket vi har sett allt mer.

Sen finns det en skillnad mellan Bang och er, ni kan rapportera snabbare medan Bangs roll blir att gå på djupet och analysera och diskutera.

Det är vad jag tror är viktigt, men vad säger du?

Toivo: Jag instämmer i det du säger. Om jag ska tillägga något för vår del är det väl att också en nyhetsrapportering “underifrån” i hög grad behövs i det samhällsklimat vi lever i. Det vill säga, dels behövs det, som du är inne på, utrymme för en radikal rörelse att formulera sig, och radikala resonemang att ta plats. Men dels behövs det också en saklig rapportering som tar upp villkoren för samhällsgrupper som allt mindre får sin situation skildrad. I vårt fall handlar det om människors villkor på arbetsmarknaden (en arbetsmarknad som i allt högre grad präglas av gig-ekonomi och allmän osäkerhet och förslumning) men också om människors villkor i fattigare delar av världen, om kvinnors och ickebinäras situation, om hur miljföförstörelse och klimatförändringar slår.

Vian: De stora medierna är till för och speglar en väldigt liten del av samhället, en norm som inte reflekterar hur samhället egentligen ser ut.

Rasism, sexism, homofobi, transhat och funkofobi diskuteras inte i de större medierna eller om det diskuteras görs det på ett väldigt ytligt sätt. I många fall är det även så att man slår ner på minoritetsgrupper. Där är det viktigt för oss att vara en motvikt.

De stora medierna lyfter inte fram marginaliserade grupper. För Bang som kulturtidskrift är det viktigt att också göra det, lyfta kultur bortom normen, kulturskapare som inte skulle få ta plats i de större medierna.

Vian: Vad skulle du önska för Arbetarens framtid? Jag har en trestegsraket. Först och främst så klart fler prenumeranter! Sen behöver Bang en stor donation eller ett samarbete med en stor organisation för att kunna överleva. Och på längre sikt en annan organisationsform.

Toivo: Jag skulle önska:

– Att fler får upp ögonen för oss (för jag tror trots allt att många potentiella läsare knappt vet om att vi finns)

– Att redaktionen får arbetsro – med en större ekonomisk trygghet kan också kreativiteten flöda

– Att vår och andra likartade tidningars journalistik kan vara delaktiga i att vända det bistra samhällsklimat vi nu har

Vian: Det här var en superintressant diskussion, jag skulle kunna fortsätta i all evighet! Att medier som våra finns kvar är en viktig fråga, inte bara för en själv personligen, utan för samhällsklimatet i stort. Jag hejar (och stödprenumererar) på er!

Toivo: Heja oss, helt enkelt!

Leve oss!

(Eller är “Må vi leva!” rätt uttryckssätt?)

Vian: Lev väl och frodas!

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
1 week sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad