Dialog mellan Arbetaren och Bang

Vian: Hej Toivo! Du och jag jobbar ju båda i en tuff bransch där många tidskrifter och tidningar kämpar ekonomiskt. Historiskt har det funnits utmaningar för Bang som kulturtidskrift liksom många andra tidskrifter och tidningar att ha en hållbar ekonomi. Ni är också en av dem som har det tufft. Hur är läget hos er på Arbetaren?

Toivo: Läget är att det på ett plan rullar på, men att vi samtidigt brottas med att vi helst skulle vilja få upp prenumerantstocken med något tusental för att det ska vara långsiktigt hållbart. Och/eller få in pengar på något annat sätt.

Vi lade om utgivningsform i början av 2016, från veckotidning på papper till webbtidning med utgivning två gånger i veckan plus ett månadsmagasin på papper som går ut till alla prenumeranter. På ett sätt var det ett lyckokast, för det gjorde att vi fick ned distributionskostnaderna och samtidigt kunde fortsätta att fungera som en nyhetstidning med radikalt perspektiv. Men vad som blivit tydligt under de här åren är att folk fortfarande bara i begränsad utsträckning är beredda att betala för material på webben, samtidigt som många förväntar sig att allt material ska finnas tillgängligt där.

Toivo: Hur ser läget ut för er?


PRENUMERERA PÅ BANG – klicka HÄR.

Vian: Läget för Bang är tufft. Den största delen av intäkterna kommer från prenumeranter (även om Bang också får ett kulturtidskriftsstöd) och det har pendlat lite upp och ner. En period har prenumerantantalet gått neråt vilket så klart påverkat ekonomin. Under 2019 har prenumerantantalet ökat, men det behöver fortfarande växa. Som er så behöver Bang helt enkelt en större prenumerantstock, men det behövs också ett större bidrag för att Bang ska klara sig.

En annan sak som gör det tufft för oss är att Bang har en ideell styrelse som arbetsgivaransvarig och ekonomiskt ansvarig. Det är tydligt att det behövs en bättre struktur och en styrning som inte jobbar på en ideell basis. Det är en del i problemet för Bang som organisation i stort och också något som påverkar ekonomin. Det behövs helt enkelt någon/några som arbetar med strategi, ekonomi och Bangs framtid på lång sikt. Det är ingenting som tre deltidsanställda på redaktionen har utrymme att jobba med och framför allt är det inte heller vårt ansvar. Men Bangs ekonomi är en fråga som gör vårt dagliga arbete svårare, så läget är också väldigt tufft för redaktionen utifrån arbetsmiljösynpunkt.

För att vi ska klara oss på kort sikt och ekonomin ska bli långsiktigt hållbar behövs det någon form av samarbete med eller en donation från en stor organisation. För att arbetsmiljön ska bli långsiktigt hållbar behöver Bang en helt annan organisationsform.

Vi ges ju till skillnad från er bara ut på papper och vi kommer ut fyra gånger per år. Det som är tufft med att ges ut på papper är att allt färre vill prenumerera på pappersmagasin, vilket gör att vi har svårt att öka prenumerantstocken avsevärt. Men just nu finns det inget beslut om att gå över till webb. Det skulle vara en för stor omställning för Bang, både för oss internt men också för våra prenumeranter tror jag.

Toivo: Har ni också känt av att det är svårt att få människor att vilja betala för tidningar?

Vian: Ja, utöver pappersaspekten så verkar det överlag vara allt färre som vill betala för tidningar, speciellt för att det finns så mycket på webben.

Toivo: Det går naturligtvis att flagellera sig själv med negativpeppiga budskap som “Folk betalar för de tidningar de finner värda att betala för”, men jag tror faktiskt inte det stämmer.

I Arbetarens fall kan vi se att vi aldrig tidigare haft så många läsare som av vårt upplåsta material på webben idag, men det förblir lika svårt att sälja material på webben. Och scenariot att ingen vill betala för papper och ingen vill betala för webb men tidningen fortfarande ska få resurser att producera läsvärt material… Den ekvationen går inte ihop.

Vian: Jag tror det handlar om att inte lika många sätter sig ner och läser en hel tidskrift från pärm till pärm som man gjorde tidigare. Det finns läsare som vill sätta sig ner och läsa igenom Bang lite som en ritual istället för att läsa på webben, men de har blivit allt färre. Många läsare vill att det ska gå snabbare än så och man vill klicka på det som är intressant på olika sajter. Det tror jag gör att man inte vill prenumerera, det skulle innebära så många olika kostnader på olika sajter. Ibland vill man läsa något på det ena stället och ibland på det andra och så vidare.

Vian Tahir, chefredaktör för Bang.
Vian Tahir, chefredaktör för Bang. Foto: Angela Larsson

Toivo: Ja. Kanske borde fler kika på möjligheten att försöka sälja på prenumerationer på någon typ av radikala portaler, där läsaren kan klicka runt mellan artiklar i Bang, Arbetaren, ETC, Feministiskt perspektiv, Flamman och så vidare, och betala en klumpsumma. Men det kräver både helt nya tekniska lösningar och delvis nya tankesätt.

Vian: Det skulle vara en bra idé! Det tror jag många skulle vilja göra, jag till exempel skulle lätta köpa en sån prenumeration

Toivo: Men annars, när det gäller andra intäktsformer – hur fungerar det statliga stödet för er? Ni har kulturtidskriftsstöd…

Vian: Ja, vi får ett stöd från Kulturrådet varje år och det stödet är väldigt viktigt för oss. Det baseras inte på antalet läsare utan det delas ut för att det ska finnas en mångfald bland Sveriges kulturtidskrifter och bedöms mer på kvalitet än läsarantal. Där får vi ett av de högsta stöden och det beror nog mycket på hur länge Bang har funnits och att Bang har blivit en slags ikon bland feministiska tidningar och tidskrifter.

Vian: Hur ser det ut med andra intäktsformer för er?

Toivo: Det jag kan säga om mediestödet (fram till nyligen “presstödet”), som nyhetstidningar som vår kan få baserat på antalet prenumeranter, är att det knappast saknats diskussioner om dess utformning på senare år. Bland annat gjordes en stor statlig utredning härom året, och efter att den stod klar beslutades om diverse nya stödformer med mera. Men samtidigt kvarstår faktum: Presstödets storlek har knappt alls räknats upp mot inflationen under de senaste 40 åren, och detta i ett läge där tidningarnas förutsättningar att nå ut gradvis försvårats.

Jag tror så klart inte att den långsiktiga lösningen är att staten ska ”gå in och täcka upp” för svårigheten att få betalande prenumeranter, men det blir falsk marknadsföring av de statliga stödens förträfflighet när det talas om nya stödformer samtidigt som stöden i praktiken gradvis urholkats.

Och jag kan också tycka, angående de framåtsyftande förslag på nya offentliga stödformer som trots allt lagts, att de inte är tillräckligt djärva. Vi bevittnar på många sätt en veritabel tidnings- och tidskriftsdöd nu, och om vi inte vill leva i en verklighet där hat- träsksajter som Samhällsnytt eller Nyheter Idag dominererar, eller andra publikationer som bara stryker människors fördomar och trångsinne medhårs, måste vi tänka nytt.

Toivo Jokkala, chefredaktör för Arbetaren.
Toivo Jokkala, chefredaktör för Arbetaren. Foto: Linnéa Sveider

Vian: Jag tycker faktiskt staten ska gå in och täcka upp, eller snarare att det är viktigt att utbudet inte bara baseras på antalet prenumeranter utan att stöden finns för att väga upp för det. Prenumerantantalet speglar ju inte kvalitét. Jag tror inte heller på devisen om tillgång och efterfrågan, alltså att man säger “om er tidning var så viktig skulle ni väl ha fler prenumeranter”. Det är ju svårt för oss att tävla med en veckotidning som ges ut av ett massivt förlag med en tydlig organisationsstruktur och andra förutsättningar för distribution och marknadsföring.

Toivo: Ja, jag håller i hög grad med om det du skriver om det statliga stödet och kvaliteten. Men det finns några fallgropar: Det är att lägga mycket makt i statens händer att låta den “betygsätta” tidningars kvalitet.

Vian: Absolut! Problemet där är ju att när vi går mot brunhöger så kommer det också påverka stöden.

Det jag jobbar ganska hårt med just nu, trots att det egentligen inte är min arbetsuppgift, är att få till någon annan form av samarbete. För att Bang ska klara sig behövs det en stor donation från en organisation eller någon annan form av samarbete. Det tror jag är en nyckel till att få en hållbar ekonomi på lång sikt, för det blir allt svårare att beräkna hur prenumerantstocken kommer se ut från år till år. Som du säger är det långt ifrån tiden då man var självklar i folks brevlådor.

