Till år 2030 ska produktionen och förbränningen av fossila bränslen öka. Atmosfären ska värmas upp till nivåer som allvarligt hotar framtida generationers hopp om hållbara ekosystem, trygg livsmedelsförsörjning, stabila samhällsinstitutioner och fredlig samexistens.
Produktionen av kol, olja och gas ska under de kommande tio åren nå nivåer som ligger 120 procent över vad 1,5-gradersmålet för den globala uppvärmningen medger, och 50 procent över vad som krävs för att klara 2-gradersmålet.
Det har världens regeringar och storföretag bestämt.
Naturligtvis är detta inget de talar om. Men det är vad de gör.
Det framgår i den nyutkomna rapporten The Production Gap – en studie gjord av, bland andra, forskare från Stockholm Environment Institute.
Med “produktionsgapet” syftar forskarlaget på skillnaden mellan världens planerade produktion av fossila bränslen och de globala produktionsnivåer som är förenliga med att hålla nere uppvärmningen till 1,5 respektive 2 grader.
“Gapet” är med andra ord avståndet mellan vad makthavarna tänker göra och vad de måste göra för att förhindra en klimatkollaps.
Dessvärre är gapet stort. Enligt forskarna är planetens länder redan i färd med att bygga ut användningen av kol, olja och gas i en omfattning som är ett rent hån mot ambitionerna att begränsa den globala temperaturökningen.
Det har redan sagts många gånger, men 2020-talet kommer att bli ett ödesårtionde. Det är inom detta smala tidsfönster som vi måste åstadkomma enorma förändringar i produktionen och konsumtionen av energi om vi ska kunna undvika mycket svåra skador på de globala ekosystemen.
Men som sagt: Världens regeringar och storföretag har redan bestämt att vi inte ska lyckas med detta.
I stället har de inlett mängder av projekt för att öka produktionen och användningen av fossila bränslen. Det handlar dels om att öka utvinningen av dessa resurser, men också om att bygga nya storskaliga energisystem i form av kraftverk, pipelines med mera.
Forskarna betonar att de infrastruktursatsningar som görs just nu skapar ett fortsatt sug efter kol, olja och gas under många år framöver. För varje fossilbaserat energisystem som byggs ut (och byggs in) i våra samhällen gör vi oss allt mer beroende av deras fortsatta drift. Resultatet blir en inlåsningseffekt: att fortsätta på den inslagna vägen blir som regel lättare och billigare än att göra kostsamma omprioriteringar och byta utvecklingsbana.
En av rapportens slutsatser är att klimatpolitiken hittills allt för ensidigt har inriktat sig på efterfrågesidan, det vill säga på åtgärder för att minska användningen av koldioxidtunga bränslen.
Åtgärder på utbudssidan – det vill säga begränsningar av fossilindustrins utbyggnad – har däremot negligerats. Exakt hur mycket detta område blivit eftersatt syns förmodligen bäst i den iver med vilken fossilkapitalet fortfarande griper sig an expansiva investeringar.
Det första vi kan utläsa av denna utveckling är att de företag som i dag matar in pengar i ökade koldioxidutsläpp obekymrat räknar med ekonomisk avkastning även på längre sikt.
Det första vi kan utläsa av denna utveckling är att de företag som i dag matar in pengar i ökade koldioxidutsläpp obekymrat räknar med ekonomisk avkastning även på längre sikt.
Det andra vi kan utläsa är att samma företag utgår från att motståndet mot deras planer kommer att vara obefintligt.
Företagen ser helt enkelt inga risker för kommande begränsningar av utvinning eller förbränning av fossila bränslen. De ser inga storskaliga omställningar, inga minskade exportmöjligheter, inga ransoneringar, inga förstatliganden och inga förbud på horisonten.
De ser helt enkelt inga politiska motkrafter starka nog att hota deras verksamhet. Tvärtom räknar de sannolikt med fortsatt statligt stöd (i form av subventioner, forskningsfinansiering, skattelättnader med mera) för sina planer att blåsa topplocket på vår planet.
Om den här berättelsen hade pitchats av en manusförfattare till en Bond-film hade producenterna troligen rynkat på näsan och sagt att manuset går för långt. Skulle ett fåtal rika och mäktiga män i nära samarbete med stater och myndigheter vara i full färd med att bygga en global ugn för att bränna framtida generationers sista hopp om att leva under drägliga och fredliga förhållanden?
Men saken är ju den att det inte behövs några superskurkar eller några hemliga sällskap för att åstadkomma detta. Vårt ekonomiska system föder denna ödeläggelse helt av sig själv. Det kan inte annat.
Vad The Production Gap visar är att vi inte heller kan lita på statliga regleringar för att förhindra en katastrof. Våra stater är alldeles för djupt intrasslade – ja, till och med aktivt delaktiga – i koldioxidekonomin för att kunna göra något av betydelse.
Om vi ska bryta inlåsningseffekten krävs i stället en folklig rörelse som gör verkligt motstånd. Storföretagens planer för att öka utsläppen är redan satta i rullning. Nu är frågan bara om vi kan höja deras kostnader snabbare än deras profitjakt höjer planetens temperatur.
