Saga och realism om övergivna barn

[TEATER] Hans och Greta Dramaten på Orionteatern, Stockholm Regi: Sally Palmqvist Procopé Jag gillar röran som uppstått när de stora institutionselefanterna i Stockholm under renovering boar in sig på mindre, fria teaterhus och i alternativa lokaler. Kanske känns det också lättare att känna sig hemma i egna kvarter i Årsta, Husby eller på Södermalm. Genom […]

Jag gillar röran som uppstått när de stora institutionselefanterna i Stockholm under renovering boar in sig på mindre, fria teaterhus och i alternativa lokaler. Kanske känns det också lättare att känna sig hemma i egna kvarter i Årsta, Husby eller på Södermalm.

Genom rockaden kan nu Orions teaterchef Sally Palmqvist Procopé ta emot sin egenregisserade Hans och Greta som hade bejublad premiär 2014 på Dramaten. Och den är verkligen värd ett varv till.

Föreställningen rekommenderas från sju år – ändå föreställer jag mig att det är de vuxna som vrider sig som värst inför en berättelse som inte går att snacka bort eller mildra: två barn i en svältande familj lämnas att dö i skogen på mammas initiativ (utan att hon ens är ”styvmor”). Här har man till och med vridit historien ett varv till när mamman faktiskt dör av sorg efter det hon gjort.

Det finns också en riktig skräckscen då häxan överlever en stund och kastar upp ugnsluckan så det skriks i salongen – varning för den om barnen är lite mindre. Annars är det en lätt samtida uppdatering i en vacker och poetisk scenografi av Mats Sahlström.

Dramaturgen Martina Montelius knyter ändå till slut fint ihop säcken kring sensmoralen att de vuxna är minst lika beroende av sina barn som tvärt om. Det mildrar.