Toivo: Det där med organisationer som på ett eller annat sätt går in behöver inte vara fel. Så länge vi hittar en form – och en förståelse – för att (del)finansiera tidningar som inte bara fungerar som dessas direkta språkrör. Organisationernas, alltså. För tyvärr har vi ju, parallellt med allt det andra, på senare år sett att en rad organisationer lagt ned sin granskande press och i praktiken ersatt den med elektroniska nyhetsbrev – och e-reklamblad för den egna verksamheten.


PRENUMERERA PÅ ARBETAREN – klicka HÄR.

Vian: Ja, det är viktigt att ha täta skott mellan en organisation och tidskriften. Man ska ju inte plötsligt gå och bli en reklamtidning för en organisation, men om stöden kan ändras av en blåbrun regering måste en tidskrift ha någonting annat som täcker upp för dem. Sen är det klart att det finns väldigt väldigt väldigt många fallgropar där, så det är viktigt att vara försiktig med vem man samarbetar med och hur man gör det. Men det finns exempel på organisationer som lyckats bra med såna samarbeten.

Toivo: Ett intressant spår att titta mer på, onekligen.

Toivo: Nåväl, för att inte gå ned oss fullständigt i dystopierna – varför tror vi att våra respektive tidningar är viktiga framöver? Vad säger du, angående Bang?

Vian: Det är enkelt, om vi går mot brunhöger så behöver vi mobilisera motståndet. Bang har ju 2019 haft just motstånd som tema och ägnat varje nummer åt en motståndsrörelse, för att påminna läsarna (och oss själva) om att det alltid finns ett motstånd, en progressiv rörelse, mot olika konservativa krafter.

Där är tidningar som våra en viktig del, något som samlar och mobiliserar. Tidningar som våra kommer behövas allt mer för att granska en blåbrun regering när de större medierna blir allt sämre på det, eller snarare själva går åt brunhöger. När makten blir blåbrun går medier också i den riktningen, vilket vi har sett allt mer.

Sen finns det en skillnad mellan Bang och er, ni kan rapportera snabbare medan Bangs roll blir att gå på djupet och analysera och diskutera.

Det är vad jag tror är viktigt, men vad säger du?

Toivo: Jag instämmer i det du säger. Om jag ska tillägga något för vår del är det väl att också en nyhetsrapportering “underifrån” i hög grad behövs i det samhällsklimat vi lever i. Det vill säga, dels behövs det, som du är inne på, utrymme för en radikal rörelse att formulera sig, och radikala resonemang att ta plats. Men dels behövs det också en saklig rapportering som tar upp villkoren för samhällsgrupper som allt mindre får sin situation skildrad. I vårt fall handlar det om människors villkor på arbetsmarknaden (en arbetsmarknad som i allt högre grad präglas av gig-ekonomi och allmän osäkerhet och förslumning) men också om människors villkor i fattigare delar av världen, om kvinnors och ickebinäras situation, om hur miljföförstörelse och klimatförändringar slår.

Vian: De stora medierna är till för och speglar en väldigt liten del av samhället, en norm som inte reflekterar hur samhället egentligen ser ut.

Rasism, sexism, homofobi, transhat och funkofobi diskuteras inte i de större medierna eller om det diskuteras görs det på ett väldigt ytligt sätt. I många fall är det även så att man slår ner på minoritetsgrupper. Där är det viktigt för oss att vara en motvikt.

De stora medierna lyfter inte fram marginaliserade grupper. För Bang som kulturtidskrift är det viktigt att också göra det, lyfta kultur bortom normen, kulturskapare som inte skulle få ta plats i de större medierna.

Vian: Vad skulle du önska för Arbetarens framtid? Jag har en trestegsraket. Först och främst så klart fler prenumeranter! Sen behöver Bang en stor donation eller ett samarbete med en stor organisation för att kunna överleva. Och på längre sikt en annan organisationsform.

Toivo: Jag skulle önska:

– Att fler får upp ögonen för oss (för jag tror trots allt att många potentiella läsare knappt vet om att vi finns)

– Att redaktionen får arbetsro – med en större ekonomisk trygghet kan också kreativiteten flöda

– Att vår och andra likartade tidningars journalistik kan vara delaktiga i att vända det bistra samhällsklimat vi nu har

Vian: Det här var en superintressant diskussion, jag skulle kunna fortsätta i all evighet! Att medier som våra finns kvar är en viktig fråga, inte bara för en själv personligen, utan för samhällsklimatet i stort. Jag hejar (och stödprenumererar) på er!

Toivo: Heja oss, helt enkelt!

Leve oss!

(Eller är “Må vi leva!” rätt uttryckssätt?)

Vian: Lev väl och frodas!

Publicerad Uppdaterad
23 hours sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

6 days sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
4 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad