När Einstein fick rätt: expeditionen som förändrade världen

Artikelförfattaren Jonas Enander är doktor i fysik och skriver en bok om svarta hål.

Den 6 november 1919 går Arthur Stanley Eddington – föreståndare för observatoriet i Cambridge och professor i astronomi – tillsammans med sina kollegor upp på ett podium i Royal Astronomical Societys hus i London. Drygt hundra personer trängs i rummet. De vill höra hur det har gått för en astronomisk expedition som har rest till Brasilien och ön Príncipe utanför Afrikas västkust. Har den bekräftat Einsteins nya teori om rummet och tidens natur eller inte?


[BOK] Einstein’s War. How Relativity Triumphed Amid the Vicious Nationalism of World War I
Matthew Stanley
Viking, Penguin Books, 2019

[BOK] No Shadow of a Doubt. The 1919 Eclipse That Confirmed Einstein’s Theory of Relativity
Daniel Kennefick
Princeton University Press, 2019

Expeditionen har observerat en solförmörkelse. Men det var inte solen eller månen som stod i vetenskapligt fokus. Astronomerna ville mäta det svaga stjärnljuset som färdades nära solens rand. Einstein hade förutspått att stjärnljuset skulle förändra sin bana på grund av solens gravitation. Det var en liten förändring, men om den fanns skvallrade den om att Einsteins vision stämde: att gravitation egentligen inte är en kraft, utan beror på att solen omformar rummet och tiden runt omkring sig.

En applåd bryter ut när Eddington slår fast att stjärnljuset förändrades precis så mycket som Einstein förutspått. Mötesordföranden avslutar sammankomsten med orden: ”Om Einsteins teorier stämmer … så är resultaten en av det mänskliga tänkandets största bedrifter.”

Över en natt blir Einstein världskändis. The Times förstasida slår dagen efter presskonferensen fast: ”En vetenskaplig revolution – ny teori för universum – Newtons idéer avsatta”. Allt är i gungning: Tsarer, kejsare och monarker faller som käglor, den modernistiska konsten förvrider alla perspektiv, och Newtons gravitationsteori – den klassiska fysikens kronjuvel – byts ut.

Men bakom upptäckten som förändrade vår syn på rummet och tidens natur finns ytterligare en historia. För Eddington handlade expeditionen inte bara om vetenskap. Den hade ett politiskt syfte. När miljoner människor dog under nationalismens flagg under första världskriget såg han det som sin uppgift att ställa vetenskapen i fredens i stället för i krigets tjänst.

Eddington ville visa att internationell solidaritet mellan forskare i krigförande länder var möjlig. Månens, solens och stjärnljusets rörelser på himlen blev en symbol för internationellt samarbete då expeditionen reste över tre kontinenter så att en engelsk astronom kunde testa en tysk professors teorier.

När första världskriget bröt ut hamnade brittiska och tyska akademiker i ett ställningskrig mot varandra. En avgörande faktor till de försämrade relationerna var ”De 93:s manifest”. I början av kriget massakrerade tyska trupper lokalbefolkningen i den belgiska staden Leuven. Attacken väckte omfattande kritik från omvärlden. Tyska forskare skrev ett manifest till försvar för de tyska soldaterna. Forskarna menade att det var med ”tungt hjärta” som soldaterna tvingades beskjuta staden på grund av ”den vildsinta lokalbefolkningens … förrädiska attacker”. 93 kända forskare, såsom Planck och Röntgen, skrev under manifestet.

Resultaten blev inte vad de hade hoppats på. I stället för att öka respekten för den tyska vetenskapen och militären blev engelska forskare allt mer misstänksamma mot de tyska forskarna. ”Om de tyska trupperna saknar all heder, hur ska vi då kunna lita på de tyska forskarnas resultat?”, resonerade akademikerna i England.

Engelska forskare som kommunicerade med tyska sågs med misstänksamhet. Scotland Yard letade efter tyska agenter bland de engelska forskarna. Den astronomiska kommunikationscentralen i Kiel – som spred nyheter mellan Europas astronomer – stängdes ner. Tidskriften Physikalische Zeitschrift svarade med att publicera listor över fysiker som deltog i militärtjänst för att visa att ”även fysiken är ett med faderlandet”. En annan tidskrift tog bort namnen på engelska forskare. Framstående tyska fysiker slutade citera engelska resultat och ändrade engelska vetenskapliga termer till tyska.

Framstående tyska fysiker slutade citera engelska resultat och ändrade engelska vetenskapliga termer till tyska.

Einstein och Eddington såg bedrövat på hur deras kollegor sjönk allt djupare ned i nationalistiska tankegångar. Och de försökte båda agera mot den nationalistiska yran.

Eddington hämtade sina pacifistiska tankar från den kristna rörelse han tillhörde: kväkarna. De hade sedan 1600-talet verkat för fred och internationellt samarbete. Under första världskriget ställdes deras pacifism på sin spets. Kväkarnas position gentemot nationalismen var att de som stred i kriget och stöttade militären själva var offer för kriget. Om de tyska forskarna skrev kväkarna inför sin brittiska publik att ”de var offer för militarismens och imperialismens perversa system. De behöver räddas från detta system, inte klandras för det”.

Arthur Stanley Eddington.
Arthur Stanley Eddington. Foto: Arkiv

I stället för att strida grundade kväkarna Friends Ambulance Unit som hjälpte sårade på båda sidor av skyttegravarna, och de tog hand om nödställda familjer oavsett härkomst. Verksamheten var farlig. Tre av kväkarnas medlemmar hamnade i fängelse, och regeringsföreträdare diskuterade om Treason Act of 1534 skulle användas mot dem.

Eddington riskerade själv fängelse på grund av vapenvägran. Storbritannien hade en mäktig flotta men bara en liten stående armé då kriget bröt ut. När dödsrapporterna strömmade in från fronten rekryterade militären frivilliga som entusiastiskt anslöt sig till striderna. Men när nästan 7 000 soldater dog varje vecka räckte inte individuell krigsentusiasm till.

Värnplikt infördes. 1,2 miljoner män kallades och 750 000 ansökte om undantag. Eddington var en av dem. Han ville få status som samvetsvägrare: någon som vägrar militärtjänst av moraliska skäl.

Samvetsvägrarna levde ett farligt liv i England. De internerades och fick utföra meningslöst, hårt arbete. Pressen och politiker hängde ut dem som landsförrädare och veklingar. Militären skenavrättade 34 samvetsvägrare. De hade vägrat följa order, och skulle skjutas i gryningen. Gevären var laddade och precis när skotten skulle falla ändrades domen till tio års straffarbete.

Eddington stod dock på sig. Military Service Tribunal förhörde Eddington tre gånger. Det blev en kamp mellan militären (som ville skicka Eddington till fronten), universitetet (som ville ge Eddington undantag på grund av hans vetenskapliga arbete) och Eddington själv (som ville ha status som samvetsfånge). När Eddington blev befriad från militärtjänst på grund av sitt vetenskapliga arbete överklagade han, och förhören fortsatte.

Expeditionen blev en kompromiss mellan alla parter. Regeringen och universitetet slapp den principfaste pacifisten, och Eddington fick använda sin vetenskapliga expertis för ett högre syfte.

För Eddington var expeditionen en del av kväkarnas ambition att lindra nationalismens skador med internationellt samarbete. För det brittiska imperiet var expeditionen ett statligt uppvisningsnummer. USA, Ryssland och Europa tävlade om att visa upp sina logistiska färdigheter. Tillgången till fler kolonier gjorde att astronomerna kunde åka till allt mer avlägsna platser. Expedition behövde imperiets resurser för att lyckas och var på så sätt en del i ett kolonialt projekt. Men Eddington ville använda dessa resurser för internationell samverkan. Han ville, med historiken Matthew Stanleys ord, bekämpa militarismen med ”ekvationer och stjärnkartor.”

Han ville, med historiken Matthew Stanleys ord, bekämpa militarismen med ”ekvationer och stjärnkartor.”

På andra sidan kanalen utkämpade Einstein en liknande kamp. I dag ser vi ofta Einstein som en gammal gubbe med spretigt hår som sprider humoristiska visdomar. Under första världskriget var han dock en svältande, illa klädd medelålders socialist som arbetade intensivt med att formulera en ny teori för hur gravitation fungerar och att omvända sina kollegor till fredens sak.

Albert Einstein.
Albert Einstein. Foto: Arkiv

Han slapp militärtjänst eftersom han var schweizisk medborgare. Redan som tonåring hade han avsagt sig sitt tyska medborgarskap för att slippa värnplikt.

Från sin lägenhet i Berlin skrev Einstein brev, pamfletter och upprop mot kriget. Som svar på de 93:s manifest skrev han under ”Manifest till européer”, som varnade att fredsvillkoren kunde ge upphov till ett nytt krig. Endast tre ytterligare personer vågade skriva under manifestet, eftersom åsikterna var så impopulära. Einstein publicerade också artikeln ”Min åsikt om kriget”, som fördömde all nationalism, vilken, enligt Einstein, bara leder till ”djuriskt hat och massmord”. Till en kollega beskrev han kriget som ”en kollektiv galenskap … som ett dårsjukhus … en masspsykos” och spekulerade i om kriget berodde på ”mannens sexuella läggning”. Han åkte även till Schweiz för att delta i ett rådslag mot kriget.

Få kollegor lyssnade på Einstein. Tvärtom fick han kritik, vilken ofta hade antisemitiska förtecken. Han såg hur fler och fler slöt upp bakom den preussiska militärdiktaturen och han blev mer och mer isolerad.

Polisen i Berlin blev däremot intresserad av den pacifistiske professorn. Myndigheterna förde upp honom som nummer 9 av 31 på listan över potentiella subversiva pacifister och socialister. Mot slutet av kriget drog polisen in Einsteins möjlighet att resa fritt in och ut ur landet.

Månens skugga skulle svepa över Amazonas, Atlanten och Kongos djungel.

När Eddington fick klartecken för att genomföra expeditionen började planeringen. Månens skugga skulle svepa över Amazonas, Atlanten och Kongos djungel. Den optimala observationsplatsen skulle identifieras, fartyg bokas, manskap kallas, lokala företrädare kontaktas. Det var ett omfattande logistiskt arbete. Och kriget pågick fortfarande: Tyska ubåtar sänkte brittiska fraktfartyg och det var oklart om det ens gick att åka till de utvalda platserna.

Men kriget tog slut. Den 9 november 1918 skrev Einstein i sina föreläsningsanteckningar att hans lektion var ”inställd på grund av revolution.” Tyska soldater hade gjort uppror, hundratusentals människor strejkade över hela Tyskland och den gamla ordningen kollapsade.

Einstein stödde upproret helhjärtat. ”Den stora händelsen har skett!” skrev han till sin syster. ”Den största offentliga erfarenhet som är tänkbar … att jag skulle få uppleva detta!” Hans dröm gick, åtminstone för en kort stund, i uppfyllelse.

Den tyska militärens kollaps avslutade första världskriget. Expeditionen skulle bli av. Eddington insåg att det inte räckte med expeditionens vetenskapliga sida. Det krävdes också folkbildning för att både forskare och allmänhet skulle förstå vikten av expeditionens resultat. Han skrev därför en serie populärvetenskapliga artiklar och höll föredrag för att informera om Einsteins teori. Problemet var att teorin var svår att förstå: den krävde en ny typ av matematik – den icke-euklidiska geometrin – som få matematiker, än färre fysiker eller astronomer och knappt ingen från allmänheten – kände till. Eddington använde därför en hel arsenal av litterära referenser – som Alice i Underlandet och Gullivers resor – för att förklara den nya teorin.

Det vetenskapliga målet med expeditionen var att mäta hur mycket stjärnljuset som färdas nära solens rand böjs av på grund av solens gravitation. Stjärnornas position förskjuts på himlen när solen passerar nära dem, ett fenomen som bara går att studera vid en solförmörkelse. Einstein hade angett en formel för den exakta storleken på denna förskjutning, vilket motsvarade att stjärnornas position försköts en sextiondels millimeter på de fotografiska plåtarna. Genom att jämföra fotografierna av stjärnorna tagna under solförmörkelsen med fotografier tagna en stjärnklar natt kunde Eddington se hur mycket stjärnornas position hade förändrats på grund av solens gravitation.

Den 8 mars 1919 avgick expeditionen från Liverpool. Skeppet RMS Anselm tog forskarna till Madeira. Kriget var fortfarande närvarande: i hamnen stack masterna från skepp som hade sänkts av tyska ubåtar upp ur vattnet.

På Madeira delade gruppen på sig. En grupp åkte till Sobral i Brasilien, och den andra, som Eddington ledde, åkte vidare till Príncipe. Ön var en portugisisk koloni som producerade kakao med hjälp av slavar från Angola. Nu var öns invånare fria, men den koloniala strukturen gjorde sig fortfarande gällande: ett par portugisiska familjer styrde ön samtidigt som de befriade slavarna arbetade vid odlingarna.

Kakaoarbetarna bar Eddingtons utrustning genom den svårtillgängliga terrängen till en avlägsen kulle. Där byggde de ett provisoriskt observatorium. Dagen innan solförmörkelsen bröt ett oväder ut och det regnade oavbrutet. Två års förberedelser såg ut att gå om intet. Hur mycket Eddington än hade planerat expeditionen in i minsta detalj kunde han inte rå på vädret.

Nästföljande dag, den 29 maj, var himlen fylld av astronomernas största skräck: moln. Månen gled in över solen klockan 14.13 och förvandlade dag till natt i 302 sekunder. Molntäcket skingrade sig tillräckligt mycket för att Eddington skulle kunna fotografera stjärnorna nära solen. Till sina kollegor telegraferade han: ”Genom moln, hoppfull”.

Observationerna lyckades men det krävdes en noggrann analys av de fotografiska plåtarna för att fastställa exakt vad expeditionen hade mätt. Analysen tog flera månader. Men när de berättade om sina resultat spred sig nyheten om den vetenskapliga omvälvningen direkt.

När de berätta om sina resultat spred sig nyheten om den vetenskapliga omvälvningen direkt.

Det var Eddington som gjorde Einstein till en världskändis. Han hade förberett allmänheten med sina populärvetenskapliga artiklar och böcker. Einstein åkte ut på världsturné och berättade om sina teorier. Allmänheten älskade honom. Hans internationella och fredliga budskap gick hem hos den krigströtta allmänheten. Eftersom han hade varit pacifist under hela kriget hade han inte heller blod på sina händer.

Einsteins ekvationer är fortfarande, 100 år efter att han skrev ned den, oöverträffade. Ur hans teori har en rad upptäckter flödat: om svarta hål, universums expansion och även något så praktiskt som GPS-systemet (Einsteins ekvationer anger hur satelliternas klockor i rymden tickar snabbare än klockorna på jorden, och utan att korrigera för den skillnaden skulle GPS-systemets precision kollapsa inom ett par minuter).

Sommaren 1921 reste Einstein till England. Längst inne i Royal Astronomical Societys hus träffade han Eddington. De hade skrivit några artiga brev till varandra där de beklagade att de inte kunde den andres språk tillräckligt väl. Nu skakade de hand för första gången: två udda fåglar som trots hån och attacker hade lagt grunden för en revolution inom fysiken som skulle förändra vår syn på rummets, tidens och universums egenskaper för alltid.

Skänk dem en tanke nästa gång du använder Google Maps och GPS-systemet. Du kommer hitta rätt tack vare den principfasta hållningen hos en vapenvägrande kväkare och en pacifistisk socialist.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
IF Metall avbryter strejken mot Tesla
Strejken vid Tesla är en av de mest uppmärksammade arbetsmarknadskonflikterna i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Fackligt fiasko: IF Metall avbryter Teslastrejken


Teslastrejken är slut och den långvariga konflikten är över. Under onsdagseftermiddagen meddelade IF Metall att den kontroversiella elbilsjätten köpt ut de sista strejkande arbetarna.

– Utan strejkande finns ingen strejk, säger LO:s avtalssekreterare Vela-Pekka Säikkälä i ett uttalande.

Ett fackligt fiasko menar flera bedömare. Den infekterade konflikten kring kollektivavtal är en av de mest uppmärksammade svenska strejkerna och har pågått sedan slutet av oktober 2023. IF Metall har flera gånger kritiserats för sin taktik runt konflikten och fackföreningen har bland annat tvingats utesluta medlemmar som arbetat vidare på elbilsjättens servicekontor trots att de kallats ut i strejk.

Samtidigt har Tesla, som ägs av den högerextrema mångmiljardären Elon Musk, vid flera tillfällen använt sig av influgna strejkbrytare vilket gjort att verksamheten i det stora rullat på som vanligt.

Nu kommer beskedet att strejken avbryts.

– IF Metall mötte ett företag lett av världens rikaste man, tillika en person som har ett agg mot fackföreningar och hur vi gör saker i Sverige. Tesla har gigantiska ekonomiska resurser och har använt dem bland annat för att köpa ut de strejkande. Det är unikt, säger Veli-Pekka Säikkälä i ett pressmeddelande.

Facket avslutar samtliga stridsåtgärder mot Tesla på onsdag nästa vecka, den 19 augusti.

Skribenten Håkan Gustafsson till vänster i bilden, i bakgrunden bild från en Teslaverkstad och en strejkvakt, samt rubriker från tidningen Dagens Arbete

Teslastrejken: ”IF Metall skjuter sig själva i foten”

IF Metall Strejk Johan Apel Röstlund

Efter Metalls miss: Spränger facket Tesla­strejken inifrån?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
”ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den.”

”Vi förväntar oss ingen lojalitet”

ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson tog sig tid att svara på vår debattartikel ”Sensationalism när ETC granskar vänstern”. Det uppskattar vi.

Andreas Gustavsson misstänker att vi förväntar oss ”någon slags lojalitet” från ETC gentemot autonoma aktivister och rörelser. Det gör vi inte. Vi förväntar oss inte att ETC är lojal mot någon. Vi stör oss inte heller på saker som kan upplevas obekväma ”av några eller många till vänster”. Vi gillar det obekväma. Men journalistiken har ett samhällsansvar, och för ETC är frågan vilket samhällsansvar en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” har, inte minst i ett medielandskap som domineras av högern. ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den. Det är helt rimligt att förvänta sig en skillnad i bevakningen av röda, gröna och oberoende rörelser mellan ETC och borgerliga tidningar.

Oavsett hur en ser på det, så håller vi inte med om Gustavssons bedömning att de två artiklarna i fråga var ”avslöjande och undersökande” journalistik. Källurvalet var bristfälligt, vinklarna godtyckliga och slutsatserna spekulativa.  Det var det, i samband med nonchalansen inför medias samhällsansvar, som fick oss att reagera. Läsaren får dra sina egna slutsatser.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Musk gör tummen upp genom en glasruta. Till höger Per-Anders Svärd som skriver texten
Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Godofredo A. Vásquez/TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Är ”muskismen” vår tids fordism?

”Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet”. Per-Anders Svärd om Elon Musk och autonomi för ett utvalt fåtal.

Det är inte svårt att hitta åsikter om Elon Musk, världens rikaste man. För vissa är han ett visionärt geni. För andra är han en ketaminknarkande memelord som har tweetat sig in en fascistisk psykos.

Det minsta man kan säga är att Musk är intressant. Men mer intressant än mannen själv är vad han representerar – det vill säga vilken sorts samhälle som skapat hans makt.

Det är den frågan som upptar idéhistorikern Quinn Slobodian och teknikjournalisten Ben Tarnoff i boken Muskism: A Guide for the Perplexed (Harper, 2026).

Med ”muskism” avser författarna inte en medveten ideologi. Snarare syftar de på en sorts operativsystem för samhället, det vill säga de ramar inom vilken produktionen organiseras och en viss typ av samhälle byggs.

På så sätt kan muskismen jämföras med fordismen under 1900-talet, en regim för kapitalackumulation som förenade massproduktion med masskonsumtion och höjd levnadsstandard. Tekniska landvinningar skulle ge hög produktivitet och öka välståndet.

Muskismen är också ett teknikbaserat moderniseringsprogram, men i dess löften om grön elektricitet, robotisering och kolonisering av Mars finns inget rättvisetänkande. Tvärtom står muskismen för en auktoritär vision där teknikbaronerna gör som de vill.

Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé

Det är vanligt att Musk och de andra teknikoligarkerna från Silicon Valley betecknas som libertarianer, marknadsivrande individualister som avskyr staten. Men Musks framgångar har aldrig handlat om att förse marknaden med överlägsna produkter. Tricket har i stället varit att bygga ett affärsimperium som är sammansmält med staten.

När dot.com-bubblan sprack kring millennieskiftet slog Musk mynt av ”kriget mot terrorn” genom att erbjuda militären ny rymdteknologi via Space X. Under Obama lyckades han säkra statligt stöd och skattelättnader för Tesla som en del av den gröna omställningen. I dag har mängder av stater gjort sig beroende av Musk för att skjuta upp sina satelliter eller kommunicera via Starlink.

Slobodian och Tarnoff menar att symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet.

Autonomi för ett fåtal

Problemet är att de länder som kopplar in sig i Musks maskineri blir beroende av honom. Statligt självbestämmande förvandlas till en prenumerationstjänst. Samtidigt är det svårt att säga nej till erbjudandet i en orolig samtid.

Det är den rädslan som muskismen lever på och fördjupar. Muskismen erbjuder autonomi för ett utvalt fåtal, men bygger samtidigt på uteslutning av alla som kan misstänkas för illojalitet. Gränserna måste stängas för migranter och deras liberala försvarare måste rensas ut.

En central uppgift är att utplåna den kulturella sjuka – the woke mind virus – som kräver likaberättigande för minoriteter och förtryckta grupper. (När ett av hans fjorton barn kom ut som transkvinna hävdade Musk att det vänstervridna tankeviruset hade dödat hans son.)

Uppväxt under apartheid i Sydafrika

Vad gäller Musk själv är det svårt att inte koppla hans politiska attityder till uppväxten i apartheid-tidens Sydafrika, en rasistisk regim under ständig belägring från yttre hot och hemsökt av rädsla för den svarta arbetarklassens uppror.

