Dialog mellan Arbetaren och Bang

Vian: Hej Toivo! Du och jag jobbar ju båda i en tuff bransch där många tidskrifter och tidningar kämpar ekonomiskt. Historiskt har det funnits utmaningar för Bang som kulturtidskrift liksom många andra tidskrifter och tidningar att ha en hållbar ekonomi. Ni är också en av dem som har det tufft. Hur är läget hos er på Arbetaren?

Toivo: Läget är att det på ett plan rullar på, men att vi samtidigt brottas med att vi helst skulle vilja få upp prenumerantstocken med något tusental för att det ska vara långsiktigt hållbart. Och/eller få in pengar på något annat sätt.

Vi lade om utgivningsform i början av 2016, från veckotidning på papper till webbtidning med utgivning två gånger i veckan plus ett månadsmagasin på papper som går ut till alla prenumeranter. På ett sätt var det ett lyckokast, för det gjorde att vi fick ned distributionskostnaderna och samtidigt kunde fortsätta att fungera som en nyhetstidning med radikalt perspektiv. Men vad som blivit tydligt under de här åren är att folk fortfarande bara i begränsad utsträckning är beredda att betala för material på webben, samtidigt som många förväntar sig att allt material ska finnas tillgängligt där.

Toivo: Hur ser läget ut för er?


PRENUMERERA PÅ BANG – klicka HÄR.

Vian: Läget för Bang är tufft. Den största delen av intäkterna kommer från prenumeranter (även om Bang också får ett kulturtidskriftsstöd) och det har pendlat lite upp och ner. En period har prenumerantantalet gått neråt vilket så klart påverkat ekonomin. Under 2019 har prenumerantantalet ökat, men det behöver fortfarande växa. Som er så behöver Bang helt enkelt en större prenumerantstock, men det behövs också ett större bidrag för att Bang ska klara sig.

En annan sak som gör det tufft för oss är att Bang har en ideell styrelse som arbetsgivaransvarig och ekonomiskt ansvarig. Det är tydligt att det behövs en bättre struktur och en styrning som inte jobbar på en ideell basis. Det är en del i problemet för Bang som organisation i stort och också något som påverkar ekonomin. Det behövs helt enkelt någon/några som arbetar med strategi, ekonomi och Bangs framtid på lång sikt. Det är ingenting som tre deltidsanställda på redaktionen har utrymme att jobba med och framför allt är det inte heller vårt ansvar. Men Bangs ekonomi är en fråga som gör vårt dagliga arbete svårare, så läget är också väldigt tufft för redaktionen utifrån arbetsmiljösynpunkt.

För att vi ska klara oss på kort sikt och ekonomin ska bli långsiktigt hållbar behövs det någon form av samarbete med eller en donation från en stor organisation. För att arbetsmiljön ska bli långsiktigt hållbar behöver Bang en helt annan organisationsform.

Vi ges ju till skillnad från er bara ut på papper och vi kommer ut fyra gånger per år. Det som är tufft med att ges ut på papper är att allt färre vill prenumerera på pappersmagasin, vilket gör att vi har svårt att öka prenumerantstocken avsevärt. Men just nu finns det inget beslut om att gå över till webb. Det skulle vara en för stor omställning för Bang, både för oss internt men också för våra prenumeranter tror jag.

Toivo: Har ni också känt av att det är svårt att få människor att vilja betala för tidningar?

Vian: Ja, utöver pappersaspekten så verkar det överlag vara allt färre som vill betala för tidningar, speciellt för att det finns så mycket på webben.

Toivo: Det går naturligtvis att flagellera sig själv med negativpeppiga budskap som ”Folk betalar för de tidningar de finner värda att betala för”, men jag tror faktiskt inte det stämmer.

I Arbetarens fall kan vi se att vi aldrig tidigare haft så många läsare som av vårt upplåsta material på webben idag, men det förblir lika svårt att sälja material på webben. Och scenariot att ingen vill betala för papper och ingen vill betala för webb men tidningen fortfarande ska få resurser att producera läsvärt material… Den ekvationen går inte ihop.

Vian: Jag tror det handlar om att inte lika många sätter sig ner och läser en hel tidskrift från pärm till pärm som man gjorde tidigare. Det finns läsare som vill sätta sig ner och läsa igenom Bang lite som en ritual istället för att läsa på webben, men de har blivit allt färre. Många läsare vill att det ska gå snabbare än så och man vill klicka på det som är intressant på olika sajter. Det tror jag gör att man inte vill prenumerera, det skulle innebära så många olika kostnader på olika sajter. Ibland vill man läsa något på det ena stället och ibland på det andra och så vidare.

Vian Tahir, chefredaktör för Bang.
Vian Tahir, chefredaktör för Bang. Foto: Angela Larsson

Toivo: Ja. Kanske borde fler kika på möjligheten att försöka sälja på prenumerationer på någon typ av radikala portaler, där läsaren kan klicka runt mellan artiklar i Bang, Arbetaren, ETC, Feministiskt perspektiv, Flamman och så vidare, och betala en klumpsumma. Men det kräver både helt nya tekniska lösningar och delvis nya tankesätt.

Vian: Det skulle vara en bra idé! Det tror jag många skulle vilja göra, jag till exempel skulle lätta köpa en sån prenumeration

Toivo: Men annars, när det gäller andra intäktsformer – hur fungerar det statliga stödet för er? Ni har kulturtidskriftsstöd…

Vian: Ja, vi får ett stöd från Kulturrådet varje år och det stödet är väldigt viktigt för oss. Det baseras inte på antalet läsare utan det delas ut för att det ska finnas en mångfald bland Sveriges kulturtidskrifter och bedöms mer på kvalitet än läsarantal. Där får vi ett av de högsta stöden och det beror nog mycket på hur länge Bang har funnits och att Bang har blivit en slags ikon bland feministiska tidningar och tidskrifter.

Vian: Hur ser det ut med andra intäktsformer för er?

Toivo: Det jag kan säga om mediestödet (fram till nyligen ”presstödet”), som nyhetstidningar som vår kan få baserat på antalet prenumeranter, är att det knappast saknats diskussioner om dess utformning på senare år. Bland annat gjordes en stor statlig utredning härom året, och efter att den stod klar beslutades om diverse nya stödformer med mera. Men samtidigt kvarstår faktum: Presstödets storlek har knappt alls räknats upp mot inflationen under de senaste 40 åren, och detta i ett läge där tidningarnas förutsättningar att nå ut gradvis försvårats.

Jag tror så klart inte att den långsiktiga lösningen är att staten ska ”gå in och täcka upp” för svårigheten att få betalande prenumeranter, men det blir falsk marknadsföring av de statliga stödens förträfflighet när det talas om nya stödformer samtidigt som stöden i praktiken gradvis urholkats.

Och jag kan också tycka, angående de framåtsyftande förslag på nya offentliga stödformer som trots allt lagts, att de inte är tillräckligt djärva. Vi bevittnar på många sätt en veritabel tidnings- och tidskriftsdöd nu, och om vi inte vill leva i en verklighet där hat- träsksajter som Samhällsnytt eller Nyheter Idag dominererar, eller andra publikationer som bara stryker människors fördomar och trångsinne medhårs, måste vi tänka nytt.

Toivo Jokkala, chefredaktör för Arbetaren.
Toivo Jokkala, chefredaktör för Arbetaren. Foto: Linnéa Sveider

Vian: Jag tycker faktiskt staten ska gå in och täcka upp, eller snarare att det är viktigt att utbudet inte bara baseras på antalet prenumeranter utan att stöden finns för att väga upp för det. Prenumerantantalet speglar ju inte kvalitét. Jag tror inte heller på devisen om tillgång och efterfrågan, alltså att man säger ”om er tidning var så viktig skulle ni väl ha fler prenumeranter”. Det är ju svårt för oss att tävla med en veckotidning som ges ut av ett massivt förlag med en tydlig organisationsstruktur och andra förutsättningar för distribution och marknadsföring.

Toivo: Ja, jag håller i hög grad med om det du skriver om det statliga stödet och kvaliteten. Men det finns några fallgropar: Det är att lägga mycket makt i statens händer att låta den ”betygsätta” tidningars kvalitet.

Vian: Absolut! Problemet där är ju att när vi går mot brunhöger så kommer det också påverka stöden.

Det jag jobbar ganska hårt med just nu, trots att det egentligen inte är min arbetsuppgift, är att få till någon annan form av samarbete. För att Bang ska klara sig behövs det en stor donation från en organisation eller någon annan form av samarbete. Det tror jag är en nyckel till att få en hållbar ekonomi på lång sikt, för det blir allt svårare att beräkna hur prenumerantstocken kommer se ut från år till år. Som du säger är det långt ifrån tiden då man var självklar i folks brevlådor.

Toivo: Det där med organisationer som på ett eller annat sätt går in behöver inte vara fel. Så länge vi hittar en form – och en förståelse – för att (del)finansiera tidningar som inte bara fungerar som dessas direkta språkrör. Organisationernas, alltså. För tyvärr har vi ju, parallellt med allt det andra, på senare år sett att en rad organisationer lagt ned sin granskande press och i praktiken ersatt den med elektroniska nyhetsbrev – och e-reklamblad för den egna verksamheten.


PRENUMERERA PÅ ARBETAREN – klicka HÄR.

Vian: Ja, det är viktigt att ha täta skott mellan en organisation och tidskriften. Man ska ju inte plötsligt gå och bli en reklamtidning för en organisation, men om stöden kan ändras av en blåbrun regering måste en tidskrift ha någonting annat som täcker upp för dem. Sen är det klart att det finns väldigt väldigt väldigt många fallgropar där, så det är viktigt att vara försiktig med vem man samarbetar med och hur man gör det. Men det finns exempel på organisationer som lyckats bra med såna samarbeten.

Toivo: Ett intressant spår att titta mer på, onekligen.

Toivo: Nåväl, för att inte gå ned oss fullständigt i dystopierna – varför tror vi att våra respektive tidningar är viktiga framöver? Vad säger du, angående Bang?

Vian: Det är enkelt, om vi går mot brunhöger så behöver vi mobilisera motståndet. Bang har ju 2019 haft just motstånd som tema och ägnat varje nummer åt en motståndsrörelse, för att påminna läsarna (och oss själva) om att det alltid finns ett motstånd, en progressiv rörelse, mot olika konservativa krafter.

Där är tidningar som våra en viktig del, något som samlar och mobiliserar. Tidningar som våra kommer behövas allt mer för att granska en blåbrun regering när de större medierna blir allt sämre på det, eller snarare själva går åt brunhöger. När makten blir blåbrun går medier också i den riktningen, vilket vi har sett allt mer.

Sen finns det en skillnad mellan Bang och er, ni kan rapportera snabbare medan Bangs roll blir att gå på djupet och analysera och diskutera.

Det är vad jag tror är viktigt, men vad säger du?

Toivo: Jag instämmer i det du säger. Om jag ska tillägga något för vår del är det väl att också en nyhetsrapportering ”underifrån” i hög grad behövs i det samhällsklimat vi lever i. Det vill säga, dels behövs det, som du är inne på, utrymme för en radikal rörelse att formulera sig, och radikala resonemang att ta plats. Men dels behövs det också en saklig rapportering som tar upp villkoren för samhällsgrupper som allt mindre får sin situation skildrad. I vårt fall handlar det om människors villkor på arbetsmarknaden (en arbetsmarknad som i allt högre grad präglas av gig-ekonomi och allmän osäkerhet och förslumning) men också om människors villkor i fattigare delar av världen, om kvinnors och ickebinäras situation, om hur miljföförstörelse och klimatförändringar slår.

Vian: De stora medierna är till för och speglar en väldigt liten del av samhället, en norm som inte reflekterar hur samhället egentligen ser ut.

Rasism, sexism, homofobi, transhat och funkofobi diskuteras inte i de större medierna eller om det diskuteras görs det på ett väldigt ytligt sätt. I många fall är det även så att man slår ner på minoritetsgrupper. Där är det viktigt för oss att vara en motvikt.

De stora medierna lyfter inte fram marginaliserade grupper. För Bang som kulturtidskrift är det viktigt att också göra det, lyfta kultur bortom normen, kulturskapare som inte skulle få ta plats i de större medierna.

Vian: Vad skulle du önska för Arbetarens framtid? Jag har en trestegsraket. Först och främst så klart fler prenumeranter! Sen behöver Bang en stor donation eller ett samarbete med en stor organisation för att kunna överleva. Och på längre sikt en annan organisationsform.

Toivo: Jag skulle önska:

– Att fler får upp ögonen för oss (för jag tror trots allt att många potentiella läsare knappt vet om att vi finns)

– Att redaktionen får arbetsro – med en större ekonomisk trygghet kan också kreativiteten flöda

– Att vår och andra likartade tidningars journalistik kan vara delaktiga i att vända det bistra samhällsklimat vi nu har

Vian: Det här var en superintressant diskussion, jag skulle kunna fortsätta i all evighet! Att medier som våra finns kvar är en viktig fråga, inte bara för en själv personligen, utan för samhällsklimatet i stort. Jag hejar (och stödprenumererar) på er!

Toivo: Heja oss, helt enkelt!

Leve oss!

(Eller är ”Må vi leva!” rätt uttryckssätt?)

Vian: Lev väl och frodas!

Publicerad Uppdaterad
22 timmar sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
2 veckor sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad