”Du vet det. Jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

Samma dag som Joshua Clovers bok damp ned i brevlådan nåddes jag av nyheten om Sven Lindqvists död. Raderna ovan avslutar hans bok Utrota varenda jävel (1992). Lindqvist syftar på vår kunskap om kolonialismen och modet att inse hur dess arv ännu deformerar nutiden. Men för mig klingar det som en ömsom uppmanande, ömsom hopplös refräng till hela vår samtid.

Vi fortsätter leta tröst i tankegods vi växt upp med.

Vi vet att vi aldrig kan återskapa ”Folkhemmet”, att ryska revolutionen inte kommer att gå i repris. Ändå utkämpar vi samma strider, utifrån samma paroller. Och förlorar, om och om igen.

Vi fortsätter leta tröst i tankegods vi växt upp med. Vi debatterar vilken tidpunkt i kapitalismens historia som bäst speglar nutiden, för att så lokalisera en välbekant strategi att anamma.

1930-talet nämns ofta. Det stämmer illa. Högerextremismen breder ut sig, men vi står inte inför ett Machtübernahme. Och arbetarrörelsen är så försvagad att det aldrig kan bli tal om ”Folkfrontskompromisser”, bara kapitulation när socialdemokratin lierar sig med obevekliga liberaler. De ekonomiska klyftorna vidgas snabbt, medan 30-talet såg ökad jämlikhet på många håll, trots depressionen.

Då är det sena 1800-talet en bättre kandidat. Ojämlikheten är tillbaka på samma nivåer. Kapitalet har lösgjort sig ur 1900-talets kompromisser. Arbetsvillkoren blir alltmer prekära. Allt fler agerar tjänstefolk i de övre samhällsklassernas hem, medan det gemensamma utarmas. Vår livsmiljö privatiseras, kommersialiseras, gentrifieras.

I texten ”Precarious Thought: Sometimes new crises have to be confronted with old vocabulary” (Jacobin, januari 2012), argumenterar den nya amerikanska vänsterns ledstjärna, Bhaskar Sunkara, mot synen på vår samtid som en ”postfordistisk era”. Det vi ser är ”en återgång till prefordism”: Prekariatets arbetsvillkor är desamma som gällt för de flesta arbetare under kapitalismens historia. Därför kan vi möta dagens kris med samma metoder som arbetarrörelsen utvecklade för drygt hundra år sedan; fackföreningsrörelsen och masspartiet.

I Sunkaras The Socialist Manifesto (2019) utmynnar resonemanget i en dröm om socialdemokratiska reformer inspirerade av 1970-talets Sverige. Men det går naturligtvis lika bra att tänka sig ett radikalare program baserat på denna föreställning om en återgång till 1800-talets villkor.

Oavsett graden av radikalism, låser sig detta synsätt fast vid en modell som i stor utsträckning utgår ifrån arbetarklassens potentiella makt på arbetsplatsen, en makt som kanaliseras genom byggandet av starka fackföreningar och ytterst bottnar i strejkvapnet – masspartiets ultimata styrkebas och pådrivande kraft.

Problemet, vilket Joshua Clover sätter fingret på, är att vår situation på en avgörande punkt skiljer sig från dåtidens. Då befann sig Västvärldens industrialiseringsprocess på en uppåtgående bana, som i princip varade från det sena 1700-talet till åren kring 1970. I dag är situationen den omvända.

Clover refererar till historikern Robert Brenner, som konstaterat att den ekonomiska utvecklingen i USA, Västeuropa och Japan ”försämrats enligt samtliga vedertagna makroekonimiska indikatorer – konjunkturcykel för konjunkturcykel, årtionde för årtionde” sedan 1973. Samtidigt har den globala BNP-tillväxten legat på tre procent eller lägre sedan 1970-talet, ett fall från nivåer på över fyra procent årligen under efterkrigsdecennierna.

Resultatet är ökad arbetslöshet, ökad undersysselsättning och prekärare arbetsvillkor. Clover hänvisar till Aaron Benanav, som forskar om den globala arbetslöshetens historia: För USA:s del har inbromsningen betytt att den officiella arbetslösheten legat i genomsnitt 43 procent högre under perioden efter 1973, jämfört med de föregående decennierna.

Kanske än mer talande är de ”jobblösa återhämtningarna”. Efter lågkonjunkturen 1981 tog det 27 månader för arbetslösheten att återgå till samma nivå som före krisen, 1990 tog det 30 månader, 2000 tog det 46 månader och 2007 hela 6,3 år.

Allt fler hänvisas till otryggheten i arbetsmarknadens marginaler.

Allt fler hänvisas till otryggheten i arbetsmarknadens marginaler. Än värre, ur ett globalt perspektiv: Trots hypen kring tigerekonomier, Kina ensamt eller BRICS-länderna, ser vi inte skymten av en ny hegemon som skulle kunna efterträda USA som global ekonomisk motor.

De sent industrialiserande ländernas fabriker kan inte absorbera tillräckliga mängder arbetskraft och de har inte tillgång till någon värld att kolonialisera, där de kan tvångsöppna nya marknader och dit de kan exportera sin överskottsbefolkning, som en gång Västvärlden.

Enligt Benanav ser vi nu en lång våg av global avindustrialisering. I länder som Sydkorea och Brasilien peakade andelen anställda i tillverkningsindustrin exempelvis redan på 1980-talet. Alltför många länder tillverkar redan samma saker för samma marknad. När en ny, fattig nation industrialiseras är det därför andra som förlorar. Kina stiger upp, Mexiko faller ner.

De miljoner som kontinuerligt drivs från landsbygden till städerna möts inte av fler och mer trygga industriarbeten, utan snarare av en expanderande informell sektor av cementerad prekaritet. Andelen med fasta jobb i höginkomstländerna har sjunkit från 3/4 till 2/3 de senaste decennierna. Globalt har enbart 27 procent av den globala arbetskraften någon form av fast anställning. I medelinkomstländerna ligger siffran på 14, i låginkomstländerna på sex procent.

Vår tids långa kris kännetecknas följaktligen av en globalt ”växande överflödighet”. Den informella sektorn och de nya prekära anställningsformerna är inte språngbrädor till fasta jobb, som liberal propaganda vill göra gällande. Tvärtom är de del av en process som underminerar hela den globala arbetarklassens position. Detta påverkar naturligvis också de materiella förutsättningarna för klasskampen.

Det är här vi hittar förklaringen till det radikala dropp i strejkaktivitet vi sett i Västvärlden sedan 1970-talet. Den prekära och förslummade tjänsteekonomin kan helt enkelt inte skapa den strama arbetsmarknad som krävs för att strejkvapnet ska kunna användas på samma sätt som under uppgångsperioden.

När efterfrågan på arbetskraft är låg och tillväxten stagnerar, vilket också raderar ut utrymmet för reformer, hamnar arbetarklassen – när den agerar som klass i snäv mening, som just arbetare – i en defensiv position som Clover benämner ”affirmationsfällan”: strejker för att flytta fram positionerna i konfrontation med kapitalet ersätts med förhandlingar som syftar till att ”rädda företagen som betalar ut [arbetarnas] löner”.

I det här skedet flyttas centrum för klasskonflikter från produktionssfären till den bredare cirkulationssfären; reproduktionens och upploppets arena. Parallellt förskjuts också kapitalismens tyngdpunkt i samma riktning. Den produktiva industrikapitalismen sjunker ner i den stagnerande ”cybermerkantilismen”: ett självdestruktivt nollsummespel med fokus på cirkulationen av kapital och varor; ”finansialisering” och ”containerisering”.

Clover spårar vändpunkten till 1960-talet, där bilfabrikernas Detroit blir ”ett laboratorium” för avindustrialiseringen. Stadens invånarantal kulminerar 1950, ekonomin slutar växa i början på 60-talet. Tillverkningsindustrin är fortfarande stark nog för att dra till sig svarta amerikaner på flykt undan förtrycket i Sydstaterna, men den är redan på nedgång och ”kan inte fullt ut absorbera…inflödet. Antalet svarta anställda ökar, men också den svarta överskottsbefolkningen”, konstaterar Clover. Inkludering och exkludering går hand i hand.

Här skär trendlinjerna varandra. Villkoren intensifieras för både strejker och upplopp, med den vilda ”militanta svarta strejken” som en sorts mellanfenomen. Här börjar övergången från strejkernas till upploppens tid, från inkludering till exkludering. År 2005 utgör svarta drygt 80 procent av Detroits befolkning; en fjärdedel av dem är arbetslösa, 45 procent undersysselsatta, enligt Clover.

Sedan 1960-talets Detroit, Watts och Newark, har upploppen intagit ”en okuvlig social centralitet”, menar Clover och skissar en linje via Himmelska fridens torg 1989 och Los Angeles 1992, fram till våra dagars Occupy, Black Lives Matter, Arabiska våren, Greklandskrisen, brittiska studenprotester 2010, kravallerna i Tottenham 2011, franska studentprotester 2006 och förortsupplopp 2005, protester i Mexico City 2012, São Paolo 2013, och så vidare. Man kan naturligtvis lägga till våra egna upplopp i Husby, Tensta och Rinkeby.

Clover är noga med att påpeka att han inte argumenterar mot strejker, för upplopp. Men vi måste se vår tid som den är. Strejkvapnet är försvagat och upploppens centralitet en historisk realitet. Det är den kampmetod som står till buds för de prekariserade och exkluderade. Gentemot ”normativa argument om vad människor bör göra” ställer Clover det faktum att människor alltid kommer ”att kämpa där de befinner sig”.

Därför måste vi förstå upploppet bortom den stereotyp som cementerades inom arbetarrörelsen under uppgångsepoken. Det är en stereotyp som ser upploppet som strejkens motsats. Den senare står för organisation, ordning, politik, medan det förra står för oordning, destruktivitet och brist på politiskt innehåll. Inte sällan fördöms upplopp i ordalag som sammanfaller med en borgerlig moralism och legalism.

Clover citerar William Godwin (1756-1836), på sin tid radikal samhällskritiker. Som många andra såg han på upploppet i termer av en smitta, som sprids särskilt lätt bland ”individer vars lidelser inte har för vana att foga sig under omdömet”. För Godwin ”finns ingenting så barbariskt, blodtörstigt och hårdhjärtat som en segerrusig mobb.”

Betänk frasen om människor som ”inte har för vana att foga sig under omdömet”. Är det inte precis tvärtom, att de flesta upploppsdeltagare är de som hårdast måste foga sig under ett självcensurerande omdöme i vardagen? De som ständigt måste ge akt på hur de uppfattas av överheten; av polis, myndigheter, väktare, dörrvakter, butiksbiträden? Allt medan de övre samhällsklasserna har långt större utrymme att omdömeslöst hänge sig åt sina lidelser.

Är det inte precis tvärtom, att de flesta upploppsdeltagare är de som hårdast måste foga sig under ett självcensurerande omdöme i vardagen?

Den kanske ”främsta svårigheten” när det gäller att förstå upploppet är, enligt Clover, ”att termen är så djupt associerad med våld”. Förvisso är våld ofta en del av upploppet, men ”att insistera på upploppets våldsamma natur innebär att dölja” både ”det dagliga, systematiska och ambienta våld som hemsöker vardagen i stora delar av världen” och ”våldet i den ursprungliga ackumulationen”.

Ackumulationens våld är inte något som ”upplöses”, påpekar Clover, det ”bevaras i arbetsförhållandenas opersonliga herravälde”. Kanske bör vi även tillägga att ackumulationens våld också är ett pågående våld, genom nyliberalismens globala privatiserings- och kommodifieringsvåg, förtjänstfullt beskriven av Naomi Klein i Chockdoktrinen (2007).

Insisterandet på våldet innefattar också att man i kategorin våld räknar in förstörelse av egendom, vilket för Clover inte är någon självklar sanning, ”utan ett uttryck för vissa [historiskt] specifika idéer om egendom”.

Apropå våld och egendom, kan vi kanske här minnas hur jordprivatiseringen i Storbritannien gick hand i hand med en explosion i användningen av dödsstraffet. Framför allt egendomsbrott, ofta relaterade till ”tjuvjakt” och ”stöld” i tidigare allmänna skogar, belades med dödsstraff. Cirka 50 brott gav dödsstraff 1688, drygt 100 år senare var det över 200. Svältande barn hängdes för småstölder.

Den borgerliga bilden av ”mobbens blodtörst” tjänar främst för att skyla över det egna våldet, i historisk tid såväl som i nutid. För att gå bortom denna karikatyr och förstå upploppet som kampmetod, tar Clover avstamp i en provisorisk definition av begreppet:

Upploppet ”utgör en strid för att sätta priset på marknadsvaror”, ”involverar deltagare som inte nödvändigtvis förenas av någonting annat än sin egendomslöshet”, samt äger rum ”inom ramen för konsumtionen och inbegriper försök att avbryta den kommersiella cirkulationen”.

Det skiljer sig från strejken, som utgör ”en strid [om] priset på arbetskraft”, ”involverar arbetare som uppträder i rollen av arbetare” samt äger rum ”inom ramen för den kapitalistiska produktionen och inbegriper aktioner för att avbryta produktionen”.

Det klassiska ”brödupploppet” utgör en reaktion på ”de framväxande nationella och internationella marknaderna”, ”kommodifieringen av jordbruket” och ”förstörelsen av den lokala självhushållningen”. Gentemot marknadens logik hävdar det rätten att sätta ett moraliskt pris på förnödenheter. Dess arenor är marknadsplatsen och hamnen.

Med industrialismen och arbetarklassens framväxt ersätter strejken gradvis upploppet som dominerande kampmetod. Strejken växer i själva verket fram ur upploppet. Clover ser upproren ”ledda” av de mytiska karaktärerna General Ludd (1811-13) och Kapten Swing (1830) som övergångsfenomen. Båda använde sig av en rad metoder associerade med de klassiska upploppen, men kraven som ställs handlar om löner och arbetsvillkor, för textil- respektive lantarbetare. Långt ifrån att vara bakåtsträvare, pekade alltså ludditerna framåt mot en ny era av klasskamp.

När utvecklingen nu går i motsatt riktning, från strejk till upplopp, handlar det självfallet inte om en exakt historisk upprepning. Torget och gatan har ersatt marknaden och hamnen som upploppets huvudarenor. Förr ”var staten avlägsen och ekonomin nära”, nu ”är staten nära och ekonomin avlägsen”, menar Clover. Produktionen har försvunnit in i globaliseringens dimma så att till och med vår mat ofta kommer från andra sidan jordklotet. ”Statens stående armé”, polisen, finns däremot ”alltid till hands”. Konfrontationen med staten blir ofrånkomlig.

Konfrontationen med staten blir ofrånkomlig.

Ändå är de nya upploppens politisk-ekonomiska innehåll förbluffande likt föregångarnas, i det att de syftar till att upphäva marknadens logik och stoppa cirkulationen. Plundringen är inte ett förvrängt uttryck för den härskande konsumtionsideologin, utan i sjävla verket ”en form av prissättning på marknadsplatsen, även om priset som sätts är noll”, menar Clover.

Och liksom de förindustriella engelska ”exportupploppen” blockerade hanseatiska hamnar redan på 1300-talet, så blockeras nu de moderna transportlederna av rörelser som Black Lives Matter och Gula västarna (”ett skolboksexempel på ett modernt brödupplopp”, enligt Clover).

En avgörande skillnad ligger i kopplingen mellan rasifiering och upplopp, en följd av att rasifierade drabbats först och hårdast av avindustrialiseringen. Samtidigt, som framgår av uppräkningen ovan, gäller detta långtifrån alla upploppsrörelser. Upploppens centralitet sträcker sig från Nord till Syd och innefattar såväl rasifierade förorter som icke-rasifierade studenter, ungdomar och ett brett, fattigt landsortsproletariat. Detta eftersom exkluderingsprocessen är ett globalt fenomen.

Överallt skapas en växande överskottsbefolkning som inte längre kan hoppas på att ”assimileras i partnerskap med staten”. Clover går så långt som att hävda att ”distinktionen mellan centrum och periferi, mellan den första och tredje världen, är mindre relevant än någonsin”.

Clover räddar upploppet undan en falsk moralism och visar på dess förtjänster; dess inklusivitet jämfört med strejken, dess inneboende klasspolitik och dess negation av marknaden. Ändå utgör upploppet förstås, även för honom, ett begränsat krisfenomen, som i sig inte innehåller någon lösning.

För att leda vidare krävs något som pekar bortom en serie isolerade utbrott som blossar upp och falnar. Vilken vision kan ersätta den gamla föreställningen om fabriken, facket, partiet, parlamentet/revolutionen? Clover tecknar en vag bild av hur de många lokala kamperna, de små sprickorna, blir allt mer långlivade och lockar fram allt fler nya kamper, vilket underminerar staten och öppnar för självorganisering i kommunens form. Både Pariskommunen och zapatisterna nämns.

Men om man har svårt för att se hur dessa självorganiserade kommuner ska kunna bryta ned det moderna militär-industriella komplexets makt är detta ändå ingen ursäkt för att blunda för verkligheten. Vi måste, likt Clover och Lindqvist, våga ”inse vad vi vet och dra slutsatserna”.

Klyftan är stor mellan det akuta behovet av förändring och bristen på övertygande strategier för att nå dit. Men att binda upp sig vid historiskt förbisprungna dogmer erbjuder ingen genväg. Vi behöver nya sätt att sammanföra de olika kamperna – strejkerna och upploppsrörelserna, produktions- och cirkulationskamperna – bortom låsningar med rötterna i en tid som aldrig mer kommer tillbaka.

[email protected]

Fotnot: Uppgifterna från Benanav är delvis hämtade från en föreläsning tillgänglig på: https://www.versobooks.com/blogs/3412-audio-aaron-benanav-automation-and-the-future-of-work.