För att trygga systemets överlevnad satsade Sydafrikas makthavare på tekniken. Den rassegregerade utopin skulle säkras med hjälp av datoriserad övervakning, statsledd industrialisering och atomvapen. Denna teknikbaserade suveränitet, som Slobodian och Tarnoff kallar ”befästningsfuturism”, kan ses som ett embryo till muskismen som sociopolitisk modell.

Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser. Därför måste teknikutvecklingens ledare åtnjuta exceptionella privilegier och inte bindas av vanliga regler – särskilt inte i kampen mot mentala jämlikhetsvirus som hotar den nationella sammanhållningen.

Ironin i sammanhanget är att den skräckbild av samhället som muskismen målar upp mest framstår som en förskjuten bild av kapitalismen själv. För vad representerar de invaderande horderna om inte kapitalismens konkurrens och ägarnas fruktan för de arbetande massorna? Vad skvallrar paranoian över wokeviruset om, om inte den förbjudna insikten att kapitalismen producerar sin egen universella motsats i arbetarklassen?

Drömmen om en cyborg

Muskismen djupaste rädsla är att det finns en framtid där teknikmogulerna inte har makten. Lika fasansfull är tanken att tekniken själv skulle förebåda deras fall genom att öppna nya möjligheter för människor att styra sina samhällen.

Som Slobodian och Tarnoff påpekar finns det en öppenhet i all teknologi: Samma dröm om att upplösa gränsen mellan människa och maskin – drömmen om en cyborg – som följt Musk genom livet öppnar också för tanken om att upplösa andra hierarkiska kategorier som kön, ras och klass.

Kanske är cyborgen redan här, i form av en transkvinna? Kanske kan artificiell intelligens användas för att planera en rättvis ekonomi utan chefer och miljardärer?

Det är därför muskismen behöver det eviga kulturkriget – för att splittra de massor som annars skulle finna att de har allt att vinna på att själva styra tekniken i stället för att styras av dess ägare.

Kulturkriget har intensifierats efter dådet

De får miljon­belopp för de nya migrant­centren

Toivo Jokkala:
Kriminalpolitiken är faktaresistent

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Dödsolyckor på jobbet

Larmet från Arbetsmiljöverket: Dödsolyckorna har slutat minska

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Ivar Lo Johansson 1930, Jack London vid tiden för publiceringen av Avgrundens folk. (1903, återutgiven 2021 av bokförlaget Bakhåll i översättning av Christian Ekvall). Foto: TT, Wikimedia Commons

Berättelser från avgrunden kan leda till förändring

Socialreportage kan skrivas på olika sätt. Socialläkaren Jan Halldin berättar i sin bok Att överleva på samhällets botten. Historiska berättelser från London, Paris och Stockholm om hur slum har skildrats i litteraturen och hur ett besök på ett härbärge ledde till förändring.

På grund av hur den tekniska utvecklingen har sett ut kan vi lätt föreställa oss att även den sociala framskridit på samma sätt. Politiker och andra som vill ha våra röster, arbetskraft och pengar har inte så svårt att framställa det som om samhället gått i en logisk och rationell riktning – som är lätt att blanda ihop med en humanistisk och demokratisk. 

I fotografiets barndom kunde omgivningen för första gången på allvar ta del av samhällets baksidor – plötsligt dök det upp bilder i reportage och fotoböcker som berättade om stympningar och avrättningar i kolonier i Afrika och Asien, foton från slagfält från det amerikanska inbördeskriget där liken av unga pojkar – barn – låg utspridda kilometervis, folkmord på urinvånare och torterade slavar i USA; allt detta som tidigare förekommit bakom skrytsamma och lögnaktiga kulisser steg upp till ytan.

Modiga pionjärer begav sig till slumområden utanför de explosivt växande storstäderna i Europa, som Paris, Rom, Berlin och London där de boende hukande under den starkastes regler. Här bodde människorna som till vardags vandrade in mot stadens välsituerade kvarter för att arbeta som tjänstefolk, latrintömmare, sophanterare, kafépersonal, barnflickor, skötare av parker, sotare och så vidare. Före första världskriget frossade de som satt på enorma förmögenheter i stadens fina kvarter i tjänstefolk för varje liten uppgift i hushållet: Kokerskor, betjänter, chaufförer, pigor och städerskor, barnflickor och guvernanter, trädgårdsmästare och sjukhuspersonal, innan upp till 11 miljoner unga män maldes ner i första världskrigets skyttegravar och gasmoln. Uppsättningarna av anställda som presenteras i teveserien om överklasshushållet Downton Abbey är hyfsat realistisk till mängd men långt ifrån verkligheten vad gäller dessas villkor. Inte minst har man glömt att skildra vad det innebar att bli avskedad från en tjänst – fallet var ofta ner i slummen. En överbliven brödbit som getts till ett tiggande barn, eller en sotfläck i ansiktet kunde skicka ett köksbiträde rakt in i fullkomlig utarmning och prostitution för resten av livet, ett liv som förmodligen förkortades med många år.

East End och indelning efter fattigdomsnivå i de olika kvarteren, 1887. De svarta partierna är ”Mycket fattiga, lägsta klassen”, de röda partierna betecknar ”Välbärgade”, rosa ”Ganska bekväm”, andra kategorier är ”Fattiga på olika nivåer”. Foto: Wikimedia Commons.

East End – slummen i världens största stad

Londons East End, i nordöstra delen av det som på medeltiden låg utanför Londons murar men i dag är Londons innerstad, bestod redan under slutet av 1700-talet av överbefolkade och förorenade hamnkvarter. Området beskrevs som mörkt och osunt; på grund av frånlandsvinden hade illaluktande industrier som garvning och ullbearbetning förlagts hit och förorenade marken allt värre. Lågt betalda tillfällighetsarbetare vid dessa fabriker och vid skeppshanteringen bebodde området i usla bostäder. Och i takt med allt fler och större flyktingströmmar utvecklades East End till regelrätt slum, där folk levde i nedgångna trånga lägenheter, skjul och i en hygien svår att föreställa sig.

Bilden från Londons slum publicerades första gången för Jack Londons reportagebok Avgrundens folk 1903. Foto: Wikimedia Commons

Hit kom under mitten av 1800-talet en mängd irländska invandrare, och från 1880-talet då befolkningen ökat till omkring 80 000 invånare anlände stora mängder judar som flytt undan pogromer i det ryska imperiet och övriga Östeuropa. I början av 1900-talet kom också anarkister från samma områden, många via andra europeiska länder där de lärt känna likasinnade. Några av dem utförde rån i centrala London bland annat för att finansiera kampen mot Rysslands härskare, och vid ett tillfälle slutade jakten med flera dödade poliser. Detta spädde på ryktet om de hotande invandrarna och fick myndigheterna att börja ta i frågan om slumområdet.

Teater som fint förmedlad historielektion

55 procent av barnen dog före fem års ålder. Området som låg i den tidens största stad beskrevs av utomstående med antisemitiska och rasistiska epitet där omoralen man såg betraktades som självförvållad. Men kvinnor drevs in i prostitution för att överleva, och i kvarteren Whitechapel begicks under några månader 1888 minst fem mord som, den ökände men aldrig gripne, Jack the Ripper ansågs ligga bakom. 

Jan Halldin, psykiater, socialläkare och överläkare inom socialmedicin vid Karolinska sjukhuset i Solna, har samlat sina, vissa tidigare publicerade, texter kring situationen för de boende i Londons East End vid det förra sekelskiften i boken Att överleva på samhällets botten. Det märks ibland att författaren inte är professionell skribent – och det är en av bokens stora förtjänster. Hans stil är rak och har ett ärende. Halldin har specialistkunskaper om, och djup mänsklig förståelse för, individerna i ett samhälle där man dag för dag tvingas uppfinna sin överlevnad utifrån omänskliga villkor. Och han tar avstamp i mordet på svenskfödda Elizabeth Stride, ett av Jack the Rippers offer, den 30 september 1888. Beskrivningen av hennes 44-åriga liv ger insikt i hur omständigheterna kan få en person att gå under. Hon liksom de andra utsatta kvinnorna i området kämpade emot omgivningens fördomar, myndigheter, våld i relation och fattigdom. Prostitutionen var förstås den brutala nödlösningen. 

Skilda perspektiv

Hallins bok utgår från tre kända författare som alla har befunnit sig i och beskrivit området, och han fördjupar sig i skillnaden mellan i tur och ordning Jack Londons, Ivar Lo-Johanssons och George Orwells respektive reportageböcker Avgrundens folk (1903), Nederstigen i dödsriket (1929) och Nere för räkning i Paris och London (1933). 

Jack London, tidigt 1900-tal. Foto: Arnold Genthe

Författarna har liknande anslag, de tar fysiskt och mentalt stryk av bara några veckor i slummen – de delar de fattigas verklighet så nära som det går, och både Orwell och Ivar Lo ådrar sig livshotande lungsjukdomar. De får då också chansen att beskriva den vård som finns att tillgå för dödssjuka fattiga – inte värd namnet och snarast livshotande i sig. Lika gäller härbärgen där smittor sprids obönhörligt. 

