Debatten om våldsbrott är farligare än våldsbrotten själva

Det kan inte ha undgått någon att frågan om våldsbrott i Sverige ligger mycket högt på den politiska agendan. Men frågan är vad som egentligen debatteras. Jag tvekar inte att säga att den osakliga debatt om våldsbrottslighet som vi nu har är farligare för vårt samhällsbygge än vad våldsbrottsligheten är i sig själv.

Signerat
Den som går in på myndigheternas statistiska sammanställningar upptäcker snart att flera av de ”sanningar” som nu tycks ha evigt liv i själva verket är myter. Detta gäller framför allt myten om det ständigt ökande grova våldet, skriver Maria Robsahm.
Foto: Andreas Hillergren/TT. Montage: Arbetaren
Maria Robsahm, skribent.
Foto: Jan-Erik Lindqvist, Fotogruppen

Utgångspunkterna är definierade. Bakgrunden är given. Alla tycks numera veta hur det ligger till. Och statsministern kan anklagas i tv för att inte ha gjort tillräckligt för att stävja utvecklingen.

Men vilken utveckling är det vi pratar om?

Situationen beskrivs som katastrofal, krigsliknande, våldet har aldrig varit värre.

Men i radiodebatter och tv-utfrågningar finns det nu ingen som ställer den självklara frågan – vad vet vi egentligen? Och vad pratar vi om?

Att allehanda falsarier sprids på slasksajter är ju inte helt oväntat men när man på bästa sändningstid i public service och från riksdagens talarstol kan höra bisarra faktafel om våldsbrottslighetens omfattning så är det fara å färde.

Det borde vara en självklarhet att politiska beslutsfattare och journalister hade koll på den offentliga statistik som är relevant. Men så är det inte. Ingen tycks konsultera kriminalstatistiken eller Socialstyrelsens patientregister över våldsskadade. Inte ens Folkhälsomyndighetens föredömliga sammanställningar är särskilt välbesökta.

Hur kan jag då veta detta?

Jo, den som går in där och söker fakta upptäcker snart att flera av de ”sanningar” som nu tycks ha evigt liv i själva verket är myter.

Detta gäller framför allt myten om det ständigt ökande grova våldet.

Eller vad sägs om följande elementära information:

Statistiken över antalet som fått vård för våldsskador visar att våldet mot unga män har minskat dramatiskt de senaste tio åren.

Detta våld mot unga män har inte minskat litet. Det handlar om en minskning med 56 procent sedan 2007. Har du någonsin hört en enda beslutsfattare eller journalist ens nämna detta i förbifarten?

Kriminalstatistiken visar samtidigt att antalet polisanmälda våldsbrott har minskat under 2010-talet. Även i de tre storstäderna. I Stockholm med 25 procent, i Malmö med 19 procent och i Göteborg med 16 procent.

Även här kan vi alltså se en tydlig minskning. Om vi är nära inbördeskriget nu – var befann vi oss i så fall för tio år sedan?

Att den organiserade brottsligheten ska bekämpas är en självklarhet. Där ingår givetvis att på alla sätt minimera risken att pojkar rekryteras dit.

Det jag med en dåres envishet tjatar om är att vi måste hålla oss med korrekta fakta.

Mina påpekanden kan inte tolkas som att jag tycker att allt är toppen. Det vore absurt. Det jag med en dåres envishet tjatar om är att vi måste hålla oss med korrekta fakta. Och dessa fakta kan inte reduceras till åsiktsfrågor mellan tyckare. Den som leder en debatt eller en utfrågning i radio eller tv måste vara så påläst att hen vet vad som är svammel och vad som är korrekta fakta.

SCB fick rättmätig kritik när det visade sig att de hade fel siffror om arbetslösheten i Sverige. Men det kan rimligen inte vara bara på arbetslöshetsstatistikens område som korrekta siffror är viktiga.

Den statistik om brottslighet som jag refererar till finns inte ens med när våldsbrotten diskuteras. I stället är det myterna om annalkande inbördeskrig som får råda. Den som skriker högst och har flest följare på sociala medier blir den som sätter den politiska och mediala agendan.

Jag tvekar inte att säga att den osakliga debatt om våldsbrottslighet som vi nu har är farligare för vårt samhällsbygge än vad våldsbrottsligheten är i sig själv.

Om den politiska diskussionen om centrala samhällsfrågor inte baserar sig på korrekta fakta utan där allt blir en fråga om åsikter, så hamnar vi i det moras som urholkar demokratin.

Till sist: Låt mig i all enkelhet påpeka att dessa grafer inte är ”mina”, jag är enbart budbärare. Alla siffror kommer från officiell svensk statistik som är helt öppen för vem som helst. Det går utmärkt att botanisera själv exempelvis på Folkhälsomyndigheten som har en pedagogisk statistikdatabas.

Gör det. Kontrollera siffrorna. Du kommer att bli förvånad.