Av de tre är amerikanen Jack London den som också kommer nära människorna han skildrar, år 1902 då han kommer med Atlantbåten. Trots att han han ett hotellrum till hands där han kan vila ut lider han oerhört med de boende. Han kan inte ens motstå att bjuda en man han lär känna på en brakmiddag för sina sista slantar – och han får också mannens förtroende när han blottar sitt verkliga ärende. Jack London berättar om kvinnor på karderier och spinnerier som förgiftas av ämnen som ståldamm, stendamm och fiberdamm. Farligast av allt: blydamm på blyvittfabrikerna. ”Arbetare inom kemiindustrin, som ansågs tillhöra de starkaste och mest välbyggda männen blev i genomsnitt 48 år gamla”, skriver Jan Halldin. Den fysiska miljön är viktig för Jack London att berätta om – han dömer aldrig utan vill berätta om försök till reformer och utbildning som kan hjälpa.

Jack London, en klasskildrare av rang, beskriver också närmast burleskt en scen från kröningen av Edward II som firas på gator och torg samma år: ”Och som det var vid Trafalgar Square var det längs hela marschvägen – makt, överväldigande makt, otaliga män, ståtliga män, folkets allra finaste exemplar, vars enda funktion i livet är att blint lyda och blint döda och förgöra och släcka liv. Och för att de skulle vara välgödda och välklädda och väl beväpnade, och ha fartyg som förde dem till världens ände, måste Londons East End och hela Englands East End slava och ruttna och dö.” Han lägger till ett citat av den franske 1700-tals juristen och politikern Montesquieu: ”Det faktum att många är upptagna med att sy kläder åt en enda individ är anledning till att många är utan kläder”.

Ivar Lo Johansson 1930. Foto: TT

Ivar Lo, däremot, som inspirerats av sin föregångare när han kommer till slummen för att skriva reportage, kommer inte från en rik familj men när han kliver gatan fram i sin kostym är han livrädd – han förfasar sig över anskrämliga kvinnor som blottar sig under en avtändande dans, och han uttrycker sig antisemitiskt. Han är 27 år gammal, kan inte tala engelska och det är inte hans stoltaste författarinsats när han citerar uppgifter från den svenske ministern i staden, Erik Palmstierna, som uttrycker sig grovt fördomsfullt. Ändå innehåller också hans del i berättelsen något viktigt: Hur hanterar vi de idéer vi har med oss när vi möter det okända och skrämmande?

Stannar inte i historien

Även om boken berättar om verkligheten i East End-slummens folk stannar den inte i sekelskiftet 1900. Jan Halldins ärende är lika mycket att beskriva detta samhällets mörka baksidor och försöken att upplysa om dem. Fascinerande är att följa en grupp män som med täckmantel av att vara hemlösa arbetare gjorde fältstudier i Gamla stans slummiljö i Stockholm 1912. Under ledning av murarförmannen Mauritz Fahlberg tog de, två läkare, en veterinär, arbetare, arbetsledare och en pastorsadjunkt, in på ställen som stadens och Frälsningasarméns ungkarlshotell och härbärgen. Sjukdomar och löss av olika slag härjade vilt; folk bokstavligt talat kliade sig till döds. Det var svårt att stå ut mer än några timmar i den tilldelade sovplatsen som utan att rengöras delats av otaliga män före dem. Men det värsta, citerar Halldin, var människornas psykiska liv. Rapporterna publicerades i Social tidskrift och där kvävde man förbättringar genom samarbete mellan myndigheter och härbärgen. 

Musikstilen singeli ”repre­sent­erar oss som bor i slummen”

Jan Halldins bok berättar en 150-årig historia av fattigdom och social nöd, som spänner över Europas växande städer. Han framhåller upplysning och aktivitet av människor som kommer i beröring med flyktingar, hemlösa, vilsna och med psykisk ohälsa. Och intre minst en förståelse som går bortom det formella. Fältstudierna och rapporterna ledde till förändring, flera organisationer bildades så småningom och upprustningar och satsningar gjordes. Att läsa hans citat från andra som agerat, och följa slutsatserna känns friskt mitt i nöden. Det känns som att en förändring kan vara möjlig. Att överleva på samhällets botten är en bok inte bara för politiker och yrkesfolk inom vård, socialtjänst, skola och kriminalvård.

Missa den inte. 

De får miljon­belopp för de nya migrant­centren

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Snart skrivs boken ”Barn i fängelse”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

Irländska politiker kritiserar behandlingen av propalestinska aktivister

Publicerad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
Läs hela artikeln